Ljuslyktan på kyrkogården

I väster rodnar himlen. Snart blir den kokande röd. Den nedgående solens eld kastar sina flammor genom trädens nakna grenar och förstärker färgen på rödmålade hus och lagårdar.Det känns som att gå genom brinnnande eldar.Men plötsligt är det mörkt ute.Vart tog ljuset vägen? Till kyrkogårdarna. Här flammar ljuslyktorna vid grav efter grav. Skuggor rör sig mellan gravarna, luften är mättad av tankar.

I går på Alla Helgons dag besökte jag Mässan i Ölmstads kyrka. Vi var inte många men folk fanns på kyrkogården utanför och fler skulle komma ju mörkare det blev. Varför kom de inte till Gudstjänsten? Varför bara kyrkogården? Är det en heligare plats än kyrkan,som tyngd av århundradens böner under valven inbjuder till en sakral högtid?
Jag suckar under mina tankar och tycker det är sorgligt att den kyliga sekulariseringen, utplånandet av den kristna kulturen, ligiltigheten inför Guds Ord drabbar så många och förmenar dem den rikedom som kyrkan erbjuder. Ack, om de bara kunde ana vad de förlorar.
Vid en begravning eller minnesstund kan de hopa sig i kyrkbänkarna. Men varför inte annars? Är det så tråkigt ?
Ända sen jag var flicka har jag älskat att gå i kyrkan, älskat att lyssna till predikan Nu som katolik måste jag dock säga att det viktigaste inte längre är predikan utan Nattvarden, den heliga Kommunionen.Söndagen har alltid varit en "vit" dag, en dag med guldkant, en speciell dag.
Det är klart - pappa var präst och honom beundrade jag. Det bidrog naturligtvis till min förtjusning.En förebild betyder naturligtvis mycket. Sådana förebilder saknas troligen i dag.

Jag ska sätta ett ljus på Tant Hannas grav. Hanna Lindkvist hade tjänat i fem prästfamiljer i Ölmstad.Och när prästens son kom hem med sin brud så var hon där redo att lära ut konsten att dra sju skinn av haren, laga kåldolmar och äpplemos för den unga journalisten som aldrig hade gjort något sådant i sitt liv.
Tant Hanna hade humor. När vi flyttade in i vår stuga och jag bjöd på kaffe i den lilla matsalen drog hon en djup suck och sa: Jaha, här fick jag motta mitt första - och enda - frieri! Hon berättade att det var sonen till Sven och Lotta som byggt huset 1861 som friade. Men vad hände ? Tant Hanna var ju inte gift?
_Jo, sa hon, "jag fick plats hos friherinnan Lehusen i Stockholm. Och då sa jag till min bästa vänninna,att hon skulle ta hand om min fästman medan jag var borta."
Och det gjorde hon ?
Jajamen. Dom gifte sig.
Oj stackars Hanna.
Hon skrattade: "Det var la bra, för annars hade jag vart änka nu."
Hon tillade "Jag koka kaffe på hanses begravning.."

Sådan var hon.
När jag hängde upp gardinerna i salen sa jag stolt: Det är handvirkade Vadstenaspetsar som jag fått av min mormor.
Jaså, sa Tant Hanna, "då är det la bäst att skriva en lapp och sätta på gardinen.."

Hon ska få ett ljus och jag ska läsa Uppenbarelseboken 21:4 som står på gravstenen och be för henne och tacka vår Herre för allt gott hon gjorde under sitt nära 90- åriga liv, inte bara god mat utan många goda gärningar.Utan att veta någonting om tiden i skärselden tror jag att hon nu hunnit genom den reningen och kommit in genom "pärleporten" (Uppenbarelseboken 21:21)

"I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad;
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus"

Välkommen novemberdagar!
Sabina