Det finns en liten ful kyrka i Frankrike belägen i ett dystert samhälle präglat av fattigdom. För flera år sedan fick jag följa med broder Johan från Taizé till denna "heliga plats". Jag tyckte inte det "doftade" av helighet, jag var verkligen både blind och döv, eftersom jag sökte efter något yttre,lite skönhet, något annorlunda men här var allt liksom avskalat ,det var ingenting märkvärdigt alls. Kyrkan, prästbostaden,klockstapeln hade visserligen blivit renoverade men dysterheten var kvar. Ändå är denna intetsägande plats mål för tusentals pilgrimer och i dag, då påve Benedikt utlyst "Prästernas år", dras böner och tankar från präster över hela jorden till dess oansenlighet
Hundrafemtio år har gått sedan prästen i Ars, Jean - Marie Vianney, dog, och påven har lyft upp denne magre präst i sin slitna kaftan till föredöme för all världens präster.
"Kyrkoherden av Ars var en ödmjuk man men som präst var han medveten om den underbara gåvan han var för sitt folk", skriver påven och citerar Jean-Marie Vianney när han talade om prästkallet som en av de dyrbaraste gåvor som den heliga Försynen kan ge os.
"Åh..prästens storhet...! Om prästen skulle inse vad han är, då skulle han dö.. Gud lyder honom: han yttrar några få ord och Herren kommer ner från himlen vid ljudet av hans röst, och låter sig stängas in i en liten hostia.."
När han för sina församlingsbor ville förklara hur viktiga sakramenten var, brukade han säga: "Utan vigningens sakrament skulle vi inte ha vår Herre. Vem är det som sätter honom i tabernaklet?Jo, det är prästen. Vem var det som hälsade dig välkommen i början av ditt liv på jorden? Prästen. Vem ger näring åt din själ och styrka inför pilgrimsfärden? Prästen. Vem kommer att förbereda den när det är dags att träda fram inför Gud, och vem renar den en sista gång i Jesu Kristi blod. Prästen. Alltid är det prästen..."
Påven tillägger lite förläget( som om han redan läste våra tankar) "Kanske ni finner dessa ord som väller fram ur den helige herdens prästerliga hjärta lite överdrivna, men de visar på den höga aktning han hyste för vigningens sakrament."
Tidigare skulle jag haft svårt att förstå dessa ord, ja hålla med om dem, eftersom de speglar en tydlig katolsk uppfattning. Men från det ögonblick jag började närma mig den katolska kyrkan och möta det heliga Mässoffret.har jag börjat förstå den vördnad som Jean-Marie Vianney uttrycker i sin ivriga beskrivning av prästens höga uppgift.(citaten från påven Benedikts brev i samband med utropandet av Prästernas år är hämtade från http://www.katobs. se ( se svensk övers. N.H)
Och nu läser jag om kyrkoherden i Ars. Han kom efter en krånglig och svår studietid som nybliven präst till Ars. I skymningen nalkades han denna gråa trista by och sökte efter vägen, frågade några barn och fick veta att han just hade kommit till gränsen för byn Ars. Genast böjde han knä inför de häpna ungarna, kysste marken och bad Gud innerligt att han måtte kunna omvända de 230 själarna i byn.Han hade blivit varnad av biskopen och grannsocknarnas präster.Han visste att byn var inte bara fattig utan också moraliskt förfallen och helt likgiltig för kyrkan, ett arv efter revolutionen. Detta var 1818.
Han löste sin uppgift på ett förunderligt sätt med askes, bön och kärlek. Han praktiskt taget bosatte sig i kyrkan, i biktstolen och fanns hela tiden till för de arma själarna, som han sökte upp, utmanade, stödde och hjälpte.
Ah, det är ett fantastiskt liv han levde. Inga ord utan bara hans eget liv var det som omvände de lata, sturska, likgiltiga människorna. Han "drog dem med lena kärlekens band som Gud säger i Hosea.(11:4)
Vilken underbar och förfärande förebild har inte påven gett våra präster detta år.
Sabina
söndag 28 juni 2009
fredag 26 juni 2009
Brödet och liljan
"Tony, Tony, turn around
something's lost and must be found"
Det här är en populär ramsa som man enligt traditionen riktar till den helige Antonius av Padua, känd för att "hitta försvunna saker". Hur kommer det sig att det nästan alltid stämmer? Bortlagda nycklar, försvunna väskor, glasögon på vift. Man mumlar för sig själv:Helige Antonius- hjälp!. Men det är klart, inte alltid fungerar det. Mest bara för eftertanke och lite bättre ordning.
Den 13 juni firas Antonius och i Italien är det en kär folkfest, jag minns det från mitt första besök i Italien, då jag var där.
I Sankt Franciskus församling firar vi den helige Antonius på vackert sätt. Vid bilden av Antonius står en bukett vita liljor, symbolen för renheten. Bredvid en korg fylld med bullar, vilket står för den karitativa verksamhet som han utövade.
Efter Mässan får vi som var med gå fram och ta emot en välsignad Antoniuslilja och ett Antoniusbröd. Samtidigt ges vi chansen att ge en gåva till ett speciellt Antoniusprojekt.
När jag kom ut ur kyrkan med liljan och brödet i min famn var jag strålande lycklig. Liljan förde med sig välsignelse. Den ville jag ge vidare och på bussen gav jag min lilja till en passagerare som undrade var den kom ifrån. Jag hann nästan dra hela hans historia -från födelsen i Portugal till mötet med den helige Franciskus av Assisi, innan hon steg av med liljan i famnen.
Att ge bort ett Antoniusbröd till nästa passagerare var också som att föra välsignelsen vidare till en okänd men mycket rörd man.
Nog borde man alltid föra med sig välsignelse när man fått fira Mässa!
Antonius föddes i Lissabon av förmögna adliga föräldrar och med den bakgrunden var den gyllene vägen till karriär vid hovet och kyrkan öppen. Men han valde att bli augustinermunk och till slut blev han franciskan. Det var ett gripande möte med fem franciskanska martyrer, som drev honom till mötet med den helige Franciskus orden.
Här i ett avlägset kloster i norra Italien kunde han ha stannat obemärkt om inte en händelse gripit in, som förändrade hans liv. Ingen i klostret anade att han var en lärd man, förrän han fick rycka in som talare vid en större högtid i närvaro av en grupp dominikaner. Hans oförberedda predikan väckte beundran, ja hänförelse och så var det slut med friden i det avlägsna klostret. Antonius blev resandepredikant för halva Europa, ja till och med Franciskus som inte ville ha lärt folk sin orden lät honom undervisa bröderna i teologi. "Bara det finns ordentligt med plats för bön och meditation" manade han.
Det finns otaliga mrakelhistorier omkring Antonius, som tyvärr inte levde längre än 36 år.
Kanske för att han dog så ung fortsätter han nu 773 år efteråt att göra små vardagsmirakel!
"Tony,Tony,turn around!
Something's lost and must be found"!
Sabina
something's lost and must be found"
Det här är en populär ramsa som man enligt traditionen riktar till den helige Antonius av Padua, känd för att "hitta försvunna saker". Hur kommer det sig att det nästan alltid stämmer? Bortlagda nycklar, försvunna väskor, glasögon på vift. Man mumlar för sig själv:Helige Antonius- hjälp!. Men det är klart, inte alltid fungerar det. Mest bara för eftertanke och lite bättre ordning.
Den 13 juni firas Antonius och i Italien är det en kär folkfest, jag minns det från mitt första besök i Italien, då jag var där.
I Sankt Franciskus församling firar vi den helige Antonius på vackert sätt. Vid bilden av Antonius står en bukett vita liljor, symbolen för renheten. Bredvid en korg fylld med bullar, vilket står för den karitativa verksamhet som han utövade.
Efter Mässan får vi som var med gå fram och ta emot en välsignad Antoniuslilja och ett Antoniusbröd. Samtidigt ges vi chansen att ge en gåva till ett speciellt Antoniusprojekt.
När jag kom ut ur kyrkan med liljan och brödet i min famn var jag strålande lycklig. Liljan förde med sig välsignelse. Den ville jag ge vidare och på bussen gav jag min lilja till en passagerare som undrade var den kom ifrån. Jag hann nästan dra hela hans historia -från födelsen i Portugal till mötet med den helige Franciskus av Assisi, innan hon steg av med liljan i famnen.
Att ge bort ett Antoniusbröd till nästa passagerare var också som att föra välsignelsen vidare till en okänd men mycket rörd man.
Nog borde man alltid föra med sig välsignelse när man fått fira Mässa!
Antonius föddes i Lissabon av förmögna adliga föräldrar och med den bakgrunden var den gyllene vägen till karriär vid hovet och kyrkan öppen. Men han valde att bli augustinermunk och till slut blev han franciskan. Det var ett gripande möte med fem franciskanska martyrer, som drev honom till mötet med den helige Franciskus orden.
Här i ett avlägset kloster i norra Italien kunde han ha stannat obemärkt om inte en händelse gripit in, som förändrade hans liv. Ingen i klostret anade att han var en lärd man, förrän han fick rycka in som talare vid en större högtid i närvaro av en grupp dominikaner. Hans oförberedda predikan väckte beundran, ja hänförelse och så var det slut med friden i det avlägsna klostret. Antonius blev resandepredikant för halva Europa, ja till och med Franciskus som inte ville ha lärt folk sin orden lät honom undervisa bröderna i teologi. "Bara det finns ordentligt med plats för bön och meditation" manade han.
Det finns otaliga mrakelhistorier omkring Antonius, som tyvärr inte levde längre än 36 år.
Kanske för att han dog så ung fortsätter han nu 773 år efteråt att göra små vardagsmirakel!
"Tony,Tony,turn around!
Something's lost and must be found"!
Sabina
torsdag 25 juni 2009
Ute blåser sunnanvind
Åh, jag hade glömt hur djup och blå himlen är!
I samma ögonblick som jag tänker detta med blicken riktad upp mot det blå från vår hängmatta, minns jag furst Andrej i Krig och Fred. Han har kastats ur sadeln under slaget vid Borodino och ligger sårad på marken. Då ser han upp mot himlen och utbrister för sig själv:"Jag hade glömt hur blå och djup himlen är."
Han förbereder sig för döden. Det är en vacker episod. Han är alldeles lugn. Denna sista upplevelse av himmelsdjupet är ett värdigt och vackert sista ögonblick för honom i livet.
Men vinden tar tag i min hängmatta, äppelträdets grenar gungar och jag skymtar lite ljusgrön äppelkart däruppe. Gräsklipparen sjunger och svalorna flyger högt.
"Lova Herren min själ
och allt det i mig är
Hans heliga namn..."
Men vad står det egentligen? Jag letade upp Krig och Fred. Till min besvikelse var det inte Tolstoy som lagt dessa ord i furstens mun.Det var en filmreplik.Vad som däremot var autentiskt var den märkliga försoningsscenen mellan de båda krigarna som låg bredvid varandra i lasarettstältet. Anatolj var den skurk som hade planerat att enlevera Andrejs fästmö Natasja.Andrej var svårt skadad och halvt medvetslös började han minnas den änglalika Natasja och hur hon talat om försoning, medlidande, förlåtelse. Detta blev nu så levande för honom, när han hörde sin ärkefiende förtvivlat gråta över sitt amputerade ben. Han sträckte ut sin hand och grep Anatoljs hand i sin. Inför döden försonades de båda rivalerna.
I går samtalades vi kring tebordet om psykiska sjukdomar på 1800-talet. Hemska sätt att jaga bort sjukdomarna kan man läsa om; som att låta vatten droppa ner på hjässan eller att stänga inne patienten i ett trångt utrymme.Men vår auktoritet på området, som nyss doktorerat på ämnet i Lund försäkrade oss att sådant sällan användes i Sverige.
Mina tankar flyger till Ryssland. Där användes de förvisso ännu under 1900-talet i Sovjet.Jag drar exemplet av Starets Simon, som tvingades stå upprätt i fjorton dar i ett trångt utrymme med andra fångar utan möjlighet till vila eller sömn. . Andra tortyrmetoder att förglömma som att kastas ner bland ilskna stora råttor som bet fångarnas fötter. Starets Simon hade emellertid i en dröm fått en bön av den helige Serafim av Sarov som han bad outtröttligen och som på ett förunderligt sätt höll råttorna borta från att gå till angrepp.
Det blir kväll och sunnanvinden rister i träden.
"Kom sköna, höga sommarsol
och lär min själ att leka,
kom mila, mjuka sommarvind
och lär min hand att smeka.
Lär mej bli som barn i dag,
locka fram det sommarjag
som vintern vill förneka."
Atle Burman i "En aning av evighet"
Sabina
I samma ögonblick som jag tänker detta med blicken riktad upp mot det blå från vår hängmatta, minns jag furst Andrej i Krig och Fred. Han har kastats ur sadeln under slaget vid Borodino och ligger sårad på marken. Då ser han upp mot himlen och utbrister för sig själv:"Jag hade glömt hur blå och djup himlen är."
Han förbereder sig för döden. Det är en vacker episod. Han är alldeles lugn. Denna sista upplevelse av himmelsdjupet är ett värdigt och vackert sista ögonblick för honom i livet.
Men vinden tar tag i min hängmatta, äppelträdets grenar gungar och jag skymtar lite ljusgrön äppelkart däruppe. Gräsklipparen sjunger och svalorna flyger högt.
"Lova Herren min själ
och allt det i mig är
Hans heliga namn..."
Men vad står det egentligen? Jag letade upp Krig och Fred. Till min besvikelse var det inte Tolstoy som lagt dessa ord i furstens mun.Det var en filmreplik.Vad som däremot var autentiskt var den märkliga försoningsscenen mellan de båda krigarna som låg bredvid varandra i lasarettstältet. Anatolj var den skurk som hade planerat att enlevera Andrejs fästmö Natasja.Andrej var svårt skadad och halvt medvetslös började han minnas den änglalika Natasja och hur hon talat om försoning, medlidande, förlåtelse. Detta blev nu så levande för honom, när han hörde sin ärkefiende förtvivlat gråta över sitt amputerade ben. Han sträckte ut sin hand och grep Anatoljs hand i sin. Inför döden försonades de båda rivalerna.
I går samtalades vi kring tebordet om psykiska sjukdomar på 1800-talet. Hemska sätt att jaga bort sjukdomarna kan man läsa om; som att låta vatten droppa ner på hjässan eller att stänga inne patienten i ett trångt utrymme.Men vår auktoritet på området, som nyss doktorerat på ämnet i Lund försäkrade oss att sådant sällan användes i Sverige.
Mina tankar flyger till Ryssland. Där användes de förvisso ännu under 1900-talet i Sovjet.Jag drar exemplet av Starets Simon, som tvingades stå upprätt i fjorton dar i ett trångt utrymme med andra fångar utan möjlighet till vila eller sömn. . Andra tortyrmetoder att förglömma som att kastas ner bland ilskna stora råttor som bet fångarnas fötter. Starets Simon hade emellertid i en dröm fått en bön av den helige Serafim av Sarov som han bad outtröttligen och som på ett förunderligt sätt höll råttorna borta från att gå till angrepp.
Det blir kväll och sunnanvinden rister i träden.
"Kom sköna, höga sommarsol
och lär min själ att leka,
kom mila, mjuka sommarvind
och lär min hand att smeka.
Lär mej bli som barn i dag,
locka fram det sommarjag
som vintern vill förneka."
Atle Burman i "En aning av evighet"
Sabina
måndag 22 juni 2009
Trofasta intill döden
Den 22 juni 1535 halshöggs den engelske biskopen John Fischer och hans huvud hängdes ut på Londons bro till folkets beskådande. John Fischer hade varit biskop av Rochester, kansler vid universitetet i Cambridge, skrivit flera teologiska verk, bland annat en vetenskaplig kritik av Martin Luthers läror samt utnämndes till kardinal året före sin avrättning.
Två veckor senare hängdes ännu ett huvud ut på Londons bro: ädlingen Thomas Mores, kungens skattmästare, Englands kansler, tidigare en av Henrik VIII:s nära vänner.
Varför mördades de? Vad hade de gjort för skändligheter? Hur kunde kung Henrik döda en av sina bästa vänner och rådgivare
Det var kungens fel. Han hade förälskat sig i en ung hovdam och ville skilja sig. Men på den tiden var England ett katolskt land och både biskop Fischer och Thomas More protesterade mot kungens skilsmässoplaner. Ingenting hjälpte. Kungen drev igenom sin vilja, bröt med Rom och gifte sig med Anne Boleyn.
TV visade nyligen en serie om Henrik VIII. Det var mest en kostymfilm . De bästa avsnitten i den långa serien, handlade emellertid om dessa två män, därför att det allvar och mod som präglade deras motstånd mot kungen var djupt gripande.De var trofasta intill döden för sin tro , för Kyrkan och påven i Rom.
Pius XI helgonförklarade vännerna John Fischer och Thomas More år 1935 och de firas gemensamt den 22 juni.
Sabina
Två veckor senare hängdes ännu ett huvud ut på Londons bro: ädlingen Thomas Mores, kungens skattmästare, Englands kansler, tidigare en av Henrik VIII:s nära vänner.
Varför mördades de? Vad hade de gjort för skändligheter? Hur kunde kung Henrik döda en av sina bästa vänner och rådgivare
Det var kungens fel. Han hade förälskat sig i en ung hovdam och ville skilja sig. Men på den tiden var England ett katolskt land och både biskop Fischer och Thomas More protesterade mot kungens skilsmässoplaner. Ingenting hjälpte. Kungen drev igenom sin vilja, bröt med Rom och gifte sig med Anne Boleyn.
TV visade nyligen en serie om Henrik VIII. Det var mest en kostymfilm . De bästa avsnitten i den långa serien, handlade emellertid om dessa två män, därför att det allvar och mod som präglade deras motstånd mot kungen var djupt gripande.De var trofasta intill döden för sin tro , för Kyrkan och påven i Rom.
Pius XI helgonförklarade vännerna John Fischer och Thomas More år 1935 och de firas gemensamt den 22 juni.
Sabina
söndag 21 juni 2009
Ett hjärta som lider
Midsommarafton i år sammanföll med högtiden för Jesu heliga Hjärta. I kyrkan var en tavla framsatt föreställande den klassiska bilden av Jesu som pekar på sitt hjärta. Andakten till Jesu Hjärta har länge funnits i katolska kyrkan men denna bildframställning härrör från en vision som syster Margareta Maria Alacoque på 1600-talet fick ta emot. Jesus ville berätta hur mycket han älskade människorna. genom att visa ett hjärta som var brinnande och omgivet av törnen. Ett hjärta som älskar och lider.Han ville påminna människorna genom den unga nunnan Margareta om Honom som har "ett milt och ödmjukt hjärta".
Syster Margareta har berättat att hon såg den helige Franciskus bredvid Jesus och hörde Jesus säga: "Se, honom som är mitt hjärta närmast." Om Franciskus vet vi att han brann av kärlek till sin Herre. Vi vet att denna kärlek fick ett märkligt svar från Jesus. Det var mot slutet av sitt liv, när Franciskus befann sig på berget La Verna, som han fått till skänks av en greve, som hans brinnande kärlek fullkomnades.
Kärleken vill ju förenas med den Älskade. Och den helige Franciskus förenades nu på La 
Verna med den lidande Kristus, som präglade sina sår på Franciskus händer, fötter och sida. I Franciskus liv och förkunnelse fanns hela tiden bönen om att kärleken vill bli älskad och förtvivlan över att Kärleken inte var älskad
Verna med den lidande Kristus, som präglade sina sår på Franciskus händer, fötter och sida. I Franciskus liv och förkunnelse fanns hela tiden bönen om att kärleken vill bli älskad och förtvivlan över att Kärleken inte var älskadSamma bön fanns hos Saliga Moder Teresa, som så starkt upplevde Jesu rop från korset:Jag törstar" att hon lät sätta upp denna text ovanför krucifixet i alla hus som öppnades över hela världen med Barmhärtighetssystrar. Också till henne hade Jesus talat.Han hade bett henne gå till de mörka hålor där människorna inte kände honom. Också för henne, som alltid gav sitt strålande leende till världen, var det ett lidande att "Kärleken inte var älskad".
Jag finner samma passion hos Chiara Lubich.grundare av Focolarerörelsen. Hon uttryckte det på ett annat sätt.Hon talade om att "omfamna Korset" och så visa sin kärlek till den Lidande.
Hur sant är det inte i vår tid att "Kärleken inte är älskad" och hur hoppingivande med dessa benådade som fått ge vidare visioner och innerliga samtal med den Uppståndne för att ständigt på nytt upplysa oss om Honom som har ett "milt och ödmjukt hjärta".
En smålänning har ordet
När en smålänning pratar så är det bäst att lyssna. Hela Sverige satt på spänn när Ingvar Kamprad inledde sommarpratarnas "fina gäng". Och som han pratade! Snabbt, lågmält, humoristiskt. Han strödde dessutom visdomar omkring sig.
Hör här: ett återkommande tema var: Detta lärde jag mig och "det har jag burit med mej hela livet." En sak han lärde sig var att alltid ha en reserv i beredskap, att aldrig starta utan att han s.a.s. har ryggen fri. Säkert en nyckel till de fabulösa framgångarna. En annan sak som svenska folket borde ta till sig, var hans vänliga, ja generösa omdömen om sina medarbetare.
Han omger sig med människor som han vet ska kunna" kompensera de brister" han själv är medveten om. Till exempel att han är världens sämsta organisatör. Men det finns andra som är bättre. Det är något han också har lärt sig och "burit med sig hela livet". Han påpekade med ett kort skratt att han måtte ha stora brister eftersom han nu har många tusen medarbetare! Det kallar jag ödmjukhet! Att vara medveten om sina brister och att acceptera att det finns folk som kan ersätta dem! Också det säkert en nyckel till framgången.
Enda gången han sa något negativt var när han kritiserade dem som smiter från skatten. Man ska betala skatt i det land där man bor, underströk han. IKEA finns nu i många länder och det var intressant att höra visionen bakom nya etableringar. Kamprad frågar sig då: är detta bra för landet ? Om folk bor trist med en glödlampa i taket och ett skåp vid väggen, så vill han förändra. det. Och då kommer IKEA med den ljusa nordiska heminredningen och ger folk nya idéer.
Kamprad är smålänning rakt igenom. Några år bodde han i Schweiz och hela tiden längtade han hem till gamla Sverige. När han nu pratade till svenska folket satt han inte så långt från fädernegården och drog sitt livs historia. Engelska talar han knaggligt men småländska, det kan han. Ja, nog är det härligt att höra en smålänning i radio. Ett gott val.
Att allt tyvärr inte är bra i Sverige fick jag höra i dag. På Råslätt ska Vätterhem göra drastiska förändringar i höghusen. En gammal dam på sjätte våningen skall om ingenting ändras förväntas ta sig ner med rullator i hiss och över gården till en trång toilettbarack som Skanska uppfört . Hon ska hämta vatten i en hink medan det borras och rivs i hennes toilett, badrum och kök . Hon har bett att få flytta till ett korttidsboende under de fyra veckor reparationerna ska fortgå men fått nej. Nu skriver hon till Länrätten och överklagar.
Måtte de inse det omänskliga i Vätterhems brist på omsorg och dåliga planering för hur en gammal dam på sjätte våningen ska klara av detta.Måtte hon snabbt få rätt i sin begäran att få hjälp. Vem ska utrymma köket, vem ska ta ner tavlor och tallrikar från väggarna. Vem ska flytta möbler? Varför ställer inte Vätterhem upp med frivillig hjälp i sådana situationer ? Och är den här reparationen och bytet av element verkligen nödvändig.Nu ?
undrar Sabina
Hör här: ett återkommande tema var: Detta lärde jag mig och "det har jag burit med mej hela livet." En sak han lärde sig var att alltid ha en reserv i beredskap, att aldrig starta utan att han s.a.s. har ryggen fri. Säkert en nyckel till de fabulösa framgångarna. En annan sak som svenska folket borde ta till sig, var hans vänliga, ja generösa omdömen om sina medarbetare.
Han omger sig med människor som han vet ska kunna" kompensera de brister" han själv är medveten om. Till exempel att han är världens sämsta organisatör. Men det finns andra som är bättre. Det är något han också har lärt sig och "burit med sig hela livet". Han påpekade med ett kort skratt att han måtte ha stora brister eftersom han nu har många tusen medarbetare! Det kallar jag ödmjukhet! Att vara medveten om sina brister och att acceptera att det finns folk som kan ersätta dem! Också det säkert en nyckel till framgången.
Enda gången han sa något negativt var när han kritiserade dem som smiter från skatten. Man ska betala skatt i det land där man bor, underströk han. IKEA finns nu i många länder och det var intressant att höra visionen bakom nya etableringar. Kamprad frågar sig då: är detta bra för landet ? Om folk bor trist med en glödlampa i taket och ett skåp vid väggen, så vill han förändra. det. Och då kommer IKEA med den ljusa nordiska heminredningen och ger folk nya idéer.
Kamprad är smålänning rakt igenom. Några år bodde han i Schweiz och hela tiden längtade han hem till gamla Sverige. När han nu pratade till svenska folket satt han inte så långt från fädernegården och drog sitt livs historia. Engelska talar han knaggligt men småländska, det kan han. Ja, nog är det härligt att höra en smålänning i radio. Ett gott val.
Att allt tyvärr inte är bra i Sverige fick jag höra i dag. På Råslätt ska Vätterhem göra drastiska förändringar i höghusen. En gammal dam på sjätte våningen skall om ingenting ändras förväntas ta sig ner med rullator i hiss och över gården till en trång toilettbarack som Skanska uppfört . Hon ska hämta vatten i en hink medan det borras och rivs i hennes toilett, badrum och kök . Hon har bett att få flytta till ett korttidsboende under de fyra veckor reparationerna ska fortgå men fått nej. Nu skriver hon till Länrätten och överklagar.
Måtte de inse det omänskliga i Vätterhems brist på omsorg och dåliga planering för hur en gammal dam på sjätte våningen ska klara av detta.Måtte hon snabbt få rätt i sin begäran att få hjälp. Vem ska utrymma köket, vem ska ta ner tavlor och tallrikar från väggarna. Vem ska flytta möbler? Varför ställer inte Vätterhem upp med frivillig hjälp i sådana situationer ? Och är den här reparationen och bytet av element verkligen nödvändig.Nu ?
undrar Sabina
tisdag 16 juni 2009
Svar till en stockholmare
I dag lyser solen över Sverige.
Lyser det också i människornas hjärtan?
Jag tänker på Dagens Nyheters kampanjaffisch: Gud finns(nog) inte.
Vart leds tankarna när man tuggat på orden? Man kanske rycker på axlarna och tänker. Vem påstår det? Hur kan man säga det ? Fram för bevis!
Tack, kära vän på gatan eller i tunnelbanan, på bussen - här har du mitt bevis.Jag hittade det i morse i en bok med eldrött omslag, skriven av Wilfrid Stinissen. "Störst av allt kärleken"( Artos)
"Ifall vi undrar om Gud finns behöver vi inte söka långt efter bevis.
Det finns ett gudsbevis som vi ständigt bär med oss.Själva vår kärlekstörst, som ingen människa kan tillfredställa, pekar på Gud.
En sådan törst, som vi inte kan förneka utan att förneka vår egen natur, kan inte vara absurd.
Denna fundamentala,oemotståndliga dragning förutsätter en magnet, som är större än vi kan föreställa oss och denna magnet får vi kalla Gud."
En morgonhälsning från
Sabina
Lyser det också i människornas hjärtan?
Jag tänker på Dagens Nyheters kampanjaffisch: Gud finns(nog) inte.
Vart leds tankarna när man tuggat på orden? Man kanske rycker på axlarna och tänker. Vem påstår det? Hur kan man säga det ? Fram för bevis!
Tack, kära vän på gatan eller i tunnelbanan, på bussen - här har du mitt bevis.Jag hittade det i morse i en bok med eldrött omslag, skriven av Wilfrid Stinissen. "Störst av allt kärleken"( Artos)
"Ifall vi undrar om Gud finns behöver vi inte söka långt efter bevis.
Det finns ett gudsbevis som vi ständigt bär med oss.Själva vår kärlekstörst, som ingen människa kan tillfredställa, pekar på Gud.
En sådan törst, som vi inte kan förneka utan att förneka vår egen natur, kan inte vara absurd.
Denna fundamentala,oemotståndliga dragning förutsätter en magnet, som är större än vi kan föreställa oss och denna magnet får vi kalla Gud."
En morgonhälsning från
Sabina
måndag 15 juni 2009
Ogräs ska ryckas upp med roten
Vi har en trädgård. I trädgården växer maskrosor,nässlor och kärs. Den är allra värst och har spritt sig oförtrutet år efter år. Särskilt på en liten kulle ovanför vår murade jordkällare Vi kallar källaren för Kaba och suckar över kärsen.
I år är kullen täckt av fjunlätt grönt gräs.Hur kommer det sig ? Jo, husets dotter tog sig an kärsen .Hon grävde upp varenda kärs med roten.Sen kom den inte tillbaka.
Jag tror att vår regering behöver lära sig denna typ av ogräsbekämpning. Dra upp med roten.
I morse hörde jag i radio att regeringen lagt fram ett förslag om ett bra sätt att hejda de många tonårsaborterna ( flest i Europa) . Dela ut "dagenefterpiller" till flickor i 15 års åldern och öka spridandet av kondomer för pojkarna. Skolsköterskorna skulle uppmanas att upplysa de unga flickorna om dessa möjligheter i stället för abort som alternativ ,om nu "olyckan" vore ett faktum. Ett barn är alltså "en olycka"
Det var då jag tänkte på ogräset. Inte hejdar vi maskrosen genom att klippa av stjälken. Den blommar och förökar sig bara ännu mer.
Inte hejdar man tonårsaborter genom att erbjuda dagenefterpiller. Det blir bara fler aborter.
Varför inte gå till roten och rycka upp det onda, d.v.s göra en kampanj för kyskhet, som en ung vän till mig sa. Roten till de många aborterna är ju sexhysterien,den ständiga påminnelsen om sex och samlag som strömmar fram överallt: i annonser, filmer, sånger. Hur ska de unga stå emot?. Allt handlar ju om sex och har man inte sex som tonåring så är man ute,gammaldags,förlegad, borta, tror dom.
Min vän sa till mig: Vi skulle behöva en våg av kärlek - äkta kärlek- över landet. Kärlek som kan vänta.
Kanske måste man också låta skolsköterskorna tala om vad en abort är. Att det är fråga om att ta livet av en levande varelse. Men det får dom inte säga. Jag ska ge ett exempel:En mamma hade fått reda på att hennes 16 åriga flicka väntade barn. Flickan hade fått rådet av skolsköterskan att göra abort. Mamman ville inte förlora sitt barnbarn och bad att flickan skulle få göra ett fosterprov. Men det stötte på många hinder. Efter intensiv kamp och goda kontakter lyckades hon få tillåtelsen. När 16-åringen förstod vad hon bar på avböjde hon aborten och blev några månader senare en mycket ung men också mycket lycklig mamma till en flicka.
Historien är sann och visar hur väldigt litet utrymme det finns i vårt land för att respektera det ofödda livet.
Kan det ha att göra med att stockholmarna nu får veta att "Gud nog inte finns."?
Om Gud inte finns kan det göra detsamma hur man lever och hur man dör. Eller hur?.
Det är ganska vidrigt att slunga ut ett sådant påstående i ansiktet på det myller av stressade,sökande,olyckliga människor som rusar fram på Stockholms gator.Jag var där i förra veckan och upplevde det så.
Tröst ger det inte. Stöd får inte de sökande. För många måste det vara som att kastas ner i en brunn av förtvivlan: Gud finns nog inte.
Nu läser jag i Stig Lindholms bok Omprövning, som han skrev när han blivit svårt sjuk och verkligen behövde tröst:
Herre,
jag har svårt för att tro dem som säger:
"Gud är död, världen är stum och ödslig
och livet ett gyckelspel."
Därför viger jag den gryende dagen åt Dig
och den mörka natten, då den kommer.
Jag söker godhetens tecken,
Din skapande närvaro
i sveklösa ögon och mjuka händer,
i de små tingen runt omkring mig.
Lyssna, Herre,
både när jag sjunger i tacksamhet
och ropar i ångest.
Svara mig,
ty jag hungrar efter Dig.
Tänk att få sätta upp denna morgon och aftonbön på annonstavlorna i den gudlösa staden Stockholm.
GUD FINNS VISST!
SABINA
I år är kullen täckt av fjunlätt grönt gräs.Hur kommer det sig ? Jo, husets dotter tog sig an kärsen .Hon grävde upp varenda kärs med roten.Sen kom den inte tillbaka.
Jag tror att vår regering behöver lära sig denna typ av ogräsbekämpning. Dra upp med roten.
I morse hörde jag i radio att regeringen lagt fram ett förslag om ett bra sätt att hejda de många tonårsaborterna ( flest i Europa) . Dela ut "dagenefterpiller" till flickor i 15 års åldern och öka spridandet av kondomer för pojkarna. Skolsköterskorna skulle uppmanas att upplysa de unga flickorna om dessa möjligheter i stället för abort som alternativ ,om nu "olyckan" vore ett faktum. Ett barn är alltså "en olycka"
Det var då jag tänkte på ogräset. Inte hejdar vi maskrosen genom att klippa av stjälken. Den blommar och förökar sig bara ännu mer.
Inte hejdar man tonårsaborter genom att erbjuda dagenefterpiller. Det blir bara fler aborter.
Varför inte gå till roten och rycka upp det onda, d.v.s göra en kampanj för kyskhet, som en ung vän till mig sa. Roten till de många aborterna är ju sexhysterien,den ständiga påminnelsen om sex och samlag som strömmar fram överallt: i annonser, filmer, sånger. Hur ska de unga stå emot?. Allt handlar ju om sex och har man inte sex som tonåring så är man ute,gammaldags,förlegad, borta, tror dom.
Min vän sa till mig: Vi skulle behöva en våg av kärlek - äkta kärlek- över landet. Kärlek som kan vänta.
Kanske måste man också låta skolsköterskorna tala om vad en abort är. Att det är fråga om att ta livet av en levande varelse. Men det får dom inte säga. Jag ska ge ett exempel:En mamma hade fått reda på att hennes 16 åriga flicka väntade barn. Flickan hade fått rådet av skolsköterskan att göra abort. Mamman ville inte förlora sitt barnbarn och bad att flickan skulle få göra ett fosterprov. Men det stötte på många hinder. Efter intensiv kamp och goda kontakter lyckades hon få tillåtelsen. När 16-åringen förstod vad hon bar på avböjde hon aborten och blev några månader senare en mycket ung men också mycket lycklig mamma till en flicka.
Historien är sann och visar hur väldigt litet utrymme det finns i vårt land för att respektera det ofödda livet.
Kan det ha att göra med att stockholmarna nu får veta att "Gud nog inte finns."?
Om Gud inte finns kan det göra detsamma hur man lever och hur man dör. Eller hur?.
Det är ganska vidrigt att slunga ut ett sådant påstående i ansiktet på det myller av stressade,sökande,olyckliga människor som rusar fram på Stockholms gator.Jag var där i förra veckan och upplevde det så.
Tröst ger det inte. Stöd får inte de sökande. För många måste det vara som att kastas ner i en brunn av förtvivlan: Gud finns nog inte.
Nu läser jag i Stig Lindholms bok Omprövning, som han skrev när han blivit svårt sjuk och verkligen behövde tröst:
Herre,
jag har svårt för att tro dem som säger:
"Gud är död, världen är stum och ödslig
och livet ett gyckelspel."
Därför viger jag den gryende dagen åt Dig
och den mörka natten, då den kommer.
Jag söker godhetens tecken,
Din skapande närvaro
i sveklösa ögon och mjuka händer,
i de små tingen runt omkring mig.
Lyssna, Herre,
både när jag sjunger i tacksamhet
och ropar i ångest.
Svara mig,
ty jag hungrar efter Dig.
Tänk att få sätta upp denna morgon och aftonbön på annonstavlorna i den gudlösa staden Stockholm.
GUD FINNS VISST!
SABINA
lördag 13 juni 2009
Rymdmusik
Lördag kväll i Ängelholm.
Vem trodde att jag skulle bli bjuden på en resa ut i "Outer space" i denna tysta stad? Men jag har lyckan att gästa en musikalisk och konstnärlig familj och vi bjöds på premiärlyssning av äldste sonens fantastiska skiva:"Demons and haze" producerad av The first Rand from Outer Space. Den ska snart bli CD och spridas i tusental. Nu är det bara några få lyckliga hundra som får gå in i dess trolska musik.
Fem unga män har producerat, skrivit,spelat,musicerat tillsammans. Och det har blivit en tät melodiös och mycket romantisk matta av gitarrer,orgel,synt och bas.Medan jag lyssnade fördes jag djupt in i skogens dunkla mörker,dimma och låga toner från en annan värld. Det är en musik som skapar harmoni och lugn,väcker minnen av barndomens dunkla skogar och augustidimmornas lek över morgonfuktiga fält.
Kanske låter jag överdrivet romantisk och kanske den rökelse som en annan son i denna märkliga familj hade tänt,påverkat mig, ja, när den väntade CD n kommer ut rekommenderar jag gärna ett litet moln av rökelse för kommande lyssnare.
Tack Petrus, Johan,Frippe, Jerker och Kalle.
Ni har gjort en superbra skiva.
Godnatt
Sabina
Vem trodde att jag skulle bli bjuden på en resa ut i "Outer space" i denna tysta stad? Men jag har lyckan att gästa en musikalisk och konstnärlig familj och vi bjöds på premiärlyssning av äldste sonens fantastiska skiva:"Demons and haze" producerad av The first Rand from Outer Space. Den ska snart bli CD och spridas i tusental. Nu är det bara några få lyckliga hundra som får gå in i dess trolska musik.
Fem unga män har producerat, skrivit,spelat,musicerat tillsammans. Och det har blivit en tät melodiös och mycket romantisk matta av gitarrer,orgel,synt och bas.Medan jag lyssnade fördes jag djupt in i skogens dunkla mörker,dimma och låga toner från en annan värld. Det är en musik som skapar harmoni och lugn,väcker minnen av barndomens dunkla skogar och augustidimmornas lek över morgonfuktiga fält.
Kanske låter jag överdrivet romantisk och kanske den rökelse som en annan son i denna märkliga familj hade tänt,påverkat mig, ja, när den väntade CD n kommer ut rekommenderar jag gärna ett litet moln av rökelse för kommande lyssnare.
Tack Petrus, Johan,Frippe, Jerker och Kalle.
Ni har gjort en superbra skiva.
Godnatt
Sabina
tisdag 9 juni 2009
Upplevelse i cyberrymden
Tänk dej att du kommer hem och finner dörren låst till ditt hus. Efter en stunds rådbråkande öppnas slutligen dörren. Men vad finner du? Det här är inte mitt hem. Vem bor här? Vad är det för konstiga möbler? Vart har mina saker tagit vägen? Jag känner inte igen mig.
En hemsk situation, eller hur ?
Detta upplevde jag i går kväll - på min dator!
Jag kände inte igen mig. Konstiga bilder och meddelanden dök upp. Rutor med okända texter strök förbi.Erbjudanden, påståenden, varningar.
Vart hade jag kommit ? Så ser inte min dator ut!
Det var som om marken gungade under mina fötter. Jag kände mig vilsen, sen blev jag arg. Så tänkte jag: aldrig ska jag låta någon gå in i min dator och röra till allt.
Nu var det så att denne "Någon" hade gjort mig en stor tjänst. Han hade kopplat ihop min dator med Magdalenas dator. Han hade fixat så att vi inte behövde mer än en skrivare. Han hade suttit flera timmar framför min dator och jag hade sett den lilla pilen rusa upp och ner, fram och tillbaka, sett sidor öppnas och stängas, försvinna och dyka upp. Hela tiden satt han tyst och koncentrerad framför den lilla datorn, det var som om de förde ett lågmält samtal med varandra. Datorn tecknade, han ilade med pilen.
Jag tackade honom aningslöst utan att veta vilken röra han lämnat efter sig.
Natten blev orolig. Jag tänkte på alla program jag kanske förlorat, artiklar, dikter, brev,bloggar.
På morgonen ringde jag och jag var så upprörd att jag hamnade i Kalix hos en vänlig dam som inte tyckte illa om att bli väckt i morgonstunden.
Jag försökte låta lugn när jag fick tag på honom och frågade: Vad har du gjort? Jag känner inte igen mig.
Genast började han instruera mig. Tryck på Start. Tryck på Kör.Tryck på -
Och plötsligt försvann mardrömmen, dimman lättade, det var som i sången I en mörk oändlig skog, svart av moln där åskan slog, gick ett litet barn en gång, dagen lång....
Med ens skingras mörkret och "se där i månens strimma jag ser den rätta stig, nu skall jag hemmet finna..."
Så var det att efter dessa enkla tryckningar förmedlade via morgontelefonen återigen hälsa den välkända sidan på datorn välkommen.
Tack Jan.
Sabina
En hemsk situation, eller hur ?
Detta upplevde jag i går kväll - på min dator!
Jag kände inte igen mig. Konstiga bilder och meddelanden dök upp. Rutor med okända texter strök förbi.Erbjudanden, påståenden, varningar.
Vart hade jag kommit ? Så ser inte min dator ut!
Det var som om marken gungade under mina fötter. Jag kände mig vilsen, sen blev jag arg. Så tänkte jag: aldrig ska jag låta någon gå in i min dator och röra till allt.
Nu var det så att denne "Någon" hade gjort mig en stor tjänst. Han hade kopplat ihop min dator med Magdalenas dator. Han hade fixat så att vi inte behövde mer än en skrivare. Han hade suttit flera timmar framför min dator och jag hade sett den lilla pilen rusa upp och ner, fram och tillbaka, sett sidor öppnas och stängas, försvinna och dyka upp. Hela tiden satt han tyst och koncentrerad framför den lilla datorn, det var som om de förde ett lågmält samtal med varandra. Datorn tecknade, han ilade med pilen.
Jag tackade honom aningslöst utan att veta vilken röra han lämnat efter sig.
Natten blev orolig. Jag tänkte på alla program jag kanske förlorat, artiklar, dikter, brev,bloggar.
På morgonen ringde jag och jag var så upprörd att jag hamnade i Kalix hos en vänlig dam som inte tyckte illa om att bli väckt i morgonstunden.
Jag försökte låta lugn när jag fick tag på honom och frågade: Vad har du gjort? Jag känner inte igen mig.
Genast började han instruera mig. Tryck på Start. Tryck på Kör.Tryck på -
Och plötsligt försvann mardrömmen, dimman lättade, det var som i sången I en mörk oändlig skog, svart av moln där åskan slog, gick ett litet barn en gång, dagen lång....
Med ens skingras mörkret och "se där i månens strimma jag ser den rätta stig, nu skall jag hemmet finna..."
Så var det att efter dessa enkla tryckningar förmedlade via morgontelefonen återigen hälsa den välkända sidan på datorn välkommen.
Tack Jan.
Sabina
måndag 8 juni 2009
Lovsång till Treenigheten
Heliga Trefaldighetsdag -ljus och kall. Mässa. EU-val. Tankar kring den Helige Ande. Två röster talar till mig med 600 års mellanrum: Diakon,teolog,biskop, abbot Alkuin av York,735-804 och Elisabeth av Treenigheten, 1880-1906.
Boken "Alkuin av York", Översättning och urval Göran Fäldt,Veritas Förlag, låg på mitt bokbord. En liten vacker volym på 115 sidor med tätt historiskt och teologiskt innehåll. Här får jag veta att denne Alkuin av York var en stor och känd andlig gestalt och författare till en rad viktiga böcker i tidig medeltid.Sankt Franciskus församlings diakon Göran Fäldt har känt sig befryndad med honom och skänkt oss dessa fina texter att begrunda. Han förmanar oss att läsa texterna långsamt och andaktsfullt.
Det får jag göra en annan gång. Nu letade jag ganska snabbt efter det han skriver om den helige Ande, och jag blir både nöjd och överraskad. I all korthet förklarar Alkuin att de bilder man har i ikoner och i texter av Anden, d.v.s duvan och tungor av eld, bara är "synliga skapelseformer genom vilka den helige Ande visade sig vid lämpliga tidpunkter".Anden är osynlig men använder sig av något synligt, därför att" genom yttre syner berörs mäns och kvinnors hjärta".
Jag ser nu fram emot att läsa "långsamt och andaktsfullt.
"Eviga och höga ljus,upplys mig.."
ur en bön av Alkuin
Elisabeth av Treenigheten var en blivande konsertpianist i Dijon, en glad och begåvad flicka som försvann för några korta år i ett karmelitkloster och som nunna tog sig det vackra tillnamnet Treenigheten. Min bok om Elisabeth är full av understrykningar, inköpt 1979, det år då jag blev katolik.
Inuti ligger en dikt av syster Johanna i Glumslövs Karmel vars första rader lyder så här:
"Som en raket stiger du uppåt
i din själs himmel med rät vinkel
mot den jord vi dödliga betrampar.."
Men det jag ofta återkommer till i Elisabeth av Treenighetens liv är Bön till Treenigheten , som hon skrev 1904 efter förnyelsen av sina klosterlöften på Jungfru Marias tempelgångsdag.
"O, min Gud, Treenighet. Jag tillber dig! Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet, så att jag kan slå mig till ro i dig, stilla och i frid, som om min själ redan befann sig i evigheten..."
I Glumslövs Karmel finns ett särtryck av bönen om du villl läsa fortsättningen.
En hel vecka har datorn varit tyst, utslagen av åskan. En konstig och nyttig erfarenhet. Också telefonen var tyst. Hu,. så bunden man är av dessa teknska hjälpmedel. Och vilken befrielse när man till slut vänjer sig vid att skriva för hand eller på en gammal maskin, acceptera tystnad och känna friden "som i evigheten".
EU valet kändes bra,var med om att hjälpa två äldre att rösta, det känns alltid högtidligt att gå bakom en skärm, välja det man redan valt, klistra igen kuvertet och med ett leende överlämna röstkort och valkuvert till valförrättare som man känt sen länge i denna vackra socken.
Sorgligt är att tonårsaborter ökar och jag tar fram ett av pater Josephs manande små foldrar som handlar om att be för de ofödda barnen, att rädda liv. Tips att läsa http://www.respektlivet.nu/
Sabina
Boken "Alkuin av York", Översättning och urval Göran Fäldt,Veritas Förlag, låg på mitt bokbord. En liten vacker volym på 115 sidor med tätt historiskt och teologiskt innehåll. Här får jag veta att denne Alkuin av York var en stor och känd andlig gestalt och författare till en rad viktiga böcker i tidig medeltid.Sankt Franciskus församlings diakon Göran Fäldt har känt sig befryndad med honom och skänkt oss dessa fina texter att begrunda. Han förmanar oss att läsa texterna långsamt och andaktsfullt.
Det får jag göra en annan gång. Nu letade jag ganska snabbt efter det han skriver om den helige Ande, och jag blir både nöjd och överraskad. I all korthet förklarar Alkuin att de bilder man har i ikoner och i texter av Anden, d.v.s duvan och tungor av eld, bara är "synliga skapelseformer genom vilka den helige Ande visade sig vid lämpliga tidpunkter".Anden är osynlig men använder sig av något synligt, därför att" genom yttre syner berörs mäns och kvinnors hjärta".
Jag ser nu fram emot att läsa "långsamt och andaktsfullt.
"Eviga och höga ljus,upplys mig.."
ur en bön av Alkuin
Elisabeth av Treenigheten var en blivande konsertpianist i Dijon, en glad och begåvad flicka som försvann för några korta år i ett karmelitkloster och som nunna tog sig det vackra tillnamnet Treenigheten. Min bok om Elisabeth är full av understrykningar, inköpt 1979, det år då jag blev katolik.
Inuti ligger en dikt av syster Johanna i Glumslövs Karmel vars första rader lyder så här:
"Som en raket stiger du uppåt
i din själs himmel med rät vinkel
mot den jord vi dödliga betrampar.."
Men det jag ofta återkommer till i Elisabeth av Treenighetens liv är Bön till Treenigheten , som hon skrev 1904 efter förnyelsen av sina klosterlöften på Jungfru Marias tempelgångsdag.
"O, min Gud, Treenighet. Jag tillber dig! Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet, så att jag kan slå mig till ro i dig, stilla och i frid, som om min själ redan befann sig i evigheten..."
I Glumslövs Karmel finns ett särtryck av bönen om du villl läsa fortsättningen.
En hel vecka har datorn varit tyst, utslagen av åskan. En konstig och nyttig erfarenhet. Också telefonen var tyst. Hu,. så bunden man är av dessa teknska hjälpmedel. Och vilken befrielse när man till slut vänjer sig vid att skriva för hand eller på en gammal maskin, acceptera tystnad och känna friden "som i evigheten".
EU valet kändes bra,var med om att hjälpa två äldre att rösta, det känns alltid högtidligt att gå bakom en skärm, välja det man redan valt, klistra igen kuvertet och med ett leende överlämna röstkort och valkuvert till valförrättare som man känt sen länge i denna vackra socken.
Sorgligt är att tonårsaborter ökar och jag tar fram ett av pater Josephs manande små foldrar som handlar om att be för de ofödda barnen, att rädda liv. Tips att läsa http://www.respektlivet.nu/
Sabina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
