Att bära burka om vintern

Nej, jag tycker inte som Reinfeldt eller Sarkozy. Det handlar om Burka, den där täckelset över den muslimska rätttroende kvinnan. Inte skulle jag vilja svepa in mig i ett sådant mörker - utom möjligen nu när det är - 13 utanför husknuten. Men om en kvinna känner att det är riktigt och rätt.Om hon tror att tryggheten för henne ligger i en burka, så varför skulle hon inte få ta på sig den när hon går ut på stan?
Jag tycker det är odemokratiskt av vår statsminister och inte bara det, det är okänsligt av honom, ja det finns något av förakt i yttrandet - även om det är lågmält och med den milda röst han har- så känns det helt fel att officiellt förklara,nej burka får man inte bära i Sverige.
Det kan väl inte vara så många? Jag har aödrig mött någon med burka i Jönköping.
Vi tillåter transvetiter att klä sig hur konstigt som helst. Och nu på vintern ser folk inte kloka ut så som de byltar på sig och drar ner konstiga mössor över öron och panna,halva ögon med rimfrostvita ögonfransar och munnarna insvepta i mjuka schalar. På vintern ser vi nästan ut som burkor allihop.
Det passar verkligen inte Reinfeldt att mitt i valrörelsen tala om det olämliga i att bära burka, när alla ändå gör det för att det är så kallt.

Reinfeldt borde i stället tala om värderingar. Inte om skatter och pensioner utan vad livet har för värde för en människa.Gemenskap.Närhet. Godhet.Vänskap.Glädje eller delad sorg. Allt detta är det värdekapital som det mänskliga livet bär på men som försvinner när tonvikten ligger på det ständiga talet om pengar. Det är detta djup som saknas i vår politik. Är det därför som KD ligger så lågt? Frågor om höjd eller sänkt pension och frågor om sjuksskrivningar och höjda eller sänkta skatter står oss upp över öronen och vi tror att livet hänger på det.
Men den dag vårt hus brinner upp eller vår bil kraschar, då talar vi inte om vad vi mist utan tackar för att vi lever. Då är livet det enda värde vi har. Då begriper vi hur viktigt det är att leva,att vi har vänner som bryr sig om oss,att vi får hjälp och tröst.
Så därför önskar jag lite högt i taket i det politiska pratet.
Om KD vågar ta steget fullt ut och lyfta fram tio Guds bud som en bra norm att leva efter vem vet vilken effekt det skulle ha?

Funderingar en morgon i snö
Sabina

Historiskt möte i Rom

När påve Benedikt XVI den 17 januari trädde in i Roms praktfulla synagoga var det "som fortsättning på en pilgrimsfärd, som inleddes för 24 år sedan vid det besök som min vördade företrädare Johannes Paulus gjorde i denna synagoga",sade han. Påven hälsades med varma applåder och stämningen var öppenhjärtlig, ja broderlig, trots att media försökt ladda upp kritik kring Pius XII:s agerande under andra världskriget.

I påvens långa tal fäste jag mig särskilt vid vad han hade att säga om "vår gemensamma tro".Vårt andliga broderskap ,sade påven, har sin fasta grund i den Heliga Skrift - på hebreiska Sifr Qodesh eller Den Heliga Boken -- som ständigt påminner oss om våra gemensamma rötter, vår historia och det rika andliga arv som vi delar.
Till skillnad från andra ickekristna religioner, är den judiska tron ett svar på Guds uppenbarelse i det Gamla Förbundet.Judarna har fått söners rätt ,härligheten,förbunden och löftena, de har patriarkerna och från dem är Kristus kommen som människa ty Guds kallelse och gåvor är oåterkalleliga."(Rom 9:4-5)
Vidare påminde påven om de tio budorden, som är ett gemensamt etiskt budskap för Israel, för Kyrkan , för icketroende och för hela mänskligheten. Ja, han underströk betydelsen av Dekalogen - de Tio Orden, som kommit från Moses Torah- Den är ett lysande ljus för etiska principer, hopp och dialog, en ledstjärna i tro och moral för Guds folk och de upplyser och leder de kristna på vägen. Den utgör en fyrbåk och en norm för ett liv i rättvisa och kärlek, en "stor etisk kodex" för hela mänskligheten.
De Tio Budorden kastar ljus över gott och ont,sanning och falskhet, rättvisa och orättvisa och talar till varje människas samvete.
De tio Buden kräver att vi erkänner en enda Gud och motstår frestelsen att skapa andra gudar ,att konstruera gyllene kalvar. De Tio Budorden uppmanar oss att respektera livet och att skydda det mot varje orättvisa och angrepp,att erkänna värdet hos varje människa,skapad av Gud till hans likhet.
Liksom Moses lärde i Shema(5 Mosebok 6:5)- och som Jesus underströk i evangeliet(Mark 12:30-31) är summan av alla budorden att älska Herren din Gud över allt och din nästa såsom dig själv.
Denna regel kräver att judar och kristna särskilt i vår tid visar generositet mot fattiga,mot kvinnor och barn, främlingar,sjuka,svaga och behövande.
I den judiska traditionen finns ett vackert ord av Simon den Rättfärdige som ofta sade:"Världen är grundad på tre saker:Torah,gudstjänst och barmhärtighetshandlingar."
Genom att utöva rättvisa och barmhärtighet är judar och kristna kallade att förkunna och vittna om Guds Rikes ankomst som vi ber om och arbetar för varje dag.

I slutorden erinrade påve Benedikt om att i nära tvåtusen år har den katolska gemenskapen med sin Biskop och den judiska gemenskapen med sin Rabbin levat sida vid sida i Rom ."Må vi utveckla en allt större broderlig kärlek som tar sig uttryck i närmare samarbete, så att vi kan ge ett väsentligt bidrag till lösningen av de problem och svårigheter som fortfarande ligger framför oss."

De år som gått sedan koncentrationslägrens hemskheter avslöjades är historiskt sett inte många. Men det som skett mellan den judska gemenskapen och katolska kyrkan är historiskt sett ett jättekliv över en avgrund. Det började med Andra Vatikankonciliet, det fortsatte med Paulus VI,kröntes av Johannes Paulus och hans besök i synagogan och på Sinai.Påven Benedikt har fortsatt på denna väldiga bro som leder vidare till våra "äldsta bröder". Och för oss vardagskristna betyder det att vi kan läsa Gamla Testamentets skrifter med en allt djupare förståelse.

"När Herren vände Sions öde,
då var allt som om vi drömde:
vi skrattade, vi sjöng av glädje
och jublet steg från våra läppar.
Då sade man bland folken:
Herren gar gjort stora ting med dem..."
Ps 126

Sabina

Golgatavandringen med Job

"Och när denna min hud är
söndersliten skall
jag skåda Gud utan min kropp"


O die Schornsteine
Auf den sinnreich erdachten Wohnungen des Todes,
Als Israels Leib zog aufgelöst in Rauch
Durch die Luft -


O dessa skorstenar!
Frihetsvägar för Jobs och Jeremias stoft -
Vem uppfann er och byggde sten för sten
en väg åt flyktingar av rök?

O ni Dödens boningar,
så trivsamt inredda
för husets värd, som annars blott var gäst -
O ni fingrar
som lagt ingångströskeln
likt en knvsegg mellan liv och död-

O ni skorstenar
O ni fingrar-
Och Israels kropp i rök genom luften!

Varför är minnet av Auschwitz så starkt? Varför berörs man i hela sin kropp av Nelly Sachs klagande diktarord om dessa "skorstenar, vars rök bar"Israels kropp genom luften"?
Kanske för att ondskan var så starkt koncentrerad i dessa få läger i Europa: Auschwitz-Birkenau,Dachau,Theresienstadt och en rad andra. Vi kan dessa namn. De är som huggna i sten i våra minnen.
Och de tog slut. Lidandet,fasan,skräcken,avbröts just denna dag,den 27 janari 1945.

Vad vi inte anade då var att samma fasor existerade inom ett oändligt större område-det väldiga Sovjet- från Sankt Petersburg till Vita Havet - där tusentals koncenrationsläger redan existerade och efter andra världskriget skulle fyllas på nytt och skörda miljontals offer.
Ryska soldater besegrade Hitlers armé och befriade människor ur nazisternas koncentrationsläger. Men det var också ryska soldater som under kommunismen hade förtryckt och skulle fängsla och plåga mängder av oskyldiga i land efter land i Östeuropa.

Om detta skrev den ryske diktaren Majakovski:

Så började vår Golgatavandring
Huvudskalleplatser fanns i varje stad.
Från Odessa till Petrograd.
Överallt hördes samma skrik:
"Korsfäst,
korsfäst honom"
.......
Ohörbar för dem börjar en ny sång tona:
I spetsen för de böljande hungertågen
närmar sig nittonhundrasexton
smyckat i revolutionens törnekrona..
...
Låt oss inte glömma dem som fallit offer för den kommunistiska ideologins hänsynslöshet.

Sabina

Kristi mystiska kropp - Kyrkans enhet

Det är fredag i Enhetens vecka. Nya spår har banats genom snömodden på gatorna i Jönköping. De har gått härs och tvärs från kyrka till kyrka, från morgon till kväll.
Korskyrkan och Frälsningsarmén,Sofiakyrkan och Allianskyrkan har öppnat sina portar.
Nog är det synd att detta bara händer en gång om året! Snart suddas de nybanade spåren ut. Snön smälter, det blir vår och allt är som förut. Eller kanske inte riktigt som förut. Några har fått möta en annan kristen tradition, mött andra uttryckssätt för lovprisning,vyerna har vidgats.
Jag har starka minnen från veckorna före det allkristna mötet 1983 i Jönköping. Då var uppmaningen: Bilda en bibel och bönegrupp med dem som finns närmast dina kyrka. Och det blev överraskande möten. Samtal inom ett hems väggar gick djupare än att bara besöka en gudstjänst i en annan kyrka. Kanske Jönköpings Kristna Råd borde söka nya grepp inför den Ekumeniska veckan?

I Sankt Franciskus var det märkliga toner från Irak, som förde besökarnas tankar långt bort till en urgammal kristen kultur, världens äldsta. Vi borde också fått lyssna till en sång från Haiti, dit våra böner går dessa dagar. I vår kyrka finns många möjligheter att tända ljus och be en bön, påpekade diakon Göran. I de flesta kyrkor finns i dag en större ljusring för bön men så många som i Sankt Franciskus är det inte. Här finns Vår Fru av Lourdes redan i entrén. Inne i kyrkan kan man välja mellan Sankt Antonius och Franciskus, mellan den helige Josef och Guds Moder Maria. Det mäktiga krucifixet från passionistkyrkan i England drar många till sig.
Kanske någon tände ett ljus för de avlidna och de tusentals som redan vilar i massgravar eller ännu inte grävts fram.

"Enhet ,det är att acceptera den andre, inte att försöka utplåna honom." Orden kom från Soufanieh, en liten by i Libanon, där en ung kvinna som heter Myrna bor, en kvinna som blivit ett vittne för enhet mellan kristna i Mellanöstern.Hon är född av grekisk katolska och ortodoxa föräldrar.Själv är hon grekisk katolik oh gift med en grekisk ortodox man.

Vassula är en ortodox kvinna, som också fått uppdraget att arbeta för enhet i världen.Hon säger sig ta emot budskap från Jesus och citerar Jesus, som sagt "För att enas,måste ni alla böja er:låt Mig uppfylla alla Mina önskningar.Jag vill ena Min Kyrka."
I en nyutkommen bok av Peter Artman,"Ny Endräkt" beskrivs vad som sker av enhetsöppningar i Sverige mellan olika kyrkor och rörelser. I boken finns också en redogörelse för Vassula och Sant Liv i Gud, som är namnet på hennes budskap.

En oförglömlig höjdpunkt i sökandet efter enhet i Gud var påven Johannes Paulus stora allreligiösa möte i Assisi 1986, då det blev alldeles tydligt att mänskligheten hör till Gud och tillber Honom fast på mycket olika tungomål.

I en libanesisk tidning stod det häromdagen: "När Myrna talar om enheten väljer hon noga sina ord.Hon talar aldrig om enheten mellan Kyrkorna utan om Kyrkans enhet.För henne ,liksom förmodligen för Gud, finns det inga Kyrkor utan bara en Kyrka, en enda Kristi Mystiska kropp, förvanskad a männskorna men odelad iGuds ögon, som långskjortan, vävd i ett stycke, som soldaterna delade på vid korsets fot."

Det finns många rörelser för den kristna enheten i vår tid.Enhetens Vänner är en förening som bildades för några år sedan och som genom samtal och gemensamma uttalanden banar väg för en gemensan syn.Läs mer på wwww.enhetensvanner.se

Försoning är nästan alltid nödvändigt för att finna enhet.Jag vill till slut citer broder Roger Schutz,grundaren av Taizé. Han levde för enheten mellan kristna, eftersom han upplevde splittringen som skandalös. I boken"Maria -försoningens moder -skriver han:
"Under loppet av många sekel, från Kyrkans begynnelse, från Marias och apostlarnas tid, var Kyrkans moderskap ett enda. Kan detta grundläggande moderskap försvinna när det vid en viss tidpunkt uppstår splittring?
Är det inte så att Maria genom sitt moderskap håller vägen till omvändelse, till hjärtats förvandling öppen?Ju mer Kyrkan har Maria som förebild dess mer liknar den en mor och dess större är möjligheten att i Gud genomgå en ny födelse, en försoning. På så sätt är Maria en källa till försoning."

Sabina

Möte i snön

Snön faller så mjukt och stilla. Redan snötyngda granar väntar på mera. Hur mycket snö kan de bära ? Stavarna sjunker ner i snön och jag inbillar mig att jag glider fram på skidor som förr.Min dröm varar en kort stund, då jag ser en lång figur komma på backens krön.Hans vackra hund lyfter huvudet och betraktar mig eftertänksamt.
-Det är som julafton, säger jag.
-Ja, det kommer nog att vara länge,svarar han.
- Till Första maj, skrattar han. och lägger till: Ska du stå där och prata igen?
-Nä, det tror jag inte,svarar jag.
-Kommer du ihåg vad jag sa?
Han funderar och skrattar till. Nej, det gör jag inte, men jag minns vad du glömde!
-Glömde?
-Ja, du glömde muren, säger han med en ironisk glimt i ögonen.
-Muren? Åh, jag måste ha talat om Europa och tjugo årsminnet. Och glömde att berätta om Berlinmuren.. Pinsamt.
-Jo,jag kommer ihåg det, för du sa det efteråt, när vi träffades hemma hos er. Då kom du på det.
-Jaha, sa jag och försökte minnas mitt tal. Jag minns att jag citerade något från Rune Lindströms pjäs En väg som till himla bär, sa jag.
-Jo, sa han, det gjorde du visst...

Ingen av oss mindes särskilt mycket av det vackra talet.
-Ja, så är det med tal, sa jag avslutningsvis och suckade.
-Man talar och ingen kommer sedan ihåg vad man sagt...

Men snön fortsatte att falla, mjukt och stilla.

Sabina

Förtvivlan och hopp

"Det finns inte tillräckligt med tårar för min sorg", sade en gammal man sittande utanför den förstörda Notre Damekatedralen i Port au Prince.Det var söndagen den 17 januari, fyra dagar efter den fruktansvärda jordbävningskatastrofen på Haiti.Mina tankar hade i dygn kretsat kring Haiti, lyssnat på radio,läst i tidnngar och sett på TV.
Hela mitt jag var fyllt av bön. När söndagen randades tänkte jag på alla de präster som krossats under ruinerna, på ärkebiskopen Mons.Joseph Serge Miot, älskad av katolikerna i Haiti, som blev ett av kyrkans många offer precis utanför sitt hus.
Min ande förflyttade sig från det vintriga Sankt Franciskus i Jönköping till ruinerna av kyrkor under brännande sol i Haiti Och jag tänkte: Måtte det finnas tillräckligt med präster och pastorer för att kunna fira Mässa och lyfta människor från förtvivlan till hopp i gemensam bön.

I dag får jag se bilder från utomhusgudstjänster där hopp och förtivlan blandas, där Guds närvaro kändes verklig trots det oförklarliga som skett. Tårdränkta ansikten, händer sammanpressade kring kors och rosenkransar,extatiskt lovprisande armar i tack för någon som räddats.

Det är ju alltid så, att somliga enbart rapporterar det hemska, det kaos som råder, den laglöshet som härskar, medan andra söker efter mirakel,efter de räddade, efter hjälpande händer.
Och nu är där många som försöker vara Jesu utsträckta händer,varsammt binda om sår,ge vatten åt de törstande och gemensam lyfta bårar med skadade.
Det är aldrig bara laglöshet och kaos.I varje katastrof blandas godhet och girighet, kärlek med fruktan.
Jag själv har minnen från Ungernkrisens kaos i Österrike, där flyktingarna i november 1956 vällde in över gränsen till Österrike, sedan Sovjet krossat de korta frihetsdrömmarna i Budapest. Jag minns smutsen,förtvivlan, rädslan och de många andfådda berättelserna av flyktingarna, som skockades kring IM,Individuell Människohjälps baracker i Linz.
Det må vara krig eller katastrof.Alltid avslöjas människans innersta i dessa dramatiska händelser. Här lyser hjärtats godhet mot fruktans och hatets mörker.

Kollekten i Sankt Franciskus-och alla kristna församlingar i Sverige- gick självklart till hjälp åt de nödställda i Haiti. Och aldrig har jag sett korgarna så överfyllda av sedlar bäras fram till altaret.

Så är det! Människornas hjärtan väller över av generositet och viljan att bistå .
Måtte människors inre också bära fram ständiga böner för de överlevande, för de döende, för dem som inte kommer att kunna räddas, för dem som redan dött, ja för alla som så oförutsett drabbats av en död de kanske inte förberett sig på. Alla behöver också denna osynliga hjälp .

Sabina

Hemligheten med Julen

Vemodigt fäller jag ihop de två flikarna på Bibelsällskapets vackra julkort. Det har stått med öppna dörrar in mot en målning av den heliga familjen i vårt köksfönster. Varje dag har jag kunnat hälsa Maria,Josef och Barnet godmorgon. Nu sluts portarna till julen för denna gång.
Årets sista gudstjänst under Jultiden har firats i Sankt Franciskus. De hundra ljusen kommer att släckas, de knubbiga julgranarna i koret försvinna, julkrubban tas ned och gömmas på vinden.
När Mässan slut och folk flockades kring Mariastatyn för att tända ljus gick jag bort till krubban för att säga farväl. En överraskning väntade mig. Sist jag var här, det var nog på julnatten, sov Jesusbarnet. Nu satt han uppe i krubban och viftade lekfullt med sina små händer. "Titta, ropade jag ,Jesusbarnet sitter!" Jag fick gensvar från unga tittare. Någon äldre i bakgrunden skrockade litet. Han tyckte väl jag var barnslig. Javisst är jag det!
Ett annat Jesusbarn firade vi med högtidlig procession på Trettondagen. Jesusbarnet från Prag, som dagen till ära bar en mörk mantel med guldbroderier,välsignade både församlingen, klostret och oss. Historien om denna lilla staty är märklig men för lång att berättas i dag.Orginalet från 1400-talet hittar man i Karmelitkyrkan i Prag men tusentals kopior i många kyrkor i hela världen,bland annat i vår kyrka i Jönköping. Den finns också i Sankt Eriks domkyrka i Stckholm. Jag vet det, för när jag var i Prag och priorn fick veta att jag var från Sverige skyndade han att ge mig ett Jesusbarn,som jag skulle bära(i min ryggsäck) till vår biskop. "Han är ju karmelit", sade priorn förtjust.

Det kommer att ta tid att säga farväl till julen. Även om den liturgiska jultiden är över så bevarar mabn julen ganska länge med granen, som "står så frisk och grön i stugan", med julkrubban, som inte förlorat sin dragningskraft, med de röda ljusen, som långsamt byts ut mot vita ljus. Successivt bär jag upp mässingstakar, bonader, kartonger med dukar och pynt på vinden. Det är bra att skynda långsamt.

Och ute är det glänsande vinter.

"Skaren sjunger strävt i stjärnors ljus.
Skidorna glider snabbt
och snökristaller yr vid stavarnas slag."
(Evert Huldén, finländsk lyriker)

En sista gång:
God Jul och Gott Nytt År!

Tänk att man aldrig blir trött på att upprepa det !
Det ligger magi i denna traditionella hälsning. Den framlockar värme, vänskap, glädje.
Den blir aldrig konventionell. Den är som en nyckel till varje hjärta. En nyckel som öppnar och släpper fram häpnadsväckande srömmar av kärlek.
Jag tror hemligheten finns i Johannes första brev. Gud är kärlek, skriver han. Och Gud finns i dessa enkla ord. De vibrerar på ett mystiskt sätt av en fördold kärlek, som ytterst kommer från Gud, vare sig vi vet det eller ej, vare sig vi erkänner eller tror det eller ej.
Gud är kärlek.
Julen är en manifestation av denna kärlek.
Det är därför vi aldrig blir trötta på att en gång om året ständigt på nytt sprida det nygamla budskapet:
God Jul och Gott Nytt år.

Sabina

Kattliv med nattlig jakt

Vår morgonhälsning brukar vara:
-Och katterna?
Svar: Missan sover hoprullad som en liten boll. Miserere är ute.
I natt var det inte så.
Just nu vet jag inte var de är.
Jag tänker på Katten. Den ursprungliga. Katten för tusen år sedan. Då den dyrkades som gud i Egypten. Då människan förstod att en katt är höjd över allt och att den är outgrundlig, outforskbar,icke människa, icke djur utan någonting Annat.
Betrakta din katt.
Katten tänker. I ögat blänker något som du inte anar.En instinkt, en insikt. någonting Annat.
Detta har jag fått erfara denna natt. Alla mina illusioner flög sin kos.
Trodde jag att jag var älskad av mina katter? Trodde jag att de älskade mig och skulle lyda mig i allt.
Nonsens. En katt är en katt är en katt.

Miserere hade gått ut i snömassorna.Mätt och belåten efter en dag av sömn.
Nu var det kväll och lillmissan kom in glad och förväntansfull.Hon var inte hungrig. Nosade likgiltigt på båda skålarna. Flög med lätta språng uppför trappan, gick före mig in i rummet,såg på mig uppfordrande och sen på min stol lika uppfordrande.
Så fort jag satt mig tog hon ett språng och började trampa med sina små tassar för att finna den bästa vinkeln mellan Kyrkans tidegärd och mig. Ibland puffade hon undan boken, sen la hon menande tassen på Vesper och började kurra.

Efter Vesper flyttade jag mig med lillmiss i famnen till tvrummet och såg ett kort program om en vanartig pojke.Anade inte att jag hade en vanartig kissemiss i famnen.
Min plan var att nu skulle lillmiss och jag dela säng hela natten precis som hon brukade göra hos dottern.
Så ljuvligt att ha en liten surrande boll invid knäna.
Klockan tre vaknade jag av lätta tassar på golvet. Skyndade upp ur sängen och ner för trappan,öppnade dörren mot Arktis som strömmade iskall in i vår varma hall.
Lillmiss kastade en blick ut i nattmörkret där snön fortsatte att falla, ändrade sig och försvann in i salen.
Hjälp, tänkte jag,Julgranen! Krubban! Kakorna.
Nu började jakten. Ett litet svarvitt nystan lurade mig: här är jag bakom stolen, sur,surr.
Nej nu är jag här under soffan, brr,brr.
Hon ilade uppför trappan med mig efter som en knappast flygande vind. In under hallsoffan. Kurrande,blänkande ögon.
Jag kröp ner på golvet och sträckte ut min hand:Lillmiss, viskade jag, kom hit, kom nära,kom till mej...
En röst dånade ovanför mitt huvud: Vad sysslar du med egentligen?
Långsamt reste jag mig upp.
-Lillmissan bara springer omkring, sa jag trött.
-Äsch, låt henne vara. Hon klarar sig. Katter är sådana...
Utmattad efter den förtvivlade jakten la jag mej utan någon liten purrande boll bredvid mig.Sömnen släckte oron.

Tidig morgon upptäcker jag det lilla orosmolnet lugnt sovande på sin vanliga priviligierade plats bredvid soffan på en gammal väska från Bangladesh.
Nu trodde jag det var slut.
Men det blev en morgonjakt också .Denna gång mellan Miserere som kom uppför trappan efter att ha sovit gott i lövhögen bredvid den stora bilen under garagetaket. Nu skulle han återerövra lillmissans plats. Puff, så la han sig ner med en mätt suck.
Var fanns lillmiss? Försvunnen.Jag sökte överallt.Till slut kröp jag ner för att titta under soffan.
Där inne, längst bort i hörnet, tryckt mot väggen såg jag min älskling sitta. Stilla som en mumie i en egyptisk grav. Men jag såg också en lång gul tass som sökte efter ett offer...
Vild jakt igen. Mumien fick liv, den gula rasade nerför trappan efter henne.
Tji och tjom i salen, matsalen, köket, hallen, upp och ned, fram och tillbaka.
Om jag någonsin trott att en katt ville lyssna till mig, en obetydlig människa enligt gudakattens åsikt, så förstod jag nu,att så inte är fallet.

Nu är lillmiss ute och rullar runt i den höga snön och Miserere har stolt intagit ännu en av Lillmissans platser: på min filt i mitt sovrum.
Han är så vacker så jag ids inte vara arg.
Du, gudarnas älskling. själv gud i det forna Egypten bland faraonerna!

Med kattolik hälsning
Sabina

Ett nytt år med fred på jorden

Året har börjat så bra!
Påven Benedikt XVI skänkte oss en vision i sitt tal på Nyårsdagen, som är ägnad både Världsfreden och Fredens Moder Maria.
"Om ni vill få fred på jorden, sade han, är det nödvändigt att skydda skapelsen. Inte minst därför att skapelsen är begynnelsen och grunden till allt Guds verk...
Att se skapelsen som Guds gåva till mänskligheten hjälper oss att förstå vår kallelse och vårt värde som människor.Tillsammans med Psalmisten kan vi förundrat utropa:
"När jag ser din himmel,som dina fingrar format, månen och stjärnorna som du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?" (s.8:4-5)
Kan det sägas tydligare och vackrare?

Förre påven Johannes Paulus talade tidigt om "en ekologisk kris" och menade att världsfreden hotades av bristande respekt för naturen. Han manade till "det brådskande moraliska behovet av en ny solidaritet."
Benedikt underströk detta och sade att det skulle vara oansvarigt att inte ta det på allvar."Kan vi förbli likgiltiga inför problem som hänger ihop med klimatförändring,ökenspridning,förorening av floder och vattendrag,den växande företeelsen av "miljöflyktingar" o.s.v.

Påvens långa tal andades djup sorg och innehöll en vädjan till oss att inte glömma vem som har gett oss allt vackert skapat, som alltför ofta utnmyttjats för själviska vinstbegär.
"Världen framgår ur Guds fria vilja; han ville att de skapade varelserna skulle ha del av hans väsen, hans vishet och hans godhet. Redan de första sidorna i Första Moseboken pekar på denna visa kosmiska plan..." sade han bl.a.

"Mänskligheten behöver en genomgripande kulturell förnyelse; hon behöver återupptäcka de värden som kan tjäna som en fast grund för att bygga en ljusare framtid för alla. sade påven vidare.
Människan har en förpliktelse att utöva ett ansvarsfullt förvaltarskap över skapelsen
och "att vederbörligt beakta den solidaritet som vi är skyldiga dem som lever i fattiga områden i vår värld och framtida generationer."

Själv bidrog han konkret med en liten fredshandling på det hörn av jorden,där han befinner sig genom att lämna Vatikanen och färdas till Trastevere i Rom, en traditionellt fattig del av den stora staden.Han besökte det soppkök som drivs av San Egidiokomminiteten .
Här mötte han just de utanförställda, de som behöver fridens handlingar mer än andra. I en enkel matsal satte han sig ner bland dem, som brukar komma hit för att äta. Han fick sällskap vid bordet av en afghansk flykting, en 90-årig änkeman, en handikappad ung människa och en grupp romer. Det blev en okonventionell och lycklig måltid för alla parter, både för påven och för de inbjudna liksom för de unga medlemmarna i San Egidio.

Påven manade till en ny livsstil ,en ny solidaritet, ett ökat medvetande om att Guds skapelse är till låns för att vi ansvarsfullt skall förvalta detta vackra lån och avslutade sitt hyperaktuella tal på Världsfredsdagen 2010 med att upprepa:
Om du vill bygga fred, skydda skapelsen!(övers av talet:sr Madeleine Fredell OP Generalsekreterare,Justitia et Pax)

Här hemma fortsätter Kung Vinter att förvandla vår trädgård till ett glittrande sagoland. Det knarrar så trevligt under fötterna när jag beger mig från stuga till stuga. Precis som när jag var barn. Nu är det bara skidorna som fattas. Dem får jag drömma om.
Och i mitt knä surrar en liten missekatt lycklig över att ha fått en fristad framför datorn

Gott Nytt År med Frid och Fred kära läsare!

Sabina