Möte på kvällsbussen

"Månen sänker sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
endast......är vaken................."

Nyss steg jag av bussen och se, där var månen i nedan! Viktior Rydbergs dikt flög i mig igen:"Midvinternattens köld är hård
stjärnorna gnistra och glimma.. "

Jag var glad, nästan upprymd för jag hade haft ett så trevligt sällskap denna lördagkväll.
Tre ungdomar satt i väntsalen och stojade. Då jag kom,flyttade dom på sej, sen frågade dom lite hejigt: Vad gör du ute så här sent på kvällen?
-Det är väl inte sent, sa jag,Klockan är ju bara barnet.
Oj vilket flatskratt som fög ut över de tomma bänkarna.
Nu blev dom intresserade. Flickan kom fram och kikade på Svenskan som jag köpt( och tyvärr glömde på bussen)
-Vad läser du?, undrade hon.
-Om försvaret, svarade jag.
-Ja, det är ju allvarligt, sa hon och när vi sen kom upp på bussen kom hon fram till mej och var pratlysten. Hon berättade om skolan , om framtiden, om yrkesplanerna. Allt var positivt och härligt.
När hon tröttnat och gick tillbaka till de glammande killarna kom en av dem fram och satte sig bredvid mej. Också han var mycket pratlysten. Ja, jag tror han verkligen hade behov av att prata. Men nu fick jag en hel släkthistoria till livs.
Det var märkligt att få blicka in i en artonårings känsloliv. Vad mormor och farmor hade betytt för honom. Att pappa var den bästa av alla, ja han älskade verkligen sin pappa. Underbart att höra. Ändå fanns det skuggor i livet, trots allt var livet tufft för honom. Han hade sett en kompis blir slagen och försökt försvara honom. Det var ingen rolig historia men säkert en sann berättelse ur vår ungdomsvärld en lördagkväll.
Jag blev inspirerad av samtalen. En av dom sa: Skriv om oss i din blogg.
Men det var bara en allmän gissning,för inte hade jag sagt något om sanktaclara.Så jag gav adressen.
Kanske får jag unga läsare nu ?
Välkomna med kommentarer, gärna kritik eller tips.

GODNATT!
önskar
Sabina

Stök och råd i skolvärlden

Det kan vara svårt att acceptera kritik. Därför fick Jan Björklund mothugg när han beskrev den svenska skolan som stökig och resultaten av undervisningen som dålig. Till slut har han fått rätt. Det är stökigt i klasserna och studieresultaten är sämst i Europa.
Då flyger mina tankar till dagens helgon Don Bosco, den helige Johannes Bosco, fattigpojken och cirkusjonglören, som blev präst och lärare.Redan som skolpojke var han intresserad av de busigaste killarna i trakten. Det var dom han ville fånga genom att gå på lina. För att få se hans föreställning måste de be ett Fader Vår!
Han hade behövt inträdespengar, för han var fattig. Så fattig att han inte hade råd att gå i skola, än mindre att studera till präst. Men han jobbade hårt för sitt mål. Han lärde sig laga skor,baka bröd och läsa latin. Det blev tidiga morgnar och sena kvällar. Men till slut blev han präst och kunde förverkliga drömmen om att hjälpa de många hemlösa, fattiga och busiga pojkarna i Turin.
Läs om hans äventyrliga liv i boken "Don Bosco och alla hans pojkar" av Catherine Beebe,( övers. Natasja Hovén, Catholica Ab)
Han spelade fotboll med pojkarna, bjöd dom på pizza, lät dom övernatta på sin vind och började slutligen bygga enkla baracker för skolundervisning. Som lärare var han både sträng och mild.
Hans elever kom direkt från gatan, många hade varken familj eller hem, de var tjuvar och bråkstakar. Kan knappast jämföras med svenska skolelever. Ändå tycker jag det är värt att höra vad han säger till en lärare:
"Ge akt på er själva, så att ingen kan förebrå er för att ni låter er styras av ert humör. Det är svårt att bevara sinnets jämvikt när man bestraffar. Men den jämvikten är nödvändig för att det inte skall visa sig att vi handlar bara för att hävda vår auktoritet eller för att låta sinnets upprördhet få utlopp.
Det är lättare att bli förtörnad än att fördra, lättare att hota en pojke än att försöka övertyga honom. Ja, jag skulle till och med säga att det är bekvämare för vår otålighet och vårt högmod att straffa dem än att tålmodigt rätta dem med fasthet och vänlighet.
Det får inte förekomma några vredesutbrott, inte heller föraktfulla blickar, inga sårande ord. Visa dem i stället - liksom sanna fäder, som riktar sin uppmärksamhet på deras bättring och framsteg - medlidande i nuvarande ögonblick och hoppas på framtiden."
När jag läser det här tänker jag på den fantastiska serie som gick på TV i fjol om den "sämsta skolan i Sverige". Där tillämpade de extra pedagogiska lärarna verkligen tålamod,kärlek och medlidande med den stökiga klassen och de ovilliga eleverna. Don Bosco kände de säkert inte till men de praktiserade hans råd!

Min skoltid hade inte såna problem. Däremot upplevde jag den korta termin då jag var vikarie i Flickskolan i Jönköping att det var svårt att hejda sin vrede över det totala ointresse som vissa klasser visade inför den klassiska svenska dikten! Jag var säkert en mycket dålig lärare.
En bra lärare var emellertid min bror. Han hade just de egenskaper som Don Bosco efterlyste. Än i dag får han samtal från elever som minns honom med tacksamhet. Han inte bara öppnade sitt hjärta för pojkarna utan även sitt hem. Han lyssnade på dem och var en föregångare i den nya skolans målsättning .För honom var det individuella mötet med eleven viktigast i undervisningen. Han var ingen katederlärare utan en vän redo att lyssna och hjälpa.
Du, brorsan , jag beundrar dej verkligen!

Sabina

Bonden och hans fru

"Han låter snö falla som ull,
rimfrost strör han ut som aska.
Han kastar ner hagel som smulor,
hans köld får vattnet att frysa.
Han sänder sitt ord, och isen smälter,
han andas och vattnet strömmar...."
Ps 147:16-18


Det är precis som om psaltarens författare befunnit sig i Ölmstad. Allt han skriver stämmer ju på denna morgon! Bibeln är verkligen en profetisk bok!

Frågan är bara om Teve också är profetiskt! Ty det program som visades i går som avslutning på serien om Bonde söker fru, var ju den allra vackraste propaganda för det livslånga äktenskapet! Om detta vore profetiskt blev det ingen ny reducerad äktenskapslag utan allt fick vara som det alltid har varit . Äktenskapet är för man och kvinna. Äktenskapet är av Gud instiftat. Äktenskapet är avsett att förena två människor, man och hustru, till en livslång gemenskap.Löftena ges inför en Guds tjänare inför Guds altare och inför en församling i en kyrka.
Så framställdes det i alla fall genom de båda förälskade , Emma och hennes bonde. De förberedde sig med allvar för det stora steget. De förklarade gång efter gång sin kärlek till varandra. Bondens ansikte lyste upp varje gång han tänkte på Emma. Emma försäkrade lika ofta att hon verkligen hade blivit kär och att hon ville leva hela livet med sin bonde.
Visserligen ägnades stor uppmärkamhet åt de yttre arrangemangen; åt inköp av ringen -trofasthetens symbol - val av brudklädsel, provsmak av bröllopsmiddagen och inspektion av slottet för bröllopsfesten. Men under allt detta fanns hela tiden det stora allvaret, som imponerade och kändes helt äkta.
Må Guds välsignelse och frid följa med detta par, som lovat att älska varandra i lust och nöd!

Sabna

Vad sa påven egentligen?

I Alingsås har fotografen Elisabeth Wallin öppnat en utställnng med bilder som ska illustrera övergrepp mot homosexuella. Hon gör det med anledning av vad hon läst i tidningarna om påvens negativa inställning till dessa. Eftersom hon har missat poängen - att det var förfalskade uttallanden som valsat runt i världspressen, har jag skrivit till Alingsås tidning och påpekat detta. För enkelhetens skull delger jag också mina eventuella bloggläsare mina rader, eftersom de kanhända inte läser Alingsåsbladet.

Vad sa påven Benedikt egentligen ?

Vad sa påven Benedikt egentligen? Det torde numera, två månader efter talet till Kurian - inte jultalet – hölls, vara väl känt att de påstådda citaten om homosexualitet var fabricerade av nyhetsbyrån Reuters. Påven talade inte alls om homosexualitet. Det är märkligt att rättelsen av denna felcitering gått Elisabeth Wallin förbi. Hon har i varje fall gripit tillfället i akt att – utifrån ett fabricerat lögncitat - skaffa sig önskad publicitet.
Det känns obehagligt att i en tid av våld och krig, då alla önskar sig fred och hoppas på fred, bära fram ett budskap under rubriken: ”In hate we trust.” Det vore önskvärt att Elisabeth Wallin kunde ägna sin konstnärliga talang åt fredsskapande i stället för uppmaning till hat.
Här är det stycke ur påvens långa tal till medarbetarna i Vatikanen, som traditionsenligt hölls strax före jul, och som förvrängdes av Reuters:

”Tron på Skaparanden är ett mycket viktigt element i den kristna tron och kyrkan kan inte begränsa sig, och bör inte heller göra det, till att överlämna budskapet om frälsningen till de troende. Den är även ansvarig för skapelsen och måste utöva detta ansvar offentligt. Och när den gör det, så försvarar den inte endast, jorden vattnet och luften och påminner om att dessa är skapelsens gåvor som tillhör alla. Den måste också försvara människan från självförstörelse. Det är nödvändigt att vi har någon slags ekologi för mänskligheten och att den förstås på rätt sätt.
När kyrkan talar om människonaturen och påminner om att den utgörs av mannen och kvinnan och när den ber om respekt för skapelsens ordning, rör det sig inte om sedan länge gammaldags metafysiskt tänkande. Det rör sig om att ha tilltro till Skaparen och att lyssna till Skapelsens språk. Att förakta detta språk betyder att människan förstör sig själv och förstör Guds verk.

Det som ofta hänvisas till som ”genderbegreppet” handlar i det stora hela om människans frigörelse från skapelsen och Skaparen Människan vill vara ensam om att skapa sitt liv. Hon vill själv kunna bestämma om sina egna göranden utan någon inblandning. Men om hon lever så, handlar hon i strid mot sanningen och Skaparanden.

Ja, regnskogarna kräver vårt skydd men människan kräver det också. Hon är en varelse i vilken ett budskap finns inristat som inte betyder något som motsätter vår frihet utan är frihetens förutsättning.
Stora skolastiker bland teologerna har beskrivit äktenskapet som ett livslångt förbund mellan mannen och kvinnan, ett skapelsens sakrament, som Skaparen själv instiftat och som Kristus – utan att ändra på skapelsens budskap –

Ingrid Ydén Sandgren

Sabina

Oskuld och martyrium

Jag vill sjunga om min vän,
Herden , han som själv är livet.
Fåren känner han igen,
och var källan är belägen.
Herre Jesus Krist, Guds Son
dig jag tar all kraft ifrån.

Denna vackra strof inleder Commune för jungfrur och i dag den 21 januari, firar vi ett av de yngsta helgonen i Kyrkan, den heliga Agnes. Hennes ideal står i stark motsats till dagens. Denna 12 åring i 300-talets Rom hade sitt hjärta hos Brudgummen, Kristus. Hon hade så ung hon var vigt sig till jungfrudom .Uppvaktad av en ung man som begärde henne förklarade hon lugnt sitt livsbeslut.Naturligtvis blev han rasande och hämnden var grym.Han anmälde henne som kristen hos kejsaren. De kristna i Rom var på den tiden utsatta för förföljelse. Agnes som ställdes inför domaren hade möjlighet att välja: Offra till jungfruguden eller kastas till en bordell. " Hennes val var klart: "Jag är min Herres brud. Jag bär hans ring på mitt finger." Så fördes hon till en bordell men ingen vågade röra henne. Emellertid fanns en buse som gjorde det och - enligt legenden- föll han genast död till marken.
Nu blev kejsaren rädd. Men den försmådde friaren yrkade på straff för häxeri och bödeln tillkallades. Berättelsen om Agnes är svept i legendens sköna slöja men faktum är att hon var tidigt känd och vördad. Till minne av Agnes, som också betyder lamm, offras två lamm denna dag.Ullen från lammen, spunnen och vävd används för att tillverka den kapuschong,pallium, som nyutnämnda biskopar blir iklädda..
Visst är det vackert.
Men när jag undrar hur många som i dag vill gå in under oskuldens ideal måste jag citera ur en artikel som diakon Fäldt skrev häromdagen i Jönköpings posten.Med utgångspunkt från accellerande höga abortsiffror i Jönköpings län kritiserar han de vaga åtgärder som landstinget gjort för att ändra sextreden i länet:
"Vilken effekt får Jönköpings läns landstingsplan för att stötta skolorna i sex och samlevnadsundervisningen genom att dela ut kondomer i större mängd bland våra ungdomar?
När skola och hälsovård skickar utsexstödjande signaler genom kondomer (och p-pillret dagen efter) har ungdomar inte stor chans mot grupptrycket och börjar leva ett liv utanför familjens kontroll.."

I Rom var förhållandena ganska lika vår tid. Säkert fanns där också ett "grupptryck" från jämnåriga omkring tonåringen Agnes. Hon hade gjort sitt val. Även i dag finns möjlighet att välja. Det finns ungdomsrörelser, de flesta från Amrika, som bär knappen Wait och som innebär att vänta med sex till äktenskapet. Det görs knappast någon propaganda för något så otrendigt. Därför innebär det mod och karaktär att gå den väg som den unga romarinnan Agnes valde.

Mod och karaktär äger också Amerikas nyvalde president Barack Obama, vars fantastiska installation jag kunde bevittna i TV i går. Baptistpastorn bad Gud att ge Obama "vishet och ödmjukhet" (Han kunde ha citerat kung Salomo!) och Obama talade i sitt tal ärligt om svårigheterna som ligger framför Amerika med finanskris,krig och arbetslöshet.Men han vädjade till varje amerikan om ansvar och målade upp visionen av att "bygga broar.förbättra skolor,skapa nya fabriker, använda sol, vind och vatten och den nya tidens energi för att få bilarna att gå.."
En historisk dag.En dag att minnas!

Sabina

Mordet på Kjulo sjö

Åh, tack och lov, äntligen har vinden mojnat och nattens snöfall har skänkt trädgården en vacker dräkt och vädret en efterlängtad mildhet. Det har varit så jobbigt med den hårda kalla vinden som svept över barmarken och slitit i buskar och grenar.
Ändå tänker jag i dag på snö och vinter därför att dagens namn är Henrik, en biskop från England, som blev Finlands apostel och mördades under en skidtur.
Henrik kom som missionär till Sverige från England och blev av kung Erik utnämnd till biskop i Gamla Uppsala.Hans gård blev granne till kungsgården och de båda, kung Erik och biskop Henrik blev vänner. När därför Erik begav sig till Finland för att kristna de hedniska grannarna följde biskop Henrik med och stannade för att fortsätta kristnandet. Finnarna hade kristnats mot hot.
Med svärdet mot halsen var det väl inte så många som ville bevara sin tro på Oden och Tor utan gav efter för "Vite Krist". Här behövdes undervisning och fördjupning. Enligt historien hade biskopen kontakt med en man som var anklagad för dråp. Han vägrade att utföra den botgöring som biskop Henrik hade ålagt honom.
De båda möttes på isen vid Kjulo sjö och biskopen påminde dråparen om den kyrkliga botgöring som han tidigare vägrat att underkasta sig.Rasande överföll denne då biskopen och mördade honom. Vid hemkomsten tog han på sig biskopens mössa och skröt inför vänner att han hade dödat en björn. Men när han tog av sig mössan följde håret och svålen med. Dubbelmördaren blev alldeles flådd och dog.Detta hände år 1158.
I Helsingfors har den katolska domkyrkan helgats åt den helige biskopen Henrik. Två birgittakloster finns i Finland, ett i Åbo och ett i Nådendal. Katolska kyrkan är dock en minoritet. Mestadels är Finland evangeliskt och ortodoxt. Berömt är det nya Valamoklostret, som byggdes upp efter kriget, då det gamla Valamo hamnade på ryska sidan vid ryskfinska kriget på fyrtiotalet.

Syster och bror

I dag firar vi munklivets fader, den helige Antonius. Han kallas så därför att han under nästan hela sit liv vistades i öknen i en grotta och många kom till öknen för att leva som eremiter. Men innan allt detta hände växte han upp med sin syster i Egypten i en förmögen familj. Som tonåring miste de sina föräldrar och bodde kvar i det stora familjehuset. En dag när han gick till kyrkan kom han lite för sent,men lagom för att höra evangelietexten om Jesus och den rike ynglingen. Jesus säger till ynglingen: Gå och ge bort allt du äger till de fattiga. Enligt evangeliet så blev den rike ynglingen sorgsen och gick sin väg. Det var för starkt,han kunde inte ge bort allt. Det gjorde däremot Antonius.

Genast frågar man sig. Vad hände med systern? Var hon en lillasyster, eller var hon också tonåring? Hade de pratat med varandra om detta? Hur gick det med henne? Enligt vad som berättas skall han ha "lämnat systern till några jungfrur som tog hand om henne" Skönt, då var hon väl liten.

Själv gick Antonius ut i öknen och levde där som eremit tills han var nästan 100 år.Det finns drastiska beskrivningar över alla frestelser som drabbade den unge eremiten i ensamheten;kvinnr, vilda djur,djävulen med mera. Men han höll ut och hans liv blev så ett föredöme.



TV visade häromkvällen en annan ensam munk,broder Ingemar Svantesson, svensk benediktin, som också han länge levat i öknen, den svenska öknen, ensam med förhoppningsfulla böner om medbröder. Än har de inte kommit, men med samma osvikliga tro har han i alla fall vågat börja bygga klostrt för dessa framtida bröder, som ska förenas med honom i ett benediktinskt brödrakonvent i Skåne! Läs mer i http://www.benediktshus.org/



Broder Ingemars förebild är den helige Benedikt, som grundade benediktinorden. Han kallades "De västerländska munkarnas fader" Också han började sitt liv som eremit i Sabinerbergen, men då så många ville ansluta sig till honom blev det i stället början till benediktinorden.Han hade en tvillingsyster, Scholastica När de föddes dog modern Om dem

berättas följande historia. Benedikt begav sig som ung till Rom och blev senare munk. Scholastica förvandlade sitt hem till ett nunnekloster och när Benedikt flyttade till Monte Subiaco grundade hon sitt kloster vid bergets fot. En gång om året träffades syskonen. Scholastica besökte sin bror i en liten stuga utanför klostret och de samtalade så ivrigt att mörkret föll och hon måste återvända. Han kunde ju inte övernatta utanför klostret.

Systern bad brodern att de skulle fortsätta samtalet men han sa nej. . Benedikt frågade upprört :"Syster, vad har du gjort ?"
Hon svarade honom: Min bror, jag bad dig att stanna, men du sa nej. Då bad jag min Herre.."

Syskonen fortsatte till gryningen sitt samtal. Det var sista gången de sågs, ty Scholastica dog några dagar senare. Kanske hade hon anat den förestående döden ? Han hämtade hennes kropp och hon fick sin grav i den krypta där han senare skulle begravas.Så var de förenade i jorden och i himlen!

En underbar berättlse om syskonkärlek, inte sant!

Sabina

I Sverige blir man inte halshuggen!

I min sista blogg kritiserade jag att kyrkostyrelsen föreslagit att ordet äktenskap skulle tas bort ur det nya vigselformuläret för att kunna användas också vid vigsel av könsneutrala förbindelser. Då kan man inte tala om att Gud har skapat dem till man och kvinna och att "äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd".
Men plötsligt ändrade man sig och förslaget till vigselordningen som nu sänts ut på remiss till präster och församlingar innehåller återigen det"förbjudna ordet" äktenskap! Vad är det för velighet ? Skall två män sammanvigas som "man och hustru"? Eller ska två kvinnor på samma bibelvidriga sätt kallas för man och hustru?. Då är inte bara världen uppochner utan kyrkan, den svenska kyrkan, har definitivt avvikit från Guds ord.
Hoppet är nu en massiv kritik från det tillkrånglade förslaget till ny ordning. Vågar präster och församlingar gå emot strömmen eller ska de jamsa med,bli förrädare ?
Det kan vara nyttigt att se på historien som nu i TV utspelas med serien Tudor. Endast två biskopar gick emot kungens dekret om att bryta med Rom och bli kyrkans överhuvud i England. De fick plikta med sina liv för sin trohet mot Kristus och den kyrka som grundats på aposteln Petrus. I Sverige blir man inte halshuggen om man vågar stå för biblisk sanning men man riskerar karriär, vänner och man blir uthängd i pressen, därför att man inte följert renden.
Måtte det finnas tillräckligt många som vågar stå för det kristna äktenskapet.

Nu ska jag berätta om något trevligare. Det har varit en ekumenisk bönevecka i Jönköping. Församlingarna har fått lyssna till för dem okända präster, man har gått in i andras bönehus och upplevt andra typer av gudstjänster.
Det är bra, f ör det enda sättet att bli ett som Kristus önskade är att lära känna varandra.
Nu tog jag kvällsbussen in till stan för att gå till den stora Pingtkyrkan och där lyssna till fader Rafael Miler, en polsk katolsk präst som hör till Sankt Franciskus församling och Gråbrödernas klostergemenskap.
Honom har jag ju hört förr men miljön var ny och vi var en blandad skara som mötte upp.
Skulle han kunna säga något som passade in i pingströrelsens spiritualitet? Jag var faktiskt nyfiken och så var de andra som kanske tillochmed hade kommit dit med fördomar mot världens äldsta samfund.
Jo, jag tror han kom med något nytt och något mycket vackert oh värdefullt som katolska kyrkan har att erbjuda: den regelbundna bönen i tidegärden, decn regelbundna böneformen i rosenkransen och Mässans strama ständigt återkommande form, som inte erbjuder några känsloyttringar.
Eller kanske var det inte så nytt för alla? Pingstpastorn Peter Bernhardsson som ledde mötet berättade, att han och hustrun hade fått en tidegärd vid sitt bröllop!
Vi sjöng ur Sions sånger och det var vackert, tyckte pater Rafael. Kanske borde vi träffas oftare och framförallt mötas kring en kaffekopp och "gå på djupet", som gamle påven Johannes Paulus II sa inför millenieskiftet Jag tror det finns mycket mer som vi kan ge varandra !

Sabina

Kyrkans anpassning efter en kylig vind

!

Min reflektion kring svenska kyrkans förslag att ta bort ordet(och begreppet) äktenskap ur det nya vigselformuläret som ev. ska kunna användas för känsneutrala äktenskap, skall inledas med några ord ur ett tal av Chiara Lubich. Hon talade vid en kongress i Luzern anordnad av schweiziska familjerådet den 16 maj 1999.Inledningsvis ade Chiara:

"Bibeln är full av hänsyftningar på äktenskapet och symboler från familjen, nästan som om den helige Ande inte kunnat finna ett bättre sätt för att uttrycka ivern, troheten, generositeten och vidden av Guds kärlek. Det är ett bevis på att också det naturliga äktenskapet , såsom Gud tänkt det, har en på sätt och vis sakral karaktär.
I skapelsen finns en man och en kvinna. Till dem överlämnar Gud budet om ömsesidig kärlek, inbjudan till fruktsamhet och bruk av skapelsens gåvor..."

Kan det finnas bättre argument för vikten av ordet äktenskap i kyrkans vigselformulär? Tas ordet bort avlägsnar sig svenska kyrkan från Guds Ord.
En vän till mig invände att "den kyrkliga vigseln bara är en juridisk formalitet".Därför tyckte inte hon att det var en viktig fråga. Kyrkan borde avsäga sig vigselrätten menade hon. Det kan jag visserligen hålla med om men inte kan man bara tala om vigseln som en "juridisk formalitet".
Nej det är en sakral handling. Äktenskapet är ett sakrament. Därför måste man djupt beklaga det här förslaget om det nya formuläret , som tyvärr är en anpassning efter den kyliga vind som blåser från regeringshållet.

Ännu är inte förslaget godtaget. Det skall ut på remiss till församlingarna och jag gissar att det kommer att väcka protest och debatt. Så lätt kan väl inte kyrkans folk, de troende,tillåta en glidning från Guds Ord, Bibeln, på vilken hela vår tro är grundad.

skrivet en grå januarimorgon i Ölmstad
av Sabina

Mariamakk, fångarnas beskyddare i Budapest.

Fortsättning på berättelsen om den fängslade Janos från Ungern:

"Så småningom lugnade han sig. Han tog fram paketet som Kvinnan gett honom: det innehöll bröd, ost, kött.Vatten fanns i kupén. Resan varade fyra dagar och nätter.Slutligen kom de till den ungerska gränsen och bytte tåg.Inga bekymmer, vare sig på tåget eller på gatorna i Buadapest.Ingen tycktes lägga märke till honom, fastän han var egendomligt klädd och iförd soldatkängor.
Det hade blivit kväll när Janos äntligen stod ramför sitt hus. Bodde Ilona fortfarande här? Han ringde på och en okänd öppnade:
Förlåt, Madame, men bor Ilona Balogh fortfarande här,frågade han. "Ja, men hon bor på vinden och kommer nog inte förän om en halvtimme. Hon brukar varje kväll gå till Mariamakk för att be att hennes man kommer tillbaka. Han har varit borta i 12 år.Hon hoppas fortfarande att han skall återvända."Janos svarar inte och ger sig inte tillkänna. Han väntar utanför på gatan.
Efter en halvtimme kommer hon, försjunken i tankar. Han känner genast igen henne och ropar:
"Ilona,Ilona!" Hon svarar: Jag visste att du skulle komma tillbaka.!"
Följande dag går båda till kyrkan för att tacka fångarnas beskyddare, Mariamakk. Janos har aldrig varit där förut.När han ser statyn utropar han: Men det är hon. Jag känner igen henne. Det var hon som räddade mig från Sibirien."
Följane dag anmäler han sig hos polisen så som kvinnan sagt. Först tror man att han är sovjetisk spion.Sedan får han alla papper och blir erbjuden arbete.Ingen frågade hur han kunnat lämna Sibirien. Men det var som kvinnan hde sagt: Inga bekymmer. Allt kommer att bli bra också i Budapest"
Berättelsen hämtad från tidskriften Maria Nostra av p.Albert Pfleter,marist, i Recueil marial,1980

Som i en dröm

Janos befann sig i ett fångläger i närheten av Sibirien. Han hade under många år kunnat uthärda bara tack vare minnet av sin älskade Ilona Heléne Det räckte för honom att be vad han lärt sen barndomen. Ljus och hopp fyllde honom, när han bad till "Ungerns stora Moder". Hans uthållighet skulle belönas på ett mirakulöst sätt.

Det var mitt i natten januari 1958, när han kände att någon tog tag i hans armar och sa: Stig upp. Klä på dej." Yrvaket frågade han: Vad säger du?.Rösten upprepade: Stig upp. Ta dina kläder på dej och dina soldatkängor. "
Någon tog hans armar .Ingen märkte något i baracken, alla sov. Dörren öppnades utan ett ljud och han kom ut på fängelsegården. Strålkastarna lyste upp natten och Janos befann sig mitt i ljuset.Han stannade förskräckt men rösten manade honom att fortsätta. Han passerade vakten som stod på tio stegs avtånd med geväret på axeln. Vakten verkade inte se honom.
Nu såg han i strålkastarljuset en stor kvinna klädd i en blå mantel och med ett vackert ansikte. Plötsligt släcktes ljuset, kvinnan öppnade fängelseporten. "Skynda dej, sa hon, gå till stationen.Där kommer strax ett tåg. Stig upp i den mittersta vagnen. Här är något du kan behöva för resan."
På väg till stationen passerade de två patruller, som inte verkade se dem.
Tåget kom.Janos steg upp i vagnen som var nästan tom. Han darrade av rädsla,det var som en dröm.
Två gånger kom en konduktör in och tittade på honom men verkade inte se honom. Var han osynlig? Han fattade ingenting . Kvinnan försvann och tåget fortsatte...
Fortsättning följer!
Denna otroliga sannhistoria läste jag nyss i programmet Une Minute avec Marie - ocgh jag lovar att berätta hur det gick. Tills vidare får vi följa den unge fången Janos, som bett så många brinnande böner till Ungerns stora Moder( Jungfru Maria) där han till synes osynlig sitter på ett tåg i natten i stället för på träbänken i fångbaracken.

Det fanns annat att berätta men snart ska vi äta och ute blåser vinden hårt och kallt.
Jag återkommer med tankar och kommentarer till svenska kyrkans nya utspel att "stryka ordet äktenskap ur vigselakten"

Sabina

Vårtecken i januari

"Jag skriver en vinterdag,
avskriver dagen och natten,planeterna,
går in i mitt hus från en hård sol
och förlänger de skuggor som svärdlikt riktas,
Det är en dag med drivande snö
och med en röst från det som är jag
eller var."
Bo Carpelan

Dessa vinterdagar har jag gått och letat efter en vinterdikt av Bertil Gripenberg, en finländsk författare, som jag delvis kunde utantill i min ungdom, där han beskrev skidspåren och snöskogarna från mitt barndoms Finland. Men jag hittade inte boken och så smälte snön bort och i dag med det lätta täcket av vitt över vägen och minnet av gårdagens häftiga sol, som gjorde det så svårt att köra från Gränna mot Ölmstad, fanns jag en annan kär finländsk diktare, Bo Carpelan. Och den rätta dikten just för i dag!

När jag stod vid bokhyllan och letade efter Gripenberg såg jag ut genom fönstret. Men jag upptäckte något häpnadsväckande. En liten körsbärsblomma blinkade mot mig från en gren som jag den 4 december hade satt i vatten. Den skulle slagt ut till jul enligt en tjeckisk tradition. Titta vad jag skrev den 4 december i år! Välkommen lilla blomma !
Mitt hjärta klappade för den väna blomman och längre ned på kvisten ett grönt blad. Jag öppnade fönstret och nog hörde jag ansatsen till ett kvitter, det måste vara talgoxen som renade sin strupe inför större lovsånger. Elisabeth,som kan fåglar,sa i telefon att hon hade hört en grönfink i går. Men hur låter den?
Vinden som svepte in genom fönstret var mild. Hur länge kommer den att vara det?

Gårdagens rensning var smärtsam. Inte ville jag skiljas från hela årgångar av l'Osservatore Romano. Jag ögnade genom sidorna, fröjdades över bilder från möten med biskopar från hela världen, ambassadörer som lämnade sina kreditbrev och fick samtala med påve Benedikt samt inte minst härliga bildsvep från Världsungdomsdagarna i Sydney
Häromdagen var Sveriges nya ambassadör till Vatikanen med bland den nya skaran Rom. Birgitta Gudmundsson var klädd i folkdräkt, jag såg inga färger men hättan verkade komma från Dalarna. Också Islands nya ambassadör bar folkdräkt. Kanske hade dom kommit överens om det tillsammans. Det var orginellt och tjusigt.
Vad skulle då påven säga till sin Sverigeambassdör? Vår regering som med förslaget om käönsneutrala äktenskap går på tvärs mot katolska kyrkan. Och med våra höga abortsiffror och de frekventa attackerna mot familjen , nog hade han väl ett allvarsord för ambassadör Gudmundsson att ta med hem till Sverige ?
Jag blev besviken. Antingen var inte välunderrättad eller också var han för artig för det fanns ingen förmaning i hans tal. Tvärtom prisade han Sverige- och det med rätta - för att vi så generöst tagit emot så många flyktingar,särskilt från Irak, därför att vi engagerar oss i biståndsarbete i så många fattiga länder o.s.v. Dessutom framhöll han de svenskar som bokstavligt talat offrat sina liv för freden Folke Bernadotte och Dag Hammarskjöld. Genom att nämna deras namn ville han kanske lyfta den nuvarande generationen ledare till en högre nivå av handlingsmoral, som dessa representerade. Han nämnde också med tacksamhet att ambassadrådet Per Anger fått en utmärkelse för sitt arbete att rädda judar i Budapest 1944-45- Han och Raoul Wallenberg var tillsammans två hjältar i det kaos som då rådde men Anger har inte blivit lika känd som Wallenberg.
Till samtliga nya ambassadörer sa påven att de är "ambassadörer för fred". Men själv kallades han av någon för Fredsapostel, de fattigas hoppets röst".

Mitt i högen av tidningar dök ett brunt kuvert upp med min mammas handstil. Det innehöll en uppsats skriven av min kusin när hon var fjorton år. Hon berättade om ett besök hemma hos min morfar som då bodde på Norr Mälarstrand i Stockholm. Han tog fram gamla släktalbum och berättade för henne om de olika personer som var fotograferade. Helt fascinerande.
Jag ska ringa henne och fråga om jag får citera ur denna uppsats som för övrigt belönades med hösta betyget:A.

Snart tänder vi de sista julgransljusen. I morgon lämnar vi jultiden med texten om Jesu dop.
Det känns vemodigt men ,som Elisabeth jublande sa i telefon: Snart kommer våren!
I förväntan på flera körbärsblommor!
Sabina

Ljuset från Öster

I går på Trettondag Jul skulle de tre Vise männen eller Stjärntydarna kommit till Julkrubba på Stan med sina gåvor. Men snön yrde oc h vinden från Vättern ruskade om stallet vid Vindbron och de tre bastanta figurerna stod stilla med sina gåvor av guld, rökelse och myrra i händerna. Av facklor, ministranter och ortodoxa präster i skrudar syntes inte ett spår. En liten huttrande skara troende samlades i ljusdunklet kring stadens Julkrubba. Jag hade haft mina drömmar och storslagna förslag. Jag hade sett framför mig en högtidlig procession genom staden föregånget av trumslagare och med lysande facklor i händerna på vitklädda ministranter.Stadens tre ortodoxa präster skulle burit gåvorna och bugat för det lilla frusna Jesusbarnet i sin enkla krubba av trä och strå.
Varför blev det inte så?
Kyrkoherden Hans Boeryd förklarade och lyfte därmed en skuldens börda från mina axlar.
Denna dag,började han, är för kyrkorna i Öst den verkliga julen. trettondagen. De tre Vise från Östern representerar alla folk i världen, till vilka Jesusbarnet har kommit .
Men ibland går man vilse.
Ty vart gick de Vise Männen först? De gick till kung Herodes palats. Ett kungabarn skulle naturligtvis födas i ett palats.Men Stjärnan ledde dem rätt.Och de kom till det enkla stallet i Betlehem.Där kände de igen Barnet som de sett i stjärnan och föll ned och tillbad det.
Så är det i livet.Allt behöver inte börja så stort och märkvärdigt. Då går vi vilse. Nej, börja med det enkla, så kan det växa så småningom."
Nästa år när vi öppnar Julkrubba på stan Första Advent ska en stjärna finnas på stallet. ch kanske bara några få större samlingar och framförallt skall den heliga familjen och de tre vise männen inneslutas bakom glas. Inga stulna Jesusbarn längre. Och kanske kan konstnären få fram oxen, som hör till den klassiska bilden av en krubba efter bibelordet: En oxe känner sin ägare och en åsna sin herres krubba"(Jes 1:3)
Efter den högtidliga avslutningen kunde vi sjunga den vackra Viktor Rydbergsdikten som mer än några psalmer förknippas med julen och särskilt Trettondedag Jul
Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran.
Du som i Österland
tändes av Herran...

Jag tänkte då på en stämningsfull artikel i JP av Elisabeth Pontén Lindquist, som citerade ett avsnitt ur Vapensmeden om hur denna sång sjöngs under en roddtur på Vättern..
Och här stod vi så nära denna vilda och vackra sjö under tändande stjärnor och lyssnade och sjöng om stjärnan som visade "dem leden"!

Morgonen den 7 januari hade snö fallit under natten och de två katterna som jag låst ut mitt i snöyran, visade sin glädje när jag gick på morgonpromenaden. De dansade över snön, flög uppför tallstammarna och ner i groprna under vägen. Då ch då rullade de förtjust i gruset vid vägkanten och viftade med benen . De jagade varann och höll ögonen på mej för att se om jag uppskattade deras kullerbyttor.

Sen v idtog det mödosamma städandet i min Skrivstuga Pax et Bonum.. Ja inte med dammsugare eller mopp utan med rensning av pärmar och gamla tidningar. De måste bort. Inte kommer jag att läsa tre år gamla 'Osservatore Romano igen? Eller ?
I en mapp ställer jag tillsvidare de tidningar som jag kanske vill läsa en gång till. De andra hamnar i en stor påse. Jag längtar efter rena ytor och pärmfria hörn. Får jag det någonsin? Jag är en ständig sparare. Allt kan användas. Varje recension ska förvaras tillsammans med boken. Varje artikel som kan vara användbar som källa till en kommande artikel. Nej, hu, nu får jag ge upp mina ambitioner.

Klockan skyndar fram och det mörknar.Månen glider snövit på den rodnande vinterhimlen. Jag ser fram mot kvällens stjärnljus.

Sabina

"De fattiga - världens rikedom"

Mitt i ett uppblossande krig firas Fredens dag. Det känns kontroversiellt men är en gammal tradition . I katolska kyrkan hyllas Maria med en av sina många titlar som Fredens drottning. Det är ju naturligt eftersom hon födde Fridsfursten till världen. Och från Rom kommer påven Benedikt XVI med kloka reflektioner kring hur mänskligheten ska kunna åstadkomma fred .
Jag har bara som hastigast ögnat genom påvens fredsbudskap men frapperades av dess underbara rubrik: De fattiga - världens rikedom.
Påven förklarar att fattigdom och krig hör ihop. För att kunna skapa ett fredligt samhälle måste man gå de fattiga till mötes, se dem som en resurs, ge dem chansen att vara med och planera för framtiden. Inkludera de fattiga, gör dem till aktiva partners i utvecklingen.Det moderna finasiella systemet är kortsiktigt,säger påven. Vad som behövs är att ge de fattiga utbildning. Det är Kyrkans mission .
Nu vet vi ju att det är något som finns med på varje biståndsorganisations agenda. Alla har de utbildningsprojekt: Röda Korset, Rädda Barnen. Läkarmissionen, Individuell Människohjälp. Men i folkhavet av fattiga och på grund av aids,föräldralösa barn, räcker det inte. Här måste jättelika globala spadtag göras.
Påven påpekar de enorma summor som går åt till upprustning, vapen, krigsförberedelser, miljarder som tas från de fattiga men som i stället borde gå till dem som behöver skolor istället för bomber. Här krävs en global solidaritet, manar han.
Och att påvens röst hörs det vet vi efter den stora lögnattacken strax före jul, som Reuters spred ut till alla världens tidningar.
Han är som Johannes Döparen- en röst som ropar. Och ve dem som förvränger hans budskap. Ve alla tidningar och journalister som lystet lapade i sig de lögner som de okontrollerat återgav.

Nej, lyssna till rösten från Vatikanen!. Ta till dig det budskap om fred som är en utmaning för var och en av oss:
De fattiga - världens rikedom!

En blå ring kring månen i kväll
Sabina

Önska Jerusalem fred

"Bryt upp, bryt upp ! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Karin Boyes berömda slutrader passar bra inför ett årsskifte. Dikten börjar med de eftertänksamma orden:
"Den mätta dagen , den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst"
men jag vet inte om alla skulle hålla med om det i vårt vällevnads Sverige. Fortsättnngen tecknar en bild av ett eremitliv, ett fågelliv, ett vandringsliv.
"Nog finns det mål och mening i vår färd
Men det är vägen som är mödan värd."
Och jag ser framför mig vägen som miljontals människor i sekler har vandrat till Compostela,den helige Jakobs grav, en vandring som jag tyvärr aldrig har kunnat göra mer än i tankar,drömmar och böcker.
"Det bästa målet är en nattlig rast
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång
blir sömnen trygg och drömmen full av sång."
Ja, då minns jag kalla klostergolv där nätterna blev korta och drömmarna "fyllda av sång "på den långa vägen mellan Assisi och Rom, där jag vandrade under Stilla Veckan i min ungdom.

Men det nya året förde med sig krig och död i fruktansvärda Tv-bilder från det drabbade Gaza. Världen förskräcks och fördömer. Men båda parter har rätt. Israel vill skydda sina städer mot Hamas granater. Hamas vill utplåna fienden Israel, som ockuperat palestinsk mark och flyttar allt längre in över deras gränser. Men båda har fel. Om de vill fred borde de inte starta krig utan söka försoning och förhandling. Är det alldeles omöjligt ?

Cordelia Edvardsson, denna märkliga och mångfaldigt belönade journalist och författare gav det optimistiska svaret. Det är inte omöjligt. Om båda ländernas ledare hade åtmstone en tredje eller fjärdedel av Nelson Mandela skulle de kunna mötas och ge fred en chans sade hon med ett övertygande ,lätt sarkastiskt leende.
Hur kunde hon säga detta? Hon som själv stått mitt i Förintelsen som flicka. Hon som sett fasornas fasor i Auschwitz. Hon som förlorat alla närstående. Är hon inte ett mirakel! Stefan
Jarls skickliga och inkännande dokumentär, som ges i repris den 7 januari ,gav försoningen ett ansikte.
Många har läst hennes böcker och hennes artiklar. Priserna hon fått har berört det som blev huvudsaken i dokumentären.Cordelia som själv är judinna och som levat i Israel beskrev i otroliga scener hur hennes eget folk ständigt förödmjukar det ockuperade Palestina. Vi fick se henne stå vid gränsposterna mitt ibland israeliska soldater som krånglade och tredskades med de palestinier som ville och behövde passera gränsen. Värst var det när en havande kvinna inte släppts igenom trots att hon var nära att föda. "Vi har våra regler," sa soldaten.
Samtidigt lyfte hon fram den israeliska kvinnorörelsen, som på fredligt sätt och med stort mod utan våld är en närvaro av försoning och omsorg för dem som drabbas vid gränserna.Ett imponerande tecken på aktiv fredsvilja inom Israel.
<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<
"Önska Jerusalem frid
Ja må det gå väl för dem som älskar dig.
Frid vare inom dina murar,
välgång i dina palats!
För mina bröders och vänners skull
vill jag tillsäga dig frid.
För Herrens , vår Guds hus' skull
vill jag söka din välfärd."
Ps 122 : 6-9.( 1917 års övers)