fredag 25 mars 2011

När det snöar


Våren hade just börjat anas,snön smälte dag för dag,vi såg isblocken sjunka i trädgården,hoppet återvände.Då började det snöa igen.
Och i Japan vällde tio meter höga vågor in över byar och städer och släpade med sig ut i havet människor och hus.Den frukttansvärda tsunamin och jordbävningen fyllde oss med fasa och medlidande.Varför är vi så skonade? Är vi tacksamma nog?
Medan snön föll mjukt och lätt -som om det varit julafton- och täckte över sörjan i trädgården försonade vi oss med den förändrade väderleken. Det var ju trots allt vackert.
Tills morgonens tidningar publicerade bilder av snövädret i Japan! Där satt människor i ruinerna efter jordbävningen och floden och det snöade på dem.
Glädjen över vår lilla svenska julaftonssnö försvann. På kvällen kunde jag inte sova ,fastän jag låg under ett rosa täcke och en vacker filt. Jag tänkte på dem som frös under Japans svarta himmel. Mina nattliga böner försökte ge dem värme, medan snön föll här hemma och där borta.
Jag tog fram en bok med ett vackert japanskt skrivtecken på omslaget."Det är en kalligrafi utförd av en högstadieelev vid dominikansystrarns skola i Miyakonojo. Tecknet som på japanka läses kami är ett av de ord som kyrkan i Japan använder för Gud i kristen mening."
Boken heter "Från solens uppgång..." och är en samling brev skrivna från Japan av dominikansyster Katrin Åmell. Genom att läsa den har jag kommit lite närmare det japanska folket.Jag uttalar för mig främmande namn, jag letar efter de platser sr Katrin skriver om på tidningarnas kartor av drabbade städer. Jag lever mig in i hennes besök i buddhistiska kloster och hennes övningar i zazen, sesshin och shikantaza.Bara genom att uttala dessa främmande ord tycker jag mig komma närmare det lidande folket i Japan där det snöar.

Sabina

måndag 21 mars 2011

Ljuset över Nässjö


Och det var ljus och det var sol och det var Ulla Olin i hemstaden Nässjö, där Smålands Författarsällskap återigen samlades för ett årsmöte. Var Ulla där? Vi såg henne inte-hennes hårrufs,hennes lätt ironiska och forskande blick bakom glasögonen-
men hon kom till oss med orden.Ord som förmedlades av Elisabet Norin på just det lite torra och enkla sätt som var Ullas -vi bara saknade den finländska tonen!
Tack Elisabet!.Här är vad jag samlade ihop på lördagskvällen efter den soliga fyrtionionde årsmötesdagen i Nässjö:

"Oförklarligt lysande" var Ulla Olins sista diktsamling. Om henne kan man säga att hon själv var ”oförklarligt lysande” ,en späd lärarinna från Finland, karg och svårpratad men med ordens rikedom flödande inom henne. När hon nu blev postumt hyllad vid Smålands Författarsällskaps fyrtinionde årsmöte skedde det under lysande sol i Nässjö, den stad som blev hennes under många år. Och självklart var det Författarsällskapet som hon varit med och grundat, som ordnat evenemanget.
De första diktsamlingarna kom ut på Söderströms förlag i Finland. Då hade Ulla ännu inte funnit sin egen stil, det finns spår av den äldre svenska lyriken i dem, sade Elisabet,som gav en samlad bild av Ulla Olins säregna diktning. I dikten Förklaring ur Havsfärd, Ullas första på Bonniers, möter man den mycket unga diktarinnan i en sorts trosbekännelse ,menade Elisabet.:
”Jag tror på fjärilsvingar
Att de slår ut om våren
Jag tror på sädens andedräkt
Att det som växer blir bröd
Jag tror på träd och moln
deras höstliga visdom
Innerst tror jag på ensamheten
den bittra och heliga
den som vänder sig bort
Med alla gränsers förtvivlan tror jag på kärlek
förintelsen till ett helt
Jag tror på det enda möjliga
försvinna i ett blått hav
och vara oåtkomlig men verklig bland serafer.”

Elisabet plockade bland dikterna och vi njöt av de vardagliga orden som blivit poesi:
”En skopa full med rentvättad
Potatis på fönsterbrädan
Ingenting annat än ljus
nypotatis i naturlig storlek
Och där bakom havet
dovt metallfärgat

En natt vaknar jag
Tänder lampan och ser
att havet inte är något hav
Bakom skopan bara en vägg:
Två breda bilade stockar
överlämnade åt tiden

Det är mot dem skopan lyser

Ulla hade kommit över havet, studerat i Lund, mött sin Nils.Gustaf, flyttat till Sörängen i Nässjö där både hon och Nils Gustaf blev lärare, han så småningom rektor. Och barn föddes; först Margaretas så Torkel och sist Dan-Ingvar. Det avspeglas i dikten Medan ett barn blir till: ”Ovetande/Tyst och stilla/som de ovetande/Tyst och stilla/ sover fostret/i sin buk/ som också är min” ( 1959)
1986 kom genombrottet .Det var dansken Poul Borum som uppmärksammade den unika finlandssvenskans dikter. Efter de första samlingarna på Söderströms förlag i Helsingfors förblev Ulla Bonnier trogen hela livet – eller kanske tvärtom.

Elisabet hade flera kontakter med Ulla och när hon en gång frågade hur en dikt blir till fick hon ett intressant svar på tre A4 blad! .Först diktens innehåll på prosa. Sen en lång dikt som slutligen grovsaneras till det färdiga ordknappa originalet. Spännande att få veta. Borde inte Elisabet fullfölja frågan och doktorera på Ulla? En gång letade hon i Ullas dikter efter vilka djur som förekom och fann att det var kråkor, kajor, harar, råttor, möss. Frågade :Varför just dessa djur? Fick svaret: ”Jo, det var ju bara de som fanns där.”
Efter Nils.-Gustafs död kom boken Eftervärme, som blivit något av ett folkligt genombrott. .
I dikterna samtalar Ulla med maken, minns vardagliga händelser, vad de gjorde tillsammans
”Minns du hur vi badade tillsammans/nerklämda i ett och samma badkar?/Vattnet steg och löddret flöt ut på golvet/Men så hade jag också kommit till dig/hela vägen från Finland,/vi var nog/ inte ens förlovade då/när vi råkade hitta ett badkar i Växjö”
Det finns en obönhörlighet i hennes diktning, konstaterade Elisabet Norin. Och plockar fram några tänkvärda rader från en av de första samlingarna: där hon talar till oss läsare:
Jag som är du
Jag skriver om mitt liv
som också är ditt
Just nu när du läser
är det mera ditt än mitt
Du tar åt dig vad du behöver
och märker vad du tycker
är värt att märka

Jag har tillvuxit i ålder och osäkerhet

Elisabet Norin tecknade så medan solen lyste över det nya biblioteket i Nässjö,skickligt och ingående den finlandssvenska diktarinnans livscykel,
En välkommen repetition för många som följt Ullas diktning genom åren. De var många bland åhörarna på det nya biblioteket i Nässjö Kulturhus.
Avslutningsvis riktade hon en utmaning till politiker och kulturbärare i Nässjö ”Det borde finnas en gata eller åtminstone en bänk till minne av Ulla Olin i denna stad, ”

Sabina

onsdag 16 mars 2011

Vindens barn


Hon är vindens barn och näktergalens syster. Hon är dans och ros och doft och möte.En märklig liten människa som får rymden att sjunga genom ord av saklig skärpa och tyst begrundan. Vi var där en tät skara kvinnor och män i Gränna bibliotek, tätt omgivna av böcker, av ord inom pärmar, och fick uppleva ord frigjorda,sångburna och tankeväckande.

Det var Margareta Melin som delade med sig av både Kärnord och Kärleksord under rubriken Längtan, om vilken Karlfeldt har präglat de klassiska raderna: "Längtan heter min arvedel slottet i saknadens dalar.."
Margareta skriver: "All min längtan har du väckt./Den sträcker sig mot havet./Jag hör havet brusa/hav av ömhet inom dig/ av oförbrukad ömhet."
Och när kärleken blir ord:"Som en låga/ i min mitt/värmer minnet/av vårt möte. Några timmar/avskildhet/gav åt evigheten /rum. Timmarna har gått/och tiden går/men
evigheten/doftar än"

När Margareta diktar sitt självporträtt lyssnar man noga och tänker: Borde inte alla mänskors liv vara så?
"Vem jag själv är/innanför roller och mönster/kan jag finna och förnimma/bara i min egen mitt.
Där är varat sammanhållet/odelbart och helt/alla färger sammanflutna/i ett koncentrat av ljus.
Ljuset sprids och bryts i färger/livet grenar ut sig vitt och brett/och kan ändå koncentreras/i mitt hjärta varje nu.
Ljus och tystnad är mitt centrum/svårt att nå men ändå nära/Ljuset rymmer alla färger/och min tystnad alla ord."


Sedan kom de befriande orden till var och en av oss:
"Till frihet är du född, ett gudabarn.
Låt ingen ta din frihet ifrån dig."

Och med denna gudabarnets frihet kan uppmaningen att se, höra och handla förverkligas:
"Med mitt öga se! Med mitt öra hör! Med mina händer handla! I mitt hjärta var!"
Evas milda ,vibrerande röst gav ton åt orden med ackompagnemang av gitarr,trumma och kalebass.
Efter denna uppläsning av öppenhjärtiga dikter om livets djupaste tankar och känslor stod det klart att diktarinnan verkligen är ett "Vindens barn".

"Vinden blåser vart den vill.
Jag är vindens barn,
Ingen kan mäta min värld,
följa min färd, fånga mitt namn.
Jag är vindens barn."


Månen lyste starkt över denna stämningsfyllda kväll på Gränna Bibliotek.

Sabina

måndag 14 mars 2011

Pedagogernas kamp

Jag beundrar dem!
Varje gång jag ser dessa lärare i Örebroskolans nionde klass,drar jag djupt efter andan och frågar: Hur står de ut?
Jag beundrar dem.
Matteläraren som får veta att han är en självupptagen fåfäng machokille.
Kemilärarinnan med de blonda lockarna, som kritiseras för sin brist på auktoritet.
Rektorn, som får sitta som en skolelev framför Pedagogen,medan han talar om hur skolan och målen och lärarna och eleverna ska vara i hennes skola.
Och allt detta inför tusentals okända tittare landet runt.
Jag beundrar dem.
Den enda som får "med beröm godkänt" är svenskläraren, som fått sina elever att inte bara läsa utan också uppleva och berätta om en bok- hon har gett dem LÄSLUST!
Steg för steg får vi möta eleverna - de är avundsvärda som får se att lärarna blir "bättre och bättre". De får kramar av den populäre Stavros, ja kramar av sina egna lärare också - det har nu blivit en "kramskola" i stället för att vara en nederlagets skola.
Jag beundrar dem.
Men mest av allt beundrar jag alla lärare ute i landet som sitter och ser på dessa Pedagoger och hur de hanterar svagheter och tillkortakommanden hos både rektor och lärare i Örebro. Vad månne de tänker? Försöker de tillämpa vad de ser ? Är det målet med serien om Örebro Klass 9 a? Att stimulera till nya tag och nya insikter och nya grepp i alla skolor?
Ja, jag beundrar dem som vågar ge sig in i läraryrket och jag hoppas att de får lön för all sin möda.
Tack TV för denna spännande dokumentärserie.

Sabina

tisdag 8 mars 2011

Kvinnans dag på jorden


Den 8 mars har fått bli Kvinnodagen.
Och vem ska vi hylla?
VEM ÄR DEN FRÄMSTA AV ALLA KVINNOR?
INGEN TVEKAN.
DET ÄR DEN HELIGA JUNGFRUN MARIA, GUDS MODER, SOM FICK DET ÄROFULLA UPPDRAGET ATT GE OSS KVINNOR OCH MÄN EN FRÄLSARE?
JAG HITTAR NÅGRA RADER PÅ ETT SKRYNKLIGT PAPPER:

En kvinna skall bli kallad
Så lyder Herrens ord
Och själva jorden darrar
när hon förstår hans ord
när hon förstår, när hon förstår
att Ängeln kom från Gud:

"Var hälsad Maria
full av nåd
Herren är med dig
Välsignad är du bland kvinnor"
.......................
Heliga Maria Guds Moder
Bed för oss syndare
nu och i vår dödsstund
Amen
------------------------------------------------------------------------
Den helige kyrkoherden av Ars skriver om Jungfru Maria:

"Den gode Guden kunde skapa en vackrare värld än den som nu finns, men han kunde inte ge liv åt en varelse mer fullkomlig än Maria."

"Profeterna förkunnade Marias ära före hennes födelse. De jämförde den med solen.
När den heliga Jungfrun framträdde kan det verkligen jämföras med en vacker sol en dimmig dag."

"Låt oss med stort förtroende vända oss till henne, och vi kan vara säkra på att, hur eländiga vi än är, kommer hon att utverka nåden att vi omvänder oss."
--------------------------------------------------------------------------

Tidningarna svämmar över av artiklar och bilder av och om starka kvinnor.
Vilka skulle jag välja? Finns det flera - jag har ju valt den främsta.
Jag tänker genast på den saliga Moder Teresa av Calcutta.
Jag tänker på den heliga Jeanne av Lothringen.
Jag tänker på Katarina av Siena.
Och naturligtvis kvinnorna kring Jesus - förutom Maria - där är Maria Magdalena, den första aposteln, där är Johanna,där är systrarna i Betania,Marta och Maria, och den Maria som köpte dyrbar nardus till sin dyrkade Mästare.
Synd att den moderna kvinnovärlden är så okunnig om dessa kvinnor i historien
Många av dem som vågat livet för sin tro- de unga romarinnorna vi firade i går: småbarnsmödrarna Felicitas och Perpetua - ja här kunde jag sitta hela natten och skriva namn, medan nymånen sakta går ned.
Det var förresten nymåne när dessa rader kom till mig:

O, detta ljus
och månens skära
som stilla över jorden står
När ängeln med sin mun skall bära:
Maria barnet föda får

O, vilken nåd att vara nära
den Gud som över allting rår
Och att av dig av hjärtat lära
hur Gud min vilja djupast når

Sabina
Kvällen före Askonsdagen

lördag 5 mars 2011

Hemkomsten


Det blev sent och natten var mörk.En lykta lyste vid garaget och i dess sken satt en gyllene figur,en dröm från fjärran, en egyptisk liten kattgud, som hamnat på vår trädgårdsstolpe.
Vi hälsade avmätt på varandra och jag vände blicken ut mot himlen.Den stjärnbeströdda himlen, en himmel där Karlavagnen redan lutade mot söder och Orion halkade efter,medan Björnen och Cassiopeja,avtecknades sig tydligt i vimlet av okända himlakroppar. Jag andades djupt,mindes mina vintriga vandringar ut under den mörka himlen vid min fars hand, medan han beskrev vad jag såg däruppe ovanför den snötäckta barndomsstaden, Nyköping.Och jag mindes mina tonårs möten med Edith Södergrans dikter,vibrerande av stjärnljus och månskensglitter:

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter
min trädgård är full av skärvor.

Sabina