Åren i Rosenlund

I dag är det den 31 augusti. Vår bröllopsdag. För 53 - femtiotre - år sedan!
Kan någon fatta det? År flyger förbi som moln, som fjärilar, som bin. Ömsom ljus och ömsom mörker - alla dessa år i Rosenlund!
Det var en dag som började med regnvåt asfalt i Nyköping. Men när klockorna ringde till gudstjänst i Sankt Nikolai mäktiga kyrka bröt solen fram. Jag hade ingen lång väg till kyrkan. Kunde hoppat över stenmuren mellan prästgården och Nikolai, fast det gjorde jag inte, min långa slöja , handbroderad av mammas tärnor 1921, hindrade mig.Att jag vigdes på en söndag var väl lite ovanligt. Men jag tyckte att de som eventuellt bara kom för att se ett lite ovanligt brudfölje när prästens dotter skulle gifta sig, borde också få en god predikan på köpet. Jag älskade min pappas predikningar och tyckte om att gå i kyrkan och sitta nedanför predikstolen.
Som jag anat var kyrkan också fylld av både vänner, bekanta och obekanta.
Två präster stod vid altaret. Det skulle bli ett rejält heligt och äkta förbund. Pappa Sven och Gunnars far, prästen Ernst Sandgren från Stenbrohult.
Och kören sjöng den sång jag bett om: Händels Halleluja. Kantorn, Åke Kullnes, känd för många vackra kompositioner, dirigerade och kören sjöng med hjärtat. De hade ju varit julottegäster varje år i prästgården, så de kände både prästen och hans dotter.
Sen blev det mottagning i prästgårdsträdgården. Den lyste i all sin sensommarprakt, för pappa var en av stadens bästa trädgårdsmästare.
När solen dalade och lyste röd över Södermanland drog vi på bröllopsresa till Dalarna. I packningen ingick det viktigaste av allt för oss båda: skrivmaskiner. Maken knackade hela dagarna i dalaskogen på sin debutroman,Förklaringsberget, som något år senare skulle belönas med BLM:s pris för bästa debutantmanus.Själv skrev jag väl dikter eller kåserier, allt möjligt som nu knappast är värt att bevara.

Den 6 september lyste samma kvällssol över Småland och vi anlände till Rosenlund med en mager packning - för två veckor senare skulle vi få en tredjedel av prästgårdens möblemang, då pappa pensionerats och flyttat från den stora prästgården i Nyköping.
En överrskning väntade oss vid stugan: rikligt med löv prydde verandan och där stod kyrkoherden, kantorn,körmedlemmar, en gammal kyrkvärd från Gunnars barndom liksom Tant Hanna, som tjänat i Ölmstads prästgård när hans far var präst i Ölmstad på 30-talet.
Och i den omöblerade stugan stod ett långbord lånat från församlingshemmet dukat för brudparet och alla välkomnande gäster!

Då fanns bara den stugan och ett hundhus. I dag finns två skrivstugor, en ateljé intill hundhuset och Sankta Claras kapell samt ett garage. Allt målat i rött och med svarta knutar.

Gud har gett oss 53 år på detta paradisiska ställe.
Man kan bara utbrista med kung David:

Lova Herren, min själ,
hela mitt jag vill prisa hans heliga namn!
Lova Herren, min själ,
minns allt det goda han gör:
han förlåter alla mina synder
och botar alla mina sjukdomar,
han räddar mig från graven
och kröner mig med nåd
och barmhärtighet,
han fyller mitt liv med allt gott,
och jag blir ung på nytt som en örn.Ps.103:1-5


Sabina

Drömmen om Långasjö

År 1887 föddes Elisabeth Bergstrand Poulsen i Långasjö.
Hur kommer det sig att mitt inre vibrerar när jag hör detta namn? Jag ser framför mig unga kvinnor klädda i svart med sidenglänsande vita sjalar, jag ser barnansikten med stora ögon , ansikten skimrande av ljus. Och jag hör röster... Och böckerna! Det var där i min barndoms prästgård som jag "mötte" henne, hörde pappa läsa om Stolta Hanna och Rosanna, om "kor och oxar i Långasjö, om visthusbodar med vitskurade smörkärnor och baljor doftande av enris." Det var hans barndom från prästgården i Målilla som fick liv i hennes böcker och han delade den med oss. I de svartklädda kvinnorna som skäktade lin eller kärnade smör såg han sin mor Selma Kocken, prästdottern i Bredestad. Mig kallade han Littan - La, det var namnet på Hanna en gumma som alltid gick omkring och småsjöng- och pappa tyckte väl det passade mej! Ett namn på en av de många människor i Långasjö, som Elisabeth Bergstrand Poulsen skildrat.

Och nu var jag på väg till Långasjö! Åh, om jag hade kunnat berätta för pappa om min resa. Om den krokiga vägen med vägskyltar till Korpamoen och Ljuder, skyltar fick som hjärtat att åka upp i halsgropen - jag tyckte väl jag såg Karl-Oskar och Kristina med knyten på vägen... Nej - nu öppnar sig landskapet, nu ser jag Långasjö och jag hör Elisabeth berätta:

" I min barndom var Långasjö ett fridfullt och fjärran land, och det var befolkat med stillfärdiga och tystlåtna människor. Där växte så stora och skuggande träd som det inte växer någon annanstans...."skrev Elisabeth Bergstrand Poulsen i sin första bok "Värendskvinnor i bilder och ord", utgiven på Norstedt& Söners Förlag 1926.Konsthistorikern Carl G Laurin hade sett Elisabeths målningar av Värendskvinnor och uppmanat henne att "sätta ord till bilderna". Det var då minnena från det älskade Långasjö började välla fram inom henne och blev till de 18 böcker hon skulle komma att skriva.

I denna bok finns den vackra bilden av Bruden om vilken hon skriver:
"Mitt allra första skönhetsintryck här i livet var "Bruden".
Jag var väl inte mer än fem eller sex år , och jag hade sett henne överallt, så länge jag kunde minnas tillbaka. Jag hade sett henne arbeta på åker och äng om sommarn och om vintern hjälpa till inomhus med vävning och brygd och bak. Hon var just inte särskilt märkvärdig och hon hette Anna som alla andra...
...på förstutrappan stod Anna klädd till brud. Det klack till i mitt lilla femåriga hjärta, ty det var det skönaste jag sett.
Det var inte så mycket sol den morgonen, men det var fuktigt och varmt och lite dimmigt efter regn, som fallit under natten. En blommande äpplegren hängde över hennes huvud och löjtnantshjärtan växte vid hennes fötter, och det var glans och höghet över henne, där hon stod i sin svarta brudklädning och den vita silkessjaletten med de tunga fransarna, och nu efteråt tycker jag att alla brudar jag minns från min barndom, hade hennes klara och ljuva anlete."

Och där står kyrkan, ett vitt tempel från 1789 med ett högt torn och mitt emot ser man den rödmålade sockenstugan, tidigare skola och kantorsbostad. Här föddes Elisabeth och här finns på andra våningen en "Bergstrandsal" med ett utkast till en stor gobeläng samt i Kammaren flera av hennes tavlor.
Vi går in i kyrkan. Den är hög och ljus, det finns många av dessa öppna ljusa tempel i Småland, byggda för att rymma väckelsens folk. Stora glasfönster som släppte in ljuset från himlen. Vi har en sådan kyrka i Skärstad. Där byttes altarkorset med svepeduken ut mot ett konstverk av prästens son, konstnären och författaren Bo Beskow
I Långasjö blev den gamla altartavlan utbytt mot en dröm!
Jag har nog aldrig sett en så mäktig altartavla. Mot allt det vita i kyrkan framstår den som en gyllenmörk kontrast, en brummande orgelton mot höga violiner. En vision av vägen till himmelrik, målad av flickan från Långasjö. Hon har många hundra söndagar suttit i kyrkan och lyssnat både på orgel, psalmsång och predikan. Inom henne formades under dessa år en dröm av rembrandtbrunt med inslag av ljus. En dröm av hur en julnatt skulle kunna gestaltas på en altartavla i detta tempel..

Och nu står jag framför den!

En symfoni i mörk glänsande koppar och solvitt. Närmast altaret en kör av barn som sjunger julsånger. Flickorna till vänster och pojkarna till höger. Andakt och hänförelse i deras ansikten. Sången stiger upp mot tavlans centrum: Guds Moder med barnet Jesus omsvepta av himmelskt ljus och en väldig änglakör. Hela tavlan sjunger!
Från barnens unga röster till de himmelska tonerna, som strömmar fram från änglakören, musik som i glödande färger vuxit fram under tjugo år i konstnärinnans ateljé, i hennes hjärta.

Långasjös präst under många år, prosten Jan Redin, skriver i en meditation kring altartavlan, bland annat om änglarna: ”Konstnärinnan har målat änglarna med rödbruna kläder. De kommer framrusande genom rymden. Två av dem ser man i hela deras gestalt, en från höger, en från vänster. Bakom sig har de rymdens mörker. Framför sig har de ljuset , som strålar ut från Guds Son. De är försedda med väldiga fågelvingar, vilka är tillräckligt stora för att göra intryck av att vara bärkraftiga.... ”

"De himmelska härar med högan röst
Begynte med ängelen sjunga
De lovade Gud med glädje och tröst
Med helig odödelig tunga.” Sv.Ps.60.v.3

Nu har jag tagit fram alla hennes böcker som jag fick ärva från prästgården och läser dem - fascinerad, gripen och upprymd!

Sabina

PS
Res till Långasjö! Idag finns ett nybildat Elisabeth Bergstrand - Poulsen Sällskap (http://elisabethbergstrandpoulsen.se) och en underbar film om henne, som kan köpas:"På hökens Vingar " en DVD av Sylvia Edvinson, producent, Melsene Laux, manus och idé samt Biels Elley, kamera och klippning.DS

Från filosofi till tro

Martyrdag.En av Europas skyddhelgon,filosofen,karmelitnunnan,judinnan Sankta Teresa Benedikta av Korset - Edith Stein - dödad i Auschwitz.
Hon hämtades av Gestapo i augusti 1942 från karmelitklostret i Echt Holland ,tog sin syster Rosas hand och sade:"Kom, så går vi för vårt folk."
Hon föddes i ett judiskt hem i Breslau, där hon tog studenten och gick sedan vidare till filosofistudier vid universitetet. Högt begåvad blev hon assistnt till den kände fenomologiprofessorn Husserl i Freiburg.
I sina anteckningar skriver hon en dag:

"Att ha en särskild kallelse är inte någon spciell utmärkelse, som ges åt några få utvalda, vilkas namn bevarats åt världshistorien. Varje människosjäl är skapad av Gud, var och en får i honom den prägel, som skiljer henne från alla andra. Och i hennes personliga särart har en kallelse till ett handlande, som passar till hennes person, skrivits in i förväg."

Ediths kallelse var offret.
Hennes livsväg finns beskriven i en bok utgiven i Karmels serie om helgon: "Edith Stein biogrfi - texter" av (nuvarande biskopen) Anders Arborelius,Karmeliterna Norraby 1299,26022 Tågarp.

Mina tankar har varit hos henne denna dag.

Sabina

Under medeltida valv

" Gå med detta brev till Johan Pettersson.Invid klostret skall det byggas en kyrka i Vadstena. Och den skall göras av slät gärning, ödmjuk och stark."
Orden är den heliga Birgittas.
Hon står där -ödmjuk och stark - under de medeltida valven i den kyrka, som fanns upptecknad på den rulle som skickades från Rom till Vadstena byggmästare i Sverige.

Birgitta - återskapad, förverkligad,lysande framställd av en skådespelerska -står framför oss och allas huvuden böjs bakåt vid orden"av slät gärning, ödmjuk och stark". Vi ser upp mot de sköna valvenoch upplever seklerna rinna förbi - från det ögonblick på 1300-talet då beskrivningen av kyrkan "invid klostret" överlämnades - till denna skymmande augustikväll då vi får helgonets livshistoria gestaltad. Ingen scen kunde vara bättre lämpad än stengolvet framför Rosenkransaltaret, som pryder de massiva stenväggarna i Blåkyrkan.

Spelet heter "Visa mig vägen" och har blivit en vacker tradition som tack vare Ingegerd Lindarängs outtröttliga arbete kunnat framföras under några års sommarkvällar i Birgittas egen kyrka.
Men spelet som med friska sånger,skickliga clowner och enskilda vackra scener återberättar den heliga Birgittas märkliga liv har också varit på turné, bland annat på flera ställen i broderlandet Norge.I sin första version framfördes spelet under tio års tid på de medeltida platserna -kykor ovh kyrkoruiner - vid Sankta Birgittas kloster i Nådendal,Finland, Maribo,Danmark,Piirita, Estland,Gdansk, Polen samt Rom.

Vi som denna afton satt tätt tillsammans i detta vackra hörn av Blåkyrkan fängslades av de glimtar spelet gav av Sveriges största kvinna genom tiderna.Det var stort att få avsluta med ett litet tänt ljus i handen. En låga som fick uttrycka hjärtats upplevelse och tack för en skickligt gestaltad föreställning.
Tänk att få slippa applådera och i stället tända åminnelseljus!

Tack Ingegerd Lindaräng och alla medverkande

Sabina

Själens trädgårdsmästare

Vem är det som liknar den Helige Ande vid en duva?
"Den Helige Ande ruvar över goda önskningar i en ren själ som duvan ruvar över sina ungar"
Vem är det som säger att när du får goda tankar är det "den Helige Ande som besöker oss"

Det är den helige kyrkoherden i Ars, Jean-Marie Vianney! Det är hans himmelska födelsedag i dag,4 augusti.

Vad säger han om evigheten?

"Varje dag börjar evigheten igen."
"Vi går som en vind..det går fort! Allt rusar iväg."
" Det verkar inte som om vi rör oss, och ändå går vi med stora steg mot evigheten i full fart."
"Man måste arbeta i världen. Man måste strida. Man kommer att ha tid att vila sig i evigheten."

Om bön:
"Den själ som äger den Helige Ande finner sötma i att be.
Det gör att hon alltid finner att tiden är för kort och att hon aldrig förlorar kontakten med Guds heliga närvaro. Hennes hjärta inför vår gode Frälsare i det heliga sakramentet är som en druva i vinpressen."

Ja, han var bondson. Han hade vaktat får och skördat vin.I allt hade han sett Guds härlighet. Men när Gud kallade honom att bli präst var stötestenarna många,.Svårt att lära sig latin, svårt att bli inkallad, svårt att bli desertör. Men till slut var han präst och biskopen skickade honom till en försummad församling,där kärleken hade kallnat. Detta var på 1800talet, när kyrkorna varit stängda och Napoleons krig rasade.
I den lilla byn Ars hade folk slutat gå i Mässan. Så fick de en präst som kunde prata sådd och skörd med bönderna, som såg till att barnen lärde sig läsa, som fastade, bad och grät för sina församlingsbor. Till slut fyllde de kyrkan. Och ryktet spreds. "Han ser rakt igenom dej," sa folk,Han är god och mild, du behöver inte vara rädd för att bikta.Kom som du är.."
En jägare följde med sin vän till Ars och väntade på honom utanför kyrkan. Kyrkoherden kom förbi och såg på hans jakthund. "Om din själ vore lika vacker som din hund," sa han Och jägarn förstod vad Vianney menade.

Den helige Jean Marie hade bett om Guds nåd för att omvända människorna i den församling han blivit anförtrodd som präst. Men han sa också:
"det behövs ett utgjutande av den Helige Ande för att denna skörd av nåd skall bära frukt.Det är som ett sädeskorn; du kastar det i jorden.Bra! Men det behövs sol och regn för att det skall bära ax."

Läs mer i boken "Jag ska visa dig vägen till himmelen" Ord och tankar av Jean Marie Vianney,den helige kyrkoherden i Ars.(Catholica förlag)

Sabina