söndag 28 november 2010

Ljusets tid

Kom, låt oss gå i Herrens ljus....
Detta lockrop inleder Adventstiden i laudes. Man byter tidegärdsbok. Man tänder första ljuset i rengjorda adventsstakar.Man strävar genom snödrivor och blåst till kyrkan.
"Julkrubba på stan" invigs i sedvanligt yrväder. Det är något djupt symboliskt i öppnandet av de tunga dörrarna till den stora krubban på Hoppets Torg, strategiskt placerad mellan två stora banker -Mammons tempel. Dessa dörrar ska öppnas inte bara för densmåländska Maria och de väldiga Tre Vise Männen. De skall också öppna människors ögon för vad allt detta glitter, de lockande skyltfönstren, musiken i varuhusen är till för. Där ligger han "den lille kungen" i en enkel krubba och på halm. Han vars "rike aldrig skall ta slut".

I går var jag i mina tankar i Paris. I ett oroligt Paris år 1830. Då grep Gud in på ett märkligt sätt med ett tecken som i dag är känt och spritt över hela världen -Den "mirakulösa medaljen".
Det började som allt stort med en bondflickas innerliga önskan att en gång få se Guds Moder. Catherine Labouré hade kommit som novis till Barmhärtighetssystrarnas kloster Rue du Bac i Paris. Den 27 november 1830 väcktes hon av en liten pojke som stod utanför hennes sängomhängen och sa "Maria väntar på dig i Kyrkan" Häpen följde hon gossen gnom klostret och fick se kyrkan stråla av ljus. Vid denna det första av flera möten med den heliga Jungfrun avslöjade Maria under tårar vad som skulle hända i Paris: ärkebiskopen av Paris skulle mördas, många kloster förstöras,onda tider väntade. Men Gud hade ett uppdrag åt syster Catherine.
Samma år fick den unga novisen under en vesper i kyrkan se Maria i en vision i koret. Hon stod på en jordglob,
sträckte ut sina händer,från vilka strålar utgick och trampade på en orm. Så försvann synen och hon såg ett hjärta genomborrat av ett kors och orden O Maria bed för oss som tar vår tillflykt till dig.
"Låt prägla en medalj av denna syn, sade nu Jungfru Maria till Catherine. Den som bär medaljen i tro och ber denna bön skall få stor nåd."

Det var ingen lätt uppgift. Biktfadern viftade bort sr Catherines berättelser som drömmar. Men Guds Moder kom tillbaka och vädjade henne att fortsätta kampen att få fram denna medalj. Prästen vänd sig då till biskopen som tyckte att det var ju inget fel i en sån liten medalj och de första tusen exemplaren trycktes upp.
En dag kom prästen ut i trädgården där systrarna befann sig.Han berättade om den lilla medaljen "som en av våra systrar fått i en vision av Jungfru Maria" Alla tittade på varandra och undrade vem som var den utvalda. Ingen såg på Catherine, hon hade de enklaste sysslorna i klostret,honvar ju en okänd novis. Och sr Catherine sa ingenting om sig själv,bara: Nu får vi se till att sprida den!

Koleran hade drabbat Paris denn sommar 1834. I skolan delades medaljen ut och många som fick den och bad bönen blev friska. Inte bara helanden utan också omvändelser skedde genom den lilla medaljen. Det var då den fick namnet "Den mirakulös medaljen"

Allt som Jungfru Maria förutsagt blev verklighet när "kommunen "segrade i Paris och härjade bland klosterfolk och präster. Blod flöt på gatorna, det var en hemsk tid.
Syster Catherine skickades till ett annat kloster för att sköta gamla och dementa.Stilla och ödmjukt levde hon, ofta utsatt för hån och straff av en sträng abbedissa. När hon mot slutet av sitt liv kände att hon ville berätta om sin ungdoms möte med den heliga Jungfrun för abbedissan,blev det en chock för denna, hon brast i gråt och bad sr Catherine om förlåtelse.Men Catherine sa bara med ett litet leende: "Jag var bara en sopkvast som Jungfru Maria behövde använda. "

När sr Catherine Labouré helgonförklarades bara några få år efter sin död var det inte för de visioner hon fått se utan för den stora ödmjukhet hon visat hela sitt liv. Den lilla medaljen har fortsatt att spridas över hela världen och tusentals berättelser om underbara bönhörelser finns att läsa. Sankt Maximilian Kolbe hade alltid fickan full av den mirakulösa medaljen och delade flitigt ut den, särskilt till sina motståndare! Alla som är med i hans andliga rörelse Militia Mariae Immaculata bär denundergörande medaljen.

Sabina

torsdag 25 november 2010

Nyheter från när och fjärran

Ut i cyberrymden, manar påve Benedikt. Bed först en bön till den helige Isidor innan du går in på nätet, manar bloggaren och läkaren Bengt Malmberg. Stäng Facebook,predikar en amerikansk präst från predikstolen. Era äktenskap blir förstörda om ni har hemliga kontakter på Facebook. Ni måste i varje fall dela ert lösenord med varandra!
Jag håller med dem allihop. Jag får ideligen inbjudningar till Facebook. Men jag vill inte. Jag har inte tid. Det är nog med mina mänskliga kontakter, telefonsamtal, brev - jo naturligtvis också mailbrev- men att därtill ägna sig åt att prata med folk genom Facebook. Nej Tack.

Bortsett från alla faror i cyberrymden finns där också så mycket gott. Jag klickar på Katobs.se varje morgon. Och får mig till livs spännande artiklar av lärda män och duktiga skribenter. Jag får glimtar från påvens senaste resor och viktigaste uttalanden.
Jag söker sedan upp Aide á l'Eglise en detresse, som ger mig viktiga men sorgliga nyheter om förföljelsen mot kristna världen över. 200.miljoner kristna kan inte utöva sin tro i frihet är ett basbudskap. Och sedan listan med dödade präster: en präst på landsbygden i Kongo, en präst på en byväg i Brasilien - plötsligt dyker det upp militärer eller rånare, hejdar deras fredliga färd från en församling till en annan och skjuter fräckt ihjäl dem. Det är så grymt. Kvar finns en skara människor som fått tröst och hjälp och stöd i sina liv.Nu blir de liksom föräldralösa.Och alla år av studier och oegennyttig tjänst som går till spillo. Jag sörjer fastän jag inte känt dem .

Glädje får jag emellertid varje månad när Newsletter from Taizé dyker upp bland breven på datorn. Här delas nyheter om unga människor som lärt sig försoningens svåra konst: I Uganda , i Argentina, i Shillong,Indien i Poznan. Och runt om i världen reser den ene brodern efter den andra till städer och byar för att samla unga till möten i försoningens anda. Överallt förbereds nu det stora mötet omkring nyår under mellandagarna då tusen och åter tusen beger sig till Rotterdam för att bedja och sjunga in det nya året tillsammans .

Sist ska jag berätta en förskräcklig historia som kan hända på internet:
För två månader sedan fick jag brev från en god vän. Hon berättade att hon blivit av med sin plånbok , ja hela sin väska, när hon gick från sitt hotell till ett seminarium som hon deltog i i London. Hon måste betala hotellet, resan hem och mycket annat. Nu var hon helt pank. Kunde jag låna henne några euro. Sammanlagt behövde hon 2500 euro.
Hu, det var mycket pengar. Tyvärr kunde jag inte bistå henne men hon har en stor vänkrets, säkert skulle hon få hjälp. Det enda jag kunde göra var att skicka en bön till den helige Antonius:
Tony, Tony, turn around. Something is lost and must be found.

Jag kunde inte glömma henne, hur gick det? Skulle jag få besked? Hjälpte Antoniusbönen?
I dag kom brevet!
"Jo, Antonius hjälpte mig att få tillbaka min rätta identitet," berättade hon. Någon hade stulit hennes epostadress och skickat detta nödrop ut till alla hennes vänner utan att hon hade en aning om det. Jag har aldrig varit i England, skrev hon. Men säkert hjälpte Antonius...
Är det inte hemskt, att sånt kan hända?
Hur säker är jag med min paternosteradress?

Herren är min klippa, min borg. Där är jag trygg.

Sabina

onsdag 24 november 2010

Martyrers exempel

"På lidande byggd är vår kyrka
Den står hur än tiderna skiftar
De offrades blod är dess styrka
Martyrers exempel förpliktar"

I dag firar vi de vietnamesiska martyrerna. Den 19 juni 1988 helgonförklarades 116 män och 1 kvinna, som lidit martyrdöden i Vietnam mellan 1745 och 1882. De hade blivit halshuggna, brända, hängda, torterade. De var dominikaner, jesuiter, biskopar, präster, tertiärer, lekmän. Samtliga hade vägrat trampa på korset. Det blev deras dödsdom.
Lidandet är inte slut i Vietnam. Många präster sitter fängslade. Men kyrkan är stark och lever trots ständigt hot från den kommunistiska regimen.
I går kom den vietnamesiske prästen, fader Thaddeus Tran Chanh Thanh till Jönköping för att fira Mässa med Sankt Franciskus församlings vietnameser. Han ler varmt och gott när han stiger in i sakristian, han ser verkligen inte trött ut fastän han får fara landet runt för att möta sina landsmäns längtan efter en Mässa på sitt eget hemspråk, ett vackert sjungande och för mig helt obegripligt språk.

I går fick jag höra: Jag tycker synd om den katolska kyrkan." Varför det, frågade jag häpet. För att den är så förföljd",var svaret.
Mitt svar blev då: "Det är bara bra. Det visar att den berör. Man ska inte vara rädd för opposition. Det är ett gott tecken. "

Och medan vi har dessa tankar faller snön och vi inleder vår middagsbön med orden från Psaltaren
Prisa Herren rimfrost och snö
Prisa Herren dagg och snöflingor...

Sabina

söndag 14 november 2010

Frihet och Demokrati


Där stod hon ännu en gång,Aung San Suu Kyi, med blommor i sitt, hår hälsad av tusenden:" We Love you Su". Husarresten var slut och folk ropade:
"När du är fri, vad ska du nu göra? "
Hon svarade: Jag är inte fri så länge mitt folk inte är fritt."

Så talar en sann demokrat och frihetskämpe! Tillfrågad om hur hon skall förhålla sig till de militära makthavarna, som en gång, vid valen 1960, förvägrade henne den plats som folket med sina röster givit henne, var hennes överraskande svar:" Samarbete. Vi ska mötas och samtala."

Det är ett djärvt mål Aung San har satt upp för sig. Åren i husarrest lär hon ha tillbringat i meditation. Hon har genomgått sorger och smärta i sitt liv. Ur lidandet har hennes personlighet formats, hon är en människa som kanske kan återge sitt folk den frihet de en gång stred för.

Hennes far, en demokratisk ledare,mördades, när hon var en liten flicka. Hans ideal av frihet och demokrati inpräntades tidigt i hennes själ.
Hon förberedde sig för en insats i sitt land genom studier i Oxford och USA. Hon fann sin make i Oxford, en Himalayaforskare, med vilken hon fick två pojkar. En av dem skulle ta emot det Nobels Fredspris, som tilldelades Aung San i husarresten.Hon hamnade i husarrest därför att hon skyndat till sin mor dödsbädd från England till Burma, väl medveten om att hon då utsatte sig själv för livsfara.Maken dog några år senare utan att på många år ha fått återse sin hustru i Burma.

Samma år som hon Fick Fredspriset kom hennes bok Freedom From Fear ut. I den sammanfattar hon de ideal hon har kämpat för. Boken är ett Magna Charta för det burmesiska folket:
"Det räcker inte att bara ropa på frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.Det måste finnas en enig beslutsamhet att hålla ut i kampen; att vara villig till offer för att hålla fast vid sanningen, att stå emot det korrumperande inflytandet av önskningar, ovilja,okunnighet och fruktan.
"We love you Su"
Jag förenar mig med folkets rop och ber att hennes ande skall visa sig stark i mötet med förtryckarna. Kunde Mandela, kan hon !

Samma dag står en annan kvinna i centrum för uppmärksamhet. Också denna gång handlar det om demokrati- folkets röst. Det är Mona Sahlin, som efter sin långa politiska karriär, som krönts med partiledarposten, nu lyssnat till både sitt eget hjärta och folkets röst.
"Jag avgår",sade hon klockan 17.00 till pressen i dag.

Det är modigt att avgå. Det är modigt att avtå från makten , även om den inte varit så mäktig.Det hedrar Mona, som gjort det bästa hon kunnat och inte ensam står som skyldig till det stora socialdemokratiska valnederlaget.
Här behövs visioner .Här behövs offer. Här behövs nytänkande.
Vem vet. Kanske Mona har mer att ge som delaktig socialdemokrat än som ledare ?
Det finns fortfarande mycket att kämpa för i vårt land. Tar socialdemokraterna fatt på de stora mänskliga bristerna kanske de får folkets röst än en gång?


Sabina






.

lördag 13 november 2010

Döden och livet

"Jag ropar till dig, o Herre: jag säger:"Du 'är min lott i de levandes land" Det är en av de många bönerna i Psaltaren(142) som ropar ur en nödsituation till Herren, och jag drabbas dessa dagar gång på gång av dem. De ekar för mitt inre ur Vår Fru av Frälsningens kyrka, katedralen i Bagdad, där den förfärliga massakern ägde rum 31 oktober. Hur många var det inte som där måste ha ropat "Ingenstans kan jag fly" - instängda som de var -"fienden förföljer mig" - ja de förföljde dem ända in i sakristian där de sökt skydd - "Herre, rädda mig från mina fiender".
Dessa klagande litanior som stiger fram ur varje blodfläckad bild från kyrkan i Bagdad är redan tusen år gamla.
Ondskan har aldrig upphört att förfölja godheten. Och inte bara kristna har blivit förföljda. Jag tänker på pogromerna mot judar genom århundraden, på korstågen mot muslimerna, och nu senaste århundradet,som med rätta kallas martyrernas tid med de nazistiska och kommunistiska regeringarnas brott mot mänskligheten.

Klagoropet i vers 6 Ps 142 slutar med några förunderliga ord: Du är min lott i de levandes land" Var är det landet? Är det långt bortanför den förstörda kyrkan, i en liten fredlig by omgiven av skog och äng? Är det i ett okänt främmande land som bjuder på frid och lugn? Eller är det himlen?
Döden drabbade dem kvällen för Alla Helgonsdag. Sorgetiden inleddes med Alla Själars dag. Nya gravar fick grävas, kistor radades upp inför kyrkans förstörda altare och bilderna av de en gång levande ställdes framför de sörjande.Bilder som skickades ut på internet och som får oss att gråta.

Men då ljuder en sång från Taizé i min själ:

I am sure I will see, the goodness of the Lord
in the land of the living.
Oh,yes,
I am sure I will see the goodness of the Lord
in the land of the living...
Be strong.
Take heart..

Så kan jag sluta mina ögon och be sorgens litanior för de döda, de sårade, de drabbade, . Jag vill med min bön sända tröst till de otröstliga...

Och jag måste naturligtvis skriva på listan till Migrationsverket om stopp för resorna till dödens Irak för de tusentals som vägrats asyl i Sverige. Inte bara skriva på utan också skicka vidare, uppmana alla jag möter att skriva på.

Sabina

onsdag 3 november 2010

Fria kvinnor



Humanisterna utmärker sig för en historisk okunnighet,som är närmast pinsam.De förkunnar självsäkert att"religionen förtrycker kvinnan". För att riktigt kunna sprida detta falska påtående har de skrivit en bok som informerar om detta förtryck och skickat ut till några hundra gymnasister för att värva dem till att bli humanister.


Jag borde läsa boken. Var får jag tag på den? När jag läst den skall jag återkomma.Men nu vill jag bara tala om att jag med stolthet har läst om två kvinnor, som inte alls varit förtryckta av religionen utan tvärtom blomstrat och blivit befriade till djärva handlingar: Mary Mc Killop, Australiens första helgon och Elisabeth Ann Seton, Amerikas första helgon.


Båda kvinnorna var pionjärer. Båda lade grunden till katolska skolväsendet i sina respektive länder. Båda grundade kongregationer och fick efterföljare. Båda stod raka i blåsten från hierarkiska präster. Båda levde ochverkade på artonhundratalet .


Så vad pratar humanisterna om ?


Tänk bara på vår egen Birgitta ! Hon som talade klarspråk till biskopar och påvar. Eller Hanna Ouchterlony,Frälsningsarméns första ledare i Sverige . Och många fler.


Men se på den bild av Mary Mac Killop, invandrarflickan från Skottland som jag skre om för några dagar sedan .Se hennes blick, beslutsam, forskande och mild.


Historien är fylld av kvinnor som funnit sin kraft till befriande handlingar genom kristendomen.Jag vill gärna hänvisa tilll en bok jag skrev Kvinnoåret 1975 : "Ett lysande stoftkorn Sju nordiska kvinnoporträtt",Verbums förlag. Den finns säkert på flera bibliotek. Den handlar just om detta, som Humaniserna är fullkomligt ovetande om.KVINNOKRAFT!

Sabina