På annandagen, 26 december, firade vi den förste kristne martyren, diakonen Stefanos. Bara några år efter sin död blev Jesus sannspådd."Ni komer att bli förföljda, gripna i synagogorna, piskade och dödade."
Efter Stefanos död dröjde det inte många år innan en stor förföljelse utbröt mot de kristna.Och trots att kristendomen blev statsreligion på 300-talet har de kristna under tvåtusen år inte undgått att bli martyrer.
I dag har jag tänkt på den underjordiska katolska kyrkan i Kina Den består av de kristna som vägrat ansluta sig till den statsgodkända och s.k. patriotiska katolska kyrkan. De vill tillhöra Rom. Därför är de förföljda i dag.
I september dog biskop Han Dingxiang från Young Nian i Hebelprovinsen. Han hade suttit fängslad i åtta år och plötsligt fick hans anhöriga bud att komma till hans dödsbädd på ett sjukhus. Ingen präst eller medlem av hans kongregation var där. Några timmar efter hans död, kremerades han och begrovs på en allmän gravplats utan någon religiös ceremoni. Varför så snabbt? Varför fick ingen se hans kropp? Varför unnades den gamle biskopen , han var 71 år, inte ens en välsignelse eller en kyrklig begravning på grund av att han trofast hållit sig till den underjordiska kyrkan? Det hade kostat honom åtta års fängelse , isolering och en ensam död på ett sjukhus.
Tyvärr har Vatikanen inte kommenterat biskop Hans död och ställt frågor om den hastiga kremeringen och begravningen.
En hjälte i den underjordiska katolska kyrkan är kardinal Kung Pin Mei om vilken följande historia berättas: Efter att ha suttit fängslad i 30 år utan någon annan kontakt än sina fångvaktare beviljades han plötsligt en tillfällig"husarrest". Det var 1955.
Anledningen var att kardinal Sin från Filippinerna hade gjort ett uppehåll i Kina och bett att få möta den fängslade biskopen.
Den kinesiska patriotiska kyrkan och den kinesiska regeringen ordnade en bankett med fem stora bord fastsatta i varandra.De två biskoparna placerades på var sin ände av de långa borden med minst tjugo kommunister placerade mellan dem. En dialog var alldeles omöjlig.
Efter en stund föreslog kardinal Sin att var och en skulle sjunga en sång för att liva upp den tysta sammankomsten. Så var och en valde något att sjunga. När biskop Kungs tur kom började han sjunga en gammal latinsk hymn: Tu es Petrus et super hanc petram aedificabo Ecclesiam mean"
(Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min kyrka) En medlem av den Patriotiska kyrkan avslöjade för en av de kyrkliga ledarna innehållet i biskopens sång.Man befallde honom att sluta men han såg på kardinal Sin och fortsatte att sjunga hymnen till slut.
Biskop Sin tog emot budskapet och berättade för världen om denne gudsman som stod fast vid sin tro trots obegripliga lidanden, isolering och smärta.
Påven Johannes Paulus gav honom i hemlighet kardinalshatten 1979. Men inte förrän 1991 kunde han offentligt få ta emot den ur påvens hand. Då var han sjuklig och satt i rullstol. Men när han skulle ta emot kardinalshatten ur Johannes Paulus hand reste han sig från rullstolen och böjde knä inför påven sedan han med möda gått uppför trapporna vid Sankt Peterskyrkan. Applåderna ekade över Sankt Petersplatsen.
I dag sitter alla katolska biskopar i den underjordiska kyrkan i fängelse. En kinesisk prästkandidat berättar om sin diakonvigning :
"Vi fick köra biskopen mitt i natten på en motorcykel till ett hemligt ställe. Där fanns inga andra präster, ingen musik, inga ljus och blommor, bara biskopen och några till. Sedan han vigt mig till diakon körde vi honom tilbaka i hemlighet. Det tog sammanlagt två timmar.
Nu är han arresterad och jag kan inte bli prästvigd."
Så är situationen för de katoliker som vill vara trogna kyrkan i Rom. De arresteras, blir förhörda, och bevakas hela tiden.Söndagsmässor firas klockan tre på morgonen i något privathem. Vigda nunnor bor i små rum hos privata familjer och försöker leva ett inrutat klosterliv. De har ont om mat,riskerar ständigt övervakning och fängelse.
Tros alla dessa svårigheter växer antalet katoliker i den underjordiska kyrkan, medan den patriotiska statligt godkända katolska kyrkan får underhåll och byggnader ändå inte ökar.
Påven Benedikt manade i ett brev till de kristna i Kina att vara kärleksfulla mot varandra, besöka varandras gudstjänster och inte vara splittrade. De underjordiska känner sig tyvärr förrådda av Vatikanen, som försöker agera diplomatiskt med regeringen i Peking och därmed också kör över de troende i den underjordiska kyrkan.
Dessa uppgifter kommer från kinesiska prästkandidater och nunnor som för tillfälligt fått möjlighet till utbildning i Europa för att senare återvända till martyrkyrkan i Kina.
Låt oss minnas dem och vara uthålliga var och en på vår plats
Som en tröst kan jag meddela att i Washington Post har påve Benedikt korats till "Västerlandets andlige titan"
Tu es Petrus..
i Jultiden Sabina
söndag 28 december 2008
torsdag 25 december 2008
JULNATTENS HEMLIGHETER
Maria väntar i ro sitt barn,
brinn stjärna i natten.
Och Döden spinner kring dem sitt garn,
brinn stjärna i natten.
Maria väntar i tro sitt barn,
brinn stjärna i natten.
Och Livet löser på Dödens garn,
Brinn stjärna i natten.
Den korta dikten innehåller en för Bo Setterlind typisk ordlek, som man inte uppfattar genast.
Läs därför om den långsamt och plötsligt inser du att den innehåller hela Jesu och Marias liv bara genom att byta ut ett par ord.
Låt det vara en gåta för julnatten!
Ty nu viker mörkret och jag hämtar ur dagens läsningar följande underbara beskrivning av undret denna natt, som påven Benedikt så poetiskt och gripet beskrev med texter ur Psaltaren vid midnattsmässan i Rom:
En stjärna lyste över jorden
Vid midnattstimman föddes Ordet
bland skuggorna i dödens dal
Guds Son av evighet Marias barn.
En doft av himmel fyller världen
ett leende av tusen änglar
Ett glädjebud i gråtens hus
i mörkret lyser ljuset av Guds ljus
Kom, låt oss skynda genom natten
och se det ord som Herren sagt oss,
Han bor hos oss i detta nu,
Marias son och evighetens Gud.
Efter att ha levt sig in i julnattens hemligheter vaknar man upp till den hemska verklighet , som närmast kan karakteriseras som helvetisk. Att en välrenommerad nyhetsbyrå som Reuters skickar ut ett lögnaktigt hopkok av separata och påhittade bitar ur påven Benediktus tal till kurian i Rom är vedervärdigt. Lika avskyvärt och förnedrande för god journalistik är att tidningarna i Sverige genast gladeligen hoppar på eländet och breder ut sig om vad påven i n t e har sagt. När det inte alls är svårt att kolla källan. Påvens tal finns ju på Internet. Men allt han säger går ju på tvärs mot den svenska livsstilen, där inget gott får sägas om det som i trenden anses vara konservativt, ja rent av felaktigt och bakåtsträvande: familj, äktenskap, kristen moral med mera. Vad som är inne och trendigt behöver jag naturligtvis inte skriva, det vet alla och även om få håller om att det är vad dom anses rätt och riktigt , så vågar nittio procent inte gå mot trenderna för då är man ute.
Då hedrar det verkligen DN att dom tagit upp protesterna och klargörandet från Katolsk Observatörs redaktör och bloggskrivare, Ulf Silfverling och erkänner att det som Reuter skickat ut var LÖGN.
Tack Katolsk Observatör, som från och med nu också i svenska media må anses står för SANNINGEN.
Efter detta utbrott vill jag avsluta juldagens krönika med en liten enkel juldikt:
brinn stjärna i natten.
Och Döden spinner kring dem sitt garn,
brinn stjärna i natten.
Maria väntar i tro sitt barn,
brinn stjärna i natten.
Och Livet löser på Dödens garn,
Brinn stjärna i natten.
Den korta dikten innehåller en för Bo Setterlind typisk ordlek, som man inte uppfattar genast.
Läs därför om den långsamt och plötsligt inser du att den innehåller hela Jesu och Marias liv bara genom att byta ut ett par ord.
Låt det vara en gåta för julnatten!
Ty nu viker mörkret och jag hämtar ur dagens läsningar följande underbara beskrivning av undret denna natt, som påven Benedikt så poetiskt och gripet beskrev med texter ur Psaltaren vid midnattsmässan i Rom:
En stjärna lyste över jorden
Vid midnattstimman föddes Ordet
bland skuggorna i dödens dal
Guds Son av evighet Marias barn.
En doft av himmel fyller världen
ett leende av tusen änglar
Ett glädjebud i gråtens hus
i mörkret lyser ljuset av Guds ljus
Kom, låt oss skynda genom natten
och se det ord som Herren sagt oss,
Han bor hos oss i detta nu,
Marias son och evighetens Gud.
Efter att ha levt sig in i julnattens hemligheter vaknar man upp till den hemska verklighet , som närmast kan karakteriseras som helvetisk. Att en välrenommerad nyhetsbyrå som Reuters skickar ut ett lögnaktigt hopkok av separata och påhittade bitar ur påven Benediktus tal till kurian i Rom är vedervärdigt. Lika avskyvärt och förnedrande för god journalistik är att tidningarna i Sverige genast gladeligen hoppar på eländet och breder ut sig om vad påven i n t e har sagt. När det inte alls är svårt att kolla källan. Påvens tal finns ju på Internet. Men allt han säger går ju på tvärs mot den svenska livsstilen, där inget gott får sägas om det som i trenden anses vara konservativt, ja rent av felaktigt och bakåtsträvande: familj, äktenskap, kristen moral med mera. Vad som är inne och trendigt behöver jag naturligtvis inte skriva, det vet alla och även om få håller om att det är vad dom anses rätt och riktigt , så vågar nittio procent inte gå mot trenderna för då är man ute.
Då hedrar det verkligen DN att dom tagit upp protesterna och klargörandet från Katolsk Observatörs redaktör och bloggskrivare, Ulf Silfverling och erkänner att det som Reuter skickat ut var LÖGN.
Tack Katolsk Observatör, som från och med nu också i svenska media må anses står för SANNINGEN.
Efter detta utbrott vill jag avsluta juldagens krönika med en liten enkel juldikt:
Maria vakar,vaggar barnet i sin milda modersfamn
Barnet sover.Jordens öde har han i sin lilla hand
Allt fullbordas,som står skrivet.Mänskligheten andas frid.
Seklerna i natt försvinner. Denna stund är utan tid.
Nu förvandlas jord till himmel. Männskan blir åter god.
Ljuva stund då stjärnan brinner.Rosen blommar på vår jord.
Sabina
tisdag 23 december 2008
Dan före dan..
"Granen står så grön och grann i stugan..
trallallallla..Ja, nu står den där faktiskt.
Vi fick den i går eftermiddag- som om vinden hade blåst in den på vår lilla veranda. Liten och fast med bra grenar att sätta levande ljus på.
Det var vår käre sommargranne som firar jul nere i backen i sit ståtliga hus som skänkte oss denna vackra lilla gran, precis lagom stor för att nå med toppen till vårt låga snart tvåhundraåriga tak.
Och allt blev plötsligt som det ska vara. Den polska julduken kom på matsalsbordet. en bröllopspresent från kusinen som då var ambassadråd i Warszawa och bara använts varje jul vi firat här. De stora mässingstakarna som kommer från Morfars hem , bonaderna som mamma sytt(med hjälp av vänner) , röda ljus i alla stakar och på grammofonen klingar sen mer än tjugo år tillbaka Carols.
Det ska vara julmusik när man stökar .
Så kommer posten och julkorten öppnas ,läses och begrundas. Sen sätter jag fast ett rött band vid dörren och nålar fast de vackraste korten. Från vinden hämtar jag kamelklockorna, som för med sig minnen från Jerusalem och sen är det dags att sätta det stora krubblandskapet på plats.
I den klara morgonen går jag ut för att ge min förkylning frisk luft( det stod i tidningen att det är bra ) och plockar mossa. Så doftar det kring krubban medan jag plockar upp alla figurer; den heliga familjen ( fast Jesusbarnet gömmer vit " tills dagen är inne..") Herdarna är redan i tillbedjan. hjorten sträcker halsen mot stallet, lejonet och lammet vilar i mossans djup. och långt borta i ett hörn reser sig två giraffhalsar bredvid lingonrisets blanka blad. De vilda djuren inköptes av min pappa, som hade ett dubbelt så stort landskap hemma i prästgården.
Apropå de vilda djuren så hör de verkligen ihop med julen. Profeten Jesaja siade om det fridens rike som skulle komma och beskrev det så här:
Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar och kalvar och unga lejon och gödboskap skola tämjas tillhopa och en liten gosse skall valla dem.
I lördags skrev Göran Skytte i sin Krönika i Sv D. ett par gånger om "lejon och lamm." Den bibelkunnige fattade genast vad han syftade på, men jag tänkte att många måste ha frågat sig vad han menade med det där om lejonen och lammen.
Gack då till Jesajas 11 kapitel. Mitt citat kommer från 1917 års bibel, den enda jag hade till hands här i Skrivstugan.
Solen har blossat hela dagen.Det ljusnar, mörkret viker- åh, så härligt.
Jag måste sluta nu min lilla danföredopparedankrönika, och sen ska jag sätta ljusmanschetter på alla ljusstakar och plantera små julstjärnor och vita anemoner i den gamla kopparskålen som ska stå mitt på julbordet.
Om någon vill hälsa på så har jag för säkerhets skull slängt juldukar över högarna av tidskrifter ocgh pärmar och papper.
Också här ska det vara julfint med Madonnan i centrum
I väntan på Kristi Födelses Högtid
Sabina
PS Jag ber fortfarande att det stulna Jesusbarnet i Julkrubba på Stan ska lämnas tillbaka. Jag hoppas på många förböner från Jesusbarnet av Prag, känd för sina många under. Varför skulle inte ett mirakel kunna ske på hotellplan i Jönköping?DS
trallallallla..Ja, nu står den där faktiskt.
Vi fick den i går eftermiddag- som om vinden hade blåst in den på vår lilla veranda. Liten och fast med bra grenar att sätta levande ljus på.
Det var vår käre sommargranne som firar jul nere i backen i sit ståtliga hus som skänkte oss denna vackra lilla gran, precis lagom stor för att nå med toppen till vårt låga snart tvåhundraåriga tak.
Och allt blev plötsligt som det ska vara. Den polska julduken kom på matsalsbordet. en bröllopspresent från kusinen som då var ambassadråd i Warszawa och bara använts varje jul vi firat här. De stora mässingstakarna som kommer från Morfars hem , bonaderna som mamma sytt(med hjälp av vänner) , röda ljus i alla stakar och på grammofonen klingar sen mer än tjugo år tillbaka Carols.
Det ska vara julmusik när man stökar .
Så kommer posten och julkorten öppnas ,läses och begrundas. Sen sätter jag fast ett rött band vid dörren och nålar fast de vackraste korten. Från vinden hämtar jag kamelklockorna, som för med sig minnen från Jerusalem och sen är det dags att sätta det stora krubblandskapet på plats.
I den klara morgonen går jag ut för att ge min förkylning frisk luft( det stod i tidningen att det är bra ) och plockar mossa. Så doftar det kring krubban medan jag plockar upp alla figurer; den heliga familjen ( fast Jesusbarnet gömmer vit " tills dagen är inne..") Herdarna är redan i tillbedjan. hjorten sträcker halsen mot stallet, lejonet och lammet vilar i mossans djup. och långt borta i ett hörn reser sig två giraffhalsar bredvid lingonrisets blanka blad. De vilda djuren inköptes av min pappa, som hade ett dubbelt så stort landskap hemma i prästgården.
Apropå de vilda djuren så hör de verkligen ihop med julen. Profeten Jesaja siade om det fridens rike som skulle komma och beskrev det så här:
Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar och kalvar och unga lejon och gödboskap skola tämjas tillhopa och en liten gosse skall valla dem.
I lördags skrev Göran Skytte i sin Krönika i Sv D. ett par gånger om "lejon och lamm." Den bibelkunnige fattade genast vad han syftade på, men jag tänkte att många måste ha frågat sig vad han menade med det där om lejonen och lammen.
Gack då till Jesajas 11 kapitel. Mitt citat kommer från 1917 års bibel, den enda jag hade till hands här i Skrivstugan.
Solen har blossat hela dagen.Det ljusnar, mörkret viker- åh, så härligt.
Jag måste sluta nu min lilla danföredopparedankrönika, och sen ska jag sätta ljusmanschetter på alla ljusstakar och plantera små julstjärnor och vita anemoner i den gamla kopparskålen som ska stå mitt på julbordet.
Om någon vill hälsa på så har jag för säkerhets skull slängt juldukar över högarna av tidskrifter ocgh pärmar och papper.
Också här ska det vara julfint med Madonnan i centrum
I väntan på Kristi Födelses Högtid
Sabina
PS Jag ber fortfarande att det stulna Jesusbarnet i Julkrubba på Stan ska lämnas tillbaka. Jag hoppas på många förböner från Jesusbarnet av Prag, känd för sina många under. Varför skulle inte ett mirakel kunna ske på hotellplan i Jönköping?DS
söndag 21 december 2008
Vakna nordanvind! Sunnanvind, kom!
Den entusiasm som genomströmmar Höga Visan speglar judafolkets intensiva längtan efter en befriare, efter den Messias, vars spår man anar i hela Gamla Testamentet.
"Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud Sion
ropa ut ditt glädjebud med hög röst, Jerusalem.
Ropa, var inte rädd,
säg till Judas städer:
Er Gud kommer."( Jes 40:9..)
I Höga Visan ber bruden att få vara fäst som en signetring vid brudgummens hjärta.Hon påminner därmed om Moses råd till israelerna: "Hör Israel! Herren är vår Gud. Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag inger dig skall du lägga på hjärtat..(5 Mosebok:6 4..etc)
Att Höga Visan handlar om kärlek är tydligt. Men när man lyssnar till tolkningarna står det klart att den kärlek det verkligen handlar om är just den gudomliga kärleken.
Bruden försäkrar att kärleken är stark som döden och långt senare hör vi ekot från Paulus i "kärlekens Höga visa" i Korintierbrevet 13!
Redan i advent börjar vi sjunga Hosianna Davids son, sången som är ett eko från profeten Sefanjas löfte till Sion:
Jubla, dotter Sion,Ropa ut din glädje, Israel!
Gläd dig ,dotter Jerusalem,
fröjda dig av hela ditt hjärta!
Herren har upphävt domen över dig
och undanröjt dina fiender.
Herren, Israels konung bor i dig
Du har ingenting mer att frukta (Sef.3:14..)
Ängeln Gabriel upprepar dessa ord när han kommer till den utkorade Jungfrun i Nasaret, hon som skall kallas Jerusalems dotter
"Var inte rädd Maria...
Kanske var hon beredd, Israels dotter, väl inläst på de mångtusenåriga budskapen i Thoran.
Men om de sekunder hon möjligen tvekade har den helige Bernhard av Clairvux skrivit en rörande meditation med temat: Hela världen väntar på ditt svar, Maria.
Vi väntar ännu medan morgonvinden blåser
Sabina
"Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud Sion
ropa ut ditt glädjebud med hög röst, Jerusalem.
Ropa, var inte rädd,
säg till Judas städer:
Er Gud kommer."( Jes 40:9..)
I Höga Visan ber bruden att få vara fäst som en signetring vid brudgummens hjärta.Hon påminner därmed om Moses råd till israelerna: "Hör Israel! Herren är vår Gud. Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag inger dig skall du lägga på hjärtat..(5 Mosebok:6 4..etc)
Att Höga Visan handlar om kärlek är tydligt. Men när man lyssnar till tolkningarna står det klart att den kärlek det verkligen handlar om är just den gudomliga kärleken.
Bruden försäkrar att kärleken är stark som döden och långt senare hör vi ekot från Paulus i "kärlekens Höga visa" i Korintierbrevet 13!
Redan i advent börjar vi sjunga Hosianna Davids son, sången som är ett eko från profeten Sefanjas löfte till Sion:
Jubla, dotter Sion,Ropa ut din glädje, Israel!
Gläd dig ,dotter Jerusalem,
fröjda dig av hela ditt hjärta!
Herren har upphävt domen över dig
och undanröjt dina fiender.
Herren, Israels konung bor i dig
Du har ingenting mer att frukta (Sef.3:14..)
Ängeln Gabriel upprepar dessa ord när han kommer till den utkorade Jungfrun i Nasaret, hon som skall kallas Jerusalems dotter
"Var inte rädd Maria...
Kanske var hon beredd, Israels dotter, väl inläst på de mångtusenåriga budskapen i Thoran.
Men om de sekunder hon möjligen tvekade har den helige Bernhard av Clairvux skrivit en rörande meditation med temat: Hela världen väntar på ditt svar, Maria.
Vi väntar ännu medan morgonvinden blåser
Sabina
fredag 19 december 2008
Turturduvans tid
"Stå upp min älskade, du min sköna, och kom hitut
Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.
Blommorna visar sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skärs, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land..."
Med denna världsberömda judiska kärleksdikt, Höga Visan, inleds läsningarna en vecka före Kristi födelses fest. Tack vare kyrkofäder och bibelexegeter har den vackra texten fått ett djupare innehåll.Den rika kärleksdialogen handlar i själva verket om förberedelserna inför nedslaget i mänsklighetens historia - den gudomliga kärleken, Jesu födelse
Med häpen förtjusning har jag tagit del av de rika symbolerna genom syster Claire Patier, känd fransk nunna och bibelexeget, verksam i en kommunitet i Sulpice de Favières. I sin bok " Le Chant du Bien-Aimé" har hon anvisat "en väg till det andliga livet genom läsningen av kommentarer kring Höga Visan "
Att vintern är förbi syftar på att slaveriet är till ända, det onda skall övervinnas. Blommorna som visar sig på marken antyder Moses som ledde det judiska folket genom öknen bort från Egypten och Turturduvan vars röst hörs - är Johannes Döparen!
"Fånga rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare",ber bruden och vilka är då
dessa små rävar om inte alla frestelser, säger den helige Bernard av Clairvaux, som vill hindra mötet med Kristus.
"Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst, ty din röst är så ljuv och ditt ansikte är så vackert..
Dessa rader syftar på Kristus och påminner om många utrop av kung David i Psaltaren: Sök mitt ansikte - Ditt ansikte, Herre, söker jag .
Ännu är Kristus fördold så som duvan i klippväggens gömsle, ännu måste man söka honom innan han kan låta sig finnas.
I den tredje sången målas ett praktfullt följe upp, ett följe med "stoder av rök, kringdoftat av myrra och rökelse och alla slags köpmannakryddor"
Det är Salomos bärstol som beskrivs - och Arken som konung Salomo låtit göra av virke från Libanon.Arken skulle sedan placeras i Jerusalems tempel som byggdes av trä från Libanon.
Och vem finns i den heliga Arken. Jungfrun som ska föda bor i Guds tempel.
"Ni Sions döttrar, gå ut och skåda konung Salomo med lust."
Det är bibelns kvinnor från Sara till Elisabet som hälsar Jungfrun, hon som kallas Vishetens säte, den helige Andes boning, Gyllene Hus och det nya Förbundets Ark..
Ännu är vi inte där- men morgonvinden skall leda oss över bergen och höjderna, genom dalar och avgrunder till målet.
tills dess. vänner
Sabina
Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.
Blommorna visar sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skärs, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land..."
Med denna världsberömda judiska kärleksdikt, Höga Visan, inleds läsningarna en vecka före Kristi födelses fest. Tack vare kyrkofäder och bibelexegeter har den vackra texten fått ett djupare innehåll.Den rika kärleksdialogen handlar i själva verket om förberedelserna inför nedslaget i mänsklighetens historia - den gudomliga kärleken, Jesu födelse
Med häpen förtjusning har jag tagit del av de rika symbolerna genom syster Claire Patier, känd fransk nunna och bibelexeget, verksam i en kommunitet i Sulpice de Favières. I sin bok " Le Chant du Bien-Aimé" har hon anvisat "en väg till det andliga livet genom läsningen av kommentarer kring Höga Visan "
Att vintern är förbi syftar på att slaveriet är till ända, det onda skall övervinnas. Blommorna som visar sig på marken antyder Moses som ledde det judiska folket genom öknen bort från Egypten och Turturduvan vars röst hörs - är Johannes Döparen!
"Fånga rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare",ber bruden och vilka är då
dessa små rävar om inte alla frestelser, säger den helige Bernard av Clairvaux, som vill hindra mötet med Kristus.
"Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst, ty din röst är så ljuv och ditt ansikte är så vackert..
Dessa rader syftar på Kristus och påminner om många utrop av kung David i Psaltaren: Sök mitt ansikte - Ditt ansikte, Herre, söker jag .
Ännu är Kristus fördold så som duvan i klippväggens gömsle, ännu måste man söka honom innan han kan låta sig finnas.
I den tredje sången målas ett praktfullt följe upp, ett följe med "stoder av rök, kringdoftat av myrra och rökelse och alla slags köpmannakryddor"
Det är Salomos bärstol som beskrivs - och Arken som konung Salomo låtit göra av virke från Libanon.Arken skulle sedan placeras i Jerusalems tempel som byggdes av trä från Libanon.
Och vem finns i den heliga Arken. Jungfrun som ska föda bor i Guds tempel.
"Ni Sions döttrar, gå ut och skåda konung Salomo med lust."
Det är bibelns kvinnor från Sara till Elisabet som hälsar Jungfrun, hon som kallas Vishetens säte, den helige Andes boning, Gyllene Hus och det nya Förbundets Ark..
Ännu är vi inte där- men morgonvinden skall leda oss över bergen och höjderna, genom dalar och avgrunder till målet.
tills dess. vänner
Sabina
tisdag 16 december 2008
Fynd bland tidningsnotiserna
Ibland väcks minnen bland alla de namn som under kors,hundar, segelbåtar eller blommor står skrivna i dödsannonserna. Jag är nog inte ensam om att - trots min ålder- med intresse låta blicken fara över de mer eller mindre fyllda sidorna med dessa annonser. De för med sig historiens gång. En hastig blick på födelseåret och en suck, jaså så gammal eller en djupare suck:Åh så ung. Man värderar sitt liv med ny glädje.
Sen kommer en vers jag klipper ut för att spara eller skicka vidare. Verner von Heidenstamm tycks just nu ha mycket att säga genom sina dikter. Bo Setterlind är nästan alltid med och en och annan psalm men ack så sällan. Här måste jag delge den ovanligaste minnesruna jag läst:
"Man behöver varken vara fylld av hopp för att våga
eller framgångsrik för att uthärda"
på franska:
"Point n'est besoin despérer pour entreprendre
ni de réussir pour pérsevèrer"
Vem har uttalat dessa tänkvärda ord? De kommer från Hertigen av Bourgogne,Charles de Témeraire,1433-1477.
Årtalen blixtrade till.Ännu ett minne. Han föddes i Frankrike, tre år efter Jeanne d'Arcs död på bålet i Rouen. Som femåring fick han uppleva att Paris befriades från engelsmännen så som Jeanne förutsagt. Och som sjuttonåring kunde han vara med om rehabiliteringen av Frankrikes befriare,Johanna av Orlëans. Hennes mor gick till fots till Rom för att få Kyrkan att säga, att Jeanne inte var en häxa. Först femhundra år senare skrev samma Kyrka in henne i helgonens skara.
Att jag minns allt detta så väl beror på att jag skrev en bok om denna märkliga flicka och själv besökte alla platser där hon dykit upp - Domrémy, byn där hon föddes,C hinon, slottet där hon mötte Dauphin, kronprinsen som hon skulle få krönt i katedralen i Reims samt Rouen, som bevittnade döden på bålet.
Där strör stadens flickor klädda i vitt varje 31 maj vita blommor på floden som ett minne av den oskyldiga jungfruns död.
En vän skrev häromdagen till mig. Nu när jag fyllt 60 har jag börjat tänka på det eviga livet. Jaså, fanns inte den tanken förut? Sen slog det mig att jag som är så mycket äldre verkligen borde ha börjat tänka på det eviga livet. Men jag är i full verksamhet i detta liv, på denna jord, jag hinner bara inte.
Då får jag svaret från en klok vän: Det eviga livet är här och nu.
Och så läser jag om tonsättaren Sven David Sandström som för en reporter försöker förklara vad musik är:
"Vad är musik? Musik är inte "det som klingar" utan musik är varför "det som klingar" klingar som det klingar när det klingar""(sv d.13.dec)
Jag läste upp citatet för min kloka vän och sa: Nu längtar jag verkligen att få åka till Stockholm och höra Batseba på Operan. Men om jag inte kan göra det så tänker jag att i himlen får jag höra den musik som klingar tills den svarat på frågan varför det klingar."
Min vän sa torr: Hur vet du det? Sen upprepade hon vad hon tidigare sagt
Evigheten är här och nu.
varpå jag svarade:
Ja, då får jag väl försöka hinna till Stockholm för att här på jorden få lyssna till himmelska klanger..
Skrivet en månskenskväll åtta dagar före
Kristi Födelses fest
SABINA
Sen kommer en vers jag klipper ut för att spara eller skicka vidare. Verner von Heidenstamm tycks just nu ha mycket att säga genom sina dikter. Bo Setterlind är nästan alltid med och en och annan psalm men ack så sällan. Här måste jag delge den ovanligaste minnesruna jag läst:
"Man behöver varken vara fylld av hopp för att våga
eller framgångsrik för att uthärda"
på franska:
"Point n'est besoin despérer pour entreprendre
ni de réussir pour pérsevèrer"
Vem har uttalat dessa tänkvärda ord? De kommer från Hertigen av Bourgogne,Charles de Témeraire,1433-1477.
Årtalen blixtrade till.Ännu ett minne. Han föddes i Frankrike, tre år efter Jeanne d'Arcs död på bålet i Rouen. Som femåring fick han uppleva att Paris befriades från engelsmännen så som Jeanne förutsagt. Och som sjuttonåring kunde han vara med om rehabiliteringen av Frankrikes befriare,Johanna av Orlëans. Hennes mor gick till fots till Rom för att få Kyrkan att säga, att Jeanne inte var en häxa. Först femhundra år senare skrev samma Kyrka in henne i helgonens skara.
Att jag minns allt detta så väl beror på att jag skrev en bok om denna märkliga flicka och själv besökte alla platser där hon dykit upp - Domrémy, byn där hon föddes,C hinon, slottet där hon mötte Dauphin, kronprinsen som hon skulle få krönt i katedralen i Reims samt Rouen, som bevittnade döden på bålet.
Där strör stadens flickor klädda i vitt varje 31 maj vita blommor på floden som ett minne av den oskyldiga jungfruns död.
En vän skrev häromdagen till mig. Nu när jag fyllt 60 har jag börjat tänka på det eviga livet. Jaså, fanns inte den tanken förut? Sen slog det mig att jag som är så mycket äldre verkligen borde ha börjat tänka på det eviga livet. Men jag är i full verksamhet i detta liv, på denna jord, jag hinner bara inte.
Då får jag svaret från en klok vän: Det eviga livet är här och nu.
Och så läser jag om tonsättaren Sven David Sandström som för en reporter försöker förklara vad musik är:
"Vad är musik? Musik är inte "det som klingar" utan musik är varför "det som klingar" klingar som det klingar när det klingar""(sv d.13.dec)
Jag läste upp citatet för min kloka vän och sa: Nu längtar jag verkligen att få åka till Stockholm och höra Batseba på Operan. Men om jag inte kan göra det så tänker jag att i himlen får jag höra den musik som klingar tills den svarat på frågan varför det klingar."
Min vän sa torr: Hur vet du det? Sen upprepade hon vad hon tidigare sagt
Evigheten är här och nu.
varpå jag svarade:
Ja, då får jag väl försöka hinna till Stockholm för att här på jorden få lyssna till himmelska klanger..
Skrivet en månskenskväll åtta dagar före
Kristi Födelses fest
SABINA
söndag 14 december 2008
Livets eller dödens kultur
När deklarationen om Mänskliga rättigheter firar sextio-årsjubileum, borde vi jubla. Denna fantastiska deklaration skall gälla som ett allmänt rättesnöre för alla folk och nationer. Den skall påminna om det andliga och moraliska arvegods -värdighet, frihet, jämlikhet och rättvisa-på vilket alla länder förenade i FN skall vila.
Det är den högsta idealism som finns inskriven i dessa mänskliga rättigheter. Det högsta goda för människan.
Men vi jublar inte, eftersom detta goda ständigt utsätts för attacker. I somliga länder vittrar det sönder. I andra länder rör sig motkrafter som vill förändra innebörden av ordet rättighet. Kan man säga att det är en mänsklig rättighet för en mor att döda sitt barn ? Abort är ett synnerligen svårt problem. Vi vet att i somliga länder är det förbjudet. I andra länder är aborten lagstadgad och fri. Men det betyder inte att det är en "mänsklig rättighet" som skall ingå i FN:s definition Där står det i stället att "varje människa har rätt till liv från befruktningsögonblicket till den naturliga döden"
Jag skriver detta eftersom en kampanj över hela världen försöker påtvinga deklarationen om Mänskliga rättigheter en ny definition, nämligen att abort är en mänsklig rättighet.
Samtidigt pågår en motkampanj, som redan samlat över 200.000 röster från många länder, och skriver till FN att uppmana medlemsländernas regeringar att "rätt tolka FNs universella deklaration av mänskliga rättigheter, så att
"Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet .(artikel 3)
Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj( artikel 16)
Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd(artikel 16)
Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp(artikel 25)
Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar(artikel 26)"
Det är allvarligt om dessa förtydliganden anses nödvändiga att tillskriva FN. Men om vi bara ser på vårt eget land pågår en inte obetydlig försvagning av dessa självklara mänskliga rättigheter.
Våra höga abortsiffror speglar det faktum att tusentals ofödda inte har rätt till liv. Äktenskapet och familjen har inte längre det självklara stöd av regeringen som förutsätts som en mänsklig
rättighet.
Den katolske biskopen Anders Arborelius OCD har den tredje söndagen i Advent, som fått namnet Livets söndag , skickat ut ett herdabrev att uppläsas i alla katolska församlingar i Sverige.Brevet är en allvarlig påminnelse om det ansvar för "Livets kultur" som varje kristen har. Det innebär att göra allt som man förmår för att värna om livets helighet, både när det gäller ofödda barn eller mycket gamla människor, vilkas liv nu står på spel sedan medicinsk etiska rådet skrivit till regeringen om att möjliggöra eutanasi med en lagändring. Men han påminde också om de "papperslösa" som inga rättigheter har,eftersom man utan papper,är helt osynliggjord i vårt land. Kanske hotas vi av en "Dödens kultur", om lagar ändras och ingen ställer upp för dem som inga rättigheter har.
Det var förre påven Johannes Paulus II som först använde uttrycken Livets eller Dödens kultur. Han såg faran av den sekulariserade materialismen som förändrade människorna och blev grogrunden för girighet,själviskhet och individualism. Sådant banar väg för den dödens kultur som river ner de grundvalar ett gott samhälle skall vila på. Om bibeln däremot får vara rättesnöre för människans handlande finns hopp om att bevara och fördjupa Livets kultur.
För mig sammanföll manifestationen för de mänskliga rättigheternas 60 års jubileum och biskopens manande herdabrev denna adventssöndag.
Jag tänker spontant på Paulus när han skriver till församlingen i Efesus: Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna."(Ef 6:18)
Är det någon skillnad egentligen ?
Skrivet i tätnande mörker över vinterkvällen
Sabina
Det är den högsta idealism som finns inskriven i dessa mänskliga rättigheter. Det högsta goda för människan.
Men vi jublar inte, eftersom detta goda ständigt utsätts för attacker. I somliga länder vittrar det sönder. I andra länder rör sig motkrafter som vill förändra innebörden av ordet rättighet. Kan man säga att det är en mänsklig rättighet för en mor att döda sitt barn ? Abort är ett synnerligen svårt problem. Vi vet att i somliga länder är det förbjudet. I andra länder är aborten lagstadgad och fri. Men det betyder inte att det är en "mänsklig rättighet" som skall ingå i FN:s definition Där står det i stället att "varje människa har rätt till liv från befruktningsögonblicket till den naturliga döden"
Jag skriver detta eftersom en kampanj över hela världen försöker påtvinga deklarationen om Mänskliga rättigheter en ny definition, nämligen att abort är en mänsklig rättighet.
Samtidigt pågår en motkampanj, som redan samlat över 200.000 röster från många länder, och skriver till FN att uppmana medlemsländernas regeringar att "rätt tolka FNs universella deklaration av mänskliga rättigheter, så att
"Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet .(artikel 3)
Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj( artikel 16)
Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd(artikel 16)
Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp(artikel 25)
Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar(artikel 26)"
Det är allvarligt om dessa förtydliganden anses nödvändiga att tillskriva FN. Men om vi bara ser på vårt eget land pågår en inte obetydlig försvagning av dessa självklara mänskliga rättigheter.
Våra höga abortsiffror speglar det faktum att tusentals ofödda inte har rätt till liv. Äktenskapet och familjen har inte längre det självklara stöd av regeringen som förutsätts som en mänsklig
rättighet.
Den katolske biskopen Anders Arborelius OCD har den tredje söndagen i Advent, som fått namnet Livets söndag , skickat ut ett herdabrev att uppläsas i alla katolska församlingar i Sverige.Brevet är en allvarlig påminnelse om det ansvar för "Livets kultur" som varje kristen har. Det innebär att göra allt som man förmår för att värna om livets helighet, både när det gäller ofödda barn eller mycket gamla människor, vilkas liv nu står på spel sedan medicinsk etiska rådet skrivit till regeringen om att möjliggöra eutanasi med en lagändring. Men han påminde också om de "papperslösa" som inga rättigheter har,eftersom man utan papper,är helt osynliggjord i vårt land. Kanske hotas vi av en "Dödens kultur", om lagar ändras och ingen ställer upp för dem som inga rättigheter har.
Det var förre påven Johannes Paulus II som först använde uttrycken Livets eller Dödens kultur. Han såg faran av den sekulariserade materialismen som förändrade människorna och blev grogrunden för girighet,själviskhet och individualism. Sådant banar väg för den dödens kultur som river ner de grundvalar ett gott samhälle skall vila på. Om bibeln däremot får vara rättesnöre för människans handlande finns hopp om att bevara och fördjupa Livets kultur.
För mig sammanföll manifestationen för de mänskliga rättigheternas 60 års jubileum och biskopens manande herdabrev denna adventssöndag.
Jag tänker spontant på Paulus när han skriver till församlingen i Efesus: Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna."(Ef 6:18)
Är det någon skillnad egentligen ?
Skrivet i tätnande mörker över vinterkvällen
Sabina
torsdag 11 december 2008
SPRÅKETS VÄKTARE
För Alfred Nobel lär FREDSPRISET vara det viktigaste av alla medaljer som delas ut den 10 december. Kanske var det så därför att de miljoner han tjänat kom från en produkt som stod i krigets och inte fredens tjänst.
För de flesta som följer utdelandet av priserna känns dock LITTERATURPRISET som det viktigaste. Varför ?
Därför att författare ofta är begåvade med en profetisk intuition om det som behöver sägas i var tid. Inte alla författare, men några av dem har i författarskap och tal kunnat betyga vikten av författarens roll i samhället, rollen som bärare av sanningen.
Årets nobelpristagare,författaren le Clézio,talade i Börssalen inför Svenska Akademin och via TV och radio inför miljoner andra lyssnare om hur språket kom till honom. Som barn började han skriva på baksidan av ransoneringskort med en trubbig blyerspenna.Han tillägnade priset ett barn, som han en dag såg på
"floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser i en bok och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar som en bror det barn som jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringskort.Han påminner om den mänskliga historiens två mest angelägna problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern och att lära alla läsa och skriva."
Den ömhet och medkänsla som denna passus i Nobeltalet avslöjar har jag funnit i en av hans vackraste böcker l'Etoile erande"( Vandrande stjärna, översatt till svenska) Den handlar om en judisk och en palestinsk flickas upplevelser 1943-48 De händelser flickorna hamnar i kunde ha skildrats med hat och oförsonlighet men berättelsen ger närporträtt av två klarögda och känsliga personligheter, där himmel och sol, torka och dimma får spegla hjärtats känslor snarare än bitterhet och hopplöshet. Mitt i eländet bevarar dessa två unika unga flickor sin värdighet och medkänsla.
Språket är mänsklighetens mest fantastiska uppfinning, konstaterar Nobelpristagren entusiastiskt och drar slutsatsen att författaren har den ansvarsfulla uppgiften att vara språkets väktare. Med det menar han nog dels att bevara språkets skönhet, klang och värdighet, dels att använda språket för att använda det för" alla dem som inte har någon talan, de som är uteslutna, de skriftlösa folken"
le Clézio påpekar något viktigt i denna finansernas kris, nämligen att böcker utgör en dyrbarare skatt än fastigheter och bankkonton! I sitt tal riktar han som sig bör vår uppmärksamhet på att immateriella värden är viktigare att hålla fast vid när så mycket materiellt hotas i dag.
En annan litteraturpristagare som bär fram ett universellt och allvarspräglat budskap från litteraturens värld är Solsjenitsyn. Hans bakgrund var diktaturens och därmed det fria ordets fångenskap i Sovjet. Men när le Clézio säger att författaren inte kan förändra världen, svarar Solsjenitsyn, att Ordet är den enda kraft i världen som kan övervinna tidens och avståndens gränser.Litteraturen och konsten kan verka befriande och läkande. Dess makt att förkunna godhet är gränslös. Samma makt äger sanningen. Ett ryskt ordspråk säger: Ett ord av sanning
kan uppväga hela världen. "
Om man ska jämföra dessa två litterära giganter, ser man att båda har viktiga budskap. De utgår från sig själva och sin tids situation och pekar mot framtiden. Sanningen och språkets väktare.
I snödrivorna kring skrivstugan
Sabina
För de flesta som följer utdelandet av priserna känns dock LITTERATURPRISET som det viktigaste. Varför ?
Därför att författare ofta är begåvade med en profetisk intuition om det som behöver sägas i var tid. Inte alla författare, men några av dem har i författarskap och tal kunnat betyga vikten av författarens roll i samhället, rollen som bärare av sanningen.
Årets nobelpristagare,författaren le Clézio,talade i Börssalen inför Svenska Akademin och via TV och radio inför miljoner andra lyssnare om hur språket kom till honom. Som barn började han skriva på baksidan av ransoneringskort med en trubbig blyerspenna.Han tillägnade priset ett barn, som han en dag såg på
"floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser i en bok och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar som en bror det barn som jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringskort.Han påminner om den mänskliga historiens två mest angelägna problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern och att lära alla läsa och skriva."
Den ömhet och medkänsla som denna passus i Nobeltalet avslöjar har jag funnit i en av hans vackraste böcker l'Etoile erande"( Vandrande stjärna, översatt till svenska) Den handlar om en judisk och en palestinsk flickas upplevelser 1943-48 De händelser flickorna hamnar i kunde ha skildrats med hat och oförsonlighet men berättelsen ger närporträtt av två klarögda och känsliga personligheter, där himmel och sol, torka och dimma får spegla hjärtats känslor snarare än bitterhet och hopplöshet. Mitt i eländet bevarar dessa två unika unga flickor sin värdighet och medkänsla.
Språket är mänsklighetens mest fantastiska uppfinning, konstaterar Nobelpristagren entusiastiskt och drar slutsatsen att författaren har den ansvarsfulla uppgiften att vara språkets väktare. Med det menar han nog dels att bevara språkets skönhet, klang och värdighet, dels att använda språket för att använda det för" alla dem som inte har någon talan, de som är uteslutna, de skriftlösa folken"
le Clézio påpekar något viktigt i denna finansernas kris, nämligen att böcker utgör en dyrbarare skatt än fastigheter och bankkonton! I sitt tal riktar han som sig bör vår uppmärksamhet på att immateriella värden är viktigare att hålla fast vid när så mycket materiellt hotas i dag.
En annan litteraturpristagare som bär fram ett universellt och allvarspräglat budskap från litteraturens värld är Solsjenitsyn. Hans bakgrund var diktaturens och därmed det fria ordets fångenskap i Sovjet. Men när le Clézio säger att författaren inte kan förändra världen, svarar Solsjenitsyn, att Ordet är den enda kraft i världen som kan övervinna tidens och avståndens gränser.Litteraturen och konsten kan verka befriande och läkande. Dess makt att förkunna godhet är gränslös. Samma makt äger sanningen. Ett ryskt ordspråk säger: Ett ord av sanning
kan uppväga hela världen. "
Om man ska jämföra dessa två litterära giganter, ser man att båda har viktiga budskap. De utgår från sig själva och sin tids situation och pekar mot framtiden. Sanningen och språkets väktare.
I snödrivorna kring skrivstugan
Sabina
måndag 8 december 2008
Antoniusliljor och Tre vise män
En gång gick jag ut från kyrkan med två liljor i min hand. Vi hade firat den helige Antonius, en känd franciskan från 1200-talet, som står staty i kyrkan. Mässan slutade med att var och en fick ta med sig en eller två Antoniusliljor för att spara och ge bort. De var välsignade och doftade starkt. Vi fick också var sitt Antoniusbröd som en symbol för de gåvor vi ger de fattiga och behövande vid Sankt Antonius statyn!
När jag satte mig i bussen spreds doften av liljor och genast kom frågorna: Vad är det för en lilja ? Varför har du den ? Vem ska du ge den till? Jag berättade då om den helige Antonius och busspassagerarna lyssnade. Leende steg de av bussen och jag kände att en doft av välsignelse följde med dem hem. Jag hade blivit en budbärare i stället för en vanlig passagerare.
I morse hade jag till uppgift att öppna Julkrubban på Stan och lyckades med hjälp att slå upp de tunga stallportarna. Klockan 9.s0 skulle jag hålla en meditation för besökare. Och det regnade. Och det blåste. Och det var kallt.
En gubbe vinglade förbi. Kom och hälsa på Jesusbarnet, ropade jag.
Jaa, sa han lite stötigt, det är fint. Och vinglade över Vindbron
En mamma med tonårig skolflicka kom förbi. Jag lyckades hejda dem och frågade: Vet du vad de tre vise männen heter ? Neej, kom det bestämt. Det vet jag inte, så jagberättade ganska snabbt, tills också de försvann över Vindbron.
Så kom en mamma med en pytteliten gosse. Han klev betämt upp och gick in i krubban. Målmedvett gick han rakt på Balthasar och la sitt lockiga huvud mot den blå dräkten. Hans armar nådde inte runt,men han gick fram till Melchior och klappade honom kärleksfullt för att sedan luta sig över Jesusbarnet och pussa honom.
Jag ville säga något men han var fullt upptagen av att krama det vita lammet och lägg huvudet mot lammet precis som om det varit ulligt och mjukt.
Det var som att se Psaltarpsalmen 8 :2,3:" Jag vill besjunga din himmelska prakt med ett barns, ett dibarns mun.." livslevande framför mig.
Att få berätta för dem som råkade gå förbi och låtit sig hejdas, om de vise från Österland som kom med sina gåvor till barnet i krubban blev som att sprida evangeliet, eftersom hela Kristi historia finns inrymd i guldet, rökelsen och myrran!
En pappaledig kom med två små pojkar. Den yngste sov, den äldste,kanske fyra år,travade runt i julens historia och ägnade också han sin hyllning till det lilla Jesusbarnet.Han såg fundersam ut över den fattiga bädden och jag gav honom en vers som jag hört som barn:
Du lilla vackra Jesusbarn som vilar där på strå
Du borde ha en bädd av dun med silkeslakan på
För att du föddes denna dag har hela världen fest
och därför skulle du väl bli firad allra mest
Men ingen julklapp alls du fått jag kan det ej förstå
och därför vill jag duka nu ett bord med många gåvor på.
Den lille lyssnade uppmärksamt.Ögonen såg rakt på mig medan han höll i Jesus lilla hand.
Regnet fortsatte att falla..Vinden fortsatte att blåsa. Och människor kom förbi,fick en liten berättelse och fortsatte. Jag kände mig upplivad och glad,fastän jag frös och jag tackade i mitt hjärta konstnären Göran Häggs geniala idé att skapa Tre Vise med dyrbara bibliska gåvor. Om dem kunde man berätta. Men hade tre herdar stått där- de hade inga namn, de hade bara hört änglarna sjunga,det hade inte funnits så mycket att säga om dem.
Välkomna till Julkrubba på Stan vid hotellplan
Sabina
När jag satte mig i bussen spreds doften av liljor och genast kom frågorna: Vad är det för en lilja ? Varför har du den ? Vem ska du ge den till? Jag berättade då om den helige Antonius och busspassagerarna lyssnade. Leende steg de av bussen och jag kände att en doft av välsignelse följde med dem hem. Jag hade blivit en budbärare i stället för en vanlig passagerare.
I morse hade jag till uppgift att öppna Julkrubban på Stan och lyckades med hjälp att slå upp de tunga stallportarna. Klockan 9.s0 skulle jag hålla en meditation för besökare. Och det regnade. Och det blåste. Och det var kallt.
En gubbe vinglade förbi. Kom och hälsa på Jesusbarnet, ropade jag.
Jaa, sa han lite stötigt, det är fint. Och vinglade över Vindbron
En mamma med tonårig skolflicka kom förbi. Jag lyckades hejda dem och frågade: Vet du vad de tre vise männen heter ? Neej, kom det bestämt. Det vet jag inte, så jagberättade ganska snabbt, tills också de försvann över Vindbron.
Så kom en mamma med en pytteliten gosse. Han klev betämt upp och gick in i krubban. Målmedvett gick han rakt på Balthasar och la sitt lockiga huvud mot den blå dräkten. Hans armar nådde inte runt,men han gick fram till Melchior och klappade honom kärleksfullt för att sedan luta sig över Jesusbarnet och pussa honom.
Jag ville säga något men han var fullt upptagen av att krama det vita lammet och lägg huvudet mot lammet precis som om det varit ulligt och mjukt.
Det var som att se Psaltarpsalmen 8 :2,3:" Jag vill besjunga din himmelska prakt med ett barns, ett dibarns mun.." livslevande framför mig.
Att få berätta för dem som råkade gå förbi och låtit sig hejdas, om de vise från Österland som kom med sina gåvor till barnet i krubban blev som att sprida evangeliet, eftersom hela Kristi historia finns inrymd i guldet, rökelsen och myrran!
En pappaledig kom med två små pojkar. Den yngste sov, den äldste,kanske fyra år,travade runt i julens historia och ägnade också han sin hyllning till det lilla Jesusbarnet.Han såg fundersam ut över den fattiga bädden och jag gav honom en vers som jag hört som barn:
Du lilla vackra Jesusbarn som vilar där på strå
Du borde ha en bädd av dun med silkeslakan på
För att du föddes denna dag har hela världen fest
och därför skulle du väl bli firad allra mest
Men ingen julklapp alls du fått jag kan det ej förstå
och därför vill jag duka nu ett bord med många gåvor på.
Den lille lyssnade uppmärksamt.Ögonen såg rakt på mig medan han höll i Jesus lilla hand.
Regnet fortsatte att falla..Vinden fortsatte att blåsa. Och människor kom förbi,fick en liten berättelse och fortsatte. Jag kände mig upplivad och glad,fastän jag frös och jag tackade i mitt hjärta konstnären Göran Häggs geniala idé att skapa Tre Vise med dyrbara bibliska gåvor. Om dem kunde man berätta. Men hade tre herdar stått där- de hade inga namn, de hade bara hört änglarna sjunga,det hade inte funnits så mycket att säga om dem.
Välkomna till Julkrubba på Stan vid hotellplan
Sabina
söndag 7 december 2008
Kungligt mod i Belgien och Luxemburg
I Psaltaren finns en mångtusenårig beskrivning av en konungs uppgift och karaktär:
" Gud, ge konungen dina lagar, så att han rättrådigt dömer ditt folk och låter dina betryckta få sin rätt.
Han räddar den fattige som ropar och den arme som ingen hjälper.
Han förbarmar sig över de svaga och fattiga, räddar de fattigas liv...
deras liv är dyrbart i hans ögon...Ps 72
Den heliga Birgitta som hade särskild omsorg om Sveriges unge kung Magnus, vars utkorelse hon varit med om som flicka och vars första dam hon blivit vid hans hov,författade en "Kungaspegel" för honom. Hon manade till barmhärtighet och ödmjukhet, till omsorg mer om de fattiga än de rika och påminde om hur allt gott han kunde göra hade sitt ursprung hos Gud.
Varför skriver jag om kungars rätt och rättfärdighet ?
Därför att i Luxemburg har storhertigen Henri, som är regerande kung vägrat skriva under en lag som regeringen ville genomdriva, nej han har inte skrivit under än, han har sagt att han kommer att vägra skriva under en lag som regeringen röstat fram med fyra rösters majoritet. Det är fråga om att göra det möjligt att medverka till avlivande av svårt sjuka., en s.k. eutanasilag. Storhertigen förebar samvetsbetänkligheter.
Hans roll som statsöverhuvud är att underteckna alla lagar som regeringen och parlamentet röstat fram. Det har aldrig tidigare hänt att statschefen försökt hindra en lag genom att vägra underteckna den. Det faktum att han säger att han inte kan skriva under eutanasilagen säger statsminister Jean-Claude Juncker kommer att innebära en risk för en konstitutionell kris i landet. Men tyvärr lyckades regeringen få igenom lagen med hjälp av socialister,liberaler och de gröna. Lagen har röstats fram i två omröstningsomgångar i demokratiskt val, men det faktum att prins Henri vägrar är det som kommer att vålla en institutionell kris. Därför säger Juncker att han för att undvika en sådan kris, särskilt när det råder recession i landet vill ta ifrån Storhertig Henri hans konstitutionella rättighet. Det skall förstås röstas om detta och man tror att förslaget kommer att få den tvåtredjedels majoritet som krävs.
Han får då inte något inflytande precis som vår kung i Sverige.
Storhertig Henri har en god förebild i sin mors, hertiginnan Joséphine Charlottes bror Baudoin, förre kungen av Belgien. När den belgiska regeringen 1990 önskade genomföra en lag om rätten till abort, abdikerade kung Baudoin för en dag. Han kunde inte heller godkänna en lag som stred mot hans samvete. Då var Belgien var utan kung för en dag. Men kung Baudoin röstades tillbaka av folket, som älskade och vördade honom som kungen med ett samvete.
Tyvärr tycks det inte finnas tillräckligt många mäktiga män som står upp för de fattiga som ingen hjälper.", de små vilkas "liv är dyrbart " och som över hela världen hotas av abort.
Däremot finns det flera svenska rörelser som gör det, bland annat RÅDO och RESPEKT. Dem ska jag berätta om i kommande bloggar.
Skrivet i advent
Sabina
" Gud, ge konungen dina lagar, så att han rättrådigt dömer ditt folk och låter dina betryckta få sin rätt.
Han räddar den fattige som ropar och den arme som ingen hjälper.
Han förbarmar sig över de svaga och fattiga, räddar de fattigas liv...
deras liv är dyrbart i hans ögon...Ps 72
Den heliga Birgitta som hade särskild omsorg om Sveriges unge kung Magnus, vars utkorelse hon varit med om som flicka och vars första dam hon blivit vid hans hov,författade en "Kungaspegel" för honom. Hon manade till barmhärtighet och ödmjukhet, till omsorg mer om de fattiga än de rika och påminde om hur allt gott han kunde göra hade sitt ursprung hos Gud.
Varför skriver jag om kungars rätt och rättfärdighet ?
Därför att i Luxemburg har storhertigen Henri, som är regerande kung vägrat skriva under en lag som regeringen ville genomdriva, nej han har inte skrivit under än, han har sagt att han kommer att vägra skriva under en lag som regeringen röstat fram med fyra rösters majoritet. Det är fråga om att göra det möjligt att medverka till avlivande av svårt sjuka., en s.k. eutanasilag. Storhertigen förebar samvetsbetänkligheter.
Hans roll som statsöverhuvud är att underteckna alla lagar som regeringen och parlamentet röstat fram. Det har aldrig tidigare hänt att statschefen försökt hindra en lag genom att vägra underteckna den. Det faktum att han säger att han inte kan skriva under eutanasilagen säger statsminister Jean-Claude Juncker kommer att innebära en risk för en konstitutionell kris i landet. Men tyvärr lyckades regeringen få igenom lagen med hjälp av socialister,liberaler och de gröna. Lagen har röstats fram i två omröstningsomgångar i demokratiskt val, men det faktum att prins Henri vägrar är det som kommer att vålla en institutionell kris. Därför säger Juncker att han för att undvika en sådan kris, särskilt när det råder recession i landet vill ta ifrån Storhertig Henri hans konstitutionella rättighet. Det skall förstås röstas om detta och man tror att förslaget kommer att få den tvåtredjedels majoritet som krävs.
Han får då inte något inflytande precis som vår kung i Sverige.
Storhertig Henri har en god förebild i sin mors, hertiginnan Joséphine Charlottes bror Baudoin, förre kungen av Belgien. När den belgiska regeringen 1990 önskade genomföra en lag om rätten till abort, abdikerade kung Baudoin för en dag. Han kunde inte heller godkänna en lag som stred mot hans samvete. Då var Belgien var utan kung för en dag. Men kung Baudoin röstades tillbaka av folket, som älskade och vördade honom som kungen med ett samvete.
Tyvärr tycks det inte finnas tillräckligt många mäktiga män som står upp för de fattiga som ingen hjälper.", de små vilkas "liv är dyrbart " och som över hela världen hotas av abort.
Däremot finns det flera svenska rörelser som gör det, bland annat RÅDO och RESPEKT. Dem ska jag berätta om i kommande bloggar.
Skrivet i advent
Sabina
lördag 6 december 2008
Sankt Nikolaus
I dag är det Sankt Nikolaus, barnens och sjöfararnas helgon. Han som med sin stora generositet och kärlek till de fattiga i staden Myra på 300- talet blev förebilden för Jultomten, som kommer med säcken full av gåvor och som i hemlighet, åtminstone i England och Amerika, fyller strumpan som hänger på barnens sängar med julmorgonens första små gåvor.
Sankt Nikolaus liv var dock inget tomteliv. Han levde på 300 talet och den mest berömda av historierna om hans givmildhet är denna.
En man hade tre döttrar. Då han var fattig hade han inte pengar att gifta bort dem, varför han inte såg någon annan möjlighet än att sälja dem till en kopplare .Nikolaus hörde detta och smög om natten ner till mannens hus och slängde in tre kulor av rent guld genom fönstret. Så kunde flickorna bli hederligt gifta och den olycklige fadern få sin försörjning.
På 300 talet började kejsar Diocletianus förfölja de kristna. Så fördes den helige Nikolaus som blivit biskop av Myra bort fjättrad i kedjor. Det finns många berättelser om Nikolaus och hans förmåga att med bönen stilla havets vågor och rädda sjömän i fara. Fortfarande anropas han av sjöfolk över hela världen. Genom Kejsar Konstantin den store blev biskop Nikolaus fri och återvände till hemstaden, där han kämpade för den rena kristna tron mot villoläraren Arius.
Hans ben vilar i dag i katedralen i Bari i ett ståtligt gravkapell, berättade pater Joseph efter dagens Mässa.
I Finland kallas 6 december för Lillejul. Man talade inte om Sankt Nikolaus men tomten brukade komma med någon liten present . Jag växte upp i Finland och den 6 december var en stor högtid för alla svenska barn. Vi fick gå till Svenska Teatern i Helsingfors iklädda våra svenska folkdräkter, vifta med svenska flaggor och sjunga: "Jag är så glad att jag är svensk och talar svenskens mål!"
På den tiden var svenskar inte alltid väl sedda av finnarna. De kastade gärna snöbollar på oss om vintern , ja det kunde hända att vi fick en rutten tomat i huvudet, om vi hade en svensk flagga på kappan. Klart man blev nationalist! Älskade den svenska flaggan och nationalsången Du gamla du fria. Det känns märkligt nu när man tänker tillbaka. Sverige var vårt drömland, landet där det alltid var sommar ( vi tillbringade barndomens somrar hos vår morfar i Blekinge)
och där alla barn var snälla. Drömmar och ideal som snart krossades inför verkligheten. I dag vet man, att "solen lyser över både onda och goda".
Inte förrän jag blev katolik lärde jag mig om Sankt Nikolaus, biskopen av Myra. Det var min första höst i den katolska församlingen och vi skulle fira Sankt Nikolaus med barnen. Alla barn var ivriga inför hans ankomst. Jag stirrade häpet på Broder Gabriel som trädde in i salen i biskopsmitra och röd mantel. Så såg alltså den "äkta" tomten ut. Och så fick jag lära mig hans underbara historia som den står berättad i Adalbert Engelharts Helgonkalender,(Catholica)
Inför Andra Söndagen i Advent
Sabina
Sankt Nikolaus liv var dock inget tomteliv. Han levde på 300 talet och den mest berömda av historierna om hans givmildhet är denna.
En man hade tre döttrar. Då han var fattig hade han inte pengar att gifta bort dem, varför han inte såg någon annan möjlighet än att sälja dem till en kopplare .Nikolaus hörde detta och smög om natten ner till mannens hus och slängde in tre kulor av rent guld genom fönstret. Så kunde flickorna bli hederligt gifta och den olycklige fadern få sin försörjning.
På 300 talet började kejsar Diocletianus förfölja de kristna. Så fördes den helige Nikolaus som blivit biskop av Myra bort fjättrad i kedjor. Det finns många berättelser om Nikolaus och hans förmåga att med bönen stilla havets vågor och rädda sjömän i fara. Fortfarande anropas han av sjöfolk över hela världen. Genom Kejsar Konstantin den store blev biskop Nikolaus fri och återvände till hemstaden, där han kämpade för den rena kristna tron mot villoläraren Arius.
Hans ben vilar i dag i katedralen i Bari i ett ståtligt gravkapell, berättade pater Joseph efter dagens Mässa.
I Finland kallas 6 december för Lillejul. Man talade inte om Sankt Nikolaus men tomten brukade komma med någon liten present . Jag växte upp i Finland och den 6 december var en stor högtid för alla svenska barn. Vi fick gå till Svenska Teatern i Helsingfors iklädda våra svenska folkdräkter, vifta med svenska flaggor och sjunga: "Jag är så glad att jag är svensk och talar svenskens mål!"
På den tiden var svenskar inte alltid väl sedda av finnarna. De kastade gärna snöbollar på oss om vintern , ja det kunde hända att vi fick en rutten tomat i huvudet, om vi hade en svensk flagga på kappan. Klart man blev nationalist! Älskade den svenska flaggan och nationalsången Du gamla du fria. Det känns märkligt nu när man tänker tillbaka. Sverige var vårt drömland, landet där det alltid var sommar ( vi tillbringade barndomens somrar hos vår morfar i Blekinge)
och där alla barn var snälla. Drömmar och ideal som snart krossades inför verkligheten. I dag vet man, att "solen lyser över både onda och goda".
Inte förrän jag blev katolik lärde jag mig om Sankt Nikolaus, biskopen av Myra. Det var min första höst i den katolska församlingen och vi skulle fira Sankt Nikolaus med barnen. Alla barn var ivriga inför hans ankomst. Jag stirrade häpet på Broder Gabriel som trädde in i salen i biskopsmitra och röd mantel. Så såg alltså den "äkta" tomten ut. Och så fick jag lära mig hans underbara historia som den står berättad i Adalbert Engelharts Helgonkalender,(Catholica)
Inför Andra Söndagen i Advent
Sabina
torsdag 4 december 2008
Körsbärsblom i snö
Nu har jag gjort det ! Den 4de december, Sankta Barbaras dag, har många år gått förbi utan att jag har gjort det? Ni undrar vad man skall göra på denna dag? Jo, för många år sedan berättade en flykting från Tjeckien för mig, att den 4de december ska man plocka kvistar av körsbärsträdet, sätta i vatten - och då blommar de till jul! Är det inte härligt !
Nu hade det snöat och jag fick pulsa i backen medan jag letade bland buskarna där jag mindes vårens vita körsbärsblommor. Lillkatten följde nyfiket,hundarna hade gått före på sin eftermiddagspromenad. Jag fann kvistar med knappt synliga knoppar och och placerade dem i den bruna Rörstrandskrukan vid kakelugnen i salen. Skall de slå ut till jul?
Vem var då Sankta Barbara? Hon är skyddshelgon för befästningar, byggfolk och gruvarbetare.Förklaringen finns i det som hände henne. Hon var dotter till en hedning och blev själv kristen, vilket fadern avskydde. För att hon inte skulle få träffa den lilla kristna församlingen byggde han ett torn och stängde in henne där. När det inte hjälpte torterade han henne på många sätt och lät till sist halshugga henne. Detta skedde 306.Hur mycket som är legend och verklighet vet jag inte, men S. Barbara hör till de mest omtalade och vördade helgonen i Europa tillsammans med Katarina av Alexandria och Margareta av Antiokia. Sankta Barbara är lätt att känna igen i helgonskåpen i medeltida kyrkor. Hon bär på ett torn!
När Malmö skulle börja bygga en tunnelbana kallades tyska tunnelarbetare in . De vägrade att börja arbetet om inte en staty av Sankta Barbara placerades på arbetsplatsen och bygget välsignades av en katolsk präst. Med den heliga i en nisch skulle arbetet gå bra!
Jag vet inte varför hon blivit gruvarbetarnas skyddpatron men det påminner mig om ett besök jag gjorde för många år sedan i Ruhr, då en fruktansvärd olycka hade skett i en av gruvorna . Jag minns de nittio kistorna som långsamt fördes genom staden under Chopins vackra begravningsmusik, spelad av många orkestrar och gruvarbetarna i sina klassiska dräkter som vandrade med de sörjande bakom kistorna. Jag förstod då varför man alltid blev hälsad av folket med orden "Glückauf". Som gruvarbetare levde man ständigt i dödsfara. Det kändes när jag själv fick följa med 500 meter under floden Rehn i en skramlande hiss och sedan fara med ett gruvtåg flera kilometer under jorden.
Varje dag har ofta flera helgon att minnas. Ofta lokala helgon, som inte hela världen firar, men ett helgon och en kyrkolärare som hör till denna dag är Johannes av Damascus. Han är mest känd som den som modigt försvarade bruket av ikoner, vilket den bysantinske kejsaren Leo XIII hade förbjudit. Den striden som varade nästan 100 år kallas ikonoklasmen. Tusentals underbara ikoner förstördes och ikonmålare fängslades eller förlorade någon hand som straff för att ha målat ikoner. En legend påstår att man högg av Johannes högra hand men att genom ett mirakel satte Jungfru Maria dit handen igen "
De senaste åren har en renässans för ikoner och ikonmålningskurser kommit till Sverige. Förbudet mot ikoner grundade sig på det gammaltstamentliga förbudet att göra en avbild av Gud. Men att betrakta en ikon av Kristus eller Maria är ingen avgudadyrkan. De speglar en osynlig verklighet. De återger det heliga. De inger stillhet och längtan till det gudomliga.
I en tid som vår behöver vi dessa vilopunkter som betraktandet av det heliga erbjuder oss med sin frid och skönhet
I vintersnö
Sabina
Nu hade det snöat och jag fick pulsa i backen medan jag letade bland buskarna där jag mindes vårens vita körsbärsblommor. Lillkatten följde nyfiket,hundarna hade gått före på sin eftermiddagspromenad. Jag fann kvistar med knappt synliga knoppar och och placerade dem i den bruna Rörstrandskrukan vid kakelugnen i salen. Skall de slå ut till jul?
Vem var då Sankta Barbara? Hon är skyddshelgon för befästningar, byggfolk och gruvarbetare.Förklaringen finns i det som hände henne. Hon var dotter till en hedning och blev själv kristen, vilket fadern avskydde. För att hon inte skulle få träffa den lilla kristna församlingen byggde han ett torn och stängde in henne där. När det inte hjälpte torterade han henne på många sätt och lät till sist halshugga henne. Detta skedde 306.Hur mycket som är legend och verklighet vet jag inte, men S. Barbara hör till de mest omtalade och vördade helgonen i Europa tillsammans med Katarina av Alexandria och Margareta av Antiokia. Sankta Barbara är lätt att känna igen i helgonskåpen i medeltida kyrkor. Hon bär på ett torn!
När Malmö skulle börja bygga en tunnelbana kallades tyska tunnelarbetare in . De vägrade att börja arbetet om inte en staty av Sankta Barbara placerades på arbetsplatsen och bygget välsignades av en katolsk präst. Med den heliga i en nisch skulle arbetet gå bra!
Jag vet inte varför hon blivit gruvarbetarnas skyddpatron men det påminner mig om ett besök jag gjorde för många år sedan i Ruhr, då en fruktansvärd olycka hade skett i en av gruvorna . Jag minns de nittio kistorna som långsamt fördes genom staden under Chopins vackra begravningsmusik, spelad av många orkestrar och gruvarbetarna i sina klassiska dräkter som vandrade med de sörjande bakom kistorna. Jag förstod då varför man alltid blev hälsad av folket med orden "Glückauf". Som gruvarbetare levde man ständigt i dödsfara. Det kändes när jag själv fick följa med 500 meter under floden Rehn i en skramlande hiss och sedan fara med ett gruvtåg flera kilometer under jorden.
Varje dag har ofta flera helgon att minnas. Ofta lokala helgon, som inte hela världen firar, men ett helgon och en kyrkolärare som hör till denna dag är Johannes av Damascus. Han är mest känd som den som modigt försvarade bruket av ikoner, vilket den bysantinske kejsaren Leo XIII hade förbjudit. Den striden som varade nästan 100 år kallas ikonoklasmen. Tusentals underbara ikoner förstördes och ikonmålare fängslades eller förlorade någon hand som straff för att ha målat ikoner. En legend påstår att man högg av Johannes högra hand men att genom ett mirakel satte Jungfru Maria dit handen igen "
De senaste åren har en renässans för ikoner och ikonmålningskurser kommit till Sverige. Förbudet mot ikoner grundade sig på det gammaltstamentliga förbudet att göra en avbild av Gud. Men att betrakta en ikon av Kristus eller Maria är ingen avgudadyrkan. De speglar en osynlig verklighet. De återger det heliga. De inger stillhet och längtan till det gudomliga.
I en tid som vår behöver vi dessa vilopunkter som betraktandet av det heliga erbjuder oss med sin frid och skönhet
I vintersnö
Sabina
onsdag 3 december 2008
Från Paris till Kina
I dag den 3dje december firar kyrkan den helige Francisco Xavier, beskyddare av missionen i hela världen. Det är därför vi ska göra resan från Paris till Kina. Det blir en äventyrlig resa över sju hav och flera kontinenter.
Egentligen börjar resan redan i slottet Xavier i Navarra, där den unge gossen Francisco föddes och tillbringade sina barndomsår. Ett liv i förmögenhet och nöjen, som han fortsatte som student i Paris på bekostnad av familjen. Skulle det bli något av honom, som bara roade sig och ständigt var utan pengar? Hans rumskamrat var hygglig och lånade vad som fattades. Men Francisco tyckte kamraten Ignatius var en tråkmåns som bara pluggade.Dessutom kunde han inte fäkta för han var halt.
Denne "tråkmåns" kom liksom Francisco från en förmögen familj och hade vuxit upp i ett slott. Han hade blivit skadad vid ett fältslag och under konvalescensen funnit ett nytt sätt att strida. Han hade valt att kämpa "den goda kampen "och erövra världen med Guds ord!
Till slut blev också slösaren Francisco övervunnen av Ignatius kämpa glöd och en dag befann han sig i Rom med några kamrater redo att erbjuda Kyrkan sina tjänster och fara vart de än skickades. De kallade sig "Jesu sällskap" och ville vara Guds soldater som kämpade under Korsets baner.
För Francisco börjar nu livets långa resa, när Portugals regering bad Ignatius att skicka en missionär till Indien.Först blev han sjösjuk, sen stannade båten i Mozambique för att först ett år senare landa i den portugisiska kolonin Goa.
Redan här visade han ett nytt sätt att missionera. Han gick på sjukhus och fängelser och talade om Gud. Han satte sig på kafeerna och spelade kort med sjömännen för att bli vän med dem och sedan kunna berätta om frälsnngen. Han vågade sig ut till en asyl för spetälska och firade Mässa varje dag med dem.
Han gick omkring på gatorna och plingade med en liten klocka så alla barn kom rusande för att se vad som var på gång. Då sjöng han en vers för dem , som barnen snart lärde sig.Han lockade dem med sina sånger till katekesundervisningen och det dröjde inte länge förrän barnen hade dragit med sig föräldrarna.
I ett brev till Ignatius skrev han: "Ofta tänker jag på akademierna i Europa, särskilt på dem i Paris. Jag skulle vilja ropa högt överallt som en galning och driva på dem som har mer lärdom än kärlek med ord som: Ve er, hur många själar har inte genom er skuld uteslutits från himlen och störtat i helvetet....Ur djupet av hjärtat skulle de ropa: Herre, här är jag.vad vill du att jag skall göra ? Sänd mig vart du vill, om så ända till Indien!"
Så fortsatte Francisco Xavier till Indien och Japan. Hans mål var Kina. I Indien lärde han sig snabbt språket som talades i byarna. Han översatte Trosbekännelsen, Fader Vår och Ave Maria till det nya språket, satte musik till och klingade i klockan. Till slut hade tusentals barn och vuxna blivit kristnade och döpta.
Då skrev han till fader Ignatius Loyola i Rom.Han berättade om behovet av flera missionärer.Han önskade ett prästkollegium i Goa för att utbilda lokala prästkandidater. På väg till Japan utsattes han för sjörövare. På en av öarna mötte han fattiga pärlfiskare och predikade för dem. När han kom till Japan klädde han sig som en japan och bar fram gåvor till härskaren. Då fick han tillåtelse att predika överallt.
Men till Kina kom han aldrig. Han dog den 3 december 1522 av feber och utmattning på en ö vid Kinas kust.
Han begrovs första gången på ön Sancian. Sedan fördes kistan över till Malacka. Då hade två månader gått men när locket föll av kistan låg Xaviers kropp där helt oförmultnad. Han såg ut som om han sov, klädd i sina mässkläder. När båten anlände till Malacka strömmade tusentals människor för att se den älskade missionären. Kroppen sveptes nu i de dyrbara kläder han skulle burit om han hade kommit till kejsaren av Kina. I december gick färden vidare till Goa, där samma sak inträffade. Kroppen var oförstörd och tusentals sörjande besökte kyrkan där han låg.
Till slut lades han i en krypta och hundrafyrtio år senare fördes den upp för att en biskop skulle få se den. En fransk jesuit som var närvarande har då berättat vad han såg: "Helgonets hår är svart och lockigt.Pannan är bred och hög...som ofta kan ses på begåvade personer, som tillbringar mycket av sin tid i djupa tankar. Ögonen är svarta, livliga och ljuva, med en sådan intensiv blick att han tycks vara levande och andas.Läpparna har en varmt röd färg och skägget är yvigt....Med ett ord, kroppen har alla drag av en levande man. Det är så fantastiskt att blotta åsynen av den, medan jag var närvarande, omvände föreståndaren för Ostindiska kompaniet till den katolska tron." Senare blev kroppen dock mumifierad.
Den 12 mars 1622 blev Francisco tillsammans med sin andlige fader Ignatius av Loyola helgonförklarad. I dag är han skyddspatron för all utlandsmission. Han har dock fått sällskap som missionens skyddspatron av den heliga Therèse av Lisieux. Hon kom aldrig utanför sitt klosters väggar men hon brevväxlade med några prästmissionärer och hennes hjärta bar fram många böner för missionen i fjärran länder dit hon så gärna velat bege sig.
Jesu sällskap, jesuitorden, har fått många efterföljare. I dag finns en armé av präster, bröder och systrar som verkar i missionsländerna och många av dem har lidit martyrdöden för sin tro.
Litteratur:
Vill du veta mer om Francisco Xavier ska du läsa en biografi av Laura Petri, En ungdomsbok på Sankt Eriks bokförlag heter" Över de sju haven om s.Francisco Xavier", av Albert J. Nevins.M.M.
I Sverige finns jesuiter i Stockholm och Uppsala.
Skrivet en dag med lite snö på marken
SABINA
Egentligen börjar resan redan i slottet Xavier i Navarra, där den unge gossen Francisco föddes och tillbringade sina barndomsår. Ett liv i förmögenhet och nöjen, som han fortsatte som student i Paris på bekostnad av familjen. Skulle det bli något av honom, som bara roade sig och ständigt var utan pengar? Hans rumskamrat var hygglig och lånade vad som fattades. Men Francisco tyckte kamraten Ignatius var en tråkmåns som bara pluggade.Dessutom kunde han inte fäkta för han var halt.
Denne "tråkmåns" kom liksom Francisco från en förmögen familj och hade vuxit upp i ett slott. Han hade blivit skadad vid ett fältslag och under konvalescensen funnit ett nytt sätt att strida. Han hade valt att kämpa "den goda kampen "och erövra världen med Guds ord!
Till slut blev också slösaren Francisco övervunnen av Ignatius kämpa glöd och en dag befann han sig i Rom med några kamrater redo att erbjuda Kyrkan sina tjänster och fara vart de än skickades. De kallade sig "Jesu sällskap" och ville vara Guds soldater som kämpade under Korsets baner.
För Francisco börjar nu livets långa resa, när Portugals regering bad Ignatius att skicka en missionär till Indien.Först blev han sjösjuk, sen stannade båten i Mozambique för att först ett år senare landa i den portugisiska kolonin Goa.
Redan här visade han ett nytt sätt att missionera. Han gick på sjukhus och fängelser och talade om Gud. Han satte sig på kafeerna och spelade kort med sjömännen för att bli vän med dem och sedan kunna berätta om frälsnngen. Han vågade sig ut till en asyl för spetälska och firade Mässa varje dag med dem.
Han gick omkring på gatorna och plingade med en liten klocka så alla barn kom rusande för att se vad som var på gång. Då sjöng han en vers för dem , som barnen snart lärde sig.Han lockade dem med sina sånger till katekesundervisningen och det dröjde inte länge förrän barnen hade dragit med sig föräldrarna.
I ett brev till Ignatius skrev han: "Ofta tänker jag på akademierna i Europa, särskilt på dem i Paris. Jag skulle vilja ropa högt överallt som en galning och driva på dem som har mer lärdom än kärlek med ord som: Ve er, hur många själar har inte genom er skuld uteslutits från himlen och störtat i helvetet....Ur djupet av hjärtat skulle de ropa: Herre, här är jag.vad vill du att jag skall göra ? Sänd mig vart du vill, om så ända till Indien!"
Så fortsatte Francisco Xavier till Indien och Japan. Hans mål var Kina. I Indien lärde han sig snabbt språket som talades i byarna. Han översatte Trosbekännelsen, Fader Vår och Ave Maria till det nya språket, satte musik till och klingade i klockan. Till slut hade tusentals barn och vuxna blivit kristnade och döpta.
Då skrev han till fader Ignatius Loyola i Rom.Han berättade om behovet av flera missionärer.Han önskade ett prästkollegium i Goa för att utbilda lokala prästkandidater. På väg till Japan utsattes han för sjörövare. På en av öarna mötte han fattiga pärlfiskare och predikade för dem. När han kom till Japan klädde han sig som en japan och bar fram gåvor till härskaren. Då fick han tillåtelse att predika överallt.
Men till Kina kom han aldrig. Han dog den 3 december 1522 av feber och utmattning på en ö vid Kinas kust.
Han begrovs första gången på ön Sancian. Sedan fördes kistan över till Malacka. Då hade två månader gått men när locket föll av kistan låg Xaviers kropp där helt oförmultnad. Han såg ut som om han sov, klädd i sina mässkläder. När båten anlände till Malacka strömmade tusentals människor för att se den älskade missionären. Kroppen sveptes nu i de dyrbara kläder han skulle burit om han hade kommit till kejsaren av Kina. I december gick färden vidare till Goa, där samma sak inträffade. Kroppen var oförstörd och tusentals sörjande besökte kyrkan där han låg.
Till slut lades han i en krypta och hundrafyrtio år senare fördes den upp för att en biskop skulle få se den. En fransk jesuit som var närvarande har då berättat vad han såg: "Helgonets hår är svart och lockigt.Pannan är bred och hög...som ofta kan ses på begåvade personer, som tillbringar mycket av sin tid i djupa tankar. Ögonen är svarta, livliga och ljuva, med en sådan intensiv blick att han tycks vara levande och andas.Läpparna har en varmt röd färg och skägget är yvigt....Med ett ord, kroppen har alla drag av en levande man. Det är så fantastiskt att blotta åsynen av den, medan jag var närvarande, omvände föreståndaren för Ostindiska kompaniet till den katolska tron." Senare blev kroppen dock mumifierad.
Den 12 mars 1622 blev Francisco tillsammans med sin andlige fader Ignatius av Loyola helgonförklarad. I dag är han skyddspatron för all utlandsmission. Han har dock fått sällskap som missionens skyddspatron av den heliga Therèse av Lisieux. Hon kom aldrig utanför sitt klosters väggar men hon brevväxlade med några prästmissionärer och hennes hjärta bar fram många böner för missionen i fjärran länder dit hon så gärna velat bege sig.
Jesu sällskap, jesuitorden, har fått många efterföljare. I dag finns en armé av präster, bröder och systrar som verkar i missionsländerna och många av dem har lidit martyrdöden för sin tro.
Litteratur:
Vill du veta mer om Francisco Xavier ska du läsa en biografi av Laura Petri, En ungdomsbok på Sankt Eriks bokförlag heter" Över de sju haven om s.Francisco Xavier", av Albert J. Nevins.M.M.
I Sverige finns jesuiter i Stockholm och Uppsala.
Skrivet en dag med lite snö på marken
SABINA
tisdag 2 december 2008
ADVENT ÄR MÖRKER OCH KYLA
"Kom, låt oss vandra i Herrens ljus..."
Och ute regnar det.
Tack och lov för denna vackra tradition att tända adventstaken i fönstret eller hänga upp en lysande stjärna som förebud till det Ljus som skall tändas i krubban i Betlehem. När bussen glider genom staden märker jag emellertid snart en skillnad mot förr. Det är glest mellan adventsstakarna. Moderna varianter syns oftare,inte många stjärnor utom i kontorsfönster. Kan det beror på att folk inte längre bryr sig om traditioner? Skall "Julkrubba på stan" hjälpa dem tillbaka till det som advent och jul verkligen handlar om ?
När första ljuset tändes hemma vid middagsbordet läste jag (för mig själv) en vers jag tycker om, skriven för barn av Margareta Melin. Är jag ett barn för att jag tycker om den? Om du läser den och tänker efter finns där ett djupt budskap förborgat i de fyra raderna:
Adventsljusen tänder vi ett efter ett:
En brinnande bön för sanning och rätt.
Ljuset ska lysa i mig djupt härinne,
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.
Invigningen av JULKRUBBA PÅ STAN blev hur festlig som helst. Myllret av mänskor som flanerade, tittade och jublade, barn som stojade och ljusglittret över gatorna bildade bakgrund till de ögonblick av helighet och högtid, som erbjöds de skaror som stannat vid hotellplan framför krubbans stängda dörrar. Inga fanfarer ljöd den gången allting b örjade i Betlehem men här i Jönköping hedrades det nyfödda barnet av Allianskyrkans trumpeter och Pingstkyrkans barnkör. Nog var det härligt! För att inte tala om när Göran Hägg, konstnären själv, som en Fjärde Vise Man steg upp och talade om hur roligt det hade varit att skapa dessa figurer. Han ville kalla sig Livskonstnär och visst är de fulla av liv de ståtliga tre stjärntydarna med sina dyrbara gåvor till Barnet i krubban!
Medan vi tänder våra ljus och fröjdar oss ,sker förfärliga saker ute i världen och skräck fyller staden Mumbai(Bombay) där terrorn spritt död och fasa.Vilken sida vi än vänder i tidningarna talar rubrikerna om våld och död, det må vara i Indien eller Nigeria eller hemma i vårt land.
I går präglades min dag av läsningen om en fånge i Maos Kina. Det var en skildring av hjärntvätt som med hjälp av grym tortyr och ett evigt malande av uppmaningen: Bekänn dina brott, fick en missionspräst på femtitalet i Peking att förvandlas från modig bekännare till lydig kommunist, hyllande den "goda regeringen".
Tack vare att Chou En Lai ville göra ett gott intryck på västvärldens ledare frigavs alla utländska fångar och förvisades från Kina. För Dries van Coillie och hans prästkolleger i Peking blev det ett uppvaknande, en befrielse på djupet och till slut valde van Coillie att ärligt berätta om sitt nederlag. Boken som han skrev heter Fånge hos Mao Tse Tung och kom ut 1963 på Verbums förlag. Tre års martyrium förunnades honom. Men kan han kallas för martyr? Ja, han led för sin tro och bekände den till slut.
Kom låt oss vandra i Herrens ljus!
Sabina
Och ute regnar det.
Tack och lov för denna vackra tradition att tända adventstaken i fönstret eller hänga upp en lysande stjärna som förebud till det Ljus som skall tändas i krubban i Betlehem. När bussen glider genom staden märker jag emellertid snart en skillnad mot förr. Det är glest mellan adventsstakarna. Moderna varianter syns oftare,inte många stjärnor utom i kontorsfönster. Kan det beror på att folk inte längre bryr sig om traditioner? Skall "Julkrubba på stan" hjälpa dem tillbaka till det som advent och jul verkligen handlar om ?
När första ljuset tändes hemma vid middagsbordet läste jag (för mig själv) en vers jag tycker om, skriven för barn av Margareta Melin. Är jag ett barn för att jag tycker om den? Om du läser den och tänker efter finns där ett djupt budskap förborgat i de fyra raderna:
Adventsljusen tänder vi ett efter ett:
En brinnande bön för sanning och rätt.
Ljuset ska lysa i mig djupt härinne,
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.
Invigningen av JULKRUBBA PÅ STAN blev hur festlig som helst. Myllret av mänskor som flanerade, tittade och jublade, barn som stojade och ljusglittret över gatorna bildade bakgrund till de ögonblick av helighet och högtid, som erbjöds de skaror som stannat vid hotellplan framför krubbans stängda dörrar. Inga fanfarer ljöd den gången allting b örjade i Betlehem men här i Jönköping hedrades det nyfödda barnet av Allianskyrkans trumpeter och Pingstkyrkans barnkör. Nog var det härligt! För att inte tala om när Göran Hägg, konstnären själv, som en Fjärde Vise Man steg upp och talade om hur roligt det hade varit att skapa dessa figurer. Han ville kalla sig Livskonstnär och visst är de fulla av liv de ståtliga tre stjärntydarna med sina dyrbara gåvor till Barnet i krubban!
Medan vi tänder våra ljus och fröjdar oss ,sker förfärliga saker ute i världen och skräck fyller staden Mumbai(Bombay) där terrorn spritt död och fasa.Vilken sida vi än vänder i tidningarna talar rubrikerna om våld och död, det må vara i Indien eller Nigeria eller hemma i vårt land.
I går präglades min dag av läsningen om en fånge i Maos Kina. Det var en skildring av hjärntvätt som med hjälp av grym tortyr och ett evigt malande av uppmaningen: Bekänn dina brott, fick en missionspräst på femtitalet i Peking att förvandlas från modig bekännare till lydig kommunist, hyllande den "goda regeringen".
Tack vare att Chou En Lai ville göra ett gott intryck på västvärldens ledare frigavs alla utländska fångar och förvisades från Kina. För Dries van Coillie och hans prästkolleger i Peking blev det ett uppvaknande, en befrielse på djupet och till slut valde van Coillie att ärligt berätta om sitt nederlag. Boken som han skrev heter Fånge hos Mao Tse Tung och kom ut 1963 på Verbums förlag. Tre års martyrium förunnades honom. Men kan han kallas för martyr? Ja, han led för sin tro och bekände den till slut.
Kom låt oss vandra i Herrens ljus!
Sabina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
