I dag slog den första körsbärsblomman ut på några kvistar jag hämtat från skogskanten. Den vita lilla blomman, omgiven av skygga gröna små halvt outslagna blad, hälsade Jungfrun Maria på hennes stora dag, Herrens Bebådelse eller som det förr hette:Vårfrudagen.
I en grekisk hymn från femhundratalet står det:
Vad skall jag kalla dig
du högt benådade?
Himmel vill jag kalla dig,
ty du lät rättfärdighetens sol stiga upp.
Paradis vill jag kalla dig,
ty i dig blommar
odödlighetens blomma.
Jungfru vill jag kalla dig,
ty du förblev orörd.
Rena moder vill jag kalla dig,
ty i dina armar
har du burit din Son,
allas vår Herre.
Otaliga dikter sånger, hymner, målningar och skulpturer och musikverk har tillägnats den rena Jungfrun som denna dag med sitt Ja gjorde det möjligt för Gud att inleda sitt frälsningsverk. Det är ett under som bara kan förstås med hjärtas tro och tillbedjan.
Edith Södergran skrev:
Det ligger en ros i Guds moders famn
Ett blad därav
läker lytta hjärtan.
Det ligger en ros i Guds moders famn.
Den strålögda ler -
vem vill läka sitt ettriga hjärta?
Jag behöver bara bläddra några sidor i de inbundna numren av Jungfru Mariatidningen som jag fick ge ut under tjugo år för att hitta jubel och bilder av den heliga Jungfrun. Nu ser jag från 1992 en sång med text och musik av Per Harling, som jag förälskade mig i när jag hörde den på radio. Han skriver så enkelt och tonerna böljar i smeksam melodi till orden:
Maria, Maria, du barn som Gud anförtrott
Maria, Maria, du kvinna av fattig jord
Maria, Maria, du flicka så full av mod...
Nu lider tiden,solen sänker sig ner över Vättern och kastar de sista strålarna på det vita snötäcket som återigen lagts över våra gräsmattor.Jag ska skynda till Herrens hus för att tillsammans med många få sjunga Jungfruns lov
så som jag här har gjort det i min skrivstuga till alla okända läsare av min enkla blogg
Sabina
onsdag 25 mars 2009
Katolska kyrkan ställd mot väggen
Alla pratade i mun på varandra. Flera hätska utfall mot katolska kyrkan och påven. Fräna påståenden utan faktisk grund. Ingen respekt för dem som med fakta kontrade mediainfluerade negativa påståenden om påven. Det var helt klart och tydligt vad debattledaren,Janne Josefsson ville åstadkomma. Han körde som en ångvält med hetsiga frågor och krävde snabba svar. Ingen tid för eftertänksamhet. Och mitt i det hela lyckades den kvinnliga prästen få in ett propagandatal för "fri abort somen mänsklig rättighet, för kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp, för unga mänskors rätt att leva ut sin sexualitet etc... "
Maria Hasselgren,katolska kyrkans presstalesman var utomordentligt bra, lugn, korrekt, utan det känslosvall som utmärkte Cecilia Wikström bredvid henne. Tyvärr upplevde jag katoliken Gert Gelotte alltför ivrig att hålla med i det negativa vågsvallet,han erbjöd medhåll för kritikerna. Broder Frans Eric försökte lyfta nivån men det var nästan omöjligt. Här gällde åsikterna: påven har inte rätt att uttala sig. katolska kyrkan skall fördömas för sina misstag
förbudet mot kondomer orsakar ökat lidande och tusentals människors död..etc.
Tänk efter! Vem betalar mest för vård av aidssjuka i världen,främst Afrika och Indien. Katolska kyrkan! Moder Teresa var den första som kom till New York och öppnade hem för aidssjuka. Det var tjugo år sedan. Kondomer är inte förbjudna men användningen är diskutabel,då de inte alltid är säkra och dessutom inbjuder till s.k. riskfri sex och så ökar aids i stället för att hejda spridningen.
Slutsatsen blir att i Sverige är perspektivet på dessa livsfrågor mycket begränsat. Hela debatten var så pinsamt enkelriktad att man måste skämmas. Jag tror knappast att Janne Josefsson var särskilt nöjd. Vad fick han ut av det? Vad delgav han tv tittarna ? Jag skulle vilja kalla det hela ett bottennapp. Jag anser nämligen att en debatt ska vara saklig, debattörerna ska kunna lyssna på varandra och visa respekt för varandras åsikter. Detta ska debattledaren åstadkomma genom att mjukt - inte aggressivt -låta representanter för de olika åsikterna framträda lugnt och respektfullt. Om han inte lyckas så har han misslyckats .I tisdagens debatt förföll Janne Josefsson till aggressivt utkastade frågor som skapade en obehaglig atmosfär av gräl på en skolgård.
Jag beundrar Maria Hasselgren som behöll sitt lugn och gav raka svar på omöjliga frågor. Jag var tacksam för broder Frans Eric som försökte leda in debatten på rätt spår.Men till Janne Josefsson skulle jag vilja säga inför nästa framträdande i en debatt. Tänk Efter.Visa respekt. Du är ingen stjärna. Du ska tjäna tv folket, som betalar för att lyssna. Det är din uppgift. Och du ska vara bättre påläst och inte plocka upp lögnerna som fladdrar omkring i media.
anser SABINA
.
Maria Hasselgren,katolska kyrkans presstalesman var utomordentligt bra, lugn, korrekt, utan det känslosvall som utmärkte Cecilia Wikström bredvid henne. Tyvärr upplevde jag katoliken Gert Gelotte alltför ivrig att hålla med i det negativa vågsvallet,han erbjöd medhåll för kritikerna. Broder Frans Eric försökte lyfta nivån men det var nästan omöjligt. Här gällde åsikterna: påven har inte rätt att uttala sig. katolska kyrkan skall fördömas för sina misstag
förbudet mot kondomer orsakar ökat lidande och tusentals människors död..etc.
Tänk efter! Vem betalar mest för vård av aidssjuka i världen,främst Afrika och Indien. Katolska kyrkan! Moder Teresa var den första som kom till New York och öppnade hem för aidssjuka. Det var tjugo år sedan. Kondomer är inte förbjudna men användningen är diskutabel,då de inte alltid är säkra och dessutom inbjuder till s.k. riskfri sex och så ökar aids i stället för att hejda spridningen.
Slutsatsen blir att i Sverige är perspektivet på dessa livsfrågor mycket begränsat. Hela debatten var så pinsamt enkelriktad att man måste skämmas. Jag tror knappast att Janne Josefsson var särskilt nöjd. Vad fick han ut av det? Vad delgav han tv tittarna ? Jag skulle vilja kalla det hela ett bottennapp. Jag anser nämligen att en debatt ska vara saklig, debattörerna ska kunna lyssna på varandra och visa respekt för varandras åsikter. Detta ska debattledaren åstadkomma genom att mjukt - inte aggressivt -låta representanter för de olika åsikterna framträda lugnt och respektfullt. Om han inte lyckas så har han misslyckats .I tisdagens debatt förföll Janne Josefsson till aggressivt utkastade frågor som skapade en obehaglig atmosfär av gräl på en skolgård.
Jag beundrar Maria Hasselgren som behöll sitt lugn och gav raka svar på omöjliga frågor. Jag var tacksam för broder Frans Eric som försökte leda in debatten på rätt spår.Men till Janne Josefsson skulle jag vilja säga inför nästa framträdande i en debatt. Tänk Efter.Visa respekt. Du är ingen stjärna. Du ska tjäna tv folket, som betalar för att lyssna. Det är din uppgift. Och du ska vara bättre påläst och inte plocka upp lögnerna som fladdrar omkring i media.
anser SABINA
.
fredag 20 mars 2009
Det personliga offret heller än annonskampanj
Striden om vad påven har sagt eller inte sagt fortsätter. Det är som efter Regensburgtalet. Det är som efter PiusXI-affären.Det är som efter tvillingaborten i Brasilien.
Och som vanligt missuppfattar media - har de för bråttom att kasta sten månntro?
Jag som vanligtvis inte utmärker mig för någon störe noggrannhet har denna gång vänt mig till källan.
Första gången som påven nu har sagt det som han påstås ha sagt- var på flygresan till Camerun.
Det var en helt kort intervju däruppe i luften. En ganska artig fråga från en av journalisterna och ett djupt eftertänksamt svar från påven.
När jag läser svaret anar jag att det var för allvarligt, nästan för närgånget, för existentiellt, för att journalisten skulle kunna ta det till sig. Jag vill mena att vad påven gjorde där i flygplanet när han satt ansikte mot ansikte med denne journalist, var att han genomborrade hans hjärta och samvete. Påvens korta meningar kommer att länge eka i honom, kanske kommer orden ifatt honom så småningom och han blir redo att bejaka vad påven sa och att gå den vägen också han.
Detta är min aning eller mitt önsketänkande.
Här är min översättning fråm EWTN NEWSt, 19 mars:
På flygresan till Afrika ställde en av journalisterna följande fråga till påven Benedikt:
Helige Fader, bland de många svårigheter som hemsöker Afrika är det speciella problem som utgörs av spridningen av HIV Aids. Katolska kyrkans sätt att bekämpa detta onda anses allmän orealistiskt och ineffektivt.
Kommer Ni att ta upp denna fråga under er resa?
Kan Ni svara på franska?
Påven svarade på italienska:
"Min tro är att Katolska kyrkan och dess institutioner utgör den mest effektiva närvaron i kampen mot HVIAIDS. Jag tänker på Sankt Egidios kommunitet, som gör så mycket synligt och osynligt för att bekämpa Aids, och på Kamillianerna, och på alla nunnor som tjänar de sjuka.
Jag skulle vilja säga att AIDS problemet inte försvinner genom annonskampanjer. Om det inte finns någon själ, om inte afrikaner hjälper varandra, kan inte hemsökelsen lösas genom utdelande av kondomer, tvärtom, vi riskerar att försämra problemet. Lösningen kan bara nås genom en dubbel förpliktelse: först en humanisering av sexualiteten, med andra ord en andlig och mänsklig förnyelse som åstadkommer ett nytt sätt att bete sig mot varandra och för det andra, äkta vänskap , framförallt med dem som lider och en villighet - till och med genom personliga offer- att vara nära dem som lider, Detta är vad som kan hjälpa och som leder till synlig framgång.
Därför skulle jag vilja säga, att vår dubbla ansträngning är att förnya människan( den mänskliga personen) invärtes, att ge andlig och mänsklig kraft för att kunna fungera på ett riktigt sätt mot vår egen kropp och vår nästas kropp, och denna förmåga att lida med dem som lider, att vara närvarande i svåra stunder.
Jag tror att detta är det första svaret på AIDS och detta är vad Kyrkan gör och på det sättet erbjuder hon ett stort och viktigt bidrag.Vi är tacksamma för alla som gör det."
Låt detta svar väga mot alla lögner och invektiv.Tänk efter vem som har rätt!
Sabina
Och som vanligt missuppfattar media - har de för bråttom att kasta sten månntro?
Jag som vanligtvis inte utmärker mig för någon störe noggrannhet har denna gång vänt mig till källan.
Första gången som påven nu har sagt det som han påstås ha sagt- var på flygresan till Camerun.
Det var en helt kort intervju däruppe i luften. En ganska artig fråga från en av journalisterna och ett djupt eftertänksamt svar från påven.
När jag läser svaret anar jag att det var för allvarligt, nästan för närgånget, för existentiellt, för att journalisten skulle kunna ta det till sig. Jag vill mena att vad påven gjorde där i flygplanet när han satt ansikte mot ansikte med denne journalist, var att han genomborrade hans hjärta och samvete. Påvens korta meningar kommer att länge eka i honom, kanske kommer orden ifatt honom så småningom och han blir redo att bejaka vad påven sa och att gå den vägen också han.
Detta är min aning eller mitt önsketänkande.
Här är min översättning fråm EWTN NEWSt, 19 mars:
På flygresan till Afrika ställde en av journalisterna följande fråga till påven Benedikt:
Helige Fader, bland de många svårigheter som hemsöker Afrika är det speciella problem som utgörs av spridningen av HIV Aids. Katolska kyrkans sätt att bekämpa detta onda anses allmän orealistiskt och ineffektivt.
Kommer Ni att ta upp denna fråga under er resa?
Kan Ni svara på franska?
Påven svarade på italienska:
"Min tro är att Katolska kyrkan och dess institutioner utgör den mest effektiva närvaron i kampen mot HVIAIDS. Jag tänker på Sankt Egidios kommunitet, som gör så mycket synligt och osynligt för att bekämpa Aids, och på Kamillianerna, och på alla nunnor som tjänar de sjuka.
Jag skulle vilja säga att AIDS problemet inte försvinner genom annonskampanjer. Om det inte finns någon själ, om inte afrikaner hjälper varandra, kan inte hemsökelsen lösas genom utdelande av kondomer, tvärtom, vi riskerar att försämra problemet. Lösningen kan bara nås genom en dubbel förpliktelse: först en humanisering av sexualiteten, med andra ord en andlig och mänsklig förnyelse som åstadkommer ett nytt sätt att bete sig mot varandra och för det andra, äkta vänskap , framförallt med dem som lider och en villighet - till och med genom personliga offer- att vara nära dem som lider, Detta är vad som kan hjälpa och som leder till synlig framgång.
Därför skulle jag vilja säga, att vår dubbla ansträngning är att förnya människan( den mänskliga personen) invärtes, att ge andlig och mänsklig kraft för att kunna fungera på ett riktigt sätt mot vår egen kropp och vår nästas kropp, och denna förmåga att lida med dem som lider, att vara närvarande i svåra stunder.
Jag tror att detta är det första svaret på AIDS och detta är vad Kyrkan gör och på det sättet erbjuder hon ett stort och viktigt bidrag.Vi är tacksamma för alla som gör det."
Låt detta svar väga mot alla lögner och invektiv.Tänk efter vem som har rätt!
Sabina
torsdag 19 mars 2009
Herden i blåsväder
"Jag kommer som en herde till Afrika", sade påven Benedikt när han landade i Camerun.för två dagar sedan. Den "gode herden" ville komma till ett Afrika "sargat av hunger, fattigdom och sjukdomar med ett budskap om försoning, rättvisa och fred".
Hans vänliga ord möttes av katoliker, muslimer och protestanter med värme. Den högste Imamen för landets miljoner muslimer, Sheik Ibrahim Moussa sade att profeten Muhammed i Koranen uppmanar den muslimska seden att ta emot främlingar, ty de kommer ofta med fred. "Därför är det en välsignelse att påven kommer till oss," sade han och tillade att han ansåg påven vara en god "Imam".
Under färden med Allitalia planet hade påven tid för journalister som naturligtvis kastade sig över de moraliska frågorna och lyckades tränga in påven i ett hörn kring frågan om kondomer som det enda botemedlet mot Aids.
Resultatet var att den katolska kyrkans motstånd mot preventivmedel och att kondomer inte fick användas i kampen mot Aids tycktes vara det enda som tycktes vara intressant att säga om denna viktiga resa till Afrika.
Att påven betonade vikten av trohet inom äktenskapet och familjen som betydligt mer effektivt än kondomer, som inte alls alltid är säkra och som dessutom bara ger svängrum åt sexuella förbindelser utanför äktenskapet,det rapporterades inte.
Om Camerun hade påven vackra ord att säga: Han hyllade landets generositet mot tusentals flyktingar, som fått en fristad i där. Han prisade viljan att låta också de ofödda ha rätt att leva.Camerun är huvudsakligen ett katolskt land med Islam som största religionen efter kristendomen.Landet har 18 miljoner invånare
I dag på den helige Josefs dag predikade påven i huvudstaden Yaoundes stora Stadion. Han började med att gratulera alla dem som liksom han själv hade lyckan att få bära det vackra namnet Josef. Josef som var beskyddare av Guds Son kan vara en förebild och ett ideal för alla fäder, sade påven. Så som den helige Josef respekterade och vördade Jungfrun Maria borde också männen visa respekt och hänsyn till sina hustrur.Till slut vände sig påven till Afrikas barn, till dem som inte har en far,till dem som lever ensamma och fattiga, kanske utkörda hemifrån och hemlösa på gatorna i stadens osäkerhet. Vad som än har hänt och hur svårt ni än har det, sade påven, kom ihåg att ni är älskade av Gud.
Påven talade allvarligt om faran av flykten från den afrikanska landsbygden. Det utarmar landet inte bara på unga människor utan också på familjesammanhållningen, så betydelsefull för landets framtid. Unga som flyr byarna till staden förlorar den viktiga länken till den äldre generationen, till gamla traditioner och allt det som är Afrikas rika arv.
Det var ett varmt och personligt tal som möttes av både intensivt lyssnande och jublande handklappningar.
På kvällen mötte påven landets biskopar, präster,diakoner och ordensfolk samt andra kristna. Här talade han om den helige Josef som en förebild för prästerna, en man som satte hela sin tillit till Gud, som trodde när det var svårt att tro, som förföljdes och hade det svårt men i tålamod och trofasthet uthärdade allt.
Det skall bli spännande att följa påvens besök i nästa afrikanska land, Angola.
Men skam åt Jönköpings Posten som toppar sin andra ledare med utropet att "påven talar i nattmössan" bara för att han säger något som ledarskribenten inte gillar. Hans stil var slarvig och respektlös. Han irriteras över att katolska kyrkan inte hänger med i tidens krav. Och jag säger bara: Tack och lov att kyrkan inte anpassar sig efter vår tid.
Sabina
Hans vänliga ord möttes av katoliker, muslimer och protestanter med värme. Den högste Imamen för landets miljoner muslimer, Sheik Ibrahim Moussa sade att profeten Muhammed i Koranen uppmanar den muslimska seden att ta emot främlingar, ty de kommer ofta med fred. "Därför är det en välsignelse att påven kommer till oss," sade han och tillade att han ansåg påven vara en god "Imam".
Under färden med Allitalia planet hade påven tid för journalister som naturligtvis kastade sig över de moraliska frågorna och lyckades tränga in påven i ett hörn kring frågan om kondomer som det enda botemedlet mot Aids.
Resultatet var att den katolska kyrkans motstånd mot preventivmedel och att kondomer inte fick användas i kampen mot Aids tycktes vara det enda som tycktes vara intressant att säga om denna viktiga resa till Afrika.
Att påven betonade vikten av trohet inom äktenskapet och familjen som betydligt mer effektivt än kondomer, som inte alls alltid är säkra och som dessutom bara ger svängrum åt sexuella förbindelser utanför äktenskapet,det rapporterades inte.
Om Camerun hade påven vackra ord att säga: Han hyllade landets generositet mot tusentals flyktingar, som fått en fristad i där. Han prisade viljan att låta också de ofödda ha rätt att leva.Camerun är huvudsakligen ett katolskt land med Islam som största religionen efter kristendomen.Landet har 18 miljoner invånare
I dag på den helige Josefs dag predikade påven i huvudstaden Yaoundes stora Stadion. Han började med att gratulera alla dem som liksom han själv hade lyckan att få bära det vackra namnet Josef. Josef som var beskyddare av Guds Son kan vara en förebild och ett ideal för alla fäder, sade påven. Så som den helige Josef respekterade och vördade Jungfrun Maria borde också männen visa respekt och hänsyn till sina hustrur.Till slut vände sig påven till Afrikas barn, till dem som inte har en far,till dem som lever ensamma och fattiga, kanske utkörda hemifrån och hemlösa på gatorna i stadens osäkerhet. Vad som än har hänt och hur svårt ni än har det, sade påven, kom ihåg att ni är älskade av Gud.
Påven talade allvarligt om faran av flykten från den afrikanska landsbygden. Det utarmar landet inte bara på unga människor utan också på familjesammanhållningen, så betydelsefull för landets framtid. Unga som flyr byarna till staden förlorar den viktiga länken till den äldre generationen, till gamla traditioner och allt det som är Afrikas rika arv.
Det var ett varmt och personligt tal som möttes av både intensivt lyssnande och jublande handklappningar.
På kvällen mötte påven landets biskopar, präster,diakoner och ordensfolk samt andra kristna. Här talade han om den helige Josef som en förebild för prästerna, en man som satte hela sin tillit till Gud, som trodde när det var svårt att tro, som förföljdes och hade det svårt men i tålamod och trofasthet uthärdade allt.
Det skall bli spännande att följa påvens besök i nästa afrikanska land, Angola.
Men skam åt Jönköpings Posten som toppar sin andra ledare med utropet att "påven talar i nattmössan" bara för att han säger något som ledarskribenten inte gillar. Hans stil var slarvig och respektlös. Han irriteras över att katolska kyrkan inte hänger med i tidens krav. Och jag säger bara: Tack och lov att kyrkan inte anpassar sig efter vår tid.
Sabina
tisdag 17 mars 2009
Som hjorten trängtar till vattenbäckar...
Om visdom och vetenskap talade Foccolaregrundaren Chiara Lubich den 15 augusti 2001 vid invigningen av sommarhögskolan ISC i Loppiano utanför Florens. Chiara Lubich var en framåtskapande ande, en profetnatur och den sommarhögskola hon då hade tagit initiativ till blev prototyp för en ännu djärvare vision, som nu är verklighet: ett universitet grundat på Focolares principer och buret av den gudomliga visheten.
"Genom Vishetens gåva lär själen känna det eviga..
Hon ser det som inte kan återges med ord och dricker ur den outtömliga källan, utan att någonsin bli övermätt, med en ständig levande längtan, som hjorten som trängtar till vattenbäckar..."
Det nyskapade universitetet som invigdes för ett år sedan har fått namn efter Visheten - SOPHIA - Att det har något unikt att erbjuda studenter, som inte finns på de stora universiteten i världen kan denna berättelse av juristen Amarilis Gott Jaimes från Venezuela avslöja.
Efter juridikstudierna öppnade Amarilis en juristbyrå med en kollega. Samtidigt engagerade hon sig politiskt. Hon ville göra något för de fattiga i sitt land. Det förde henne in i partiledningen och hon kom snart att bli någon av betydelse. Med stora möjligheter framför sig i karriären.
"Just under den perioden fick jag höra talas om Sophia.När jag läste prospektet märkte jag att här fanns något nytt som andra universitet inte hade. Här ville man utöver de akademiska värdena främja genuina relationer av ömsesidighet.
Det slog mig, säger Amarilis att det som för flera år sedan drivit mig in i politiken - relationen till mina medmänniskor -nu hade kommit i bakgrunden av den bländande upplevelen av att vara med i den politiska eliten."
Amarilis fattade ett djärvt beslut. Hon tänkte på de olösta problemen i samhället, individualismen, fattigdomen ,arbetslösheten, bristen på jämlikhet. Skulle hon finna en lösning på de problemen vid något av de stora universiteten? Knappast. Här fanns något annat.
Hon sålde sin bil, gav upp praktiken på juristbyrån och for till Sophia universitetet utanför Florens.Det som fick henne att göra detta var att "förutom att studera lever man sida vid sida varje dag med människor av olika bakgrund och kultur."
"Nu är jag lycklig över att jag vågade språnget. Under min tid här har jag lärt mig mer om relationer mellan människor som är olika än under flera år av politiska möten med människor av olika kultur. Studierna här har visat mig att många av vår tids problem kommer av de djupa klyftor som finns mellan de olika vetenskaperna och mellan oss människor". konstaterade Amarilis efter ett halvår vid Sophia universitetet
ur" Enad Värld,årgång 40,nr 1,2009 Focolare"
Ofödda barn är också människor, fast yngre,
mindre och helt beroende
av sin mamma "
Detta vackra motto har Rådo / Rum åt de ofödda) valt för sin väggalmanacka , som i år fått ett litet format jämfört med tidigare almanackor då varje månad hade en bild av ett barn. Rådo är en av de i dag ganska många organisationer som ställer upp i svåra situationer -d.v.s. en oönskad eller oväntad graviditet. De kan ordna med stöd,utrustning, tröst, ja allt som kan behövas om man trots alla svårigheter ändå vill ta emot det s k "oönskade" barnet,som är en liten människa.
Du kan läsa mer om RÅDO på http://www.rumatdeofodda.com/
För nioåringens tvillingpar fanns inte rum. Denna tragiska historia, som kantades av svek, våld och misstag har rullat fram på tryckpressarna över hela världen. Kommentarerna har rasat. Vrede mot den lokale biskopen, hat mot de förskräckliga styvpappan, sorg över en liten flicka berövad sin barndom och oskuld.Lyckligtvis menar både vår katolske biskop och kolleger till biskopen som utfärdade exkommunikationsstraffet ,att detta var både förhastat och fel. Här hade behövts samarbete, eftertänksamhet och barmhärtighet. Måtte de svåra såren kunna läkas.
tänker jag medan våren kommer så saktelig
Sabina
"Genom Vishetens gåva lär själen känna det eviga..
Hon ser det som inte kan återges med ord och dricker ur den outtömliga källan, utan att någonsin bli övermätt, med en ständig levande längtan, som hjorten som trängtar till vattenbäckar..."
Det nyskapade universitetet som invigdes för ett år sedan har fått namn efter Visheten - SOPHIA - Att det har något unikt att erbjuda studenter, som inte finns på de stora universiteten i världen kan denna berättelse av juristen Amarilis Gott Jaimes från Venezuela avslöja.
Efter juridikstudierna öppnade Amarilis en juristbyrå med en kollega. Samtidigt engagerade hon sig politiskt. Hon ville göra något för de fattiga i sitt land. Det förde henne in i partiledningen och hon kom snart att bli någon av betydelse. Med stora möjligheter framför sig i karriären.
"Just under den perioden fick jag höra talas om Sophia.När jag läste prospektet märkte jag att här fanns något nytt som andra universitet inte hade. Här ville man utöver de akademiska värdena främja genuina relationer av ömsesidighet.
Det slog mig, säger Amarilis att det som för flera år sedan drivit mig in i politiken - relationen till mina medmänniskor -nu hade kommit i bakgrunden av den bländande upplevelen av att vara med i den politiska eliten."
Amarilis fattade ett djärvt beslut. Hon tänkte på de olösta problemen i samhället, individualismen, fattigdomen ,arbetslösheten, bristen på jämlikhet. Skulle hon finna en lösning på de problemen vid något av de stora universiteten? Knappast. Här fanns något annat.
Hon sålde sin bil, gav upp praktiken på juristbyrån och for till Sophia universitetet utanför Florens.Det som fick henne att göra detta var att "förutom att studera lever man sida vid sida varje dag med människor av olika bakgrund och kultur."
"Nu är jag lycklig över att jag vågade språnget. Under min tid här har jag lärt mig mer om relationer mellan människor som är olika än under flera år av politiska möten med människor av olika kultur. Studierna här har visat mig att många av vår tids problem kommer av de djupa klyftor som finns mellan de olika vetenskaperna och mellan oss människor". konstaterade Amarilis efter ett halvår vid Sophia universitetet
ur" Enad Värld,årgång 40,nr 1,2009 Focolare"
Ofödda barn är också människor, fast yngre,
mindre och helt beroende
av sin mamma "
Detta vackra motto har Rådo / Rum åt de ofödda) valt för sin väggalmanacka , som i år fått ett litet format jämfört med tidigare almanackor då varje månad hade en bild av ett barn. Rådo är en av de i dag ganska många organisationer som ställer upp i svåra situationer -d.v.s. en oönskad eller oväntad graviditet. De kan ordna med stöd,utrustning, tröst, ja allt som kan behövas om man trots alla svårigheter ändå vill ta emot det s k "oönskade" barnet,som är en liten människa.
Du kan läsa mer om RÅDO på http://www.rumatdeofodda.com/
För nioåringens tvillingpar fanns inte rum. Denna tragiska historia, som kantades av svek, våld och misstag har rullat fram på tryckpressarna över hela världen. Kommentarerna har rasat. Vrede mot den lokale biskopen, hat mot de förskräckliga styvpappan, sorg över en liten flicka berövad sin barndom och oskuld.Lyckligtvis menar både vår katolske biskop och kolleger till biskopen som utfärdade exkommunikationsstraffet ,att detta var både förhastat och fel. Här hade behövts samarbete, eftertänksamhet och barmhärtighet. Måtte de svåra såren kunna läkas.
tänker jag medan våren kommer så saktelig
Sabina
onsdag 11 mars 2009
Ritten från Lhasa till Dharamsala
För femti år sedan satte sig en ung man gränsle över en yak och i skydd av mörkret började en tung vandring över Himalayas snöhöljda berg. Bakom sig lämnade han sitt barndomshem Potala i Lhasa, där han lärt sig den buddhistiska trons hemligheter i uråldriga skrifter av uråldriga munkar. Han var den fjortonde Dalai Lama, Vishetens Ocean, på flykt från sitt folk och sitt land, som just nu invaderades av kinesiska trupper .För tibetanerna väntade ockupation,svält, fängelse,förtryck. För Dalai Lama väntade den svåra uppgiften att i exil leda sitt folk och hoppas på en återkomst.
Det märkliga är att Dalai Lama fortfarande hoppas! Jag såg en hastig glimt av honom i Aktuellt på TV. Han lyfte handen, höjde pekfingret och sa: Sluta inte att hoppas! Och hela hans runda ansikte sprack ut i ett stort karakteristiskt leende.
Han är inte bara en hoppets man. Han är också en fredens man. Alltsedan den dagen när han välkomnades av premiärminister Nehru vid gränsen mellan Tibet och Indien 1958 har han talat om fred och manat sitt folk att besvara våld med fred, att inte hata, att visa medlidande och kärlek till sina fiender. Allt enligt den buddhistiska tron.
Och då har han på ett sätt redan besegrat sina fiender. Hans fredsväg kommer en dag att visa sin makt över den kinesiska draken.
Själv har jag många minnen av Dalai Lama.
Första gången var det bara hans röst, en melodisk mörk varm stämma, som ekade i den danska slottssal i Hindgavl där jag satt tillsammans med ett hundratal tibetanska ungdomar som fått möjlighet att studera i Danmark och Sverige. Jag höll en kopp vamt tibetanskt te med salt i handen och såg mig runtomkring på de unga tibetanerna. När högtalaren sände ut Dalai Lamas röst böjde de sig djupt mot golvet i vördnad.
Nästa gång återsåg jag honom på Arlanda, där han togs emot av IMs ordförande Britta Holmström och fyra tibetanska ungdomar som ödmjukt hängde vita hälsningsdukar kring hans hals och böjde sig djupt mot golvet inför honom som de uppfattade som en Awalokteswara, en inkarnation av en gud.
"The time has come for East and West to meet, sade Britta Holmström. We need each other so much and the key - love - has been given us by your Lord Buddha and our Lord Jesus Christ.
Welcome your Highness!"
Dalai Lama nickade, log och hälsade bullrande och vänligt på de försynta tibetanska ungdomarna och på den unge studenten som grundat studenthjälpen för tibetanerna och som än i dag fortsätter att stödja skolverksamheten i Tibet, liksom också IM i någon mån gjort, fast mest i exil.
Detta var Dalai Lamas första besök i Sverige och blev en stor händelse med många reportage och möten. Ärkebiskop Sundby i Uppsala, Vasaskeppet i Stockholm. Biskop Lindström i Lund och det tibetanska ungdomshemmet i Reftele var några av upplevelserna för honom.
Sedan dess har han besökt Sverige flera gånger och jag minns särskilt ankomsten till Linköping, där biskop Martin Lönnebo hade med Stadsbiblioteket ordnat en utställning av heliga kristna och buddhistiska ikoner och Thankas. Vi stod en liten skara i regndiset och huttrade, när han kom med bil från flygplatsen, steg ut klädd i sin barärmade orangegula toga och gick fram till oss . Jag ropade "Tashe Delek",en tibetansk hälsning och hans leende blev stort och varmt liksom handen som greppade tag i min frusna hand.
En av de starkaste bilderna jag har av Hans Helighet Dalai Lama det är från mötet mellan honom och påven Johannes Paulus II. De möttes inför det stora fredsmötet i Assisi 1986 och båda omfamnade varandra med vördnad och glädje. Två människor som burit freden till ofredens värld.
Jag vill gärna denna frusna marsdag med korpen ropande över skogen och en talgoxe kvittrande i björken tro med Dalai Lama att hoppet har en framtid
Sabina
Det märkliga är att Dalai Lama fortfarande hoppas! Jag såg en hastig glimt av honom i Aktuellt på TV. Han lyfte handen, höjde pekfingret och sa: Sluta inte att hoppas! Och hela hans runda ansikte sprack ut i ett stort karakteristiskt leende.
Han är inte bara en hoppets man. Han är också en fredens man. Alltsedan den dagen när han välkomnades av premiärminister Nehru vid gränsen mellan Tibet och Indien 1958 har han talat om fred och manat sitt folk att besvara våld med fred, att inte hata, att visa medlidande och kärlek till sina fiender. Allt enligt den buddhistiska tron.
Och då har han på ett sätt redan besegrat sina fiender. Hans fredsväg kommer en dag att visa sin makt över den kinesiska draken.
Själv har jag många minnen av Dalai Lama.
Första gången var det bara hans röst, en melodisk mörk varm stämma, som ekade i den danska slottssal i Hindgavl där jag satt tillsammans med ett hundratal tibetanska ungdomar som fått möjlighet att studera i Danmark och Sverige. Jag höll en kopp vamt tibetanskt te med salt i handen och såg mig runtomkring på de unga tibetanerna. När högtalaren sände ut Dalai Lamas röst böjde de sig djupt mot golvet i vördnad.
Nästa gång återsåg jag honom på Arlanda, där han togs emot av IMs ordförande Britta Holmström och fyra tibetanska ungdomar som ödmjukt hängde vita hälsningsdukar kring hans hals och böjde sig djupt mot golvet inför honom som de uppfattade som en Awalokteswara, en inkarnation av en gud.
"The time has come for East and West to meet, sade Britta Holmström. We need each other so much and the key - love - has been given us by your Lord Buddha and our Lord Jesus Christ.
Welcome your Highness!"
Dalai Lama nickade, log och hälsade bullrande och vänligt på de försynta tibetanska ungdomarna och på den unge studenten som grundat studenthjälpen för tibetanerna och som än i dag fortsätter att stödja skolverksamheten i Tibet, liksom också IM i någon mån gjort, fast mest i exil.
Detta var Dalai Lamas första besök i Sverige och blev en stor händelse med många reportage och möten. Ärkebiskop Sundby i Uppsala, Vasaskeppet i Stockholm. Biskop Lindström i Lund och det tibetanska ungdomshemmet i Reftele var några av upplevelserna för honom.
Sedan dess har han besökt Sverige flera gånger och jag minns särskilt ankomsten till Linköping, där biskop Martin Lönnebo hade med Stadsbiblioteket ordnat en utställning av heliga kristna och buddhistiska ikoner och Thankas. Vi stod en liten skara i regndiset och huttrade, när han kom med bil från flygplatsen, steg ut klädd i sin barärmade orangegula toga och gick fram till oss . Jag ropade "Tashe Delek",en tibetansk hälsning och hans leende blev stort och varmt liksom handen som greppade tag i min frusna hand.
En av de starkaste bilderna jag har av Hans Helighet Dalai Lama det är från mötet mellan honom och påven Johannes Paulus II. De möttes inför det stora fredsmötet i Assisi 1986 och båda omfamnade varandra med vördnad och glädje. Två människor som burit freden till ofredens värld.
Jag vill gärna denna frusna marsdag med korpen ropande över skogen och en talgoxe kvittrande i björken tro med Dalai Lama att hoppet har en framtid
Sabina
söndag 8 mars 2009
Sammandrabbning mellan ont och gott
En späd blond kvinna i ljusblå byxdräkt anlände till Sankt Franciskus församling andra söndagen i fastan. Hon hade med sig en stor svart rullvagn full med böcker och hon bar på en utmaning. Efter "Esaus soppa" gjord på linser som i Gamla Testamentet fick hon oss alla att fundera och diskutera.
Det handlade om abort. Det handlade om eutanasi. Det handlade om stamcellsforskning, om surrogatmödrar, om fosterdiagnos och abort av flickor.
Kort sagt Benedikta Lindberg,ordförande i den katolska rörelsen RESPEKT målade upp det skräckscenario som hör till "mediabruset" och kan sammanfattas i det av Johannes Paulus II myntade ordet DÖDENS KULTUR.
Mot denna dödens kultur ställde hon det som Respekt står för, nämligen Livets Kultur.
Att livet börjar vid konceptionen och att varje barn har rätt att födas. Respekt vill på allt sätt sprida budskapet om detta. Sverige har högre aborttal än sina nordiska grannar, 37000 aborter utfördes i fjol. Antalet aborter bland unga flickor ökar.
Samtidigt som livet hotar den nyfödda människan hotas också den åldrande och svaga människan i vårt land. Otroligt ng kom från Sverigs Medicinskt etiska råd ett förslag att göra det möjligt för läkare att hjälpa döende lidande människor att välja sin egen död.Så sker ju i Schweiz Nederländerna. och Luxemburg Men katolska kyrkan säger att eutanasi eller assisterat självmord är absolut oacceptabelt. Livet är heligt.
Mot detta reagerar Respekt med samma argument: Livet är heligt.
Vad vi upplever i vårt land, menade Benedikta Lindberg, är en sammandrabbning mellan ont och gott, mellan död och liv. Vi är alla involverade i det. Och vi måste alla ta ställning.
Vassa frågor ställdes? Papper delades ut och grupper bildades vid borden. Snart höjdesröster och åsikterna bröts mot varandra.
Är du enig med kyrkan syn på abort.Om inte, varför inte?
Är abort något du talar om med andra ?
Vad kan katoliker som vill engagera sig i abortfrågan göra rent konkret?
Om Anna som är gravid och ska göra abort säger att katolska kyrkan inte tillåter aborter ,eftersom den förtrycker kvinnor. Hur skulle du kunna svara ? Skulle du kunna göra något för att hjälpa Anna?
Abort har ökat starkt i Sverige sedan mitten av 1990-talet, särskilt bland tonåringar. Vad kan det finnas för anledningar till ökningen ?
Många hade åsikter men alla enades om att Media och det översexualiserade samhället bar större delen av skulden.Plus bristen på relevant undervisnng samt enkelspårig styrning från RFSU och RFSL till unga. Ingen upplysning om depressioner eller svåra trauma eftr en abort.
Hoppfullt var rapporten att Respekt når många ungdomar, både de egna katolska ungdomarna men också gymnasister som hittar Respekt på nätet eller som söker upp Respekt för att få svar på frågor eller direktiv för uppsatser.
Kanske en förändring är på gång?
Konstateras att Respekt gjorde ett gott nedslag i Sankt Franciskus församling,eftermiddagen blev längre än vanligt och svaren på frågorna både om abort och eutanasi, blev många och genomtänkta, även om en och annan fritänkare yttrade motsatta åsikter. Taket är högt i katolska kyrkan!
konstaterar Sabina denna söndagskväll
Det handlade om abort. Det handlade om eutanasi. Det handlade om stamcellsforskning, om surrogatmödrar, om fosterdiagnos och abort av flickor.
Kort sagt Benedikta Lindberg,ordförande i den katolska rörelsen RESPEKT målade upp det skräckscenario som hör till "mediabruset" och kan sammanfattas i det av Johannes Paulus II myntade ordet DÖDENS KULTUR.
Mot denna dödens kultur ställde hon det som Respekt står för, nämligen Livets Kultur.
Att livet börjar vid konceptionen och att varje barn har rätt att födas. Respekt vill på allt sätt sprida budskapet om detta. Sverige har högre aborttal än sina nordiska grannar, 37000 aborter utfördes i fjol. Antalet aborter bland unga flickor ökar.
Samtidigt som livet hotar den nyfödda människan hotas också den åldrande och svaga människan i vårt land. Otroligt ng kom från Sverigs Medicinskt etiska råd ett förslag att göra det möjligt för läkare att hjälpa döende lidande människor att välja sin egen död.Så sker ju i Schweiz Nederländerna. och Luxemburg Men katolska kyrkan säger att eutanasi eller assisterat självmord är absolut oacceptabelt. Livet är heligt.
Mot detta reagerar Respekt med samma argument: Livet är heligt.
Vad vi upplever i vårt land, menade Benedikta Lindberg, är en sammandrabbning mellan ont och gott, mellan död och liv. Vi är alla involverade i det. Och vi måste alla ta ställning.
Vassa frågor ställdes? Papper delades ut och grupper bildades vid borden. Snart höjdesröster och åsikterna bröts mot varandra.
Är du enig med kyrkan syn på abort.Om inte, varför inte?
Är abort något du talar om med andra ?
Vad kan katoliker som vill engagera sig i abortfrågan göra rent konkret?
Om Anna som är gravid och ska göra abort säger att katolska kyrkan inte tillåter aborter ,eftersom den förtrycker kvinnor. Hur skulle du kunna svara ? Skulle du kunna göra något för att hjälpa Anna?
Abort har ökat starkt i Sverige sedan mitten av 1990-talet, särskilt bland tonåringar. Vad kan det finnas för anledningar till ökningen ?
Många hade åsikter men alla enades om att Media och det översexualiserade samhället bar större delen av skulden.Plus bristen på relevant undervisnng samt enkelspårig styrning från RFSU och RFSL till unga. Ingen upplysning om depressioner eller svåra trauma eftr en abort.
Hoppfullt var rapporten att Respekt når många ungdomar, både de egna katolska ungdomarna men också gymnasister som hittar Respekt på nätet eller som söker upp Respekt för att få svar på frågor eller direktiv för uppsatser.
Kanske en förändring är på gång?
Konstateras att Respekt gjorde ett gott nedslag i Sankt Franciskus församling,eftermiddagen blev längre än vanligt och svaren på frågorna både om abort och eutanasi, blev många och genomtänkta, även om en och annan fritänkare yttrade motsatta åsikter. Taket är högt i katolska kyrkan!
konstaterar Sabina denna söndagskväll
lördag 7 mars 2009
De kommo från öst och väst
I dag fick jag verkligen lust att sjunga den amerikanska väckelsesången " De kommer från öst och väst. De kommer från syd och nord /att sitta till bords/ med Jesus en gång /och höra hans välkomstord". För hit kom vi från alla håll i Jönköping och välkomnades av östassyriska församlingen som fått sitt kyrkliga hem i den gamla metodistkyrkan snett emot Sofia. Vi var här för att fira den internationella Böndagen med systrar och bröder från alla de olika kyrkofamiljerna i Jönköping, de som tillsammans gett staden dess ärenamn Smålands Jerusalem.
Kyrkan är inte stor och församlingsrummet där en exotisk frukost serverades rymde oss till trängsel bland ett myller av vackra livliga mörkögda små barn. Men Fader Daniel vidgade perspektivet ut mot den märkliga och äventyrliga historien om den assyriska kyrkan.
Assyriska kyrkan är en av de äldsta kyrkorna i kristenheten. Den har sina rötter i Mesopotamien, nuvarande Irak . Därifrån skickade de missionärer ut över hela Asien. Kyrkor byggdes, kloster etablerades och de kristnas antal växte. Man tror att omkring år 800 efter Kristus fanns cirka 8 miljoner kristna i Asien. Men sedan kom buddhismen och förstörde vad missionärerna byggt upp. Efter dem kom islam och de kristna förföljdes, deras kyrkor och kloster raserades och de få som var kvar flydde mot Mellanöstern där de nu var bara en liten skara som höll fast vid den kristna tron.
Efter första världskriget upptäcktes gamla manuskript som bekräftade den storslagna missionshistorien och den assyriska kyrkan började återigen växa. I dag består den av en halv miljon troende spridda över hela världen men främst i USA där patriarken finns. I Sverige har omkring 7000 östassyrier funnit sitt hem.
Böndagens texter var skrivna av en kvinnogrupp från Papua Guinea och vi fick nu lära oss om ett land, som tidigare var främmade och okänt för oss. Papua Guinea består av många öar och på dem stamfolk som alla har olika kultur och språk. Inte förrän 1975 blev landet självständigt. Vi fick se bilder av landskapet, jordbruket, bergen,hyddorna och en bild av en vacker kvinna klädd i plymer och traditionell stamdräkt.Hon såg helt vild ut men var anställd på en bank som dataoperatör! En annan bild visade mötet mellan två stammar som krigat och nu försonades. Kvinnorna har spelat en uppmärksammad roll i fredsarbetet på ön Bougainville, där stamkrig pågått i flera år. Regeringen bad en ekumenisk kvinnogrupp gripa in. De gick modigt in i bushen till de upproriska rebellerna och mäklade fred. Än är mer än hälften av kvinnorna på öarna analfabeter. Men kollekterna från böndagsamlingarna skall gå till utbildning av unga kvinnor, så det kommer att ljusna.
Avslutningen av denna trevliga lördagsförmiddag i Mariakyrkan var orginell.
Ett livligt framfört bibelspel av resliga män och en späd kvinna i färgstarka dräkter berättade om de första apostlarnas dop, helande och den välbekanta historien om Ananias som ljög inför apostlarna när han gav dem sina inkomster från den gård han hade sålt. Han föll ner död och den reslige aposteln Petrus med nyckeln som attribut pekade på den döde och sade med tordönsstämma: "Så går det när man ljuger i den helige Andes namn."
Jag sjunger igen: "De kommer från stormigt hav,de kommer från törnestig, de kommer från berg, de kommer från dal, de kommer o Gud till dig".(sv Psalmen 323.) Orden passar in på assyiernas långa historia som fader Daniel återgav.
hälsar Sabina
Kyrkan är inte stor och församlingsrummet där en exotisk frukost serverades rymde oss till trängsel bland ett myller av vackra livliga mörkögda små barn. Men Fader Daniel vidgade perspektivet ut mot den märkliga och äventyrliga historien om den assyriska kyrkan.
Assyriska kyrkan är en av de äldsta kyrkorna i kristenheten. Den har sina rötter i Mesopotamien, nuvarande Irak . Därifrån skickade de missionärer ut över hela Asien. Kyrkor byggdes, kloster etablerades och de kristnas antal växte. Man tror att omkring år 800 efter Kristus fanns cirka 8 miljoner kristna i Asien. Men sedan kom buddhismen och förstörde vad missionärerna byggt upp. Efter dem kom islam och de kristna förföljdes, deras kyrkor och kloster raserades och de få som var kvar flydde mot Mellanöstern där de nu var bara en liten skara som höll fast vid den kristna tron.
Efter första världskriget upptäcktes gamla manuskript som bekräftade den storslagna missionshistorien och den assyriska kyrkan började återigen växa. I dag består den av en halv miljon troende spridda över hela världen men främst i USA där patriarken finns. I Sverige har omkring 7000 östassyrier funnit sitt hem.
Böndagens texter var skrivna av en kvinnogrupp från Papua Guinea och vi fick nu lära oss om ett land, som tidigare var främmade och okänt för oss. Papua Guinea består av många öar och på dem stamfolk som alla har olika kultur och språk. Inte förrän 1975 blev landet självständigt. Vi fick se bilder av landskapet, jordbruket, bergen,hyddorna och en bild av en vacker kvinna klädd i plymer och traditionell stamdräkt.Hon såg helt vild ut men var anställd på en bank som dataoperatör! En annan bild visade mötet mellan två stammar som krigat och nu försonades. Kvinnorna har spelat en uppmärksammad roll i fredsarbetet på ön Bougainville, där stamkrig pågått i flera år. Regeringen bad en ekumenisk kvinnogrupp gripa in. De gick modigt in i bushen till de upproriska rebellerna och mäklade fred. Än är mer än hälften av kvinnorna på öarna analfabeter. Men kollekterna från böndagsamlingarna skall gå till utbildning av unga kvinnor, så det kommer att ljusna.
Avslutningen av denna trevliga lördagsförmiddag i Mariakyrkan var orginell.
Ett livligt framfört bibelspel av resliga män och en späd kvinna i färgstarka dräkter berättade om de första apostlarnas dop, helande och den välbekanta historien om Ananias som ljög inför apostlarna när han gav dem sina inkomster från den gård han hade sålt. Han föll ner död och den reslige aposteln Petrus med nyckeln som attribut pekade på den döde och sade med tordönsstämma: "Så går det när man ljuger i den helige Andes namn."
Jag sjunger igen: "De kommer från stormigt hav,de kommer från törnestig, de kommer från berg, de kommer från dal, de kommer o Gud till dig".(sv Psalmen 323.) Orden passar in på assyiernas långa historia som fader Daniel återgav.
hälsar Sabina
fredag 6 mars 2009
Från Jerusalem till Israel
"Jerusalem, du heliga stad,
vi pilgrimer, vi vandrare
vi går till dig..."
Så lyder en av sångerna i den internationellt kända "Neokatekumenala vandringen", som också har knoppats av i Sankt Franciskus i Jönköping.
När jag sjunger med ser jag framför mig den verkliga staden, Jerusalem med kyrkor och synagogor, kung Davids mur och Via Dolorosa. Jag har verkligen vandrat där och jag kan stämma in med psalmisten när han sjunger: "Jag gladdes i mitt hjärta, när man sade till mig Vi skall gå till Herrens hus. Våra fötter fick träda in i dina portar, Jerusalem."Ps 122)
Att Jönköping kallas "Smålands Jerusalem" har länge varit ett ärenamn. Det har varit bättre och mera underbyggt än Tändstickstaden. Även om Krügers tändsticksimperium sträckte sig till Indien och Japan så föll det samman efter 1932, medan de frukter som kom från Smålands Jerusalem ännu finns kvar och blomstrar. Ty Jönköping med sina många friförsamlingar var ju en missionsstad. Härifrån reste modiga män och kvinnor i decennier till fjärran länder. De byggde skolor och sjukhus, och räddade hundratals flickebarn från att dö. De skapade nya mönster för liv och moral. De var konstruktiva och hjältemodiga. Många dog därute, somliga blev förföljda men stannade kvar. Även i det kommunistiska Kina finns frukterna kvar i levande församlingar,i byggnader och minnen.
Att Jönköping i dag är en universitetstad med en växande ung befolkning utan inresse för eller kunskap om det arv som beteckningen Smålands Jerusalem står för,behöver inte vara anledning till att bespotta detta ärenamn.
"Det är ett skändat begrepp i dag", säger,Tomas Ivarsson, en av de konstnärer som ställer ut på Tändsticksmuseet och Tändsticksgränd 24. I stället för att resa måleriska gravstenar över Smålands Jerusalem hade det varit klokare att först undersöka vad namnet står för. Därför vill jag rekommendera Lisbeth Thapper, Roland Englund och Bruno Hagelsten att leta rätt på Anna Maria Claessons bok Kinesernas Vänner (Jönköpings Läns Museunm, 2001) Boken handlar om hur Kinamissionens berättelse för hundra år sedan blev en del av staden Jönköpings identitet.
"Förvisso en from stad men också en kosmopolitisk plats, där världen öppnade sig, där okända människor från andra sidan jordklotet blev välbekanta och inneslöts i vardagsliv och bönegemenskap och där kunskapen om andras nöd engagerade och skapade en beredvillighet att avstå."(Anna Maria Claesson)
Från Jerusalem till Israel !
Jag blir så upprörd över det här bråket kring tennismatchen i Malmö. Varifrån kommer alla dessa demonstranter? Varför skall vi betala för 1000 poliser som ska bevaka dem? Varför skall läktarna stå tomma och därigenom visa förakt för en grupp unga duktiga tennisspelare från Israel?
Hela upptåget är avskyvärt och uselt är det sätt som kommunen fegt visar sig stå på demonstranternas sida.
Du kan inte slå upp bibeln utan att finna att Israel är "Guds egendomsfolk", utvalt och fostrat i årtusenden. Även om de aldrig tycks lära sig läxan att följa tio Guds bud, så förblir de ett utvalt folk.Vad rätt har vi att blockera medlemmar av detta folk att få spela tennis i fred? Kriget mot Palestina och dess förödande veckor i Gaza blir inte löst genom gatstenar och burop eller poliskravaller. En riktigare väg är den som nu föreslås av president Obama: Möta, lyssna, förhandla. Det kunde i stället behövas ettusen kloka, fredsönskande ungdomar, som lämnar de vettlösa demonstrationerna bakom sig och engagerar sig för fredens väg.
tycker och tänker
Sabina
vi pilgrimer, vi vandrare
vi går till dig..."
Så lyder en av sångerna i den internationellt kända "Neokatekumenala vandringen", som också har knoppats av i Sankt Franciskus i Jönköping.
När jag sjunger med ser jag framför mig den verkliga staden, Jerusalem med kyrkor och synagogor, kung Davids mur och Via Dolorosa. Jag har verkligen vandrat där och jag kan stämma in med psalmisten när han sjunger: "Jag gladdes i mitt hjärta, när man sade till mig Vi skall gå till Herrens hus. Våra fötter fick träda in i dina portar, Jerusalem."Ps 122)
Att Jönköping kallas "Smålands Jerusalem" har länge varit ett ärenamn. Det har varit bättre och mera underbyggt än Tändstickstaden. Även om Krügers tändsticksimperium sträckte sig till Indien och Japan så föll det samman efter 1932, medan de frukter som kom från Smålands Jerusalem ännu finns kvar och blomstrar. Ty Jönköping med sina många friförsamlingar var ju en missionsstad. Härifrån reste modiga män och kvinnor i decennier till fjärran länder. De byggde skolor och sjukhus, och räddade hundratals flickebarn från att dö. De skapade nya mönster för liv och moral. De var konstruktiva och hjältemodiga. Många dog därute, somliga blev förföljda men stannade kvar. Även i det kommunistiska Kina finns frukterna kvar i levande församlingar,i byggnader och minnen.
Att Jönköping i dag är en universitetstad med en växande ung befolkning utan inresse för eller kunskap om det arv som beteckningen Smålands Jerusalem står för,behöver inte vara anledning till att bespotta detta ärenamn.
"Det är ett skändat begrepp i dag", säger,Tomas Ivarsson, en av de konstnärer som ställer ut på Tändsticksmuseet och Tändsticksgränd 24. I stället för att resa måleriska gravstenar över Smålands Jerusalem hade det varit klokare att först undersöka vad namnet står för. Därför vill jag rekommendera Lisbeth Thapper, Roland Englund och Bruno Hagelsten att leta rätt på Anna Maria Claessons bok Kinesernas Vänner (Jönköpings Läns Museunm, 2001) Boken handlar om hur Kinamissionens berättelse för hundra år sedan blev en del av staden Jönköpings identitet.
"Förvisso en from stad men också en kosmopolitisk plats, där världen öppnade sig, där okända människor från andra sidan jordklotet blev välbekanta och inneslöts i vardagsliv och bönegemenskap och där kunskapen om andras nöd engagerade och skapade en beredvillighet att avstå."(Anna Maria Claesson)
Från Jerusalem till Israel !
Jag blir så upprörd över det här bråket kring tennismatchen i Malmö. Varifrån kommer alla dessa demonstranter? Varför skall vi betala för 1000 poliser som ska bevaka dem? Varför skall läktarna stå tomma och därigenom visa förakt för en grupp unga duktiga tennisspelare från Israel?
Hela upptåget är avskyvärt och uselt är det sätt som kommunen fegt visar sig stå på demonstranternas sida.
Du kan inte slå upp bibeln utan att finna att Israel är "Guds egendomsfolk", utvalt och fostrat i årtusenden. Även om de aldrig tycks lära sig läxan att följa tio Guds bud, så förblir de ett utvalt folk.Vad rätt har vi att blockera medlemmar av detta folk att få spela tennis i fred? Kriget mot Palestina och dess förödande veckor i Gaza blir inte löst genom gatstenar och burop eller poliskravaller. En riktigare väg är den som nu föreslås av president Obama: Möta, lyssna, förhandla. Det kunde i stället behövas ettusen kloka, fredsönskande ungdomar, som lämnar de vettlösa demonstrationerna bakom sig och engagerar sig för fredens väg.
tycker och tänker
Sabina
måndag 2 mars 2009
Skatter på bokbordet
"Jag gör mina strandhugg i böckernas riken
och döljer mitt tjuvgods i rytmer och meter.
Jag plundrar den finvuxet ljusa antiken
och judarnas dystra profeter.
Så skynda kritik till ditt blodiga göra!
Min last är obskyr, det finns tjuv gods uti den.
Jag fraktar en konstlös och skiftande röra
av somligt som rör sig i tiden."
Alf Henriksson från Huskvarna karakteriserar sig själv på detta skämtsamma sätt. Citatet hämtar jag ur "Ordens Äventyr Alf Henriksson som språktänkare och språkbrukare" av Henriksson-kännaren Allan Lundberg (Carlssons förlag) Det är en bok full av vitterhet och ironi. Hans lek med ord och rim är fantastisk, hans granskning av språkets dekadans i vårt land görs med elegans men orden snärtar. Varje språkälskare och bokläsare får sig en grundlig eftertanke.
Alf Henriksson skrev lysande dagsverser och lika lysande populärvetenskapliga verk , både om antiken och den svenska historien. Hans förmåga att fånga upp och berätta på ett levande sätt förde Cicero, Caesar och Sapfo rakt in i nutiden liksom svenska kungar och allmoge.
Skönt tolkade han den kinesiske 800-talspoeten Liu Tsung-yüan . med dessa rader:
Över de tusen bergen ingen fågel.
Tiotusen stigar, men inga spår.
I enslig båt en gammal man som i snöhatt
fiskar ensam i kalla sjön.
Mycket mer skulle jag vilja kommenterar, när jag bläddrar i Allan Lundbergs intressanta bok men jag började min blogg med tanken att berätta om vilka REA skatter jag skall fylla mitt bokbord med i Sankt Franciskus Bokhörna nästa söndag. De är verkliga fynd:
"I gryningen söker jag dig
Meditationer över bibeltexter i morgonbönen Laudes"
Denna bok har nästan varje morgon i flera års tid förgyllt och fördjupat min Laudesläsning.
Påven Johannes språk är poetiskt. Hans lärdom stor och de många referenserna till kyrkofäder och helgon är lärorika.
Från Karmels förlag kommer två oskattbara böcker av två stora helgon:
"Allt och intet"
Johannes av Korsets liv"
av Anders Arborelius.
Biskop Anders som själv är karmelit menar att denne 1500-tals kastilianske munk och diktare har något att säga oss alla. Det finns något allmängiltigt och evigt i det han skriver. Och har man läst något av biskop Anders vet man att hans penna gör levande det han berättar.
Från Karmel kommer också en vacker liten bok av det unga helgonet Therése av Lisieux:
"Min väg är förtröstan och kärlek
utdrag ur brev"
Om denna bok skriver Wilfrid Stinissen: Ännu 100 år efter sin död upphör inte denna unga flicka att hänföra otaliga med sina skrifter och väcka dem till liv i förtröstan och kärlek. I detta urval av brev kan vi även ana något av hennes finurliga humor och ungdomliga frimodighet samtidigt som vi undervisas och inspireras att gå en väg i gränslös fötröstan och kärlek".
Dessa är bara några av de skatter jag vill locka med. Här finns barnböcker, andaktsböcker,livsberättelser, vackra kort, rosenkransar, mariamedaljer med mera.
Du som inte vanligtvis går i Sankt Franciskus skall veta att kyrkan ligger på Torpa i Jönköping, bussen nr 1 stannar framför den och porten är öppen hela dagen.Vill man köpa något finns en församlngssekreterare eller präst att lämna pengarna till. Jag är där mest på söndagen.
Hälsar Sabina
och döljer mitt tjuvgods i rytmer och meter.
Jag plundrar den finvuxet ljusa antiken
och judarnas dystra profeter.
Så skynda kritik till ditt blodiga göra!
Min last är obskyr, det finns tjuv gods uti den.
Jag fraktar en konstlös och skiftande röra
av somligt som rör sig i tiden."
Alf Henriksson från Huskvarna karakteriserar sig själv på detta skämtsamma sätt. Citatet hämtar jag ur "Ordens Äventyr Alf Henriksson som språktänkare och språkbrukare" av Henriksson-kännaren Allan Lundberg (Carlssons förlag) Det är en bok full av vitterhet och ironi. Hans lek med ord och rim är fantastisk, hans granskning av språkets dekadans i vårt land görs med elegans men orden snärtar. Varje språkälskare och bokläsare får sig en grundlig eftertanke.
Alf Henriksson skrev lysande dagsverser och lika lysande populärvetenskapliga verk , både om antiken och den svenska historien. Hans förmåga att fånga upp och berätta på ett levande sätt förde Cicero, Caesar och Sapfo rakt in i nutiden liksom svenska kungar och allmoge.
Skönt tolkade han den kinesiske 800-talspoeten Liu Tsung-yüan . med dessa rader:
Över de tusen bergen ingen fågel.
Tiotusen stigar, men inga spår.
I enslig båt en gammal man som i snöhatt
fiskar ensam i kalla sjön.
Mycket mer skulle jag vilja kommenterar, när jag bläddrar i Allan Lundbergs intressanta bok men jag började min blogg med tanken att berätta om vilka REA skatter jag skall fylla mitt bokbord med i Sankt Franciskus Bokhörna nästa söndag. De är verkliga fynd:
"I gryningen söker jag dig
Meditationer över bibeltexter i morgonbönen Laudes"
Denna bok har nästan varje morgon i flera års tid förgyllt och fördjupat min Laudesläsning.
Påven Johannes språk är poetiskt. Hans lärdom stor och de många referenserna till kyrkofäder och helgon är lärorika.
Från Karmels förlag kommer två oskattbara böcker av två stora helgon:
"Allt och intet"
Johannes av Korsets liv"
av Anders Arborelius.
Biskop Anders som själv är karmelit menar att denne 1500-tals kastilianske munk och diktare har något att säga oss alla. Det finns något allmängiltigt och evigt i det han skriver. Och har man läst något av biskop Anders vet man att hans penna gör levande det han berättar.
Från Karmel kommer också en vacker liten bok av det unga helgonet Therése av Lisieux:
"Min väg är förtröstan och kärlek
utdrag ur brev"
Om denna bok skriver Wilfrid Stinissen: Ännu 100 år efter sin död upphör inte denna unga flicka att hänföra otaliga med sina skrifter och väcka dem till liv i förtröstan och kärlek. I detta urval av brev kan vi även ana något av hennes finurliga humor och ungdomliga frimodighet samtidigt som vi undervisas och inspireras att gå en väg i gränslös fötröstan och kärlek".
Dessa är bara några av de skatter jag vill locka med. Här finns barnböcker, andaktsböcker,livsberättelser, vackra kort, rosenkransar, mariamedaljer med mera.
Du som inte vanligtvis går i Sankt Franciskus skall veta att kyrkan ligger på Torpa i Jönköping, bussen nr 1 stannar framför den och porten är öppen hela dagen.Vill man köpa något finns en församlngssekreterare eller präst att lämna pengarna till. Jag är där mest på söndagen.
Hälsar Sabina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
