Earth Hour

"Turn out the light
to prove
 we can unite
 together"

Sången från www.Earth Hour. se på nätet lockade. Nu skulle det bevisas!
Vi ska släcka alla lampor, förkunnade jag i god tid. Mellan halvnio och halvtio ska vi bara ha levande ljus och en brasa.

Intresset från familjen var ljummet.
Jag drev på.
Släckte mina älskade små lampor; sänglampan, bordslampan, fönsterlampan, sovrummet, andaktsrummet, hallen...

Men- ohoj! Du får inte ha den där lampan tänd, ropade jag.
-Men hur ska jag kunna läsa då?
-Du ska inte läsa, du ska tänka på vår jord...

Han gick ner för att tända en brasa. Från brasans sken skulle han kunna fortsätta med boken av Eyvind Jonsson.
Jag tog också med mig en bok.
Och flera små ljusstumpar som jag placerade på strategiska ställen, där vi kunde tänkas passera.

_Nu är hela nedervåningen släckt, ropade Mi triumferande.
-Vad är klockan frågade G irriterat. Hur långt är det kvar?
Timmen har inte börjat ännu, sa jag och önskade att jag kunnat köra genom byn och se på alla mörka fönster.
En gång hade jag upplevt det och det var väldigt kusligt. En jättepropp hade gått och släckt all belysning i byn.
Det var som mörkläggningen under kriget.

Grannarna mittemot var i Stockholm. Deras fönster lydde en dataförberedd timme, då de skulle lysa för att lura presumtiva tjuvar att de fortfarande var hemma och satt vid kvällslampan och småpratade.
När jag drar ner min rullgardin känner jag mig trygg.
De finns där på andra sidan vägen. Så ser det ut i alla fall.

Mi kom från Skrivstugan. Där var det släckt.
Men katterna?
Ah, de ser ju i mörkret.

Vi satte oss vid brasan. En liten familj i ett mörklagt hus kring en flammande eld. Det kändes gammaldags. Så var det förr. Elden var husets hjärta. Där kokades maten. Där värmdes vattnet. Där kom sagorna och berättelserna från alla vrår som i Topelius dikt:

Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från långt försvunna dar
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå
och underbart  och vemodsfyllt och varmt är hjärtat då..

G berättade om Jan Åkermans hus: När man kom in i hallen som var full av uppstoppade djur  såg man  i mitten  en härd  omramad av sten   fylld av  jättelika ekstockar  som brann och  glödde.Röken steg upp mot ett hål i taket.

-Har du dragit ut spjället, ropade jag, när det sprakade till inne i kakelugnen.
En löjlig fråga som knappast var värd ett svar förstod jag och öppnade luckorna för att få både värme och ljus.

Vi försjönk i var sin bok. Hunden Faxe kom tassande  från köket för att göra oss sällskap under Earth Hour.

Jorden som vi skulle rädda snurrade långsamt runt. Och vi satt mitt på jorden.
Några timmar senare började sommartiden.

Vad är klockan?

Tre minuter kvar.

En djup suck och allt återgick till det vanliga.

Vi hade gjort vår plikt.
Vi hade släckt en timme .

We turned out the light
we could unite
and proved
we were together...

Sabina

Marie Bebådelsedag. - Herrens bebådelse

Ibland samverkar allt till att en dikt föds:

Det var mild vår och hjärtat var fyllt av de bibliska texternas skönhet denna Marie Bebådelsedag i Ölmstad för många år sedan.

Jag sprang i glädje hem den korta vägen från kyrkan, vars klockor ringt in den skönaste dagen om våren, Inkarnationens födelse, och då började orden samlas för att ge uttryck åt det som min själ var fylld av:

Jag ser att himlen är blå

och jag vet att fågeln sjunger.

Men hans vinge var vit

och ljuset var mer än solen.

Och hans röst var klar,

ja stämman var mer än silver.

Jag ser att himlen är blå

och jag ser att kullarna grönskar.

Men mitt hjärta klappar så

och mina kinder bränner.

Jag vet inte hur det skall gå

och jag vet inte vad jag känner.

Jag ser att himlen är blå

och jag hör, o jag hör, att fåglarna sjunger.

Men Hans vinge var vit

och Hans röst var klar som silver:

"Maria skall föda en son"

Jag hör hur orden ekar.

"En son skall du föda snart"

Jag svarade:"Ske som du vill"

Sen jublade mitt hjärta.

Nu skyndar jag över bergen

och försöker förstå vad som hänt.

Jag söker Elisabets hand.

Hon räcker den till mig:

"Nu spratt barnet till i mitt liv"

men mitt hjärta bultar av ångest.

Jag ser att himlen är blå

och jag hör att fåglarna sjunger.

Ja, himlen är plötsligt fylld

av ljuvliga sånger.

Men Hans vinge var vit

och Hans stämma bar klangen av silver.

25 mars i Ölmstad på 1970-talet

ÄNGLAR I VITT

Vi har blivit stamkunder. Dörrarna öppnas utan gnissel. Stolarna står tomma och väntar. Golven är rena även om vi vägrat ta på oss blåa plastsockor för att skydda dem från februriblötan.

Stamkund var? Inte är det Hagbergs konditori även om det lockar.
Inte är det Gyllene Uttern trots sitt charmiga läge. Där har jag varit på bröllop, festmiddag och som föredragshållare för Rotary. Inte är det Ribbagården fastän den rymmer ett ljuvligt minne av en ung journalist som möter en annan ung journalist och tycke uppstod...

Nej vårt stamlokus är torftigt, vardagligt, tråkigt, nödvändigt och besöks av lika många varje dag året om. Men inte så ofta som av oss.

Kan man få Frikort på Operakällaren? Eller Grand Hotell i Stockholm?
 Det vore eftersträvansvärt. Men Frikort på Vårdcentralen i Gränna kräver återkommande krämpor och är inte guldkantat. Men visst tjänar man på det.Den enda som inte tjänar på mitt frikort är min kära dotter som måste agera chaufför.

Nu undrar läsaren vad det är som tvingar bloggaren till vårdcentralen. OK, det skall inte bli ett typiskt sjukreportage som Rapport älskar att skrämma tittarna med. Det skall inte blir ett snyftreportage på första sidan i Jönköpings Posten  ägnat att väcka medömkan . 
Det har att göra med något så viktigt och märkligt och för mig 
tidigare okänt som dålig blodcirkulation. Följderna kan bli överraskande. Varför är benet svullet? Varför uppträder små löjliga sår på foten? Varför?
"Små sår och fattiga vänner ska man bry sig om".har jag lärt mig. Och nu har jag förstått hur viktigt det är. Det vet också våra vitklädda änglar som gärna skockar sig runt mitt ben och mina små sår, rynkar pannor, stryker på salvor, lindar med meterlånga lindor och frågar ängsligt, om det är för hårt...

Sen är det meningen att jag ska kunna gå med mitt ena ben svullet och lindat, fast det känns som ett träben.Och jag rör mig styvt och fallfärdigt genom gräsmattans blötsnö och uppför de gamla knirkande trapporna i det gamla knirkande huset. 

Två dagar får jag gå med benet svullet och lindat.

Sen är det meningen att det ska bli bättre.
O,ja, visst är det bättre.
Men nej, det måste lindas igen.
Min vita ängel surrar fast det arma benet som blivit så mycket bättre men inte tillräckligt bra och tejpar så det ska hålla. Och jag linkar ut på de rena golven i den vackra vårdcentralen ut i blötsnön för andra gången.

Eftersom vi har blivit stamkunder är detta något som upprepats många gånger.
Vi har stoiskt passerat Hagbergs konditori även om vi anser oss värda en god bakelse. Vi har svisch.....
Till sist kommer vi hem till våra knirkande trappor och går med stelt ben in i salen där en brasa väntar och tröst efter dagens mödor.


Det är dags för en god bok, en kopp rykande hett te och en skorpa med honung från Rosenlunds bigård.

hälsar stamkunden

Sabina
PS.
Jag har sett på bilder av Florence Nightingale och jag anar nu små spetsvirkade hättor på våra vita änglars huvuden. Varför har de inte de där gamla fina sjuksköterskedräkterna som tröstade soldaterna på Krim en gång?
Ska jag föreslå vårdcentralens ledning? 
De har ju humor. På fredagar får systrarna gå i kjol,har en syster berättat.
Varför inte på måndagar med Florence Nightingaels lilla hätta!
DS