söndag 21 december 2014

Samtal



Det är jultid. Då närmar sig människan de högre sfärerna.Hon tänker djupt och frågar sig vad meningen med livet är. NÅGON väcker frågorna.
Så var det i dag på Färdtjänsten.
Chauffören tittade på mig och sa sedan: Du har ett snällt ansikte.
Jag tänkte för mig själv att det kanske är i dag när jag just har varit i kyrkan. Men inte har jag alltid ett snällt ansikte. Trots det blir jag glad.
Sen kommer nästa replik medan vi kör in på E4-an: Tror du han kommer snart?
Han förklarar ingenting men jag anar att frågan ställdes ur djupet av hans ångestfyllda hjärta dessa dagar före jul, före Jesu ankomst.

Han frågade alltså: Tror du Han kommer snart?
Det var Herrens sista ankomst mannen tänkte på.
Men jag styrde in på en annan tanke: "Jesus kommer snart. Och vi ska vara som tempel, sa prästen i sin predikan, där Han kan få rum."
Mannen teg, förlorad i sina existentiella tankar,medan han körde in i ett garage för att spola bilfönstret.Han hade ingen spolarvätska.
"Får jag skaffa spolarvätska, hade han frågat och jag sa ja, för jag hade inte bråttom.
Men hans tankar malde.

-Jag vill möta Jesus, utropade han plötsligt.
Vad säger man då?
Mindes en artikel jag läst om tiggarna och svarade:
"En man sa häromdagen att han ser Jesus i tiggaren som han möter"
"Så är det, förklarade jag. Jesus finns i varje människa.Och om man ser Honom i den man möter blir hjärtat öppet och varmt."
HM ,mumlade chauffören och rattade vidare mot Ölmstad.

Han upprepade: "Jag vill möta Jesus".
Märklig önskan. Han kom från Iran, det gamla Persien. Han föräldrar bor i Kanada. Hans dotter går i konfirmationsklass i katolska kyrkan - allt detta berättade han för mig medan han höll fast vid den svindlande tanken om ett möte med Jesus.

Ack om jag hade kunnat tala med honom om det innerliga mötet i Eukaristin, eller om mötet i Bibeln, om jag hade kunnat .
Plötsligt sa han: Vill du be för mig att jag får möta Jesus?
Genast kom bönen om färdtjänstchaufförens önskan inför julen  över min läppar och avslutades med ett korstecken.

Han var nöjd. Jag var nöjd och när han stannade bilen utanför Rosenlund,"det underbara stället i skogen",gav jag honom en jultidning jag hade i min väska. Hade tänkt ge den till Gogo, men hon har nog rest till Paris för att möta sina vänner från Burundi.
Nu fick chauffören från Iran denna vackra jultidning som jag beställt från Världenidag.När vi gick genom trädgården visade jag honom vårt Mariaskåp. "Hon beskyddar oss, sa jag till honom. Jag hoppas han tog med sig tanken om ett hus beskyddat av Maria. Hon som födde Jesus "vid midnatt i bitande köld i Betlehem".

Gud  välsigne Färdtjänsten!

Sabina

lördag 20 december 2014

Berättarkväll



"Och nu är lampan släckt
och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp
från längst försvunna dar

och milda sägner flyga kring
som strimmor i det blå
och underbart och vemodsfyllt
och varmt är hjärtat då."
Zacharias Topelius

Det var en märkvärdig kväll. I en väldig ugn sprakade en brasa och inte långt från den  stod flera bänkar uppställda på rad.Ute var det kyligt och vi var många som fyllde platserna och skapade värme i detta originella rum.Vi hade kommit för att lyssna till berättelser från fjärran länder. Vi skulle få smaka på annorlunda rätter -allt var upplagt för en resa till sagornas ursprungsland. Assyrien.

Berättelserna har alltid funnits  i den assyriska kulturen- och hon som skulle öppna för oss denna kväll ett landskap fjärran från vår egen moderna digitala värld, Anna Melle, stod som en valkyria i
centrum för våra blickar.
Hon föddes i en liten by i sydöstra Turkiet men fick som ung uppleva flyktens rädsla och faror så som tusentals andra i dag tvingas uppleva i samma trakter.
I sin själ bar hon med sig berättelserna. Ännu när hon var liten hörde hon sin mor och far berätta.
Hon fann ett ord i Bibeln som talade starkt till henne:

"Min son,glöm inte vad jag har lärt dig,bevara mina bud i ditt hjärta.
Bind dem kring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla."
Ordspråksboken 3:3

Nu ville hon bjuda in sina vänner till berättelsernas magi, till den assyriska kulturens skönhet och smak.

Hon gick till Länsmuséet i Jönköping, talade sig varm för spridandet av kultur från andra länder och fick den häpne museichefen att göra något han aldrig tidigare gjort.
Han inbjöd till en berättarafton vid den varma brasan i det avlånga rummet
Skulle någon komma?

Vi var där! Vi kom från kylan och värmdes av brasan, åt oss mätta av pitabröd och läckert kryddade gurkor och kikärtor till porlande  drycker i eleganta glas.

Det flertusenåriga Gilgamesh eposet framfördes i en magisk gestaltning av  sångerskan Ingela från Stockholm, som i praktfull klädsel gav en glimt av den assyriska kulturens forna skönhet.Och så kom höjdpunkten:Boken om" Kikärtan och andra österländska fabler och sägner" presenterades.

Visst älskar man sagor och berättelser om kungar och drottningar, om vallpojkar och prinsessor. Om människors fåfänga drömmar och falska löften.
Det fina med de urgamla berättelserna som Anna hörde som barn var just den sens moral de alla presenterade.

Och medan vi skrattade åt bonden som drömde om rikedomar med en vacker kikärta i sin hand,kände vi  igen oss i våra fåfänga drömmar om framgång och rikedom.

Stilla musik från tre skickliga violinister skapade den mystika stämning som vi förväntat oss denna berättarafton i Jönköpings länsmuseum med Anna Melle och alla hennes sagor från det förlorade landet .

Sabina





lördag 8 november 2014

Nöjesresa



Det var dags för en utflykt tyckte Mi och bokade in den lediga fredagen.
Jag som förr åkte tåg varannan vecka till Lund och tågluffat genom hela Europa med ryggsäck och skrivmaskin, blev förtjust över blotta tanken.

Tåget hade förvandlats till Östgötapendeln. men samma lätta skakningar,samma utsikt från fönstren med stopp i Forserum och en gäll högtalarröst som basunerar ut ankomsten till Nässjö!
"Där brukade tåget till Lund stå", sa jag och pekade över spåren.
Nu väntade den beställda färdtjänsten och när den svängde in på  Nässjös smala gator tänkte jag på Ulla Olin, Nässjös berömda poet, som jag hälsade på, när hon bodde här. Hon skrev i en dikt om "Tågmästare Gustafsson":

"Verkligheten, för honom som för alla svår att uthärda,
hör han dag ut och dag in dunka förbi, över otaliga
skenskarvar mellan Nässjö och Stockholm..."

Jag hör samma skenskarvar dunka där jag sitter med näsan mot fönstret och minns:
Varje lördag tog jag bilen och for hit för att hälsa på min bror Bertil,hans älskade Lalla och deras fyra vilda pojkar. Utmattad for jag hem på söndagskvällen laddad med ämnen för flera kåserier i Smålands Allehanda.

Ulla Olin var gift med rektorn för Sörängens folkhögskola,"Gucka" Nilsson och fastän jag inte ser Sörängen från tåget,minns jag vägen dit och de många stimulerande  författarmötena, där paret Nils-Gustav och Ulla var centrum.

Vi stiger av i Nässjö. Jag springer inte bort mot Lundatåget som för 25 år sedan. Första gången gick jag lite långsammare för jag bar på en dyrbar börda: nyfödde Johannes i en korg. Jag kunde inte avvara honom fastän jag skulle inställa mig till ett nytt jobb - som pressekreterare på IM. Min baby blev omhändertagen i Brita Holmströms hem, där det fanns unga pojkar som visste att ta väl hand om ett spädbarn!

Omedvetet ser jag mig omkring efter min bil. Den brukade ju stå här - men ack det var längesen. Nu har en röd koloss från Nässjö Färdtjänst ersatt den och jag rattas till Nässjös nya fina bibliotek,medan Magdalena springer samma väg och hinner vara där för att möta mig vid ingången till Kulturhuset.

Det här var målet!
 Detta är hennes nya arbetsplats och trevliga arbetskamrater hälsar innan jag slussas in till den fantastiska utställningen av Broderier skapade av en grupp invandrarkvinnor från Bergsjön.

Biblioteket är en mäktig miljö med hyllrader av böcker, där jag naturligtvis börjar fråga efter författarna Sandgren men också fastnar för en ny antologi om svenska kvinnor i kyrkans liv.Den lånar jag meddetsamma.

Vi fikar i konditoriet och trivs som barn på utflykt.
Jag ser stranden vid sjön skymta och minns två små glada gossar,Sverker och Harald, som gick hand i hand med mej vid sjön för att mata änder!
Det var då, det var så och inte i fjol...

Det gör ingenting att novembers lätta duggregn droppar över oss när vi hör skenskarvarna dunka och återvänder på det lilla tåget, som programenligt stannar vid Forserum för att till slut öppna dörrarna vid Huskvarna station.

På hemvägen gnolar jag Ulf Olrogs visa: Vi har varit på turné...och gläds åt att minnen av platser och händelser fortfarande dyker upp som negativ i mörkrummet och blir till klara urskiljbara svartvita foton.

Ska vi ses i Nässjö nästa år?

Sabina

söndag 2 november 2014

Allahelgona-äventyr


November.Duggregn. Månen mellan svarta moln. Allhelgonakväll
Jag hade ett gravljus och jag ville hedra vår kära Tant Hanna, kokerska i fem prästfamiljer i Ölmstad och vårt alltiallo från den septemberdag då vi kom till Rosenlund.

Förra året lyckades jag hitta gravstenen och sätta mitt ljus med en bön vid hennes grav.Jag minns bibelordet på stenen:
 Upp.21:Gud själv skall avtorka alla tårar från deras ögon.Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget."

Tant Hanna hörde till de fromma  landet." Saliga de som är fattiga i anden, ty  dem hör himmelriket till." Matteus 5:3
Och himmelriket, det var glädjen att sitta vid köksbordet med ett berg av äpplen att skala framför sig. Det var att hjälpa till att hänga upp gardiner i salen eller skura trappan upp till övervåningen.
Hon lärde mig att ta ur haren som Gunnar skjutit, att rulla ihop kåldolmar och göra en god sås.
Tant Hanna ska få ett ljus vid sin gravsten också i år.

Det kunde inte varit mörkare. Även om kyrkogården var fylld av levande ljuslyktor och även om månen då och då visade sig mellan molnen var det obegripligt mörkt.

-Är du säker på att du hittar graven, frågade Magdalena som bar ljuset och tändstickorna.
Ja visst, sa jag. andra raden nerifrån och bredvid en gravsten där det står Josef.
Vi letade men fann varken Hanna eller Josef. Till slut stannade vi och skänkte ljuset och bönen till Karlsson i Långeberg. Jag bad mitt Fader Vår för Tant Hanna i mörkret mellan gravstenarna och tänkte på orden i Uppenbarelseboken, som tröstat henne.

God afton

önskar

Sabina

onsdag 29 oktober 2014

Kvällsdikt



Om två timmar går solen ned.
Kvällshimlen förbereder avskedet och rosafärgade moln flyger förbi bakom svarta tallar.
Jag ser ut genom fönstret i skrivstugan och tar en paus från det evig letandet.
I går samlade jag material ,fäste hop med en vit klämma för att ta med till vårt sammanträde
Men var la jag bunten? Har letat utan att hitta.

Värre var dock att jag tog på mig en regnrock,stoppad mobilen i fickan och gick ut.
När jag skulle ta fram den oumbärliga mobilen var den inte där. Bara ett stort hål.
Lagom för en svart mobil att slinka igenom.
Jag började leta. Hämtade en räfsa och drog genom gräset.
Lånade en ficklampa och banade väg från stugan till huset.
Ingen mobil
Trött accepterade jag förlusten med ett svagt hopp att morgonljuset skulle avslöja gömstället.
I stället var det ett välkomnande pip inne i skrivstugan som väckte hoppet om ett återseende.
Just det. Här hade jag stoppat ner mobilen och här hade den glidit ut genom hålet.

Jag hade mumlat den känd frasen: Tony,Tony, turn around
Something is lost and must be found.
riktad till den helige Antonius, som sägs ha förmåga att få folk att hitta saker

Hade han hjälpt mig eller var allt bara ett tecken på mitt eviga slarv?
Nej- det var naturligtvis en påminnelse om mitt beroende av "den där leksaken" som Gunnar brukar säga. Tekniken har erövrat vardagen. små pip och ivrigt klickande på bokstäver för att hålla konversationen i gång med vänner har ersatt det lugna telefonsamtalet, det stillsamma brevskrivandet, de mänskliga mötena.

Jag tar fram Gunnar Ekelöfs "Sent på jorden",( nummer 200 av Första upplagan) och citerar

"blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

Blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnen leker tyst med ord på golvet

det vita dukade bordet väntar på någon
vars steg aldrig kommer uppför trappan

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingens hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.

"Det är möjligt, skriver Folke Isaksson i en kommentar, att framtiden(om den inträffar)kommer att betrakta Gunnar Ekelöf som den störste lyrikern på svenska under detta århundrade."
Dikten skrevs 1932.
Han kanske var den störste på 1900-talet, men vi fick en stor diktare och nobelpristagare på det tjugonde århundradet. Tomas Tranströmer!

Godafton kära vänner!

Sabina




tisdag 28 oktober 2014

Höstens tid



"Tiden kommer till oss", skriver Margareta Melin i en ny dikt och tankebok och eftersom det gått fyra månader sedan jag sist skrev i min blogg vill jag bara se framåt- även om det ha varit en händelserik sommar.

Nu är det höst "när alla grindar står öppna mot alla hagar..."
Äpplen faller ner i den röda lövmassan.Solen lockar ut ett och annat bi från kupan, solen går upp sent och ner tidigt.

Snart är det Alla Helgons dag och JP excellerar i reportage om döden.
Behövs det verkligen? Vi lever ju alla mer eller mindre nära den ovälkomna gästen. I somras förlorade vi vår kära vän Birgitta Wetterheim, som insjuknade just när hon kommit hem från vandringen på Inkaleden. Det blev hennes avsked till livet.Så djärvt och vackert!
I går fick vi bud att vår granne Annas mamma hastigt avlidit i samma sjukdom. För några veckor sedan var vi i Vadstena på syster Willibrordas begravning och en månad tidigare tog vi farväl av syster Teresia Nu är där bara åtta birgittanunnor i det ärevördig klostret, dit saliga moder Elisabeth Hesselblad kom 1935 fylld av sin kallelsen att väcka minnet av Sveriges stora helgon Birgitta till liv.

Varje gång vi får ett dödsbud säger vi: Må hon vila i frid. Må det eviga ljuset lysa för henne.
Och på kyrkogårdarna brinner nu många ljus för gravens frid.
Det är vackert.
Jag vill gå till Tant Hanna Lindqvists grav på kyrkogården i Ölmstad och tända ett ljus. Hon mötte oss när vi kom till Ölmstad för 56 år sedan.Tant Hanna var kokerska och hade tjänat i fem prästfamiljer. Hon hade sett Gunnar som barn och hon blev självklart också vår kokerska, lärde mig mycket genom åren.Nu vilar hon i frid!

Tomas Tranströmer skriver "ett långt brev till de döda
på en maskin som inte har färgband bara en horisontstrimma
så orden bultar förgäves och ingenting fastnar."

Frid och allt gott
önskar
Sabina

torsdag 24 juli 2014

23 juli



Sommaren 1958 var lika varm som i år. Mest låg jag på Vätterstranden, badade och fick idéer till trevliga reportage. Jag jobbade då på Smålands Allehanda. Jag var Sabina. Precis som Yvonne i dag. Alla läser henne. Hon skriver varje dag. Om kultur, om personligheter, minnen.Hon kåserar och heter då Elvira. Där framställer hon sig en smula töntig,handfallen, som det alltid händer saker. Sabina skrev inte alltid om sig själv. Jag hade en bror i Nässjö med fyra barn. När jag besökte dem kom jag alltid tillbaka med en påse full av historier. Jag älskade att skriva om barn...Det blev mina kåserier!

Well - det var inte om sommaren 1958 jag skulle skriva utan om min första resa till Vadstena.
Jag var ju som de flesta svenskar. Visste att det fanns ett kloster i Vadstena. Och tog det djärva steget att ringa dit för att få intervjua abbedissan.

Jag minns med vilken bävan jag ringde på dörren, steg in och mötte den första nunnan i mitt liv.
Det skulle vara intressant att i dag läsa artikeln jag skrev.
Tyvärr är den arkiverad i vårt släktarkiv i Linköping- och den finns naturligtvis också i en tjock pärm av Smålands Allehanda.
Men jag gör mig inget besvär. Jag minns emellertid med viss stolthet det brev jag fick av abbedissan, som fått läsa min artikel i förväg. Hon skrev nämligen att hennes förtroende för journalistkåren hade ökat, att jag tydligen begripit allt och kunnat skriva en trovärdig artikel.

I går var jag i Vadstena igen. 
Det var den 23 juli och är en dag jag sällan missar. Den heliga Birgittas himmelska födelsedag.Hon dog nämligen den 23 juli 1373 i Rom.Det har också blivit  den stora pilgrimsdagen för Vadstena och dessutom  dagen för Societas Sanctae Birgittas festgudstjänster i Blåkyrkan.

Så många minnen under dessa valv! Processioner, sånger, predikningar, tideböner.  Jag hör ännu den jublande psalmsången "I himmelen, i himmelen, där Herren Gud själv bor..".och  ser i minnet hur portarna öppnas och kvällssolen flödar in över stengolvet medan skaran sjungande drar sig ut från katedralen till det gröna gräset  där  karolinergravarna  med bronskorsen minner om en annan tid, medan vi fortsätter:" hur härlig bliver sällheten, hur outsägligt stor, där ansikte mot ansikte jag Herren Sebaot får se..."

Detta är avslutningen på SSB:s completorium - men i går stannade jag inte så länge.

Ibland har  jag bott  på pilgrimscentrum för att få vara med om den tidiga Laudes i Blåkyrkan- flera år har jag varit med om Societas vandring från Vadstena till Birgittas och Ulfs hem, Ulfåsa,  vid sjön Boren,  vid vars ruiner  vi firat Mässa - Vackra minnen som bildar en ljuvlig blomsterkrans kring den 23 juli i Vadstena..

I går fick vi besöka en döende syster, som fått sitt sista sjukrum i  klostrets biskopsrum och tog emot oss med strålande ansikte. En syster som under snart sextio år varit birgiittanunna och tjänat klostret med både händer och konstnärlighet. Många är de finurliga teckningar som pryder anslag och brevpapper,kort och inte minst vackra ikoner hon åstadkommit.
Det fanns ingen sorg kring hennes bädd, snarast glädje och 
hoppfullhet.
Kanske blir det så när man är nära himmelens port -" som står öppen ock för mig"

Ett lysande föredrag av musikvetaren Karin Strinnholm Lagergren om birgittaklostrens gregorianska mässång bjöds oss  vid den traditionella sexten i Blåkyrkan med rika musikillustrationer.

Och över pilgrimsstaden föll  hela denna dag rikligt med brännande solsken.Låt oss mötas i Vadstena nästa år den 23 juli!
Sabina

.

måndag 30 juni 2014

Peace unto you


När jag häromdagen läste Jesu utsändningstal i Lukas 10, fastnade jag för det här:
"När ni kommer in i ett hus, så säg först:Frid över detta hus.Och om där b or en fridens man skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom;annars skall den vända tillbaka till er."(vers 6)

Åren rullade tillbaka. Jag befann mig som ung och nybliven mamma i vårt hus Rosenlund. Prosten Olle Thulin kom in genom dörren. Han såg sig leende omkring och jag minns att han sa något om att det känns när det finns ett litet barn i huset. Hans leende utstrålade frid. Och när besöket var över stannade friden kvar hos oss.

Jag mindes det gamla paret Winqvist på Lyckås. De kom med stillsam ro och frid, särskilt Anna Winqvist. Robert var jägare så det blev mest jägarprat, men Anna Winqist var stillsam och moderlig, en fridens kvinna.

Och det märkliga paret Schäffer som bar med sig svåra erfarenheter från Hitlers Berlin men i sina personligheter var präglade av judisk vishet och inre frid.

Våra dörrar har öppnats för så många och friden har övervintrat trots kalla kårar av ofrid, som tyvärr ofta drar in i fridens boningar.
Så spännande det var när den katolske prästen pater Gerhard, passionist från England och pater Patrick, passionist från Irland besökte oss.D et blev högtid och det blev mycket skratt och humor och härliga berättelser från nya områden för oss båda.

Vårt hem består mest av möbler från den stora 12 rums- prästgården i Nyköping, som tömdes mellan oss tre syskon när pappa pensionerats några veckor efter vårt bröllop. När Ma kom hit första gången utropade hon förtjust: Oh, det är som en liten prästgård. 
Och genom mina journalistiska kontakter med det kyrkliga livet i Jönköping kom det också ganska ofta att bli en samlingsplats för ortens prästpar, Thulins och Bredins. De förde med sig inte bara den där friden som Jesus lovade utan också många roliga historier, som vi båda, prästbarn själva, kände igen från vår barndoms prästgårdar.

Det är tyvärr inte så vanligt att man önskar varandra frid. Men när jag en gång skulle åka till Berlin med en grupp pingstvänner för att göra reportage möttes jag av ett varmt:"Frid syster" och tyckte att det var som en riktig apostolisk hälsning. 

Den helige Paulus skrev alltid i sina brev: "Nåd och frid från Gud Fadern och Kristus Jesus vår frälsare."
Och friden följde med till de nya församlingarna.

Vår gästbok är fylld av vackra ord och tacksamma beskrivningar av fika, mat och samtalsämnen..Ibland har jag lyckats fotografera  våra gäster och klistrat in bilderna i gästboken. Deras ansikten utstrålar glädje och deras besök har nästan alltid  efterlämnat en doft av frid. Så har de kunnat bidra till att hålla friden levande i vårt hem.

Jesus fortsätter sedan  till lärjungarna i Lukas 10 med en trevlig uppmaning:Stanna sedan i det huset och ät och drick vad som bjuds...
Och jag minns en irländsk hälsning, som bjöd friden att komma till det dukade bordet...
Det gör den förresten alltid med varje måltids bordsbön.

Frid med er alla som läser denna blogg

önskar Sabina

torsdag 29 maj 2014

Fyra påvar.Två helgon


Det var så stort. Den 27 april 2014 helgonförklarades två påvar samtidigt. Båda har lämnat spår i historien: Johannes XXIII, som startade Andra Vatikankonciliet. Johannes Paulus II som öppnade världen för Kyrkan och med sin erfarenhet av kommunismen var delaktig i att störta Berlinmuren och skapa ett enat Europa med öst och väst. En diktare på Petri stol. En ungdomspåve, som initieradeVärldsungdomsdagens tradition. Nästa år skall den hållas i Krakow där han en gång var ärkebiskop!

Påve Franciskus firade helgonförklaringsmässan. Påve Benedikt,numera emeritus, stod ödmjukt vid sidan och deltog.Mötet mellan de två levande påvarna var hjärtligt.

Media svämmade över och människor delade med sig av sina minnen. Johannes Paulus hade ju besökt Sverige, talat i Globen,firat Mässa i Uppsala. I år firades en mässa vid en minnessten som markerade påvebesöket för 25 år sedan.

Också jag hade något att berätta om mina möten med den nu helgonförklarade påve Johannes Paulus :


Mitt första minne av påven Johannes Paulus II var när jag såg pater Woiciech slå kullerbytta och hjula i entrén till Sankt Franciskus kyrka i Jönköping.
" Vi har fått en polsk påve, frustade han. och runt honom stod en krans av jublande polacker. Det var den 16 oktober 1978. Jag var inte ens katolik då men brukade besöka den katolska kyrkan ibland. Året därpå skulle jag resa till Polen för att göra research för en bok om det polska helgonet och martyren Maximillian Kolbe. Jag hade planerat att fara i juni. Samtidigt med påven, vars första utlandsresa gick till hans hemland. Pater Woichiech varnade mig. Då kommer du bara att följa påven, sa han och glömma allt om Kolbe. Jag reste en vecka senare.
Det blev ändå en minnesvärd resa. I varje gathörn, i varje skyltfönster, i varje kyrka mötte jag Karol Woytola. I Warszawa fick jag veta att han predikat i Sankta Annas kyrka. I Krakow fick jag utpekat balkongen där han stått och sjungit med studenterna. I Auschwitz fick jag knäböja på samma plats som han böjt knä.Den polske påven  blev min en vägvisare till det katolska Polen.

Det skulle bli fler möten.
På den tiden turnerade jag med musikspelet "Visa mig vägen" Vi blev inbjudna till Polen och framförde spelet, som handlade om den heliga Birgitta, i Birgittakyrkan i Gdansk. Sångtexterna översattes skickligt av en församlingsmedlem, Jadwiga Sliwa.
Vi blev inbjudna till Rom och Birgittinernas generalabbedissa Madre Tekla Famiglietti ordnade ett möte med påven .
Medan vi väntade på honom i en av salarna i Vatikanen fick jag en idé: Vi sjunger Balladen på polska, viskade jag till kören, som drog i gång. Då kom Johannes Paulus.
Häpet höjde han huvudet, log, satte sig ned och började stampa med foten i takt med den taktfasta melodin.
"Jag trodde jag skulle möta en svensk grupp, sa han till Madre Tekla, när han möttes av våra inlärda polska hälsningar. Han såg på oss, han log mot oss, han hälsade på oss och tog i hand!.

Nästa möte som jag minns var inte jag med, däremot min son Johannes. Det var när påven avbröt sin rundtur i Frankrike  i Lyon och gjorde en avstickare till närbelägna Taizé
Sjutusen ungdomar stod samlade när Johannes Paulus anlände i bil på grund av den täta dimman.
"Jag kommer som en pilgrim, sa han, och som en pilgrim stannar jag en stund och dricker av den friska källan." Och han påminde om påve Johannes XXIII :s spontana ord när broder Roger första gången kom till Rom: "Ah, Taizé, that little Springtime…" och fortsatte vänd mot broder Roger och bröderna: "Jag hoppas att Herren kommer att bevara er som en blommande vår och att ni förblir enkla i evangeliets glädje och ert öppna broderskap"
Innan det korta besöket var över hade han gett ett gott handslag till alla bröder, som kunde skicka hem var sin bild av mötet med Johannes Paulus II, som nu på söndag blir upptagen i de heligas skara.
Jag tar fram Czeszlaw Milosz diktsamling DET, Brombergs 20049 där han skrev ett Ode till Johannes Paulus åttionde födelsedag och citerar sista strofen:

Du är med oss nu och därför alltid med oss.
Då kaosets krafter ger sig till känna,
sanningssägarna förskansar sig i kyrkorna
och bara tvivlarna håller på sin tro,
skall ditt porträtt i vårt hem dagligen minna om
vad en människa förmår  och hur helighet verkar.

(övers. Anders Bodegård)

 Om jag kunde skulle jag scanna bilden av vårt möte. För det blev fotograferat. Och naturligtvis hade jag med mig en bunt  av min  tidning Jungfru Maria, som jag då gav  till påven och lyckades också hälsa honom på polska: med en inövad fras:
Pochwalony Jesus Christus, vilket betyder Lovad vare Jesus Kristus och är en traditionell hälsning kristna emellan i Polen.
Påven svarade på polska..

Sabina.

tisdag 13 maj 2014

Martyrernas tid


Kejsar Diocletianus, 300-talet, har många liv på sitt samvete. Han förföljde kristna med samma energi som Stalin och martyrerna blev många.Många martyrdagar finns i den katolska kalendern. Men när jag läser tidskriften Open Doors får jag veta att också i dag dödas kristna för sin tro. Kristna är faktiskt den största grupp av förföljda i världen i dag. 
Det är farligt att vara kristen, även om Marcus Birro gärna gör sig själv till martyr för det spott och spe han får utstå i media. Men han är inte död än. Alltså ingen martyr.Den glorian vill jag ta ifrån honom.

I maj månad kan vi läsa om två soldater i den romerska armén som fick uppleva avrättningen av några kristna. Imponerade av deras ståndaktighet och tro sökte de sig till de kristna och blev döpta. Kejsaren tålde inga kristna soldater i sin armé varför  Nereus och Achilleus fick följa de dödade martyrernas spår.

Pankratius var en ung föräldralös gosse som med sin morbror kom till Rom och blev kristen. Morbrodern dog en naturlig död men Pankratius fängslades och fördes till kejsaren.
Denne blev gripen av gossens ungdom och försökte med vänliga ord få honom att förneka sin nyvunna tro.Men ack nej. Här mötte han på ungdomligt motstånd och i vrede lät han avrätta 14åringen. Detta hände år 304 på Via Aurelia, där det nu finns en kyrka till den unge martyrens minne.

Han var bara 14 år. Men  för någon tid sedan läste jag om  ännu en yngre martyr.Adam var bara 6 år,  den förfärliga dagen för några år sedan  när muslimer härjade i en katolsk kyrka i Irak. Adam sprang omkring fullkomligt orädd  och försökte hejda soldaterna.Han ropade med hög röst:" Stopp. Låt bli. Skjut inte."
Mördarna blev irriterade på pojken och försökte hota honom. Han blev inte rädd.Men till slut blev också han dödad. 

Jag minns också en annan avrättning som jag läste om i media. Det var tre unga kristna män i Syrien som avkrävdes sin tro men vägrade. Inför en skrikande hop muslimska  rebeller halshöggs de.

Man frågar sig: Har jag det modet? Älskar jag Kristus tillräckligt för att hellre dö än förneka?

På mitt bord ligger ännu en diger bok som jag vill rekommendera och som har gripit mig djupt.Boken Gud är röd,Narinförlag,2013, är skriven av den kinesiske författaren, både poet och musiker, Liao Yiwu. Han  berättar hur kristendomen överlevt både Mao och kulturrevolutionen ,förföljelser,arresteringar, avrättningar,koncentrationsläger.
 De har evangeliserat, döpt, bildat församlingar, byggt kyrkor, hållit ut i omänsklig tortyr , ständigt bedjande.En av dem står i dag staty utanför Westminster Abbey i London, där tio martyrer hedrats med var sin skulptur som en påminnelse om den tro som övervunnit världen.

Om denna bok skrev nobelpristagaren  Liu Xiaobo:

"Hans väv av berättelser visar en triumferande historia om en livaktig kyrka som växer mot alla odds.Det är en rörande hyllning till Kinas modiga trosgestalter, som visar att en totalitär regim inte kan kontrollera allt som finns i människans hjärta."

Sabina


  





måndag 12 maj 2014

Ordet som erövrar



Kan någon förstå varför jag blev så fascinerad av Pussy Riot att jag till och med köpte boken i stället för att låna den? 
Jag är ju verkligen inte feminist. Jag gillar inte avklädda bröst  och reagerar häftigt mot blotta tanken på att vanhelga koret i en kristen kyrka. 
Och ändå sitter jag här med den tjocka boken av den ryska journalisten och författaren Masha Geshen, som tidigare skrivit en avslöjande bok om Putin. Boken om Pussy Riot. 
Titeln "Ord kan krossa betong" fängslade mig. Jag har arbetat med ord hela mitt liv. Jag vet att ord har makt. Med ord kan du få mänskor att gråta, skratta, stå upp och marschera. Ja, visst är det sant att ord också kan krossa betong!

Masha Gessen har gjort sig möda att personligen möta Nadezjda Tolikonnikova, Maria Aljochina och Jekaterina Samusevits. Hon har träffat dem i Moskva, i hemmen och på kaféer, ja åkt femtio mil till fångvårdsanstalten i Mordovien för att ge trovärdiga porträtt av gruppen som skakade om en hel värld efter tre minuters sång och dans i Frälsarkatedralens kor i Moskva!

Varför har hon gjort så stora ansträngningar, skrivit en så omständlig bok?
Därför att hon fascinerats av flickornas" mod, kreativitet och aktivism i ett av världens mäktigaste länder".

Pussy Riot hade inte hållit på med sina konstperformances särskilt länge.
De hade dansat och sjungit på busstak, tunnelbanetorn och torg. De hade skrivit fula  och oanständiga visor och melodierna var knappast värda en nolla på en Melodifestival. 
Men de väckte uppmärksamhet och de framförde tankar som folket bar på.De var antiputin och antimedvedev och därför gick de hem!

I Frälsarkatedralen sjöng de:

Heliga Guds Moder,
fräls oss från Putin!

De blev kända som ett antiputinistiskt,feministiskt punkband i hela Moskva och resultatet kunde bara bli ett enda: arrestering, häktning, rättegång och fängelsedom.

Tar jag in det jag läser? Jag halkar förbi det oanständiga, jag gillar inte det queeriga, jag avskyr allt det omoraliska- och ändå fascineras jag av modet, skaparkraften, viljan att förändra.

Förändra till vad?
Här saknas en vision. De har inga värderingar som skulle kunna skapa en ny värld, ingen tro som skulle hjälpa människor till förvandling.
Där är det stopp.

Jag kan ju inte resa till Moskva och sätta mig på ett kafé och berätta om hur man kan förvandla världen!

Kära Pussy Riot. Om bön kan förändra era hjärtan och visa er strålande visioner av hur ett nytt Moskva skulle kunna se ut - då vill jag sända en stormflod av böner till Guds Moder av det heliga Ryssland: Be för Pussy Riot. Tänd en eld i deras hjärtan. Låt den Helige Ande drabba dem nu på pingstdagen.

Det som hände i Jerusalem kan också hända i Moskva!

Sabina







söndag 13 april 2014

Kvivitt,kvivitt...


"...Och plötsligt kom det ett kvitter här och ett kvitter där
-tills hela rymden stod full av sång och vingar."


Varje morgon när jag öppnar mitt fönster tänker jag på Bo Bergmans dikt, där han beskriver hur Maria samlar ihop de frusna fåglarna och värmer dem i sina händer, tills de börjar kvittra...

Jag lutar mig ut och hör med förtjusning de många fåglarnas morgonkör med bofinken som lysande solist.

Vid lunchen samlas de igen. Nu kvittrar de inte. Nu äter de.
Och se: där är en grönsiska, utropar G och beskriver entusiastiskt den lilla fågelns gula bröst, svarta haklapp och  hätta.
Just när jag trott mig se den lyfte den och en bergfink tog dess plats på fågelbordet.
En bergfink! Hannen är fortfarande klädd i vinterdräkt. Den har inte setts här på många år. G är ivrig, då ett dussin grönsiskor kör bort den och ockuperar matbordet småkvittrande. Så många!

Mitt ibland allt det gula lyser plötsligt domherrens kardinalröda mage fram. Ah, finns det någon vackrare fågel?
Jag försöker fotografera den men han flyttar sig från gren till gren oberörd av mina försök att fokusera hans osannolika prakt.

Nu är det talgoxarnas tur. De puttar undan både domherre och finkar. Här ska ätas och kvittret stiger i höjden, tränger genom rutan
, en körsång mitt i maten, de glufsar i sig fågelfrön,tuggar och spottar. Snart är marken täckt av deras avfall, som en skygg rådjursfamilj snart ska nafsa i sig, medan vi under tystnad betraktar skogens gäster vid vårt hus.

Sommarkvällarnas solist rödhaken behagar gästa oss- dock utan sång. Han är hungrig och vackert rödbröstad, dock inte samma lysande kardinalfärg som domherren. Men han har en ljuvligt porlande stämma, som snart kommer att locka mig ut om kvällarna.

Vår lunch är över. Hela skaran av grönsiskor lyfter på en gång.
_-Varför flyger de samtidigt och så plötsligt, undrar jag
_De hör våra röster! säger G som vet allt om fåglar och emellanåt mumlar en fågels latinska namn för sig själv

En sällan skådad gäst dyker upp:" Se, järnsparven," utbrister G.
Vad är det för märkvärdigt med den fågeln, undrar jag
Han var inte särskilt vacker.

Men det finns en roman i bokhyllan vars titel är:Järnsparven. Jag kom aldrig underfund med varför boken hette så.
Det har förblivit G:s hemlighet.

I björken skränar snöskatorna. En färgstark hackspett besöker fågelbordet till småfåglarnas förskräckelse.

Morgonsolen värmer och snart lyfter fågelskarorna bort mot skogen
Jag tar fram boken ("Ett underbart möte) och läser Bo Bergmans dikt igen:

Maria, du höga av paradis,
Guds moder kära,
dig ske pris och ära.

Varför går du i snö och is
här vid frusna vatten?
-Jag måste ta vara på
alla de fåglar små
som frusit ihjäl under natten.

Så tog hon dem upp i sin famn
och lovade Herrens namn
det heliga som betvingar
döden för Kristi skull.
Och plötsligt kom det ett kvitter här
och ett kvitter där
-tills hela rymden stod full
av sång och vingar.

Sabina






söndag 30 mars 2014

Earth Hour




"Turn out the light
to prove
 we can unite
 together"

Sången från www.Earth Hour. se på nätet lockade. Nu skulle det bevisas!
Vi ska släcka alla lampor, förkunnade jag i god tid. Mellan halvnio och halvtio ska vi bara ha levande ljus och en brasa.

Intresset från familjen var ljummet.
Jag drev på.
Släckte mina älskade små lampor; sänglampan, bordslampan, fönsterlampan, sovrummet, andaktsrummet, hallen...

Men- ohoj! Du får inte ha den där lampan tänd, ropade jag.
-Men hur ska jag kunna läsa då?
-Du ska inte läsa, du ska tänka på vår jord...

Han gick ner för att tända en brasa. Från brasans sken skulle han kunna fortsätta med boken av Eyvind Jonsson.
Jag tog också med mig en bok.
Och flera små ljusstumpar som jag placerade på strategiska ställen, där vi kunde tänkas passera.

_Nu är hela nedervåningen släckt, ropade Mi triumferande.
-Vad är klockan frågade G irriterat. Hur långt är det kvar?
Timmen har inte börjat ännu, sa jag och önskade att jag kunnat köra genom byn och se på alla mörka fönster.
En gång hade jag upplevt det och det var väldigt kusligt. En jättepropp hade gått och släckt all belysning i byn.
Det var som mörkläggningen under kriget.

Grannarna mittemot var i Stockholm. Deras fönster lydde en dataförberedd timme, då de skulle lysa för att lura presumtiva tjuvar att de fortfarande var hemma och satt vid kvällslampan och småpratade.
När jag drar ner min rullgardin känner jag mig trygg.
De finns där på andra sidan vägen. Så ser det ut i alla fall.

Mi kom från Skrivstugan. Där var det släckt.
Men katterna?
Ah, de ser ju i mörkret.

Vi satte oss vid brasan. En liten familj i ett mörklagt hus kring en flammande eld. Det kändes gammaldags. Så var det förr. Elden var husets hjärta. Där kokades maten. Där värmdes vattnet. Där kom sagorna och berättelserna från alla vrår som i Topelius dikt:

Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från långt försvunna dar
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå
och underbart  och vemodsfyllt och varmt är hjärtat då..

G berättade om Jan Åkermans hus: När man kom in i hallen som var full av uppstoppade djur  såg man  i mitten  en härd  omramad av sten   fylld av  jättelika ekstockar  som brann och  glödde.Röken steg upp mot ett hål i taket.

-Har du dragit ut spjället, ropade jag, när det sprakade till inne i kakelugnen.
En löjlig fråga som knappast var värd ett svar förstod jag och öppnade luckorna för att få både värme och ljus.

Vi försjönk i var sin bok. Hunden Faxe kom tassande  från köket för att göra oss sällskap under Earth Hour.

Jorden som vi skulle rädda snurrade långsamt runt. Och vi satt mitt på jorden.
Några timmar senare började sommartiden.

Vad är klockan?

Tre minuter kvar.

En djup suck och allt återgick till det vanliga.

Vi hade gjort vår plikt.
Vi hade släckt en timme .

We turned out the light
we could unite
and proved
we were together...

Sabina

tisdag 25 mars 2014

Marie Bebådelsedag. - Herrens bebådelse

Ibland samverkar allt till att en dikt föds:

Det var mild vår och hjärtat var fyllt av de bibliska texternas skönhet denna Marie Bebådelsedag i Ölmstad för många år sedan.
Jag sprang i glädje hem den korta vägen från kyrkan, vars klockor ringt in den skönaste dagen om våren, Inkarnationens födelse, och då började orden samlas för att ge uttryck åt det som min själ var fylld av:

Jag ser att himlen är blå
och jag vet att fågeln sjunger.
Men hans vinge var vit
och ljuset var mer än solen.
Och hans röst var klar,
ja stämman var mer än silver.

Jag ser att himlen är blå
och jag ser att kullarna grönskar.
Men mitt hjärta klappar så
och mina kinder bränner.
Jag vet inte hur det skall gå
och jag vet inte vad jag känner.

Jag ser att himlen är blå
och jag hör, o jag hör, att fåglarna sjunger.
Men Hans vinge var vit
och Hans röst var klar som silver:
"Maria skall föda en son"
Jag hör hur orden ekar.
"En son skall du föda snart"
Jag svarade:"Ske som du vill"
Sen jublade mitt hjärta.

Nu skyndar jag över bergen
och försöker förstå vad som hänt.
Jag söker Elisabets hand.
Hon räcker den till mig:
"Nu spratt barnet till i mitt liv"
men mitt hjärta bultar av ångest.

Jag ser att himlen är blå
och jag hör att fåglarna sjunger.
Ja, himlen är plötsligt fylld
av ljuvliga sånger.
Men Hans vinge var vit
och Hans stämma bar klangen av silver.

25 mars i Ölmstad på 1970-talet

tisdag 18 mars 2014

ÄNGLAR I VITT



Vi har blivit stamkunder. Dörrarna öppnas utan gnissel. Stolarna står tomma och väntar. Golven är rena även om vi vägrat ta på oss blåa plastsockor för att skydda dem från februriblötan.

Stamkund var? Inte är det Hagbergs konditori även om det lockar.
Inte är det Gyllene Uttern trots sitt charmiga läge. Där har jag varit på bröllop, festmiddag och som föredragshållare för Rotary. Inte är det Ribbagården fastän den rymmer ett ljuvligt minne av en ung journalist som möter en annan ung journalist och tycke uppstod...

Nej vårt stamlokus är torftigt, vardagligt, tråkigt, nödvändigt och besöks av lika många varje dag året om. Men inte så ofta som av oss.

Kan man få Frikort på Operakällaren? Eller Grand Hotell i Stockholm?
 Det vore eftersträvansvärt. Men Frikort på Vårdcentralen i Gränna kräver återkommande krämpor och är inte guldkantat. Men visst tjänar man på det.Den enda som inte tjänar på mitt frikort är min kära dotter som måste agera chaufför.

Nu undrar läsaren vad det är som tvingar bloggaren till vårdcentralen. OK, det skall inte bli ett typiskt sjukreportage som Rapport älskar att skrämma tittarna med. Det skall inte blir ett snyftreportage på första sidan i Jönköpings Posten  ägnat att väcka medömkan . 
Det har att göra med något så viktigt och märkligt och för mig 
tidigare okänt som dålig blodcirkulation. Följderna kan bli överraskande. Varför är benet svullet? Varför uppträder små löjliga sår på foten? Varför?
"Små sår och fattiga vänner ska man bry sig om".har jag lärt mig. Och nu har jag förstått hur viktigt det är. Det vet också våra vitklädda änglar som gärna skockar sig runt mitt ben och mina små sår, rynkar pannor, stryker på salvor, lindar med meterlånga lindor och frågar ängsligt, om det är för hårt...

Sen är det meningen att jag ska kunna gå med mitt ena ben svullet och lindat, fast det känns som ett träben.Och jag rör mig styvt och fallfärdigt genom gräsmattans blötsnö och uppför de gamla knirkande trapporna i det gamla knirkande huset. 

Två dagar får jag gå med benet svullet och lindat.

Sen är det meningen att det ska bli bättre.
O,ja, visst är det bättre.
Men nej, det måste lindas igen.
Min vita ängel surrar fast det arma benet som blivit så mycket bättre men inte tillräckligt bra och tejpar så det ska hålla. Och jag linkar ut på de rena golven i den vackra vårdcentralen ut i blötsnön för andra gången.

Eftersom vi har blivit stamkunder är detta något som upprepats många gånger.
Vi har stoiskt passerat Hagbergs konditori även om vi anser oss värda en god bakelse. Vi har svisch.....
Till sist kommer vi hem till våra knirkande trappor och går med stelt ben in i salen där en brasa väntar och tröst efter dagens mödor.


Det är dags för en god bok, en kopp rykande hett te och en skorpa med honung från Rosenlunds bigård.

hälsar stamkunden

Sabina
PS.
Jag har sett på bilder av Florence Nightingale och jag anar nu små spetsvirkade hättor på våra vita änglars huvuden. Varför har de inte de där gamla fina sjuksköterskedräkterna som tröstade soldaterna på Krim en gång?
Ska jag föreslå vårdcentralens ledning? 
De har ju humor. På fredagar får systrarna gå i kjol,har en syster berättat.
Varför inte på måndagar med Florence Nightingaels lilla hätta!
DS

torsdag 30 januari 2014

Fest i Sankt Franciskus

Pater Joseph som är vår kyrkoherde tycker om att ställa till med fest.Han tycker om god mat(det syns) han är en mästare på att dekorera. Den gångna julen har han excellerat i blomster, ljus och stjärnarrangemang i vår kyrka.

Nu fyllde pater Arkadiusz femtio år och det måste firas. Det var den 28 januari, en dag som är vigd åt en av Kyrkans stora teologer: Tomas av Aquino.Så länge jag känt pater Arek har jag alltid tänkt att det fanns en mening med att han föddes just på denna dag. Han är nämligen en god teolog, något av en forskare, fast det tyvärr inte var hans kallelse, och hans predikningar eller snarare meditationer är alltid intressanta. Att gå till bikt hos honom är alltid upplyftande Stilla och eftertänksamt utgår han från ett ord av Paulus, som har relation till bikten och spinner vidare på det, så att bikttillfället förvandlas till en minireträtt med meditation.

Vi började förstås med att fira Mässa och kyrkan var fylld av vänner och församlingsmedlemmar. Pater Joseph hoppade över predikan och berättade i stället vad hans medbroder betydde för kommuniteten. Det var många vackra ord och pater Areks kinder blev allt rödare, medan vi som lyssnade nickade och samtyckte. Ett slag funderade jag på om man verkligen får göra så: förvandla en predikan om Guds ord till en hyllning av en femtioåring? Men jag litar på att p. Joseph inte gör fel. Om någon känner till alla lagar och förordningar i den katolska kyrkan så är det han.

Efter Mässan var det marsch in i Clarasalen. Vi välkomnades  av ett glas med något lätt och bubbligt,så vi genast kunde skåla  för vår präst.
Buffén var ett vackert utbud av frukt och kött och grönsaker, sallader, bröd och ostar.
Borden fylldes snabbt och vi, Magdalena och jag, fick äran att se den nye polske brodern, p.Wladek vid vårt borden, en åttabarnsmamma från Peru med en av sina söta svärdöttrar samt två polska kvinnor, som ivrigt samtalade med sin landsman på det vackra och obegripliga språket.

Vi är en internationell församling så Ja må han leva sjöngs på arabiska, polska, engelska och svenska
under många handklappningar.

Till slut  fann jag tiden var inne att överlämna min gåva och deklamera min hyllning.
Boken var tung,flera kilo, och tjock,många hundra sidor, "Den kan du läsa hela livet", sa jag och berättade att den handlade om biskop Osmund som var missionär i Sverige på vikingatiden.
"Också i dag skickar många länder kristna missionärer till hednalandet Sverige",berättade jag och därför är det intressant att läsa om en de tidiga missionärerna som för tusen år sedan försökte kristna de svenska hedningarna."
Biskop Osmund är utgiven av Skara Stiftshistoriska sällskap.

Tankar kring en 50 - årsdag

När årsringar räknas på träd som har fallit
är tydligt att ännu vid femti var trädet friskt
och stod stadigt på marken fyllt av frisk grönska

Så är det med människans år som snabbt går förbi
men ändå ger mera vishet, insikt och  ökad tro.
Se bara på mannen här, en man i de bästa år !
Han är rak och stilig. Hans gång 'är snabb som gasellen
Hans blick som en örns när han spanar djärvt efter byte

Om nu det yttre av denne man vi gärna vill kalla Arek
som vid femtio fyllda speglar båd allvar och humor.
Hur är det med själen, det hemliga rum, som ej synes
vågar vi närma oss det innersta av hans personlighet där?

I sin ungdom kallades han att bli Herrens förtrogne
Att följa Honom i glädje och sorg, i vind och i regn,
till världens yttersta rand eller närmaste kust som fanns.
Han valdes att föra flockar av ostyriga får
 till den  fålla där förlåtelsens frid kan råda

Han kom till oss och bar med sig ett dyrbart arv
 från landet, där kristna fått kämpa för rätten att tro
med heliga förebilder som stärkte hans själ under kampen
mot likgiltighet och tristess, föraktet och kylan
som folket i Norden kan visa mot missionärer.

Hans uppdrag som präst  är "att vara ett eko, ja bärare av ett enda Ord."
så sade en gång den gamle påven emeritus Benediktus:
" Ordet, det  är Guds Ord, som blev människa för vår frälsning."

Han är som ett träd planterat vid vattenbäckar,
vars löv aldrig vissnar, som bär frukt i rätt tid
och allt vad han gör det lyckas väl!


Jag är inte säker på att detta är hela hyllningsdikten,delar har försvunnit i cyberrymden, men eftersom det bara är tillfällighetsdikt och utan större litterärt värde, så gör det ingenting.

En gång i min ungdom blev jag ombedd att på Östgöta Nation hålla hyllningstalt till mannen på 1 maj. Jag skrev ihop en hyllning och gick sedan till den litteräre Åke Janzon, som bodde i samma hus,och läste den för honom.(Åke var under många år Svenska Dagbladets lyrikrescensent.)
Han lyssnade,suckade och sa sen till mig: "Läs som om det vore Shakespear - men visa den inte för någon!
Därmed sagt att det var en usel tillfällighetsdikt, som bara kunde  uppskattas genom ett lysande sätt att framföra den. Jag följde hans råd.

Och så var festen slut!

Sabina

På bilden ser man p. Arek t.v. med vännerna Ninni och Rolf Redman,nyblivna katoliker








tisdag 21 januari 2014

Januari- händelser



När Mi sa: I dag får du börja ta bort juldukarna, förstod jag att julen var slut. Jag ville inte alls ta bort dukarna. Jag ville behålla allt det juliga, den lite glesa granen med sina röda glänsande bollar och de tre ljusen som vi försiktigt tände ibland för att njuta av de skimrande glansen som förvandlade hela rummet. Jag vill inte ta bort krubban där skaror av kameler ännu inte fått plats och herdarna trängs i ena hörnet på väg bort. Jag vill inte ta bort de broderade gobelängerna i matsalen eller den röda stjärnan över krubban.
En sista kväll vill jag slänga in stora vedträn i kakelugnen och njuta av sprakandet och värmen och minnas att just så började vår jul: Klockan var sju på julaftonsmorgonen.Rullvagnen framme, de röda kopparna redo,faten med fruktkakorna och pepparkakorna upplagda.Bibel 2000 med märke vid Lukas evangelium på bordet. Under julgranen några paket.En kort stund var allt stilla. Sedan läste G med sin mörka vackra stämma Julens evangelium . Så har det alltid varit hos oss. Jag har också förstått att det är så i nästan alla familjer. Kanske inte så tidigt på morgonen - men den heliga julberättelsen läses av husfadern i väldigt många familjer i vårt land.

Sagohuset

Vi har haft ganska många gäster. En av dem skrev i gästboken: " Tack för en magisk kväll".Och visst vilar det en viss magi över hela vårt julhus - eller som Johannes sa när han kom in från en snöig promenad: "Så fantastiskt det är att komma in och se allt detta vackra, röda - det är som ett riktigt sagohus."
Jag önskar jag hade ägt en kamera som kunde fota allt - ljusstakar, bonader, vise män, broderade dukar, upplysta kyrkor, röda ljus. Allt lite gammalt och slitet ,minnen från prästgården i Helsingfors, från prästgården i Nyköping och från våra 54 jular i detta gamla hus.
Man blir nostalgisk.

Greger var som vanligt vår julgäst. G stannade för att se den nye påvens julnattsmässa i Rom, medan Mi och jag åkte iväg till Sankt Franciskus underbara midnattsmässa i en kyrka fylld av många hundra levande ljus och så många mänskor den kunde fylla.

Johannes kom

Denna jul kommer vi alltid att minnas  Johannes besök. Han kom den 4 januari från Bangladesh och stannade två veckor. Det blev många Alfabetspel, brasor, samtal, promenader med Faxe, härliga måltider och livliga debatter. Under dessa veckor hann jag knappt se min dator.Den var upptagen av "viktiga ting" Johannes skrev en bok om "Den sannare gudsbilden" och en artikel om kristendom och islam och kanske något mer. Han var mycket upptagen och tog som självklart att datorn var hans.
I februari lär vi få läsa vad han åstadkommit på min dator!

Den 16 januari hade Föreningen för Mymensing ordnat en träff på Kristinagården i Jönköping med Johannes, som lovat tala över ämnet"Vad kan vi lära oss av Bangladesh?" Den stora salen fylldes av vänner, intresserade, inbjudna ,okända ,alla med landshövding Minoo Akhtarzand i spetsen.
Ju mer Johannes talade desto mer undrade jag vad vi skulle kunna lära oss av Bangladesh med dess snåriga koruppta politik, dess enorma fattigdom, dess folkrikedom etc... Mot slutet kom- tack vare frågan om hur det är att leva som kristen med muslimer - en antydan: Vi kan lära oss att leva genom att tjäna.Och han berättade hur gemensamma bönestunder och läsningar ur vars och ens heliga skrifter;Bibeln, Koranen med flera, gav n andlig enhet åt de unga bengaler, hinduer, muslimer, buddhister, som gemensamt arbetar för fred på olika sätt. Ett arbete för freds och konfliktlösning som genomförs i de skolor som Föreningen stödjer med hjälp av dockteater, skådespel  och samtal.

I en intervju i Jönköpingposten hade Johannes bland annat sagt:"Att leva i skärningspunkten mellan olika kulturer och religioner är en utmaning för Taizébröderna...Vi försöker inte omvända folk utan har respekt för att den lokala kyrkan redan finns på plats.Samtidigt lever vi på jordens bakgård och vet vad som ligger bakom rikedomen i västvärlden.Priset för råkapitalism och miljöförstöring får länder som Bangladesh betala..."

Broder Frank

När Johannes kom blev det en extra liten julkappsutdelning. Vackra kort och fina trycksaker som bröderna skickat till oss. Broder Guillume hade textat Franciskusbönen på ett stort A4 ark- så vackert. Jag ska rama in den och sätta upp det på väggen här i skrivstugan
Av Broder Frank fick jag en illustrerad folder om l'Archkommuniteten. Jag läste den med tårar , det var berättelser om dem som är mentalt handikappade och har fått en familj i l'Arche. Men några dagar senare flödade mera tårar, när vi fick höra att broder Frank på resan till Taizé hade fått en hjärtattack på flyget och avlidit på ett sjukhus i Konstantinopel, där planet mellanlandade. Han var den förste som kom till Bangladesh 1974. Han startade skolorna. Han gav sit liv under 40 års tjänande av de fattiga, som han älskade och som älskade honom.
I kväll har begravningen varit i Taizé och nu vilar han med broder Roger och andra bröder i Taizés vigda jord
På bilden ses broder Frank med en av sina små skyddslingar i Mymensingh. I bakgrunden t.h.syns broder Johannes Sandgren.


Från Bröderna i Mymensingh som skrev och berättade om broder Franks död fick vi denna bön, som Broder Roger skrivit:



                       Genom Dig, barmhärtige Jesus Kristus, kan vi förenas
                        med dem som gått före oss och som är så nära oss.
                       De skådar redan det som är Osynligt. I deras efterföljd
                      förbereder Du oss att välkomna en glimt av Ditt ljus, 
                     och genom hjärtats tillit gör Du det möjligt att förmedla 
                     en låga av hopp till dem, som finns omkring oss.
                                                          

När Johannes rest tidigt en vintermorgon för att via buss och tåg och flyg återvända till sitt kloster, sitt andra hem, i Taizé, var det kanske just början på att julen var slut.
Nu gäller det att ta bort dukarna, bära krubban upp på vinden, rulla ihop bonaderna, släcka alla ljus och se fram mot våren.

Sabina