Jultiden i snö

"Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg ,där han kommer över bergen.."

en av de många vackra bibliska texter som jultiden erbjuder. Och jag tycker mig fortfarande höra dessa lätta fotsteg som kommer över bergen och bringar bud om fred, alltmedan snön har virvlat runt våra hus och hopat drivor över buskar och blomsterrabatter.

Tidningarna frågar folk på gatan vad julen betyder för dem. Och vad kunde man vänta annat än: mys,stämning,gemenskap - ja,det ska man inte förakta - också jag tycker det finns mycket av stämning och visst blir vår familjegemenskap tätare , när vi samlas kring brasan i tidig julmorgonsmörker - men vad är det vi samlas kring?

"Vid den tiden utfärdade kejsar Augustius ett påbud om skattskrivning i hela världen...

medan brasan sprakar beger vi oss ut på den långa vägen från Nasaret till Betlehem med Josef och Maria.

Utan dessa två och den Lille som föddes "i bitande kyla vid midnatt i Betlehem" är det varken mys eller stämning dessa dagar.

Hur gärna skulle jag inte vilja berätta om detta, ge var dag under denna märkvärdiga tid en djupdimension av miraklet i Betlehem.

Några dagar före jul - den 22 december - hade en liten skara sökt sig från affärsstråken och köplusten till "Julkrubba på stan". Här på Hoppets Torg bjöds på sånger av Landstingskören och Svenska kyrkans kör i Jönköping. Det var "stämningsfullt", medan de minsta barnen kröp väldigt nära krubban och storögda betraktade de Vise Männen och det lilla Jesusbarnet därinne i krubban.

Då kom överraskningen. Bredvid landshövdingen stod en liten figur i yllemössa och vinterkappa. Hon flög upp på estraden lätt som en fågel och började sjunga. Rösten var hög och klar, djup och varm och tonerna av O Helga Natt ljöd skönare än jag mindes någonsin ha hört. Än ljuvligare blev den klassiska Ave Maria av Bach Gounod. Jag såg upp mot den mörka himlen där molnen seglade förbi en blek måne. Och med ens var det som om Jungfrun själv fanns ovanför oss, omkring oss och nära oss, alltmedan Lena Maria Klingvalls sång formade en innerlig hyllning till Maria, alla människors Moder.

Knappt har midnattsmässans mysterium omfamnat oss och dagen har bräckt till snö och is förrän världen hugger tag i människan och affärerna öppnar för "Mellandagsrea". Jag fattar det inte. Julottan i Ölmstads kyrka var glest besökt berättade våra vänner som kom till vårt traditionella Julottekaffe. Men utnför Elgiganten och MediaMark i Jönköping köade folk i tusental.Hade de glömt tonerna av "Var hälsad sköna morgonstund, som av profeters helga mun är oss bebådad vorden"?

El Giganntens chef var lycklig. "Hädanefter kommer jag alltid att ha öppet på juldagen, sa han ,sedan han konstaterat att minst 9000 kunder varit inne i hans affär.

Jag tycker synd om honom. Mer vill jag inte säga, men jag hoppas att han en dag kommer att förstå att människan inte bara lever av varor från hans butik.Jag skulle vilja viska i hans öra:Dagen är kommen, kärlek triumferar, kom låt oss skynda till Betlehem...

Sabina

Duvan och hjorten

Medan snövallarna längs vägen tornar allt högre,buskar och träd kläs i tyngande vita mantlar,jagar talgoxarna bihonung i snöhöljda kupor. Bidrottningen Mi oroar sig och sveper in sina älskade kupor i ståltråd och lägger ut lockande fågelmat på andra sidan huset.
Mörkret är tätt när morgonen gryr,det är gott at tända det ena ljuset efter det andra och förväntansfullt öppna tidegärden, nynnande Gläd dig du Kristi brud.

I dag mötte jag en poet, en andens och kärlekens diktare, Johannes av Korset, som i en mörk skrubb i klosterfängelset i Toledo började skriva ett av världens och kristenhetens skönaste verk.Karmeliterna i Norraby har gett ut den långa dikten med det spanska orginalet och Hjalmar Gullbergs översättning samt diktarens egna kommentarer. Boken heter Andlig Sång.
Ur förordet:
" Johannes kommer ända från början att identifiera sig med detta verk. För att pränta in det i minnet,reciterade och sjöng han många gånger detta poem som ingav honom tröst och hopp, när allt hopp verkade ute. Meditation, bön,tankeverksamhet och utövandet av ett orubbligt hopp, var de enda aktiviteter som denne fånge hade att sysselsätta sig med...."
Varför satt han i fängelse? Därför att han var på väg att reformera karmelitorden.Han var för radikal och bröderna i Toledo kände sig hotade. Idag kan man bara tacka för detta hårda straff, som utlöste en sådan intensiv sång av kärleken till Gud.
Till slut lyckades Johannes av Korset rymma ur fängelset och ta sin tillflykt hos Teresa av Avila, en annan stor reformator. Tillsammans skulle de båda ge nytt liv åt karmelitorden.

ur Cántico:
Bruden:
Var fann du tillflyktsorten,
min Älskade som lämnat mig i tårar?
Du flydde mig som hjorten
som före flykten sårar;
mitt rop sprang efter den som ingen spårar.
...........
Brudgummen:
O vänd tillbaka, duva!
Din hjort drog sina färde
hit upp att smärtan kuva;
här läskar mig ditt vingsus som en druva.

Så fortsätter den innerliga dialogen mellan själen och den älskade, mellan hjärtats längtan ochden frånvarande Guden. Dikten är fylld av vackra liknelser från naturen,glimtar från Höga Visan, det är samma bildspråk, som både den gammaltestamentliga diktaren och Johannes av Korset från 1500talet använder. Kärlekens språk är universellt och här handlar det om en existentiell kärlek, om mystik och djup andlighet.
Ännu på 2000-talet efter 400 år finner dikten ett eko hos moderna människor, därför att temat är evigt, det handlar om människans längtn efter att möte Gud och förenas med Honom....

O kom och var mig nära,
ty av vem annars kan mitt hjärta helas?

Det skymmer, nu är det dags att läsa hela Cántico i ett tyst rum

Sabina

Rosor i februari

Historien om Juan Diego, den enkle bonden , som fick möta den heliga Jungfrun på en kulle utanför Mexicos huvudstad innehåller allt fantastiskt som man bara kan begära av en helgonhistoria.fåglar som sjunger och rosor som slår ut i vintersnön. En kvinna klädd i landets vackraste drottningdräkt med en mantel översållad av stjärnor. Ett budskap till tröst för ett erövrat folk.Och miljoners omvändelse.



Vi firar honom i dag. Och gripen erinrar jag mej hans historia, som visar Guds ömhet för de små, när Han från himlen sänder bud till jorden, där ett folk klagar.

I går firade vi ett annat sändebud, ängeln Gabriel, som kom till Jungfru Maria med bud om Barnet som skulle födas. Också den händelsen utspelades bland "anawim", de fattiga och de små. För det är dem Gud älskar och det är genom dem Han kan tala till världen.



Så vad var det nu som hände den 9 december 1531 på vägen från byn till morgonmässan i Mexico City? Juan Diego var en av få kristna, som hade blivit omvänd vid conquistadorernas erövring av Latinamerika. Erövrarna var inte ensamma. Med på skeppen fanns också franciskaner,jesuiter och dominikaner, som kom för att ge Kristus, som den sanne Befriaren till solgudens folk.
Det var en kylig vintermorgon.Juan Diego blev förvånad när han hörde fågelsång i närheten. Den kom från Tepeyac kullen och nyfiken skyndade han närmare det ljuvliga fågelkvittret. Där blev han stående häpen och nästan förskräckt. En ung kvinna klädd i mexikansk högtidsdräkt stod framför honom.
"Jag är den alltid rena Jungfrun ochModern till den sanne Guden, sade hon med mild stämma".
Bonden sjönk på knä.
Kvinnan böjde sig ner över honom och fortsatte: Hör min son, Oroa dig inte för någonting. Var inte rädd för sjukdomar, sorger eller smärta.Jag är en barmhärtig Moder för dig och alla dina medbröder på jorden, som älskar mig och ber om min hjälp.Låt bygga en pilgrimskyrka här på denna plats. Den skall vittna om min kärlek,min ömhet och mitt beskydd."
Juan Diego måste nu framföra denn begäran till biskopen i Mexico City.
Upprörd skyndade han ner från kullen följd av fågelsången och värmen från den vackra Jungfrun, Moder Maria. Men biskopen var svår att nå. När han till slut stod framför honom och berättade vad han upplvt och vad Kvinnan sagt till honom, sa biskopen. Jag måste ha bevis. Det här kan vara en fantasi...
Nu ville bonden smita undan och tog en annan väg men han blev hejdad.
Samma röst igen: "Min son, var inte rädd. Gå upp på kullen och plocka med dig rosor till biskopen". Leende stod den unga kvinnan framför honom och visade på doftande rosor som plötsligt hade vuxit upp ur snön. Varsamt ordnade hon en bukett i hans poncho, knöt den om hans hals och sade: "Skynda dig. Biskopen kommer att tro på dig nu."
Samma väg tillbaka. Juan Diego flög över stock och stenar medan han höll om sin poncho, vävd av hans mor och ganska sliten. Han kände doften av rosorna genom tyget.
Det kände också vakten vid biskopens hus och försökte rycka tag i ponchon. Men Juan Diego skyndade uppför trapporna och så stod han flämtande framför den misstrogna biskopen av Mexico City.
Han löste upp knuten vid nacken och lät rosorna falla ner på golvet från ponchon.
Men vad hände? Biskopen föll på knä. Hans hushållerska bakom honom och en präst vid hans sida. Alla föll på knä utan ett ord.
Juan Diego såg ner på sin poncho och där var bilden av henne som han mött på Tepeyackullen! En strålande bild av en ung mexikansk kvinna i högtidsdräkt omsluten av en stjärnprydd mantel....

Jungfru Maria hade kommit för att trösta sitt folk och ge dem modet att tillbe sin Son. Denna uppenbarelse ledde till att inom loppet av några år mer än 7 miljoner indianer lät döpa sig och blev kristna.En stor pilgrimskyrka uppfördes på den plats Maria hade anvisat och ponchon med den märkliga bilden av "Den alltid rena Jungfrun och Modern till Sonen" ramades in och hängdes upp i koret.
Den finns där än ,fastän femhundra år har gått och många olyckor har drabbat den gamla och den nya pilgrimskyrkan. Juan Diego levde i en liten eremitbostad nära kyrkan tills han dog. Vid påven Johannes Paulus besök i Mexico blev han saligförklarad.Han firas just det datum då han mötte Jungfrun, 9 december.

Herden i Hebron

I dag läser vi i Jesaja 40 om Den gode herden:"Som en herde vallar han sin hjord.Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt (Jes 40:11)..
Jag slår upp Ps 23 Herren är min herde/ Ingenting skall fattas mig....
Tänker länge på den vackra bilden av herden, som för sin hjord i bet. I Sverige har jag inte sett några herdar, men i Grekland och i Jordanien, på vägen mellan Jerusalem och Jeriko.
Men så läste jag om Noah, herden i öknen utanför Hebron.

Inger Styrbjörn,en av Christian Peacemaker Teams, som funnits i Hebron de senaste 15 åren berättar om herden Noah i Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift,nr 4 2010:
" Det var en morgon för knappt två veckor sedn som Noah klev in i våra liv.
En solbränd, väderbiten herde, som kom igenom checkpointen med en bild av sitt förstörda hus och bad om hjälp att hitta en son.
Han har sina marker långt utanför Hebron. Där har han en hjord på ca 200 får och getter..."
Historien var i korthet följande: Israeliska armén hade inte bara förstört hans hus utan också gripit hans 14- årige son och kastat honom i fängelse. Nu ville Noah få hjälp att hitta sin son.
Röda Korset hade gett honom ett tält, som soldaterna sedan hade förstört och dessutom fyllt den för fårens överlevnad viktiga brunnen med grus.
Varför? Meningslös förstörelse? Vad hade herden gjort? Vad hade pojken gjort? Protesterat mot soldaterna.

Det är för att kunna reda upp sådana tragedier som Christian Peacemaker Teams finns till.
De lyckades hitta Zeb, 14-åringen som hade flyttats från det ena fängelset till det andra och blivit misshandlad överallt.
Men glädjen över att pojken var fri och tillbaka med familjen överskuggade all förtvivlan. Inger och hennes medarbetare blev bjudna till det enkla hem i Hebron, där familjen fått tillfälligt hysas in.
Inger skriver:
Vi blir serverade juice av Zeds mamma. I detta kala rum med cementväggar och madrasser som enda möblemang, och med småsyskon som försiktigt kikar fram i dörren, får jag en känsla av helighet.."

Jag kommer nog alltid att tänka på herden Noah, när jag läser Herren är min herde..

Sabina

Ljusets tid

Kom, låt oss gå i Herrens ljus....
Detta lockrop inleder Adventstiden i laudes. Man byter tidegärdsbok. Man tänder första ljuset i rengjorda adventsstakar.Man strävar genom snödrivor och blåst till kyrkan.
"Julkrubba på stan" invigs i sedvanligt yrväder. Det är något djupt symboliskt i öppnandet av de tunga dörrarna till den stora krubban på Hoppets Torg, strategiskt placerad mellan två stora banker -Mammons tempel. Dessa dörrar ska öppnas inte bara för densmåländska Maria och de väldiga Tre Vise Männen. De skall också öppna människors ögon för vad allt detta glitter, de lockande skyltfönstren, musiken i varuhusen är till för. Där ligger han "den lille kungen" i en enkel krubba och på halm. Han vars "rike aldrig skall ta slut".

I går var jag i mina tankar i Paris. I ett oroligt Paris år 1830. Då grep Gud in på ett märkligt sätt med ett tecken som i dag är känt och spritt över hela världen -Den "mirakulösa medaljen".
Det började som allt stort med en bondflickas innerliga önskan att en gång få se Guds Moder. Catherine Labouré hade kommit som novis till Barmhärtighetssystrarnas kloster Rue du Bac i Paris. Den 27 november 1830 väcktes hon av en liten pojke som stod utanför hennes sängomhängen och sa "Maria väntar på dig i Kyrkan" Häpen följde hon gossen gnom klostret och fick se kyrkan stråla av ljus. Vid denna det första av flera möten med den heliga Jungfrun avslöjade Maria under tårar vad som skulle hända i Paris: ärkebiskopen av Paris skulle mördas, många kloster förstöras,onda tider väntade. Men Gud hade ett uppdrag åt syster Catherine.
Samma år fick den unga novisen under en vesper i kyrkan se Maria i en vision i koret. Hon stod på en jordglob,
sträckte ut sina händer,från vilka strålar utgick och trampade på en orm. Så försvann synen och hon såg ett hjärta genomborrat av ett kors och orden O Maria bed för oss som tar vår tillflykt till dig.
"Låt prägla en medalj av denna syn, sade nu Jungfru Maria till Catherine. Den som bär medaljen i tro och ber denna bön skall få stor nåd."

Det var ingen lätt uppgift. Biktfadern viftade bort sr Catherines berättelser som drömmar. Men Guds Moder kom tillbaka och vädjade henne att fortsätta kampen att få fram denna medalj. Prästen vänd sig då till biskopen som tyckte att det var ju inget fel i en sån liten medalj och de första tusen exemplaren trycktes upp.
En dag kom prästen ut i trädgården där systrarna befann sig.Han berättade om den lilla medaljen "som en av våra systrar fått i en vision av Jungfru Maria" Alla tittade på varandra och undrade vem som var den utvalda. Ingen såg på Catherine, hon hade de enklaste sysslorna i klostret,honvar ju en okänd novis. Och sr Catherine sa ingenting om sig själv,bara: Nu får vi se till att sprida den!

Koleran hade drabbat Paris denn sommar 1834. I skolan delades medaljen ut och många som fick den och bad bönen blev friska. Inte bara helanden utan också omvändelser skedde genom den lilla medaljen. Det var då den fick namnet "Den mirakulös medaljen"

Allt som Jungfru Maria förutsagt blev verklighet när "kommunen "segrade i Paris och härjade bland klosterfolk och präster. Blod flöt på gatorna, det var en hemsk tid.
Syster Catherine skickades till ett annat kloster för att sköta gamla och dementa.Stilla och ödmjukt levde hon, ofta utsatt för hån och straff av en sträng abbedissa. När hon mot slutet av sitt liv kände att hon ville berätta om sin ungdoms möte med den heliga Jungfrun för abbedissan,blev det en chock för denna, hon brast i gråt och bad sr Catherine om förlåtelse.Men Catherine sa bara med ett litet leende: "Jag var bara en sopkvast som Jungfru Maria behövde använda. "

När sr Catherine Labouré helgonförklarades bara några få år efter sin död var det inte för de visioner hon fått se utan för den stora ödmjukhet hon visat hela sitt liv. Den lilla medaljen har fortsatt att spridas över hela världen och tusentals berättelser om underbara bönhörelser finns att läsa. Sankt Maximilian Kolbe hade alltid fickan full av den mirakulösa medaljen och delade flitigt ut den, särskilt till sina motståndare! Alla som är med i hans andliga rörelse Militia Mariae Immaculata bär denundergörande medaljen.

Sabina

Nyheter från när och fjärran

Ut i cyberrymden, manar påve Benedikt. Bed först en bön till den helige Isidor innan du går in på nätet, manar bloggaren och läkaren Bengt Malmberg. Stäng Facebook,predikar en amerikansk präst från predikstolen. Era äktenskap blir förstörda om ni har hemliga kontakter på Facebook. Ni måste i varje fall dela ert lösenord med varandra!
Jag håller med dem allihop. Jag får ideligen inbjudningar till Facebook. Men jag vill inte. Jag har inte tid. Det är nog med mina mänskliga kontakter, telefonsamtal, brev - jo naturligtvis också mailbrev- men att därtill ägna sig åt att prata med folk genom Facebook. Nej Tack.

Bortsett från alla faror i cyberrymden finns där också så mycket gott. Jag klickar på Katobs.se varje morgon. Och får mig till livs spännande artiklar av lärda män och duktiga skribenter. Jag får glimtar från påvens senaste resor och viktigaste uttalanden.
Jag söker sedan upp Aide á l'Eglise en detresse, som ger mig viktiga men sorgliga nyheter om förföljelsen mot kristna världen över. 200.miljoner kristna kan inte utöva sin tro i frihet är ett basbudskap. Och sedan listan med dödade präster: en präst på landsbygden i Kongo, en präst på en byväg i Brasilien - plötsligt dyker det upp militärer eller rånare, hejdar deras fredliga färd från en församling till en annan och skjuter fräckt ihjäl dem. Det är så grymt. Kvar finns en skara människor som fått tröst och hjälp och stöd i sina liv.Nu blir de liksom föräldralösa.Och alla år av studier och oegennyttig tjänst som går till spillo. Jag sörjer fastän jag inte känt dem .

Glädje får jag emellertid varje månad när Newsletter from Taizé dyker upp bland breven på datorn. Här delas nyheter om unga människor som lärt sig försoningens svåra konst: I Uganda , i Argentina, i Shillong,Indien i Poznan. Och runt om i världen reser den ene brodern efter den andra till städer och byar för att samla unga till möten i försoningens anda. Överallt förbereds nu det stora mötet omkring nyår under mellandagarna då tusen och åter tusen beger sig till Rotterdam för att bedja och sjunga in det nya året tillsammans .

Sist ska jag berätta en förskräcklig historia som kan hända på internet:
För två månader sedan fick jag brev från en god vän. Hon berättade att hon blivit av med sin plånbok , ja hela sin väska, när hon gick från sitt hotell till ett seminarium som hon deltog i i London. Hon måste betala hotellet, resan hem och mycket annat. Nu var hon helt pank. Kunde jag låna henne några euro. Sammanlagt behövde hon 2500 euro.
Hu, det var mycket pengar. Tyvärr kunde jag inte bistå henne men hon har en stor vänkrets, säkert skulle hon få hjälp. Det enda jag kunde göra var att skicka en bön till den helige Antonius:
Tony, Tony, turn around. Something is lost and must be found.

Jag kunde inte glömma henne, hur gick det? Skulle jag få besked? Hjälpte Antoniusbönen?
I dag kom brevet!
"Jo, Antonius hjälpte mig att få tillbaka min rätta identitet," berättade hon. Någon hade stulit hennes epostadress och skickat detta nödrop ut till alla hennes vänner utan att hon hade en aning om det. Jag har aldrig varit i England, skrev hon. Men säkert hjälpte Antonius...
Är det inte hemskt, att sånt kan hända?
Hur säker är jag med min paternosteradress?

Herren är min klippa, min borg. Där är jag trygg.

Sabina

Martyrers exempel

"På lidande byggd är vår kyrka
Den står hur än tiderna skiftar
De offrades blod är dess styrka
Martyrers exempel förpliktar"

I dag firar vi de vietnamesiska martyrerna. Den 19 juni 1988 helgonförklarades 116 män och 1 kvinna, som lidit martyrdöden i Vietnam mellan 1745 och 1882. De hade blivit halshuggna, brända, hängda, torterade. De var dominikaner, jesuiter, biskopar, präster, tertiärer, lekmän. Samtliga hade vägrat trampa på korset. Det blev deras dödsdom.
Lidandet är inte slut i Vietnam. Många präster sitter fängslade. Men kyrkan är stark och lever trots ständigt hot från den kommunistiska regimen.
I går kom den vietnamesiske prästen, fader Thaddeus Tran Chanh Thanh till Jönköping för att fira Mässa med Sankt Franciskus församlings vietnameser. Han ler varmt och gott när han stiger in i sakristian, han ser verkligen inte trött ut fastän han får fara landet runt för att möta sina landsmäns längtan efter en Mässa på sitt eget hemspråk, ett vackert sjungande och för mig helt obegripligt språk.

I går fick jag höra: Jag tycker synd om den katolska kyrkan." Varför det, frågade jag häpet. För att den är så förföljd",var svaret.
Mitt svar blev då: "Det är bara bra. Det visar att den berör. Man ska inte vara rädd för opposition. Det är ett gott tecken. "

Och medan vi har dessa tankar faller snön och vi inleder vår middagsbön med orden från Psaltaren
Prisa Herren rimfrost och snö
Prisa Herren dagg och snöflingor...

Sabina

Frihet och Demokrati

Där stod hon ännu en gång,Aung San Suu Kyi, med blommor i sitt, hår hälsad av tusenden:" We Love you Su". Husarresten var slut och folk ropade:

"När du är fri, vad ska du nu göra? "

Hon svarade: Jag är inte fri så länge mitt folk inte är fritt."

Så talar en sann demokrat och frihetskämpe! Tillfrågad om hur hon skall förhålla sig till de militära makthavarna, som en gång, vid valen 1960, förvägrade henne den plats som folket med sina röster givit henne, var hennes överraskande svar:" Samarbete. Vi ska mötas och samtala."

Det är ett djärvt mål Aung San har satt upp för sig. Åren i husarrest lär hon ha tillbringat i meditation. Hon har genomgått sorger och smärta i sitt liv. Ur lidandet har hennes personlighet formats, hon är en människa som kanske kan återge sitt folk den frihet de en gång stred för.

Hennes far, en demokratisk ledare,mördades, när hon var en liten flicka. Hans ideal av frihet och demokrati inpräntades tidigt i hennes själ.

Hon förberedde sig för en insats i sitt land genom studier i Oxford och USA. Hon fann sin make i Oxford, en Himalayaforskare, med vilken hon fick två pojkar. En av dem skulle ta emot det Nobels Fredspris, som tilldelades Aung San i husarresten.Hon hamnade i husarrest därför att hon skyndat till sin mor dödsbädd från England till Burma, väl medveten om att hon då utsatte sig själv för livsfara.Maken dog några år senare utan att på många år ha fått återse sin hustru i Burma.

Samma år som hon Fick Fredspriset kom hennes bok Freedom From Fear ut. I den sammanfattar hon de ideal hon har kämpat för. Boken är ett Magna Charta för det burmesiska folket:

"Det räcker inte att bara ropa på frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.Det måste finnas en enig beslutsamhet att hålla ut i kampen; att vara villig till offer för att hålla fast vid sanningen, att stå emot det korrumperande inflytandet av önskningar, ovilja,okunnighet och fruktan.

"We love you Su"

Jag förenar mig med folkets rop och ber att hennes ande skall visa sig stark i mötet med förtryckarna. Kunde Mandela, kan hon !

Samma dag står en annan kvinna i centrum för uppmärksamhet. Också denna gång handlar det om demokrati- folkets röst. Det är Mona Sahlin, som efter sin långa politiska karriär, som krönts med partiledarposten, nu lyssnat till både sitt eget hjärta och folkets röst.

"Jag avgår",sade hon klockan 17.00 till pressen i dag.

Det är modigt att avgå. Det är modigt att avtå från makten , även om den inte varit så mäktig.Det hedrar Mona, som gjort det bästa hon kunnat och inte ensam står som skyldig till det stora socialdemokratiska valnederlaget.

Här behövs visioner .Här behövs offer. Här behövs nytänkande.

Vem vet. Kanske Mona har mer att ge som delaktig socialdemokrat än som ledare ?

Det finns fortfarande mycket att kämpa för i vårt land. Tar socialdemokraterna fatt på de stora mänskliga bristerna kanske de får folkets röst än en gång?

Sabina

.

Döden och livet

"Jag ropar till dig, o Herre: jag säger:"Du 'är min lott i de levandes land" Det är en av de många bönerna i Psaltaren(142) som ropar ur en nödsituation till Herren, och jag drabbas dessa dagar gång på gång av dem. De ekar för mitt inre ur Vår Fru av Frälsningens kyrka, katedralen i Bagdad, där den förfärliga massakern ägde rum 31 oktober. Hur många var det inte som där måste ha ropat "Ingenstans kan jag fly" - instängda som de var -"fienden förföljer mig" - ja de förföljde dem ända in i sakristian där de sökt skydd - "Herre, rädda mig från mina fiender".
Dessa klagande litanior som stiger fram ur varje blodfläckad bild från kyrkan i Bagdad är redan tusen år gamla.
Ondskan har aldrig upphört att förfölja godheten. Och inte bara kristna har blivit förföljda. Jag tänker på pogromerna mot judar genom århundraden, på korstågen mot muslimerna, och nu senaste århundradet,som med rätta kallas martyrernas tid med de nazistiska och kommunistiska regeringarnas brott mot mänskligheten.

Klagoropet i vers 6 Ps 142 slutar med några förunderliga ord: Du är min lott i de levandes land" Var är det landet? Är det långt bortanför den förstörda kyrkan, i en liten fredlig by omgiven av skog och äng? Är det i ett okänt främmande land som bjuder på frid och lugn? Eller är det himlen?
Döden drabbade dem kvällen för Alla Helgonsdag. Sorgetiden inleddes med Alla Själars dag. Nya gravar fick grävas, kistor radades upp inför kyrkans förstörda altare och bilderna av de en gång levande ställdes framför de sörjande.Bilder som skickades ut på internet och som får oss att gråta.

Men då ljuder en sång från Taizé i min själ:

I am sure I will see, the goodness of the Lord
in the land of the living.
Oh,yes,
I am sure I will see the goodness of the Lord
in the land of the living...
Be strong.
Take heart..

Så kan jag sluta mina ögon och be sorgens litanior för de döda, de sårade, de drabbade, . Jag vill med min bön sända tröst till de otröstliga...

Och jag måste naturligtvis skriva på listan till Migrationsverket om stopp för resorna till dödens Irak för de tusentals som vägrats asyl i Sverige. Inte bara skriva på utan också skicka vidare, uppmana alla jag möter att skriva på.

Sabina

Fria kvinnor

Humanisterna utmärker sig för en historisk okunnighet,som är närmast pinsam.De förkunnar självsäkert att"religionen förtrycker kvinnan". För att riktigt kunna sprida detta falska påtående har de skrivit en bok som informerar om detta förtryck och skickat ut till några hundra gymnasister för att värva dem till att bli humanister.


Jag borde läsa boken. Var får jag tag på den? När jag läst den skall jag återkomma.Men nu vill jag bara tala om att jag med stolthet har läst om två kvinnor, som inte alls varit förtryckta av religionen utan tvärtom blomstrat och blivit befriade till djärva handlingar: Mary Mc Killop, Australiens första helgon och Elisabeth Ann Seton, Amerikas första helgon.


Båda kvinnorna var pionjärer. Båda lade grunden till katolska skolväsendet i sina respektive länder. Båda grundade kongregationer och fick efterföljare. Båda stod raka i blåsten från hierarkiska präster. Båda levde ochverkade på artonhundratalet .


Så vad pratar humanisterna om ?


Tänk bara på vår egen Birgitta ! Hon som talade klarspråk till biskopar och påvar. Eller Hanna Ouchterlony,Frälsningsarméns första ledare i Sverige . Och många fler.


Men se på den bild av Mary Mac Killop, invandrarflickan från Skottland som jag skre om för några dagar sedan .Se hennes blick, beslutsam, forskande och mild.


Historien är fylld av kvinnor som funnit sin kraft till befriande handlingar genom kristendomen.Jag vill gärna hänvisa tilll en bok jag skrev Kvinnoåret 1975 : "Ett lysande stoftkorn Sju nordiska kvinnoporträtt",Verbums förlag. Den finns säkert på flera bibliotek. Den handlar just om detta, som Humaniserna är fullkomligt ovetande om.KVINNOKRAFT!

Sabina

Invandrarflickans triumf

Mary Mac Killop var den fattig flickan som kom från Skottland med sin familj till Australien. Fadern var en misslyckad bonde i Skottland och sökte bättre lycka i det fjärran landet. Men allt gick fel och familjen förblev lika fattig.Aldrig hade han väl kunnat ana att den energi och trosvissa hoppfullhet som han lämnat i arv till sin äldsta dotter Mary hundra år senare skulle få hela kontinenten att jubla över Mary The Cross Mac Killop.Att hon skulle bli Australiens första helgon.

Här är hennes historia:

Dottern till en fattig skotsk invandrare i Australien stod nyligen i centrum för inte bara den katolska världens utan alldeles särskilt Australiens hänförda uppmärksamhet. Det var Mary of the Cross Mac Killop, som den 17 oktober helgonförklarades av påve Benedikt XVI på Sankt Petersplatsen i Rom. Bland de över femtiotusen pilgrimerna framför Sankt Peterskyrkan fanns åttatusen australier som entusiastiskt viftade med flaggor och uppförstorade bilder av sitt helgon, det första i Australien. där katolska kyrkan är i minoritet. Fyrtio aborigener, landets urinvånare, var bland pilgrimerna och en utställning av aboriginsk konst visades i Rom för första gången sedan 1925.
Närvaron av landets urinvånare var viktig, eftersom Mary Mac Killops stora och nydanande insats för 150 år sedan på den unga kontinenten hade gällt huvudsakligen de fattigaste bland de fattiga.” Låt aldrig dina ögon se någon nöd utan att göra något åt det ” brukade Mary Mc Killop säga.
Den nöd hon grep tag i var bristen på skolor och undervisning för de fattiga barnen på landsbygden. Hon hade själv vuxit upp under ytterst fattiga förhållanden. Fadern som var bonde hade utvandrat från Skottland till Australien med förhoppningen att kunna få en bättre försörjning för familjen med hustru och åtta barn. Men han misslyckades med allt han företog sig och det blev Mary, äldst i syskonskaran, att redan som 14 –åring skaffa arbete för att bidra till försörjningen.
Vid 18 års ålder var hon guvernant i en förmögen familj i Portland. Här mötte hon fader Julian Woods, som förstod att hon hade en unik kallelse att tjäna. Mary hade sett nöden bland de fattiga barnen, som inte kunde gå i någon skola och började organisera undervisning för dem tillsammans med några vänner. Snart bildade de en kvinnlig ordensgren, den första i Australien, och kallade sig Sankt Josephs systrar,. När de år 1866 avgav sina första löften lovade de att leva i fattigdom och utan egna ägodelar och därmed dela livsvillkoren för dem som de ville hjälpa.
Redan efter ett år hade de fått igång 21 skolor och 70 unga kvinnor arbetade med dem.. Barnen som de ville nå var barn till fattiga bönder, rallare och gruvarbetare. Familjerna flyttade ofta och systrarna följde efter. De fick ofta leva under samma primitiva förhållanden som de fattiga, när de startade sina skolor för dem.
Utan egna resurser var de hänvisade till att tigga och det väckte opposition hos prästerskapet. När Mary Mc Killop dessutom anmälde en präst för sexuella kontakter med barn, så växte oppositionen i stiftet mot Moder Mary av Korset, så att stiftsbiskopen till slut exkommunicerade henne. Hon tvingades lämna ledarskapet för kongregationen Flera systrar lämnade henne. Det var en svår tid men hon förblev lugn och litade på Guds försyn. Till slut insåg biskopen att han felbedömt Moder Mary och upphävde avvisningen från Kyrkan på sin dödsbädd.
Sankt Josephs systrarna blev alltfler och antalet skolor växte. År 1871 hade 40 skolor grundats på många platser i sydöstra Australien och 150 systrar hjälpte till inte bara med skolor utan ordnade också hem för gamla, skyddat boende för flickor samt rehabilitering för alkoholister.
År 1872 reste Moder Mary Mac Killop till Rom för att få den nya kongregationen godkänd och fick möta påven Pius IX tre gånger. Trots stödet från påven fortsatte bekymren för den unga kongregationen i Australien. Knappt hade moder Mary kommit tillbaka förrän ännu en biskop avsatte henne. Hon anklagades för omoraliskt hanterande av pengar och olydnad mot Kyrkan och präster. Samtidigt började Sankt Josephsystrarna arbeta på Nya Zeeland, medan en annan kvinna sattes i ledningen. Men hos Moder Mary Mac Killopp fanns ingen bitterhet. Hon tog emot de orättvisa anklagelserna med ödmjukhet och sent omsider rentvåddes hon också. De intensiva åren av arbete och resor förorsakade henne svår reumatism och 1902 drabbades Moder Mary vid ett besök på Nya Zeeland av hjärnblödning Högra sidan förlamades men hon lärde sig skriva med vänster hand och fortsatte att via många brev ha kontakt med sina systrar.

Den siste som besökte henne när hon 1909 låg på sitt yttersta var kardinal Patrick Moran från Sydney, som djupt gripen sade till systrarna i klostret: ”Hennes död kommer att bli till stor välsignelse inte bara för er och er kongregation utan för hela Kyrkan i Australien”. Och när han lämnade klostret tillade han: ”Jag har upplevt att jag stått vid ett helgons dödsbädd.”
Bekräftelsen kom den 17 oktober 2010 i Rom!
Under det gångna seklet som gått har kongregationen vuxit och landat i många länder . I Australien har en bro fått hennes namn, skolor och universitet har uppkallats efter Mary Mc Killopp, en musical och en film om hennes liv har skrivits och en vacker skär ros har fått hennes namn. Australiens urinvånare, de fattiga aborigerna, som genom henne kunde gå i skola, har långsamt blivit upprättade. De har till och med representanter i parlamentet. Det behövdes någon som hade” ögon att se nöden och var villig att göra något åt den” som Mary av Korset Mc Killop brukade säga..

Berättarafton

Det var en mörk höstkväll i Klockargården iÖlmstad. Inne i den gamla sjuttonhundratalsgården trängdes folk i skenet av värmeljus i den öppna spisen och levande ljus. på borden. Jag kom sent - som vanligt- men det hade inte börjat ännu. I rummet intill köket såg jag rader av kaffekopppar. Allt var upplagt för en mysig afton.

Den blev full av överraskningar. Folket som kommit och satt på de smala stolarna hade kanske väntat sig ett berättande fullt av skrönor från bygden. I stället bjöds på rimmad vers. Det var rimsmedernas afton. Själv är jag dålig på rim och beundrar uppriktigt dem som kan rimma vackert och melodiskt utan att det haltar, kanske något i stil med de gamla skalderna Karlfeldt och Fröding. Inte riktigt förstås, men ganska nära. Jag njöt av vänliga,smått romantiska, vemodiga dikter.
Det är ganska underbart att veta att här skrivs i nästan varje stuga vers med rim. Inte alla är redo att stå upp och presentera byrålådornas alster. Inte alla får dem tryckta. Men de ger glädje, om inte till oss alla, så för den som skriver blir det ofta en lättnad. Efter sorgen kan några versrader ge nytt perspektiv åt livet. I förälskelsen när hjärtat bara vill sprängas finns möjligheten att utbrista i jubel på ett papper, som göms i skrivbordslådan.

Kära Ölmstads Hembygdsförening kom gärna tillbaka med flera Berättaraftnar, men kalla dem då:Poesi i höstmörkret eller Poesi om våren!

Sabina

Operation Lorenzo

Sankt Lorenzo , den helige Laurentius, är gruvarbetarnas skyddshelgon. I Chile bär han gruvhjälm på huvudet och en gruvlykta i handen. När de 33 gruvarbetarna stängdes inne i mörkret 700 meter under jorden, var det den helige Lorenzo, som man åkallade. När det första meddelandet skickades upp ur mörkret, att alla var vid liv, förstod man att helgonet hade varit på plats. Och nu organiserades den fantastiska räddningsoperationen, som fick det symboliska namnet Operation Lorenzo.Familjer, vänner och och intresserade samlades i ett läger ovan jord. Centrum i lägret var kapellet, där man samlades till mässor och böner. Från underjorden skickades meddelanden: "Sänd ner ett krucifix.Skicka en madonna,vi ska bygga ett altare här nere."Så fick de ett litet kapell att smlas kring i det mörka gruvhålet.
Och när nu de 33 kommit upp ur helvetets håla förundras alla över att de har behållit modet,styrkan, hälsn under dessa månader.
Catholic Herald skriver:" Det är en stor andlig triumf, en underbar seger över förtvivlan och förlorat hopp."
Chiles president Sebastian Pinera , som placerade den helige Lorenzo omgiven av 32 chilenska flaggor och en boliviansk i sitt palats, var där för att omfamna de räddade och bekräfta att Gud varit med i räddningen.

Jag citerar ur minnet det spanska helgonet Teresa av Avilas bön
Nada te turbe
Nada te espante
qui a Dios
basta

Intet får skaka dig
allting skall klarna
Gud är densamme
Vänta och vaka
Allt skall du vinna

Den som har Gud
kan ingenting sakna
Gud ensam räcker

Kanske fanns denna enkla bön på mångas läppar när de var instängda.Vi kommer nog att få veta mera om deras innersta tankar och böner.

Detta är hoppfulla nyheter. Ett annat hopp såg jag i en bild från riksdagen: En hand utsträckt med ett leende till Jimmy Åkesson, trots hans uppmärksammade uttåg ur kyrkan vid biskop Brunnes predikan.Det var Mona Sahlin, som visade kamratlig respekt till den nye riksdagsledamoten. Detta hedrar henne.
Mindre hedrad tycker jag att biskop Brunne är, i sin predikan om människors värde. Hon blandade helt enkelt ihop evangeliet med politiken.

Tyvärr har uppfattningen om männskans unika värde också blivit bortblandat i det Nobelpris som tilldelats forskaren Robert Edwards, som utvecklat tekniken att befrukta mänskliga ägg i provrör. Många rörande bilder av lyckliga provrörsbarn med mammor som kunnat föda dem har publicerats i tidningar. Men bortom dessa lyckliga finns oanvända eller bortkastade och förstörda embryon, som också är blivande mänskligt liv och omfattas av Skaparens omsorg.
"Utan Edwards skulle det inte finns någon marknad för människoägg, frysarna skulle inte vara fulla av embryon som väntar på att överföras till livmodern eller, mer troligt,på att användas för forskning eller att dö, övergivna och glömda av alla".sade presidenten vid den påvliga Livsakademin, Msgr Ignacio Carrasco de Paula, när han mötte journalisterna i samband med att Nobelpriset i medicin blev nyhet.
Även den Internationella Federationen av läkare reagerade : "Som katoliker tror vi på varje människas absoluta värdighet, skapad till avbild och likhet med Gud..Även om IVF har fört lycka till många par, som har befruktats genom denna process, så har det gjorts till ett enormt pris. Det priset underminerar varje människas värdighet. Många miljoner embryon har skapats och kasserats under IVF processen---användningen av dessa mänskliga försöksdjur har lett till en kultur som betraktar människor som varor, snarare än de dyrbara mänskliga individer de är."

Sabina

Slaget vid Lepanto

För cirka femhundra år sedan gick en kristen flotta ut mot turkarna, som hotade att invadera Europa. Alla Europas kristna samlade sig i en gemensam bönekamp, initierad och ledd av påven i Rom. Vapnet var fem dekader på en rosenkrans. Det blev många tusen dekader- och den kristna flottan segrade 7 oktober 1571 i sjöslaget utanför Lepanto, fastän det var 30.000 skepp mot 100.100.För att minnas segern instiftades den 8 oktober som Vår Fru av Rosenkransens dag. Att rosenkransbönen är viktig har sedan Jungfru Maria i Lourdes 1858, Vår Fru av Fatima 1917, och Fredens drottning i Medjugorje 1981 understrukit.

Märkligt är ändå att trots den där viktiga segern över turkarna, som på femtonhundratalet var ett hot mot det kristna Europa, så översvämmas Europa i dag av de forna trosfienderna. Det är tyvärr så att islam nu är ett nästan ännu starkare hot än då mot den tynande kristendomen i Europa.

Vi har fortfarande vapnet i vår hand. Hur använder vi det?

Min första rosenkrans köpte jag i hemlighet av en polsk birgittasyster som brukade sitta på trappan till det forna munkklostret i Vadstena. För säkerhets skull vände jag mig om för att se om någon upptäckt vad jag gjorde.Som om det var något skamligt. Jag var en lutheran på femtitalet.

Först några år senare lärde jag mig rosenkransens hemligheter av en klasskamrat som blivit katolik.Vi träffades i Vadstena och satt tillsammans på en bänk när jag försiktigt frågade henne om hur man använde den här lilla vackra rosenkransen av silver. Och sen dröjde det tio år tills jag tog fram den ur en liten silverdosa där jag gömt kransen med papperet som min vän skrivit ner hemligheterna på. Jag hade sorg och behövde tröst. I dag har jag en rosenkrans i varje ficka och ber den dagligen...

Samma rädsla för rosenkransen finner jag i en ny bok från Catholica av Scott och Kimberly Hahn (Våra vägar bar till Rom)

Scott skriver: "Någon skickade en rosenkrans av plast till mig. När jag tittade på de där kulorna, kände jag att jag stod inför det svåraste av alla hinder:Maria.( Katoliker har ingen aning om hur svåra lärorna om Maria och Mariaandaktrna är att acceptera för bibelkristna). Så många av Katolska kyrkans lärosatser hade visat sig stå på sund biblisk grund, att jag bestämde mig för att ett steg i tro i detta fall.

Jag låste om mig på mitt kontor och bad en tyst bön."Herre, Katolska kyrkan har haft rätt i nittionio fall av hundra. Det enda återstående stora hindret är Maria. Om du blir kränkt av vad jag är på väg att göra, så ber jag om ursäkt i förväg....Maria, om du så bara är hälften av vad Katolska kyrkan säger, så tag denna speciella begäran..som verkar omöjlig...till Herren för mig genom denna bön".

Sedan bad jag min första rosenkrans. Jag bad den om och om igen för samma intention flera gånger veckan efter. Sedan glömde jag av det. Tre månader senare insåg jag att orsaken till min bön; min som det verkade omöjliga situation, hade blivit totalt förändrad, sedan den dagen jag bad rosenkransen för första gången. Min begäran hade beviljats!

Otaliga är de historier om den hjälp som rosenkransbönen givit.Under andra världskriget följde den med de fängslade till koncentrationsläger och fängelser. Jag vill återge några rader från ett brev, skrivet av en rysk ortodox biskop, som arresterats och skickats till Gulag:

"Jag befinner mig mitt i en lång och ansträngande resa, som innehåller många stadier och utmattande perioder av förseningar. Ändå är denna resa från Melenki till Moskva, från Moskva till Alma Ata, från Alma Ata till Ural och nu en sträcka som går från Ural till Guryev och till Kaspiska havet, underbar och oförglömlig.Kort sagt, det är undrens väg, tack vare hundrafemtio Ave Maria. Ibland verkar det som om vår Herre skickat mig på denna resa för att visa mig vad bön till den allra renaste av alla mödrar kan åstadkomma och visa mig effekten av den hälsning som Ärkeängelnframförde till henne i tro.

Jag tror och erkänner att denna resa har avslöjat för mig den fullständiga känslan av trygghet och beskydd som denna hälsning kan ge. Jag har aldrig förut upplevt det i sådan hög grad.Var hälsad Maria! Den har jämnat vägen för mig och mina pålitliga medresenärer i några verkligt svåra situationer.Den har ofta rört onda hjärtan och har oroat och förvirrat dem som inte ville bli gripna."De kommer att flyga bort som rök(ett uttyck från den ortodoxa vespern). Ärkeängelns hälsning har ofta gett mig plötslig och oväntad hjälp i stunder av den allra största hjälplöshet och sannerligen från håll som jag inte väntat mig..."

Miljoner mänskor ber rosenkransen dag och natt. Jag tror den ligger som ett säkerhetsband, ett skydd kring vår jord oavsett hur många muslimer som invaderar de postkristna länderna:

Var hälsad Maria, full av nåd.

Välsignad är du bland kvinnor

och välsignad är din livsfrukt Jesus.

Heliga Maria, Guds Moder, Vår Fru av Rosenkransen,

bed för oss

nu och i vår dödsstund.

Sabina

I lövhyddornas tid

Ett nytt och ovanligt inslag i det magra kulturutbudet på Sveriges television var Suckot, som gavs häromkvällen.Ganska sent förstås, som alla värdefulla program. Det var en inspelning från en judisk synagoga , där man firade lövhyddohögtiden. Denna urgamla judiska tradition kommer fyra dagar efter Jom Kipur, en av de viktigaste judiska helgerna och som är förankrad i minnet av Moses när han kom ner från berget Sinai och krossade stentavlorna vid åsynen av guldkalven.

I en nyutkommen bok,"Om jag glömmer dig Jerusalem", av sr Sophie Hamring,OP, beskriver hon stämningen den heliga staden under Jom Kipur:"
I Jerusalems judiska stadsdelar är det tyst som i graven.Trafiken står stilla. Hela luftrummet över Israel är tomt. Även om majoriteten av Israels befolkning inte benämner sig "religiösa" går 80 procent till synagogan och fastar denna dag. Det är en mäktig upplevelse att vandra runt i staden. Gatorna är öde och tysta.Atmosfären påminner mig om en solförmörkelse."
Efter denna högtid kommer lövhyddohögtiden, när det är fullmåne. Man bygger då små lövhyddor i sina trädgårdar och på balkongerna. I synagogan vandrar man i processioner med viftande grenar och bär den heliga Arken,Thoran, med sig. Allt för att minnas hur israelerna en gång vandrade genom öknen och bodde i lövhyddor under fyrtio år.
"Lövhyddan ska vara så byggd att man kan se stjärnorna mellan löven, skriver sr Sophie, Det är en påminnelse både om utsattheten i öknen , liksom om nuets utsatthet.Men anblicken av himmelen är också en föraning om den slutliga frälsningen, då Gud själv skall breda ut sin "sukka" över Jerusalem och över alla folk."

Fascinerad oc h gripen lyssnade jag till den gamle rabbinens sång i synagogan. Texterna kände jag igen från Psaltaren. Och jag tänkte hur profetiskt det var när förre påven Johannes Paulus II gav judarna benämningen "våra äldsta bröder". Vilket underbart arv de har gett oss i Gamla Testamentet.
Alla som vill lära sig mer om mötet mllan judendom och kristendom rekommenderar jag att läs sr Sophies bok "Om jag glömmer dig Jerusalem",Artos förlag.

Sabina

Han kom, han sågs, han segrade.

Olycksprofeterna och motståndarna siade om motstånd, attacker och nederlag inför påve Benedikts historiska resa till Skottland och England. Visst fanns det motstånd och nog försökte några tusen att med plakat och rop störa den mäktiga vigilian i Hyde Park i London inför saligförklaringen av John Henry Newman. Men vad är 8000 mot 80.000?
Nej, det blev ju en överraskande succé, en triumf för både påven personligen och för den katolska kyrkan , som är liten och genom århundraden har varit föraktad och en minoritet alltsedan Henrik den åttondes dagar i England.
Det har varit spännande att följa med i tidningarna och på webben , att lyssna till hans klanderfria englska med en och annan lätt tysk brytning, att se hans goda ansikte lysa upp inför de jublande skarorna av unga och gamla, som kantade gatorna där den vita påvebilen körde.
"Den lågmälde, blygsamme påven charmade många," skrev vänstertidningen Observer och premiärminister David Camerons avskedsord var starka:
"Ni har verkligen utmanat hela landet att sätta i gång och tänka, och det kan vara gott. Ni har gett var och en av oss ett budskap, en utmaning att följa vårt samvete och fråga - inte vad vi har för rättigheter - utan vad vi har för skyldigheter."

Ur mängden av artiklar, tal och vittnesbörd har jag spontant skrivit ned några ord som lyste som diamanter i det fantastiska tal påven höll till engelska ungdomar. Han uppmanade dem att sträva efter helighet, ja han sa, att den verkliga lyckan i livet är just detta: att besluta sig för att gå helighetens väg.

"Att vittna om helighetens skönhet,
sanningens prakt och den glädje och frihet
som föds ur en levande relation med Kristus."

Han uppmanade de unga att i konfrontation och diskussioner med icketroende
"tala ärligt, känsligt , med klarhet ,förnuft och ett öppet hjärta om tron"

Påve Benedikt kom , hördes och övertygade det skotska och brittiska folket om "den väg som till himmelen bär"

Vilken kontrast mot den visionslösa valrörelsen med betoningen på skatter och förmåner, vilket resulterade i det trista resultatet där de borgerliga bokstavligt talat hänger på en skör tråd. Kristdemokraternas försök att föra in en annan syn med mottot Ett mänskligare Sverige" gjorde knappast genomslag, eftersom de inte lyckades formulera medmänsklighetens innehåll.
Nu är det upp till var och en som vill ha ett "mänskligt Sverige "att själv praktisera "den glädje och frihet som föds ur en levande relation med Kristus" för att citera påvens vision för de unga i England.
Jag vill till slut berätta om en artonårig kille, som i lokaltidningen skrev om hur trist det var att bara se unga mänskor inneslutna i sina egna bubblor på gatorna i Jönköping,han kände sig ensam och dyster, då han mötte en tjej, som förändrade allt. Han sa några vänliga ord till henne och då brast hon ut i ett strålande leende.

"Det där strålande leendet fick mig att inse hur värdefulla de vänliga orden är och hur de förändrar oss, inbringar hopp och lägger grunden till något större."
Javisst , så enkelt är det

."Säga ett ord eller två/
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så"

Sabina

Fred i sikte?

Gamla Testamentet är fullt av krig. Det kan göra det svårt att läsa. Samtidigt är det också fyllt av hopp om fred och försoning. Gud leder det judiska folket genom historien och det är mycket tydligt, att när folket inte lyder profeternas ord,går det dåligt, det blir krig, förödelse. I Jesaja står ett hoppfullt ord att läsa:
"Upp, låt oss dra åstad till Herrens berg, upp till Jakobs Guds hus för att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar, ty från Sion ska lag utgå, och Herrens ord från Jerusalem, och han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk.
Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.Folk skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer lära sig att strida." Jes.2:3-4

Är det vad som sker i Washington. Är Netanjanu och Abbas redo att följa bibelns ord? Eller står Hammas ivägen ovillig till försoning och fred? Vem av dem lyssnar till Herrens ord? Vem vill följa profetens uppmaning? Här behövs många böner för att mjuka upp hårda hjärtan och få politiken att tvärvända. Från krig och hat till fred och försoning.

Än viktigare är vad som sker i Paris, där EU skall samlas kring folket utan land,romerna, som för tusen år sedan lämnade moderlandet Indien och bredde ut sig i många andra länder.De har en kultur.d e har en tradition. De har en längtan men skall EU förstå dem? Skall de välkomnas i den europeiska familjen? Kan vi bereda dem rum i våra hjärtan?

Jag tänker på Stig Dagermans dikt: Flykten valde oss

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,'
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.'
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

Sabina

Törnekronan

I min katolska kalender stod det med liten stil den 2 september :Herrens törnekrona. Jag minns inte att jag settdet förut men lät tankarna vandra kring denna viktiga symbol för Herrens lidande. Då mindes jag den helige biskop Brynolf av Skara, som av den norske konungen som tack för utförda tjänster fick en dyrbar gåva. Han hade bland annat visat gästfrihet mot en landsflyktig biskop från Nidaros och när Stavangers domkyrka brann ned bidrog han ekonomiskt att återuppbygga den. I ett silverskrin överlämnades en tagg ur Kristi törnekrona till biskop Brynolf i Lödöse vid gränsen mellan Norge och Sverige. Biskopen som var en stor diktare skrev ett vackert officium till den kostbara relikens ära. Här en av stroferna:

Herrens törne, dyr relik
Västergötland vunnit
Evighetens blomma bär
törnet som sin krona
Livets Herre liv beskär
vill från död oss skona

Det var den 2 september som gåvan överlämnades, vilket blev en stor vallfärdsdag, då många pilgrimer sökte sig till Skara domkyrka, där törntaggen förvarades i ett genomskinligt kärl av kristall till reformationen.
Det är bra att knyta samman en medeltida tradition med vår dag i dag, som dessutom är en fredag, den dag, då vi påminns särskilt om Herrens lidande.
Man kan undra hur det kom sig att en sådan relik hamnat i Norge. Givetvis en lång och spännande historia: Fram till femhundratalet förvarades törnekronan i Konstantinopel. Men då pantsattes den hos en köpman i Venedig, som i sin tur sålde den till den franske kungen Ludvig IX, som lät bygga det undersköna Sainte Chapelle utanför Paris, där reliken vördades. Taggar skänktes bort åt olika håll och så en gång till den norske kungen.I dag finns väl knappast någonting kvar en detta taggiga pinoredskap. Kvar finns dock tredje mysteriet i den smärtorika rosenkransen. Där ber man tio Var hälsad Maria medan man i tankarna betraktar Jesu törnekröning.

Sabina

Sol,sol i de blommande snår

Nu måste jag sjunga den där gamla spelemansvisan, som hörde till min skoltids sånger med den härliga refrängen: Sol, sol, sol i de blommande snår, sol,sol är det var jag går...

I dag ser jag knappast blommande snår där jag går, men mogna fylliga nypon och lockande röda äpplen. Det är augustis sista dag. Sista sommardagen. Förr i världen började vi skolan 1 september.

Det var också den skräckens dag, då Hitler anföll Polen och andra världskriget startade. Hur väl minns jag inte den dagen, som var en lördag, då familjen satt i övre hallen och lyssnade till radion. Ingen av oss anade då vad som låg framför Europa under de kommande sex åren.

Miljoner fängslades, torterades, dödades. En svensk diktarere fångade något av det mod och den längtans ande, som lyfte sig över koncentrationslägets och fängelsernas murar när han skrev:

Då höjde sig min längtan. Vem kunde hindra den?

Ej murens taggtrådsstängsel. Ej vaktpatrullens män.

Jag sargades med skymford.Jag gisslades med slag.

Men högre steg min längtan för varje andetag.

Vem kunde klippa vingen? Vem kunde täcka den?

Den sprängde cellens väggar och kedjan utav män.

Den höjde sig i frihet. Den sökte sig till byn.

Där lever den bland gräsen vid skogens höga bryn.

Den finns källans spegkling. Den finns i trädens sus.

Den finns i fågelns locksång. Den finns i bäckens brus.

Och långt sen benen vitnat och kroppen blivit mull.

Skall torpets backar blomma för all min längtans skull.

Helmer Grundström

Minnet av alla dessa förföljda och marterade offer för nazismens och kommunismens brott mot mänskligheten högtidlighölls på Norrmalmstorg den 23 augusti. Det var den dag då Molotov 1941slöt en pakt med Hitlertyskland och delade Europa. Inte bara i Sverige utan i de flesta Europeiska huvudstäder samlades man kring detta sorgliga minne.

Sabina

Honung ur klippan

Från mitt fönster i skrivstugan ser jag två bikupor, en gul och en grön. I sommar har svärmar av bin kommit dansande under soliga dagar med rapporter från honungstyngda blomkalkar.
När regnet öst ner har det varit stilla omkring kuporna men inuti kunde man lyssna till dova brummande orgeltoner från de arbetande bina. I går kväll tömdes deras skörd,finaste ljusgul honung rann ner i burk efter burk. I morse förseddes de flitiga bina med vinterfoder.
Anar någon hur mycket arbete det är bakom en enda liten burk honung?

När Herren kom till Moses i Egypten lovade han honom och hela Israel, som plågades under Farao som slavar:
"Jag har sert deras betryck och stigit ner för att rädda dem och föra dem till ett land som flyter av mjölk och honung.."(2 >Mos 3:8)
När det står talat om honung i Bibeln är det något av det allra finaste och bästa.
I den långa psaltarpsalmen 119, en hyllning till Tora,Israelernas lagbok, står det :" Hur ljuvt är inte ditt tal. Det är ljuvare än honung för min mun."
Och på ett annat ställe heter det att Herren skall bespisa sitt folk med bästa vete, ja "med honung ur klippan, skall han mätta det." Anders Pilz har gett ut en fin bok omPsaltaren med denna titel!
När profeten Hesekiel får befallning att äta upp en bokrulle säger han: "Den var i min mun söt som honung."
I profetian om Marias jungfrufödelse står det i Jesajas sjunde kapitel om det barn hon skall föda, att "Gräddmjölk och honung ska bli hans mat..."

Så kan man låta orden om honung flöda fram från bibelsidorna, medan den sena augustisolen lyser över de två bikuporna vid rosarugosahäcken, varifrån så många kilo honung skördas denna sommar.

Sabina

Skyddshelgon för vår svåra tid

Det var på en tågresa jag först hörde talas om Maximilian Kolbe. Det är roligare att åka tåg än flygplan. Man sitter mitt emot varandra, man sitter ofta trångt och medan tåghjulen rullar över skenorna surrar kupén av röster från olika delar av världen – åtminstone om tåget går genom Europa. Där satt jag och fick plötsligt en tidning i min hand av en ung man, som gjorde mig uppmärksam på artikeln om ”Helgonet som gav sitt liv för en annan i Auschwitz”

Jag var på väg till Assisi för att lära känna den helige Franciskus och skriva en bok om honom. Där kom nästa tecken. Jag hade varit ute i snön och känt den kalla vinden mot mina kinder just som jag inbillade mig att Franciskus gjorde när han barfota och fattig vandrade nerför sluttningarna i Assisi. Då mötte jag en amerikansk student i trappan i Birgittaklostret ,som räckt mig ett kort och försvann. På kortet läste jag : If you want to know more about Saint Maximilian Kolbe, read this book”
Naturligtvis beställde jag boken och när den kom från Amerika började jag gripas av denne moderne franciskan, som så tydligt hade ett budskap till mig.
När jag därför denna morgon kom till Mässan i Sankt Franciskus för att fira den på Kolbes martyrdag möttes jag av hans bild i koret och så många minnen kom över mig och jag förstod att av alla helgon jag mött och läst om och skrivit om finns det nog ingen som bränt mitt hjärta så som denne livlige energiske och djärve Maximilian Kolbe.

Bokens namn blev ALLT FÖR IMMACULATA. Den kunde inte heta något annat eftersom just Immaculata – den alltid rena Jungfrun Maria- alltsedan hans barndom styrt och välsignat hans liv. Som barn visade hon sig för honom med två tecken: en vit och en röd krona. Vilken vill du ha, Raimond, frågade Maria och gossen svarade: Båda. Den vita stod för kyskhet. Han blev munk. Den röda stod för martyriet. Han blev martyr.
Han var matematiskt begåvad och drömde om en framtid som ingenjör men Gud ville ha honom i sin tjänst.
Så blev han franciskan, filosofie och teologie doktor. Han återvände från Rom full av iver att ”rekristianisera” sitt land, Polen, som efter första världskriget för första gången på många hundra år blivit ett fritt land.
Att nittonhundratalet skulle bli ett århundrade för media förstod han snart .Han satsade på att sprida de goda nyheterna via först en, sedan många tidningar. Han byggde ett jättekloster och drog hundratals unga män in i arbetet för Guds rike. Han reste till Japan sedan han på en tågresa mött en japansk student som inte hade hört talas om Kristus. Där byggde han klostret Mugensa noSono och gav ut en tidning på japanska.
När tyskarna ockuperade Polen blev han deras fiende och skickades till Auschwitz. Där skulle han vinna den röda martyrkronan.
Det är vad vi firar i dag.

Första gången jag kom till Niepokalanow, Kolbes ”Mariastad” utanför Warszawa, mötte jag broder Kornel. Han berättade att han givit sina första löften inför Fader Kolbe, som just återvänt från Japan.
Andra gången jag kom till Niepokalanow var den 10 oktober 1982 ,den dag Kolbe helgonförklarades i Rom. Ärkebiskop Glemp var inbjuden men valde att stanna i Polen och höll ett brinnande tal vid friluftsmässan i Kolbes kloster mot det kommunistiska förtrycket i landet.
Tredje gången jag besökte Niepokalanow stod jag vid broder Kornels och broder Hieronymus gravar på den enkla kyrkogården en bit bortom pilgrimskyrkan.

Inom mig brinner ord av Kolbe:
”Maria Immaculata, hur ljuvligt låter icke detta namn, som genljuder i hjärtat på ditt barns själ.

I botten på all aktivitet ligger mödan, offret. Den gör väl som fastän han är trött ändå slutför sitt arbete så gott han kan efter sin kapacitet och av kärlek till Gud.

Vi måste i dag leva, så att vi kan dö på ett värdigt sätt.”

Tack, du helige, du skyddshelgon för vår svåra tid!

Sabina

Hjälten på gallret

I går skrev jag om möjligheten att bli hjälte. I dag kom l’Osservatore Romano och där finner jag en två bilder av två hjältar. Den ene ligger på ett galler , den andre står och håller någonting tryckt till sitt hjärta.
Det är den helige Laurentius, diakon och ansvarig för ekonomin i en av oms största kyrkor. Kejsar Valerianus på 200-talet förföljde de kristna och som alla kejsare var han ute efter pengar (Jämför med Gustav Vasa i Sverige) Han befallde diakon Laurentius att samla ihop kyrkans skatter och presentera dem för honom följande vecka. När han kom med sin skattmästare för att ta emot en förmögenhet fann han diakonen som stod framför en hop fattig, trasiga romare.

”Detta är kyrkans skatter, sa Laurentius högtidligt.
Kejsaren blev rasande och befallde ögonblickligen att den fräcke diakonen skulle halstras till döds.
En plågsam död. Men legenden säger att den unge diakonen skämtsamt sa till bödlarna: Nu är jag stekt på ena sidan, var så goda och vänd på mig..”

I dag står en präktig basilika i Rom uppförd till minne av den modige diakonen, som med sina ord till kejsaren gav en fingervisning om var kyrkans verkliga skatter finns: et är inte i tavlor eller skulpturer eller dyrbara mässklädnader. Det är i de fattiga, de enkla och osynliga som Kyrkans verkliga skatter göms. De som trofast kommer till mässan ,de som ber för prästerna , de som ger sin sista slant i bössan och som hjälper till utan att förvänta sig något tack.

En liten minstrant

• Den andra bilden som jag betraktar i tidningen i dag föreställer en stor bronsstaty av en liten pojke. Statyn finns i Rom och var förra veckan placerad På Sankt Petersplatsen där nära 60.000 ministranter hade samlats på den årliga pilgrimsfärden för pojkar och flickor som hjälper till vid altaret under Mässan.
• Tarcicius levde hundra år efter den helige Laurentius men det var fortfarande farligt att vara kristen. Han fick ofta uppdraget att bära kommunionen till sjuka och till fångna kristna i fängelset. En gång blev han attackerad på vägen. Man försökte ta från honom skrinet med den helige Hostian, som han bar på. Han tryckte den mot sitt hjärta och vägrade att lämna ifrån sig de heliga gåvorna. Han var inte rädd för att dö, han bar ju Jesus närmast hjärtat och vägrade se honom skymfad av soldaterna. Troligen blev han stenad till döds.

Hur gammal var han? Kanske bara åtta eller tio år.

Tarcicius visade hjältemod, se där en verklig hjälte!

Statyn är jättestor. Konstnären, en schweizisk skulptör, Bernhard Lang, som själv varit altarpojke i sin barndom ville gestalta ministranternas skyddshelgon som en pojke på språng med korkåpan fladdrande kring benen och skrinet med hostian tyckt till sitt hjärta.

Första gången statyn visades var i Aarau inför 8000 ministranter från Schweiz. Därefter har den rest runt i Schweiz, Luxemburg, Ungern och till slut Rom. Den kommer att placeras i Calixtus katakomben ,när Tarcicius egen grav.

I vår församling har vi flera duktiga ministranter. Jag hoppas att de vill vara lika modiga som Tarcicius.

Sabina

Vill du bli en hjälte?

En ny typ av affisch har dykt upp bland alla mode och bioaffischer. Den gör mig förundrad. Här ställs en fråga som rör sig på ett helt annat plan än de vanliga utmaningarna.

Vill du bli en hjälte? En följdfråga blir naturligtvis: hur då? Klart man vill bli en hjälte. Vinna SM i någon idrottsgren trots något handikapp. Vinna högsta vinsten och ge bort hälften. Varje dag utnämns någon person i Sverige till hjälte. Ibland kan det faktiskt vara en riktig hjälte, d. v. s någon som räddat en drunknande eller kastat sig in i ett hav av lågor för att dra ut en instängd människa.
Och man börjar fråga sig :vad är en hjälte egentligen? Att bli hjälteförklarad betyder att man offrat någonting. Man har offrat tid, krafter, mod för att åstadkomma något.

I historien förknippas hjältarna oftast med krigiska bedrifter. ”Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm Han drog sitt svärd ur bälte och gick i striden fram..2, var en vers som jag minns från min ungdom. Jag tyckte att Karl den tolfte var en riktig hjälte. Kring vårt matbord cirkulerade de fantastiska berättelserna om hans bedrifter.

När jag sedan tittar på affischen med den utmanande frågan, så ser jag att den redan har besvarat rubriken :Vill du bli en hjälte. Det tår nämligen:
”Skicka ett SMS på 25 kronor till BRIS.” Underförstått: då är du en hjälte.
Är det barnen som ringer till Bris som ska skicka 25 kronor för att få tröst? Eller är det den som varit stygg mot barnen som ska bidra med pengar för att någon ”ska trösta knyttet”?
Jag vet inte om jag tycker att det är särskilt smart att utnämna hjältar för 25 kronor till Bris.

Finns det några hjältar i Sverige?
Javisst, säger en god vän och tittar på affischen: Dag Hammarskjöld.
Ja, och Raoul Wallenberg, säger jag.
Dessa män är redan historia. De handlade i en svår tid. De offrade sin tid, sin kraft och sin förmåga för att uppfylla sin medmänskliga plikt.

Säkert finns det i vårt land många som gör detsamma utan att synas.
Hjältemodet kan nämligen också inbegripa modet att gå mot strömmen, att säga det som inte får sägas, att protestera mot orättvisor med risk för att själv bli förtalad, mobbad, föraktad.
Den sortens hjältemod är tyvärr ganska ringa förekommande . Vi har blivit ett land där bara en åsikt är korrekt. Trots att vi har flera olika politiska partier finns det som ett gemensamt band bland dem vissa åsikter som inte får uttalas. Och att uttala dem kan innebära risker.

Här slutar jag mina reflektioner. Alla vet vad jag talar om.
Affischen har väckt tankar. Det är nog flera än jag som går och funderar på vem som är en hjälte och vad det innebär. Men jag betvivlar att många skulle vilja bli hjältar, när de börjar förstå vad hjältemodet kommer att kosta av tid, kraft och uppoffringar.

Sabina

Barndomsminnet vid stugan

Björkarna susade sin milda sommarsång..stenen var kylig och jag vilade en stund vid Väderbergsvägen.
Då kom det äldre paret cyklande, såg förvånat på mig och svängde ner mot skogen.
En stund senare dök de upp igen, iklädda fosforescerande gröna västar mitt i solskenet, cyklade förbi mig och stannade sedan vid vår grind.
Om de stannar kan jag fråga vart de ska, tänkte jag. När jag plockat blåklockorna på andra sidan vägen, där maskinen inte härjat,stod de kvar och jag frågade: Vart är ni på väg?
Det var då jag fick deras barndomsminne:

"Där bodde min mormor och morfar, sa cyklisten. och pekade på vårt hus." Och där hälsade jag på dem 1945. Då var jag två år och jag minns att mormor satt i en stol och att hon stoppade om mig.
De hade arrenderat Håknarp och när de slutade arrendet köpt de den här stugan"
Hans berättelse öppnade en flik mot enförgången tid. Jag frågade hur gammal hans mormor var. Jag tänkte på mig själv och mitt barnbarn. Tänk om hon kommer cyklande här om femti år och pekade på stugan och minns: "Här bodde min farmor.Jag besökte henne och farfar med pappa. Då var jag fem år..."

Sen fick jag veta av cyklisten att han varit klasskamrat med Boestad och gått i varanandagsskola i Ölmstad. Han var från Korparp. Presentationen var tydlig. Själv behövde jag inte presentera mig. Här i Ölmstad känner folk varann.
Bakom mig stod eken och suckade. Den hade avslöjat sina hemligheter för mig tidigt i morse och jag hade skrivit ner vad den berättade:

I den stora eken
lever fåglarna
sitt fördolda liv;
ett blad som darrar
avslöjar gömstället,
en skugga som far
genom lövverket
berättar om fågelns
morgonflykt.
Som en väldig modersfamn
sträcker ekens grenar
sina armar kring himlens
små budbärare:
talgoxe, koltrast, bofink och
trädgårdssångare.

Sommarhälsningar
Sabina

Att läsa om en ängel

Söndag. Tung solvärme över jorden. Bladen slokar,dofter stiger.
Mitt under denna osedvanliga hetta kände jag mig plötsligt lätt som en ängel.
Hur kom det sig ?
I handen höll jag en liten bok. Det var från denna bok som den märkliga känslan kom.
Så är det när man sjunker djupt in i en text, i en historia som man aldrig tidigar har hört, ett människoöde, som fängslar en.
Boken handlar om Mariam, född i Galileen 1846 som svar på sin moders fromma önskan:"Låt oss vandra till Betlehem och be Jungfru Maria om en dotter.Låt oss lova henne att om vi blir bönhörda ge henne namnet Mariam och så mycket vax till kyrkans gudstjänst. som hon väger när hon är tre år"
Ett allvarligt löfte av två fattiga föräldrar, som snart lämnade den späda flickan och hennes lillebror föräldralösa.

Mariam skulle bli ett helgon i Karmel.( Boken är utgiven på Bokförlaget Karmel i serien Karmels helgon)Hennes namn blev Mariam av den Korsfäste Jesus. Hon lärde sig aldrig läsa och skriva. Hon kunde egentligen bara tala arabiska och litet franska. Men hennes dramatiska liv med fattigdom,fasta och sjukdom kantades av änglar.
När hon vägrade att gifta sg med en utsedd man,kastades hon ut i en skog,knivskuren i halsen och övergiven.
Hon hade avgett ett löfte om kyskhet.Hon ville tillhöra Gud.
Då togs hon om hand av en kvinna, som sydde ihop hennes sår och skötte henne tills hon var frisk igen.Kvinnan, som var Jungfru Maria, sa till Mariam: Du ska åka till Frankrike och bli nunna."
Märklig profetia. Den lilla Mariam for över havet och sökte efter ett kloster. Gång på gång fanns änglar som hjälpte den hjälplösa. Hon tjänade som hembiträde i många familjer och gav bort allt hon hade till dem som var fattigare än hon.
Visst var hon själv en ängel!

Men denna ängel Mariam , som först gick in i ett St Josesfkloster och sedan till Karmel fick med fog bära namnet "av den Korsfäste Jesus". Också klosterlivet kan innebära lidanden, motgångar, prövningar.
Så blev det för syster Maiam, så märkligt begåvad med mystiska extaser, stigmatisering och ständiga förödmjukelser.
Från Frankrike gick resan till Mangalore, där sr Mariam stiftade ett karmelitkloter.En tid fick hon återvänmda til Pau i Frankrike för att till sist grunda ett kloster i Betlehem

I Pau hade man fått se den lilla arabiskan sitta i en trädtopp och lovsjunga Kärleken. Hur kom hon så högt?
"Lammet sträckte mig sina händer", svarade hon barnsligt och md strålande ansikte.
Av de många sånger Mariam skrev och sjöng finns en bön kvar, som spritts över hela världen och översatts till många språk.Hon var bara 32 år när hennes liv som givit så mycket glädje och förundran till de kloster hon grundade,avslutades i Betlehem. Här hade hennes mor uttalat den bön som gav henne flickan Mariam.
Här lämnade den änglalika flickan ,den saliga Mariam av den Korsfäste Jesus som fått mig att några sekunder känna mig upplyft och lätt som en ängel, kvar en bön, som jag nu delar med er kära läsare:

Helige Ande, inspirera mig,
Guds kärlek förtär mig.
På den sanna vägen led mig.
Maria, min moder, se på mig,
med Jesus, välsigna mig.
Från allt ont, från all fövillelse
och från all fara, bevara mig.

Söndageftermidag i Rosenlund
Sabina

Morgonsång

Morgon i Rosenlund

Fjärran hör jag
fågelsång
Solen svarar
med sitt ljus

Underbar är morgonen
Skuggor flyr längs
vägen
Fjärran hör jag
fågelsång

Träden döljer
sångaren
Solen flätar nät
av strålar
Förunderlig är
morgonen

Fjärran hör jag
fågelsång




Sabina

Nattlig läsning

"Upp, upp, min själ och sinne,
Guds godhet till att minnas,
som räcker mig sin hand...."

Hon är en kungadotter och sitter sedan elva år i Blå Tornet på Köpenhamns slott- och ändå skriver hon dessa märkliga rader om "Guds godhet".Leonora Christina Ulfelt var i femtio årsåldern när hon skriver i sitt fängelse. Sanningsenligt handlar dock en av stroferna om eländets liv:
"Väl har jag skurit tänder,
av sorg jag vridit händer.
Jag snubblat. Fallit? Nej!
Ty Herren var min stötta,
min fot han ville flytta.
Pris vare dig som svikit ej."

Boken "Jämmers Minne" av Leonora Christina Ulfelt kom ut i Natur och Kulturs Klassikerserie 1958. Jag fick boken fem år senare och läser nu om den, sedan den dykt upp i myllret av våra böcker. Sammanlagt 22 år satt hon i Blå Tornet. Hon hade varit gift med rikshofmästaren Corfitz Ulfelt, Danmarks genom tiderna störste landsförrädare. Han förrådde den danske kungen när han tvingades fly till Sverige och orsakade bland annat Karl X Gustavs berömda tåg över Bält, vilket ledde till nederlag för Danmark. Och som hans hustru förmodades hon ha varit insatt i makens svek mot den danske kungen och fängslades därför.
Christina Leonora ansåg sig vara oskyldig. Jag tror inte heller att hon hade någon del i Corfitz elaka spel. En man kan mycket väl hålla tyst inför hustrun, särskilt om det rör politik.Historikerna bedömer olika och anser henne "med rätt eller orätt" vara anklagad för delaktighet i makens stora förräderi.

Christina Leonora var mycket begåvad, hon kunde många språk,hon var intresserad av litteratur och som synes av citatet skrv hon dikter eller snarare psalmer under fängelsetiden.
"Jämmers Minne" är en dagbok skriven för de sex barnen, som hon inte fick täffa under alla åren. Hon ville berätta hur hennes liv i fängelset varit, men framförallt ville hon genom sina verser visa hur man kan överleva även de värsta föhållanen och motgångar.

Jämmers Minne är en slags moralitet. Mot bakgrund av fängelselivets vidrighet, lyfter hon fram en aldrig svikande gudstro och en tålmodig vilja att förlåta förolämpningar och skymfer.
Skildringen av medfångar,av fångvaktare, både kvinnliga och manliga, av förtal och grovt språk,av fyllerier och slagsmål är festlig och litterärt roande.
Att Christina Leonora inte kunde stå ut med att vara syssolös förstår man av hennes ivriga försök att med små synålar rispa upp garn från underkjolen . Hon lyckas virka och brodera med nästan inga redskap. När hon efter elva år i fängelset tilldelas en summa pengar av en ung och medlidsam drottning köper hon böcker för hela summan! Och när samma drottning tillåter fångvaktaren och slottfogden att hugga ut ett stort fönster i den fula cellen börjar hon ana friheten.
Hon beskriver de olika präster som kommer med nattvarden till henne och hennes omdömen är bitvis ganska skarpa. Raden av kvinnliga fångvaktare skildras med humor och ironi. Hon enomskådar deras lögner,försöker läsa Guds Ord för dem och ordnar undervisning i både franska och engelska.Från latin roar hon sig med att översätta klassisk litteratur.
Det är sextonhundratalets liv som skildras. En dag får hon av drottningen några silksesmaskar att roa sig med. Maskarna spinner silke och när de arbetat färdigt skickar hon tillbaka dem. Hon beskriver hur hon lägger dem i en liten ask fordrad med vit taft . På locket broderar hon ett mönster med guldtråd. Den asken skulle jag gärna se!

Jämmers Minne har blivit min nattläsning nu i flera veckor. Ett kvinnöde, en annan värld har öppnats för mig. Jag unnar mina vänner samma upplevelse!

Sabina

Ljus över Sverige

Nu har hela Sverige fått det bekräftat. Äktenskapet är instiftat av Gud för man och för kvinna. Ty framför altaret i Storkyrkan stod två unga, som valt att säga sitt JA inför Gud.
De stod inför en församling bestående av kungar,drottningar, prinsar och prinsessor från Europas kungahus - De stod inför släktingar och vänner och alla dem som såg på TV eller stod nånstans i Stockholm och väntade för att få en glimt av de nyvigda.
I denna högtidliga stund ljöd från ärkebiskopen Paulus vackra önskan i Efesierbrevets tredje kapitel till de unga tu:
"Måtte han( Fadern) i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom..."

Denna vigsel, detta kronprinsessbröllop var ett så starkt budskap att det gav ljus åt hela vårt land. Vårt folk fylldes av en stor glädje. Det vi såg var en lycka och en kärlek som överraskade oss med sin öppenhet.
Undra på att jublet bröt loss på Norrbro när kronprinsessan, bruden i vit duchessiden spontant utbrast :"Kära kära vänner, Tack för att ni har gett mig min prins!

I Rikssalen brusade applåderna när brudgummen inför den glänsande församlingen steg upp och förklarade sin kärlek til Victoria och sin tacksamhet til kungen och drottningen, som varsamt lett honom in i familjen och den nya rollen som prins och hertig avV ästergötland.
Där fanns ödmjukhet, kärlek och värdighet

Mitt i detta ljus strålade Victorias leende. Hur ömt hon såg på sin Daniel. Hur moderligt hon strök hans kind. Hur älskligt hon sökte hans blick. En kärlek manfesterad utan skygglappar, ren, nästan oskuldsfull,totalt lycklig.

Att det fanns några republikaner som murvlade i bakgrunden gjorde alls ingenting.
Ljuset överglänste mörkret denna dag i Sverige, den 19 juni 2010.

Sabina

En skamfläck för Sverige

Betrakta denna bild. Det är Leonardo da Vincis brömda målning av Nattvarden.Hur gripande har han inte fångat den själsliga rörelsen kring Mästaren dessa sista timmar som de ännu kunde vara tillsammans.I snart femhundra år har den varit föremål för vördnad,beundran och andakt. Bland de många bilder,ikoner, skulpturer av Kristus intar nog Nattvarden den främsta platsen inte bara konsthistoriskt utan också andligt.
Att då ge sig på att förvanska den till ett omoraliskt spektakel är skändligt.
Det är vad Elisabeth Ohlson Wallin gjort i Ecce Homo utställningen.

Denna skändlighet har i dagarna avtäckts i en av våra EU-ministrars rum i Rosenbad. Birgitta Ohlsson har i samtal med Statens Konstråd önskat fotokonst med politiska inslag i sitt arbetsrum.Hon tycker att Elisabeth Ohlsons tavla beskriver" det kristna kärleksbudskapet." Är kärlek att håna,häda,förvrida det som är sant,gott och skönt?
På mig ger det intryck av en skev typ av kärlek. Som om en skärva i ögat förändrat det onda till något gott, det fula till något vackert.

Birgitta Ohlsson ser fram mot vad Vatikanens representant ska säga om tavlan på väggen.
Vad säger detta om Eu-ministern? Det är ett barnsligt, hånfullt yttrande som inte imponerar.

Denna tavla är en skamfläck för Sverige.

Sabina

PS. Jag tror att Jesus älskar de människor som är framställda på tavlan men jag tror också att Han vill ge dem ett nytt, rent, annorlunda, friskt liv. Jesus kan stå ut med att bli förklädd som syndare, men för oss som vördar vår Herre och Mästare är det svårt att se, vi tror inte att det verkliga budskap som Jesus har gett är bara att älska. Till äktenskapsbryterskan säger han: Gå och synda inte mer. Det finns en väg till verklig befrielse , som Elisabeth Wallin Ohlson har missat.DS

Ubi caritas et amor,Möte med Bangladesh

" Vi satt och åt frukost , då vi hörde skrik och rop utanför grinden. Det visade sig vara en man med ett träben.Broder Frank kom ihåg honom från tiden i Chittagong, då han hade fått hjälp av de första Taizébröderna, som kommit till Bangladesh.Nu hade träbenet murknat och han behövde ett nytt ben!
Han hade kommit hela vägen från Chittagong i södra Bangladesh till Mymensingh norr om Dakha!"

Jag satt i Allianskyrkan precis som den där februaridagen då Göran Skytte besökte Ölmstad. Vi var inte fullt så många men närapå. och Broder Johannes kunde verkligen ta upp tävlan med Skytte i sitt livliga framförande och historier som ömsom var gripande och ömson mycket roliga.
Vissa berättelser etsar sig fast i minnet. Som när han beskrev en man som kom bärande på en lam , som inte hade varit utanför sin hydda på 18 år. Nu hade familjen hört talas om ett Handikappcenter som Taizébröderna öppnat i Mymensingh och så fick den arme lame äntligen komma ut i friska luften, ut bland människor och sjukgymnaster som kunde hjälpa honom att börja ett nytt inte fullt så instängt liv som dessa arton år!


Vad är bistånd? Hur hjälper man människor? Hur inspirerar man andra att hjälpa? Broder Johannes hade enkla svar på komplicerade frågor:

"När vi startade skolor för slumbarnen, så sökte vi efter lärare bland studenterna på Högskolan. De behövde pengar till sina studier och det erbjöd vi dem. Men på ett villkor: att du hjälper andra genom att undervisa i de här små skolorna några timmar om dagen . Studenterna ställde upp. Skolorna blev fler. Nu går över 2000 elever i flera olika byar, några helt muslimska, och lär sig läsa skriva och lösa konflikter!"

Vi fick en mångsidig bild av Bangladesh.:

"Det är ett kulturellt begåvat folk. Ta vem som helst och be honom läsa en dikt eller sjunga en sång. Han gör det genast- utantill. De är stolta över sitt vackra språk, bengali, och över sina diktare, särskilt Rabindranath Tagore, som fick Nobelpriset 1913."

Han skrev Bangladesh nationalsång, en verklig kärleksförklaring till sitt land De flesta av hans dikter är en blandning av hänförda naturbeskrivningar och innerliga religiösa upplevelser:
I dag jagar ljus och skugga ikapp
på risfälten vida
Stora moln jag ser på himlen
majestätiskt glida

I dag sin honung humlan försummar,
yr av ljus hon hänfört brummar.
I dag på floden trängs båtar i lag
sida vid sida....

I en annan dikt skriver han:

Öppna mitt sinne, gör att det blommar
det innersta i mig
Gör att det lyser, strålande rent,
gör det vackert i mig

Ge villighet,o, ge ett vaket sinne
ge oräddhet i mig
Ge godhet, ge kraft, ge stadfsthet i ord och verk
Öppna mitt sinne,
gör att det blommar
i mig..

(översättning från bengali)

..................................................................

Bengalerna är livliga berättare. I byarna är det ett ständigt pågånde samtal, historieberättande , gräl,konflikter, slagmål. För att hjälpa de små eleverna att klara alla de pågående grälen i familjerna och i byarna startade Bröderna med hjälp av Mennoniterna, undervisning i Fredsarbete och konflikthantering.

"Vi försökte med dockteater, berättade br Johannes. Resultatet var märkligt. I en skola där det annars är ett ständigt pågående larm, både från den egna klassen och från andra klassrum intill, blev det plötsligt tyst.Barnen satt blickstilla och tittade på de små handdockorna.

Vi skrev ihop en liten historia om en cykel, och sen frågade vi de häpna barnen hur de skulle lösa problemet med cykeln...

Och naturligtvis hade de självklara lösningar!"
Vi var fascinerade.Någon frågade: Var får ni kraft ifrån ?
Svaret blev lite oväntat "Kraften får vi genom att ge, vi delegerar arbetet som måste göras. och sedan samarbetar vi. Vi har inga strukturer i vårt liv mer än de tre bönerna i kapellet: på morgonen kl 6, mitt på dagen kl 12 och på kvällen klockan 7.

Underförstått : Där finns kraftkällan.
Taizesångerna är översatta till bengaliska och ackomanjeras av en slags handorgel och trummor

"Sjung lovsång alla länder
och prisa Herrens namn..
eller
Ubi caritas
et amor
Ubi caritas Deus ibi est...


Sabina

Kärleken och sorgen

I morgon firas Jesu Heliga Hjärta Fest

Detta Hjärta som åsamkas så mycket lidande varje dag.
När gudsfolket ber den långa litanien till Jesu Hjärta öppnas perspektiv till en helt annan värld än den som drabbar oss med sin grymma verklighet varje dag genom radio, TV och tidningar.


Jesu Hjärta med din brinnande kärlek
Jesu Hjärta med dina lidanden
Jesu Hjärta med din glädje
Jesu Hjärta med din överlåtelse åt Fadern........
Förbarma dig över oss


Och jag tänker på hur svårt den italienske biskopens martyrdöd i Turkiet måtte ha drabbat Jesu Hjärta.
Och jag tänker på den galna Ship to Gaza konvojen, som under falsk" humanitär" flagg, bara gav sig ut för att håna Israel,-nog måste Jesu Hjärta ha känt smärta över det som sker, både på grund av Israels obarmhärtighet i Gaza ( men ett land har rätt att försvara sig) och politiska extremisters falskhet.

Herre förbarma dig.

Vad tänkte göteborgarna som gick ut i tusental och hyllade Ship to Gaza? ALDRIG att jag skulle gått med i ett sådant tåg.


Men i Dokumentären om Zimbabwe ( i förgår kväll)mötte man de vita farmarna som vågade kämpa för sanning och rätt, som riskerade liv och hus och hem för att få stanna och bruka den jord de lagligen köpt i det land de älskar. De vågade stämma diktatorn Mugabe inför en internationell domstol! Och hur mycket han än slingrade sig och försökte misshandla och döda dessa sanningshjältar fick de rätt.

Jesu Hjärta gråter över Zimbabwe


Så strålar glansen från ett brinnande Gudshjärta ut över jorden, där våldet och döden härskar. Men i detta ljus finns hopp och frid.



Sabina

En korridor av skönhet

Sommaren väller in in över oss med överväldigande kraft. Att körsbärsblommorna slår ut och grenarna sträcker sig i glädje mot himlen, att syrenerna med en gång sprider dofterna ut över grusgången och att bina surrar lustfyllt i äppelblommen kommer som en bedövande överraskning.
Detta känns desto starkare när man under något dygn fått erfara en annan skönhet, om än mycket isolerad och kanske inte så njutbar - nämligen ett sjukhusbesök med operation . Här har man fått möta optimistiska läkare och rader av glada ,supervänliga , rara och hjälpsamma sjuksystrar.
Skönheten upplevde jag när båren rullades genom kilometerlånga korridorer under valv avmystiska rör och förbi väggar fyllda av konstverk.
Igenkännande ropade jag: Åh. se Barbro Brånes underbara gamla lada...
varpå systern som skjutsade mig kastade en blick mot väggen och utbrast: en sån vacker ängsutsikt!
Det fanns olja och figurer, litografier och pennteckningar, det var landskap oc h abstrakta målningar , milda och vilda färger, ett konstgalleri utan like. Jag tackar verkligen Ryhov för insikten att konst behövs och generositeten att bjuda på värdefull uppmuntran för de sjuka.
Sängen rullar på tysta gummihjul, dörrar öppnas och glider igen, röster mumlar från väggarnas målningar,färger brusar - sängen körs snabbt utan uppehåll förbi kaskader av färger, stilla landskap, utblickar mot inre världar, av kamp och ångest, lättnad och skönhet, konstnärernas drömmar som plötsligt får liv under färden i det underjordiska.
-Är du konstintreserad? frågar den unga sköterskan, och jag minns min första konstrecension i Upsala Tidning,
och resan till Stockholm då jag sökte upp Stenmans galleri för att se Helene Schjerbjeks utställning. Ja, där köpte jag min första tavla, inte ett orginal förstås, men en stor vacker och inramad kopia av en madonna efter El Greco. Jag minns pappas förtjusning över den finske målaren Halonens skira målning Våris, som jag tyvärr inte fick ärva. Men jag gläds åt den varje gång jag besöker min bror, som har den på sin vägg.

Nu är jag hemma och kan glädjas dubbelt så mycket åt den framvällande skönheten och livet omkring våra stugor i Ölmstad.
Jag hoppas kunna fotografera äppelblommen medan jag gnolar fyrtiotalsmelodin" Av äppelblom jag binder en krans ..."från filmen med Nelson Eddy och Jeannett Mc Donald, som jag avnjöt i min allra ljuvaste ungdom...

Sabina

Jungfru Marie Besök

I dag den sista maj slår den verkliga våren ut i blom och naturligtvis är det för den unga Jungfruns skull. Hon som "skyndade" över bergen den långa vägen från Nasaret till Ein Kerim för att besöka sin släkting och konstatera att det var sant, det som Ängeln hade sagt: "också din släkting Elisabeth väntar barn nu i sjätte månaden"- Ja, jag tror inte hon tvivlade på Ängelns budskap, men för henne var det ett tydligt tecken att hon skulle behövas vid sin äldre kusins sida, hon som var i "hög ålder".....Bebådelsens ord klingar så verklighetsnära , det är inte svårt att följa med i den skira berättelsen- den är både överjordisk och fylld av rörande mänskliga detaljer av ömhet och omsorg.

"O detta ljus och månens skäsom stilla över jorden står,
när Ängeln med sin mun skall bära
ett bud: "Maria Barnet föda får".

Och månens skära stiger
och fågelsången viger
åt själen sitt mysterium
när Gud i mänskovärlden
genom dig Maria
får ett rum."


Jag hade velat fortsätta och fylla i det tomrum som de gångna veckorna varit fyllda av; bröllop i Italien, Familjekongressen i Jönköping,bröllop i Skåne och mötet med sonen från Bangladesh. Men så fick jag ett manuskript att slutgranska- viktigare än allt annat.
Jag får återkomma när det är gjort.

Sabina

Kristina och Josefina -två drottningar

Vi har haft en katolsk nordisk Familjekongress i Jönköping. Tre dagar med härlig lekfullhet ocgh djup eftertanke. Temat Kärlek och Liv sjöns av pueri Cantores i sambatakt och fick hela Aulan i Högskolan att skaka i samfälld sång. Påven skickade ett eget personligt budskap, patriarken av Venedig höll en timslång föreläsning om Bröllopsmysteriet och tio-barnsmamman, Maria Fongen, direktor för Familjecentret i Oslo gav en skärpt undervisning om Barnens Rättigheter i världen i dag.

Kvällen före kongressen bjöds ett intressant Förprogram, som handlade om två svenska drottningar, den ena välkänd och omskriven, den andra,"Sveriges mest bortglömda drottning".

Det handlade alltså om drottning Kristina och drottning Josefina.

Kristina som var dotter till Gustav II Adolf, bestämde sig ganska tidigt för att inte gifta sig. Enlit professor Marie-Louise Rodén,kan det ha berott på moderns hysteriska läggning och insikten i föräldrarnas äktenskap. Drottning Ulrika Eleonora är ju känd i vår historia för att hon efter kungens död länge förvarade hans hjärta på slottet.

Det fanns inte kvinnlig tronföljd i Sverige på 1600-talet. Ändå skulle Kristina ha efterträtt fadern när hon blivit myndig. Men hon överlämnade riket till sin kusin och abdikerade.

Kristinas far, i historien kallad hjältekonungen ( åtminstone minns jag honom med det namnet) drog ut i krig mot katolikerna i Europa.

Kristina konverterade och blev katolik . Hon lämnade Sverige och bosatte sig i Rom, där hon också dog.

Hennes kista av svart porfyr finns i grottan under Sankt Peterskyrkan. Jag brukar alltid köpa en bukett blågula iris på Campo di Fiori och lägga blommor på den tomma kistan, när jag kommer till Rom. Bredvid hennes grav vilar den älskade påven Johnnes XXIII omgiven av blommor, ljus och bedjande människor!

Förutom dessa basfakta om Drottning Kristinas liv fick vi en insyn i olika forskares uppfattning om den kontroversiella drottningen. Det var spännande och visade att hon inte är utforskad än. Nyligen öppnades ett privatarkiv i Rom med Kristinas kärleksbrev till kardinalen Azzolino - en sensationell nyhet och härligt bete för nya forskningar om Kristina.

Sven Stolpe är en av många om skrivit om Kristina. Hans avhandling väckte sensation och genom sin livliga berättarstil levandegjorde han Kristina för svenska folket på ett för akademiker ovanligt sätt.

Jag minns när jag läst hans bok( baserad på avhandlingen) på väg till Stockholm för att se en stor Kristinautställning på Nationalmuuseum. Jag försjönk helt i 1600-talet- muséet bjöd på tidsenligt musik,salarna var fyllda av porträtt och dokument. Det var en oförgömlig all - upplevelse!

Den glömda drottningen - Josefina - vem var hon ? Gunnel Becker som skrivit en bok om henne och medverkade vid 200-årsjubileet 2007 i Stockholm beskrev livligt hennes märkliga bakgrund:

Fadern hade av Napoleon utnämnt till vicekung av Italien. Familjen bodde i en stor villa i Milano (numera ett museum)och där växte Josephine upp i kunglig miljö som en liten prinsessa.

Men Napoleon föll från kejsartronen och den kungliga familjen flydde från Italien till Josephins morföräldrar i München.Det var här hon mötte sin svenske kronprins! Det informella mötet var som en romantisk målning: Den 15 åriga flickan satt vid pianot. En ung man kom in och lyssnade,fann att hon spelade en känd melodi och började sjunga..Kronprins Oskar ,son till KarlXIV Johan Bernadotte , hade en vacker röst och musiken skulle komma att betyda mycket i den unga kungliga familjen.

Josephine var bara sexton år gammal när hon kom till Sverige. Då hade hon blivit förmäld med kronprins Oskar i en katolsk vigsel- utan hans närvaro - och i Stockholm stod det officiella protestantiska bröllopet. Josephine var katolik och med från Tyskland följde en biktfar,pater Studach, och på slottsvinden inreddes ett litet kapell för Mässfirande och bön.

Säkert kände hon sig ensam här många gånger. Hon fick kontakt med de tyska Sankt Elisabethsystrarna, som fanns i Stockholm, hon lät bygga den första katolska Eugeniakyrkan och hon var känd för sin generositet mot de fattiga i staden många italienska invandrare i Vita Bergen

Tre söner och en dotter fick paret. De två sönerna skulle båda bli kungar, Karl Xv och Oskar II. Sonen Gustav,kallad Sångarprinsen, ( han skrev bl.a. Sjung om studentens dog ung , djupt sörjd och saknad.Prinsessan Eugenie var konstnärlig,tecknade och målade sjöng och spelade. Hon hade kontakt med frireligiösa grupper och var liksom modern djupt from.

Gunnel Becker nämnde också något som måste ha pinat den fromma drottningen: Kronprins Oskars älskarinnor, särskilt den kända sångerskan Emilie Högqvist.

Ja, nog var de olika dessa två drottningar! Den ena, drottning Kristina, som förnekade äktnskapet. Den andra, drottning Josefina, som förverkligade ett sant och gott äktenskap.Fascinerande att få höra om dem.

All historia består ju av människor. Det är människor som skapar historia, somliga medvetet ,andra som delar av ett historiskt skeende. Var och en av oss är del av historien.

Det tema som kongressen de följande dagarna skulle behandla var just äktenskap och familj.

Om detta sa påven Benedikt i en hälsning från onsdagsaudiensen i Rom, att" äktenskapet är en väg till frälsning , inte bara för äkta par utan för hela samhället. Som varje betydelsefullt mål kräver det någonting av oss, det utmanar oss, gör oss beredda till uppoffringar av egna intressen för andras bästa. Det får oss att praktisera tolerans och erbjuda förlåtelse. Det inbjuder oss att nära och beskydda gåvan av ett nytt liv. Jag uppmanar er alla att förkunna en sann förståelse och uppskattning av det ovärderligt goda som äktenskap och familj har att erbjuda det mänskliga samhället.Må Gud välsigna er alla."

Mer om detta kanske senare

Sabina