Inför lejonen på Circus Maximus

Han skulle kastas för lejonen. Det skulle ha blivit ett skådespel.Folk ropade och skrek på läktarna omkring Circus Maximus. Kejsaren tyckte synd om den gamle mannen - han var 86 år - och vädjade till honom, medan lejonen morrade i sina burar. Den gamle mannen lyfte huvudet och såg upp mot kejsaren: "I åttiosex år har jag tjänat min Herre och Han har aldrig gjort mig något ont. Skulle jag då svika Honom?"
Vilket värdigt svar. Tystnade publiken? La sig de vilda djuren ned på sina tassar,lugna som i Daniels lejongrop? Det står inte i historien, däremot att man började bära fram ved för att bränna biskopen. Ty den värdige åldringen som vågade svara kejsaren med milda ord var en biskop. Han kom från Smyrna och bland publiken fanns flera kristna som följt honom den långa resan till Rom.Deras böner hördes inte i publikens vrålande, men nog bad de alltid och de skulle få bevittna ett under.

Kyrkan firar biskop Polykarpos, helgon och martyr, i dag. Knappt hundrafemtio år hade gått efter Jesu död. Polykarpos var en lärjunge till Johannes, som också blev mycket gammal. Det hade säkert präglat hans liv. Ändå hade han blivit rädd när förföljelserna började mot de kristna. Han flydde ut på landet och gömde sig i en höstack. Varför? Han var rädd för att svika sin Herre inför plågorna och gömd i höet bad han Gud om hjälp att vara stark och därmed stärka andra kristna.

Nu var bålet färdigt och man ville binda fast honom men han sa,att de inte behövde binda honom,för "Han som ger mig kraft att uthärda elden, skall också ge mig kraft att stå lugnt kvar på bålet utan att hållas fast av era spikar. Denna eld kommer snart att slockna. Men om jag svek nu skulle jag brinna för evigt i helvetets lågor."
En man kom springande med en fackla för att tända veden.Det blev tyst på läktarna och nu hördes biskopens sista bön . Det var en djärv lovprisning till Gud och hans "himmelske överstepräst Jesus Kristus...

När han hade sänt upp sitt Amen och avslutat bönen,tändes elden av dem som skötte den.En väldig låga flammade upp,och vi, åt vilka det var givet, fick se ett under, berättade de kristna från Smyrna efteråt:Vi har blivit skonade så vi kan berätta för andra vad som skedde.
Elden tog formen av ett valv och omslöt martyrens kropp lik ett segel som fylls av vinden.Och i mitten var det inte som brinnande kött utan snarare som bröd som blir gräddat eller guld och silver som blir glödgat i ugnen.Och vi kände en vällukt som av doftande rökelse eller av kostbara kryddor."
I tumultet efteråt skyndade de kristna fram och lyckades rädda några benrester av sin älskade biskop. Det var första gången man sparade reliker efter ett helgon. Så uppkom vördnaden för helgonens reliker.

Vi pilgrimer, vi vandrare

"Jag vill locka henne bort och föra henne ut i öknen, säger profeten Hosea, och tala ljuvligt till henne.."
Det är fastans lockrop. Ut i öknen, den vilda öknen där ökendjuren tjuter Men vår erfarenhet av öknen är inte stor. Vi bor i städer eller välmående landsbygd. Varken nattens kyla eller dagens hetta drabbar oss särskilt hårt. Att gå ut i öknen under fastan måste därför betyda något annat.
Det är en vandring, en symbolisk vandring. När vi i den neokatekumenala vandringsgruppen sjunger: Vi pilgrimer, vi vandrare, vi går emot dig, du heliga stad.. så står vi stilla men i "anden" vandrar vi.
Guds heliga stad är Gud, vårt möte med Gud i bibeltexten, i den heliga eukaristin. Det är målet för vår vandring.
Ordet vandra finns nämnt omkring 300 gånger i Bibeln. Men det betyder inte alltid att gå utan också att symboliskt närma sig, vara med - till exempel att "vandra med Jesus" är inte att gå på vägen utan att i sitt leverna vara en kristen. Ungefär som Göran Skytte förklarar i sin bok På Väg: att vara kristen betyder att vara på väg med Jesus..

Medan jag inriktar mig på min ökenvandring under fyrtio dagar händer hela tiden saker ute i världen som påverkar mig:
Den heliga Birgittas och Katarinas kranium som man trott sig skymta i springan på det sammetsklädda relikskrinet i Blåkyrkan visade sig inte alls vara vad man trorr efter de undersökningar som gjorts.
Men när den tråkiga nyheten kom ut och jag sorgset tänkte:då kan jag väl inte längre böja knä så vördnadsfullt vid detta skrin, så skyndade sig moder Karin, abedissan i Vadstena kloster, pater Henrik Roelwink,kyrkoherde Torbjörn Ahlund och biskop Martin Lind att trösta med några vackra reflexioner:

HELIGA BIRGITTAS RELIKER

"De undersökningar, som nyligen ägt rum angående två av relikerna som förvaras i Vadstena klosterkyrkas relikskrin, ger vid handen att den skalle som tillskrivits den heliga Birgitta förmodligen inte är hennes och att den skalle som tillskrivits hennes dotter Katarina säkert inte är dennas.

Om vi tänker oss att de undersökta skallarna varken är Birgittas eller Katarinas är det naturligtvis tråkigt, men behöver ändå inte betyda så mycket. I det röda skrinet finns kvarlevor av flera heliga män och kvinnor. Det är med sannolikhet intill visshet något av de övriga benen som tillhört Birgitta eller Katarina. Dessutom vet vi ändå att flera av deras skelettdelar under lång tid har legat i detta skrin.

Nyligen har Moder Karin vid en enkel ceremoni nedlagt en Birgittarelik, som vi med säkerhet vet härrör från heliga Birgitta i skrinet. Reliken är en gåva till Klosterkyrkan från Moder Tekla, Birgittasystrarna i Rom.

Skrinet är det skrin som Birgittas kvarlevor vilade i under början av klostrets historia. Därigenom påminner det oss konkret om heliga Birgitta och hjälper oss komma ihåg vad hon sagt, velat och gjort. Med hjälp av konkreta ting stärks vår samhörighet med helgonen, med Jesu Kristi vänner i alla tider. Över tid har kristna kvinnor och män kämpat trons goda kamp.

Dessutom utgör hela Klosterkyrkan i sig en mäktig förverkligad vision. I Birgittas uppenbarelser anges hur kyrkan skulle vara uppbyggd med angivande av exakta mått, inredning och funktioner. Under lång tid har hennes klosterbröder och -systrar levt här efter hennes klosterregel och systrarna sjungit samma böner som de nuvarande Birgittasystrarna i Vadstena alltjämt sjunger i deras nya kloster. Hela klosterområdet är en påminnelse om den heliga Birgitta och i Klosterkyrkan firas daglig mässa och tidegärd."

Nu kan jag tryggt låta min "ökenvandring" rikta sig mot den "heliga staden Vadstena" och där skynda fram till det gamla relikskrinet med dess mystiska innehåll.

Sabina

Vår man i Bryssel

Gränna är en liten ort, även om den växer. Skolan är ny,bostadshus ska byggas, kanske vi får en ny färja. Men allt är egentligen väldigt litet. Det är vackert - särskilt från luften -
Denna lilla ort har dock en fot i Bryssel. Vi har en egen man i EU:s parlament. Det är som bekant Alf Svensson.
Nu var det årsmöte för Kristdemokraterna i Gränna och Alf Svensson var där. Alla kände han igen. Med många har han haft roligt.I både politik och vid middagsbord.
Vi var där för att få höra honom berätta om det som sker i den stora världen där han nu rör sig.
-Det är nog det roligaste jag varit med om, sa han, att vid denna ålder få vara med om det som sker i Bryssel och Strassbourg. " Så vände han sig till oss och utbrast: Ni som är här har varit med om en otrolig utveckling och jag vill visa en kort film, bara fyra minuter, som berättar om de senaste tjugo åren...

Det var vår egen Europahistoria som vi fick se. Ett drama där vi alla kände oss delaktiga. Vem mindes inte striderna i Budapest 1956. De ryska tanksen som körde över friheten.
Vem mindes inte när gränsen mellan Österrike och Ungern bröts ner, när Reagan sa till Gorbatjov:Tear down this wall! När påven Johannes Paulus gav sitt stöd åt Solidarnosz och Lech Walesa stod på en pall vid Leninvarvet och talade till arbetarna.
Vi mindes den långa mänskoringen , som hand vid hand slöts runt hela Baltikum och de jublande tonerna från de estländska frihetssångarna. Slagen mot Berlinmuren...
"Vilken enorm kraft som frihetslängtan har",kommenterade Alf Svensson när den fyra minuter korta filmen slutat och vi satt där ganska omtumlade.

Eu som i dag omfattar 27 länder började ganska enkelt. Som en försonng mellan två länder,Frankrike och Tyskland. En man vid namn Schuman såg en vision av ett enat Europa.Inga krig mer ,inga nya orättvisa gränsdragningar . Inga murar mellan länderna i öst och väst. I dag sitter åtskilliga av dem som kämpade för frihet under de kommunistiska regimerna i öst, i Litauen, Slovenien, i EU:s parlament.
Det är gripande att se dem där, de forna kämparna.betygade Alf Svensson, som kunde berätta om det långsamma arbetet för gemensamma beslut, för rättvisa förhandlingar, för problematiska frågor, t.ex den ryska gasledningen. Den upplevs som ett hot av de Baltiska staterna som har en annan erfarenhet av Ryssland än Sverige. Ett annat problem är den usla ekonomi som den kommunistiska ockupationen lämnat efter sig i öststaterna liksom korruptionen som är svår att få bukt med .
Stora frågor är vilka som ska bli nya medlemmar i EU.När kommer Kroatien in? Ja, först måste de uppfylla kraven från EU, då kanske det kan bli nästa år. Hur blir det med Turkiet? Det är en lång väg kvar.
Att det inte är lätt att komma fram till enighet förstår man, men, Alf Svensson tror på EU . Det spelar en väldig roll för våra barn och barnbarn att EU existerar och bygger på de värderingar som kommer från Jerusalem och Athen.Det sista sade han med en viss förhoppning, även om motståndet mot att tydliggöra dessa värderingar är starkt från socialistiskt håll inom EU.
Nu är det valår och även om kristdemokraterna vajar litet i siffrorna får man hoppas att vi får hålla kvar vår man i Bryssel. Han är en tillgång inte bara för Gränna utan för hela vårt land.

Sabina

Vår Herre i Östrabo och Rom

Medan ett ovärdigt käbbel pågår mellan en biskop och en kvinnlig anställd i kyrkoförvaltningen i Växjö,sker ett värdigt möte mellan två lärdomsgiganter och ödmjuka personer i Rom.
Beträffande det sorglustisga spektaklet i Växjö, där både den knuffade biskopen och den knuffande kvinnan nu sjukskrivit sig och "slickar sina sår" har jag bara en stilla undran. Var finns vår Herre i Östrabo? Och med tanke på att fastan närmar sig får man hoppas att sjukskrivningen blir en botvandring och att kontrahenterna före påsk kan mötas i försoning. Det finns ju faktiskt ett Försoningens sakrament där alla sår helas och det onda blir förlåtet och glömt.

Kontakten mellan påven Benedikt i Rom och rabbin Jacob Neusner i New York började för flera år sedan. Jacob Neusner hade skrivit en bok om en judisk rabbin som samtalar med Jesus om Bergspredikan. Han hade föreställt sig att han var med där på berget för 2000 år sedan med sina frågor. Det blev en bok.Han frågade sin förläggare innan den skulle tryckas om man inte kunde tänka sig att be professor Joseph Ratzinger, då chef för Troskongregationen, att skriva baksidestexten. Förläggaren sa: Det gör han aldrig. Neusner svarade: Ska vi slå vad? Jag är säker på att han gör det!. Rabbinen vann vadet!
Ratzinger skrev om hans bok att den var en av de viktigaste böcker som skrivits för den judisk-kristna dialogen det senaste decenniet. "Dess fullkomliga ärlighet,dess exakta analys,kombinationen av respekt för den andra parten och radikala lojalitet för sin egen ställning är en utmaning , särskilt för kristna, som nu måste noggrant fundera över skillnaden mellan Moses och Jesus" skrev Ratzinger.

Efter denna första kontakt över Atlanten följde en varm brevväxling under flera år, tills de nu den 18 januari 2010 möttes ansikte mot ansikte i Rom. Det var dagen efter påvens uppskattade besök i Roms Stora judiska Synagoga, där rabbin Neusner varit en av många deltagare.
Denna gång kunde han till påven överlämna en tysk och en italiensk översättning av sin bok .Påven blev glad över gåvorna och tilbringade 20 minuter med sin vän och författare,professorn och rabbinen för att samtala om gemensamma intressen.Neusner var överförtjust över sitt möte med påven: "Vi talade om våra böcker, och han berättade för mig att han nu har avslutat andra delen av sin bok om Jesus".Rabbinen sade,att han tyckte mycket om påvens personlighet,"hans genomträngande blick,han ser rakt igenom en, och hans artighet,värme och ödmjukhet."

Detta har jag hämtat från l'Osservatore Romano, medan jag väntade på Gränna Vårdcentral för att ta blodtrycket. Trevlig väntan mellan två äldre män och en livlig tvååring, som körde trampcykel.Jag har fått chansen att välja vårdcentral som alla andra men jag är så nöjd med min vårdcentral i Gränna. Slöseri med papper och kuvert att skicka ut denna fråga. Varför är inte alla nöjda?
Tack för Vård-Sverige!

Förböner,mat och kryckor till HAITI

Hur ska man hjälpa och vem? Varje dag kommer nya rop om bidrag till - ja Haiti förstås. Medan radio och TV klingar av med nyheter från den arma ön har biståndsorganisationerna hunnit i fatt och vädjar nu om pengar och böner.

Rädda Barnen är på plats och vill hjälpa de många barn, som snurrar runt i ruinerna och söker efter mamma och pappa. De vill också skapa platser där barnen kan få leka en stund och glömma sorgerna omkring dem. Det vill man gärna stödja.
Röda Korset finns naturligtvis där. Hoppets Stjärna har draghjälp av Carola, som kom inte bara för att träffa sina fadderbarn utan också för att få inspiration till den stora stödgalan hon planerar i Filadelfia i Stockholm.
Livets ord har skickat ett läkarteam som förbinder sår, tröstar och amputerar. Kryckor och rullstolar är på väg. De har bett om förböner och försäkrat att de aldrig skulle ha klarat av att möta nöden utan att få hjälp från Den Högste.. Aid a l'Eglises en Detresse AED ber särskilt om hjälp att bygga upp det förstörda prästseminariet och att stödja präster och seminarister med våra böner.Caritas i Jönköping har skickat generösa bidrag till Caritas som redan fanns etablerat i Haiti. Vi vet att våra kollektpengar kommit fram.

Men räcker ens pengar? Det trasslar lätt ihop sig. Jag får påminnelser om obetalda räkningar men när jag betalat dubbelt får jag pengar tillbaka. Ger jag en hundralapp till varje gripande bön om hjälp finns inget kvar att betala telefon och bil och andra nödvändiga utgifter.
Jag vill därför ägna mig åt förböner och när räkningarna är betalda skicka det som är över.

Det är ju Prästår. Kyrkoherde Björn Göransson i Södertälje har påpassligt skrivet en liten skrift som är en bra sammanfattning om den helige kyrkoherden i Ars, Jean-Marie Vianney. Det är den präst som påven Benedikt har utnämnt till prästers och församlingars skyddspatron detta år.Jag beställde flera ex av honom för mitt bokbord i kyrkan och frågade vad de kostade. "Ge en slant till Haiti" sa han. Och redan har det blivit flera hundralappar. Tack Björn!

>Rosa rorans bonitatem
Stella stillans claritatem
Birgitta vas gratie...

Det är dagens melodi! Vi firar nämligen den helige biskop Nikolaus av Linköping den 4 februari.Unge Nils Hermansson blev informator på Ulvåsa åt den heliga Birgittas barn. Med en sådan mentor som fru Birgitta var det inte underligt att han med sin eminenta begåvning och efter studier i både Paris och Orléans kom hem och blev biskop i Linköping. En djärv och orädd sådan. Han drog sig inte för att gissla kungliga oarter. Men han såg till de fattiga i sitt stift och var mycket älskad av kyrkfolket. När han blev inlåst i domkyrkan som straff för sin kritik av höga vederbörande smög de fattiga till honom mat på hemliga vägar.
Biskop Nikolaus av Linköping är ett gott föredöme för dagens biskopar.

Sabina

Stormöte med Skytte

Bibeln är en skatt, sa Skytte och kramade sin väl använda bibel.

Det var 16 grader minus och träden stod som luftiga skyar av rimfrost när bilen vältrade sig över snödrivorna framför garaget och rusade ut på vår lilla välplogade vinterbyväg. Iväg till ett evenemang i ortens Allianskyrka. Och inte vilket evenemang som helst. Här kommer min upplevelse:

"Tillvänd Bortvänd Omvänd" -Göran Skytte om sitt liv.

Hans liv är en förkunnelse. Men förkunnare vill inte Göran Skytte kallas, fastän han i dag samlar lika storpublik som Levi Petrus , John Hedlund och C G Hjelm en gång gjorde. Ty när Alliansförsamlingen i Ölmstad annonserade ett frukostmöte med Göran Skytte blockerades telefonen, det blev väntekö och folk kom resande många mil i vinterkylan för att höra honom. Vikväggarna försvann och salen fylldes till sista plats och efter en magnifik frukostbuffé satte fyrverkeriet Göran Skytte i gång.

Skytte talar om sig själv och sin mäskliga livshistoria, som han sammanfattade under tre rubriker: Tillvänd ,Bortvänd och Omvänd. Han är fortfarande på väg och hans senaste bok heter också På Väg. Manuskriptet för dagens föredrag låg framför honom i de böcker där han på olika sätt beskrivit den långa vägen från barndoms och tonårens oreflekterade kristna tro till dagens dramatiska bekännelsetro.
Då var han ”tillvänd”. Han gick i kyrkan, han trodde på Jesus fram till den dag då han lämnade allt bakom sig för kommunistiska ungdomsförbundet och en marxistisk livssyn.
Bortvändhetens år gjorde honom till en lysande journalist - han fick Stora journalistpriset – och högmodet inom honom konstaterade bara: Vem annars! Nästa steg blev den Skytte som hela Sverige kände från TV-rutan med skjutjärnsintervjuer av känt folk. Miljonpubliken ökade när han en dag tog upp sin genomlästa bibel och inbjöd Stanley Sjöberg att svara på alla frågetecken i kanten.
Utåt var det en stjärnkarriär men den inre resan var bara mörker, berättade Skytte, och den slutade också med självmordsförsök och uppvaknande på Psyket i Lund.
Den dag hans bil stannade utanför en kyrka inleddes en ny och oväntad del av stjärnjournalistens liv.
”Jag gick in i den mörkaste delen av kyrkan, satte mig i en bänk och sa: ”Gud hjälp mig.”
Prästen Bo Brander i Laurentiestiftelsen i Lund blev svaret. Han gick till Branders kyrka följande söndag.
”Jag hade aldrig hört en sådan predikan, säger Skytte , och jag bandade den .Efter några besök i kyrkan presenterade han banden för prästen och sa: Vi ska göra en bok av de här.”
Det blev 68 predikningar över kyrkoårets alla texter och något över 1000 frågor av nykristne Göran Skytte. Det här är ju en postilla, sa Per Åkerlund på Artos. Det läser inte folk i dag. Mot förlagets förmodan blev två delar av Ett år med Jesus en bästsäljare, som nu finns i pocket på 656 sidor.

Vid det här laget var Skytte redo att kalla sig kristen. Han hade blivit omvänd. Och med omvändelsen har nästa överraskande steg blivit konsekvensen: att bli inbjuden till kristna kyrkor och församlingar Kalendern är fullmatad med inbjudningar från svenska kyrkan, pingst och missionskyrkan, ja han har till och med talat i Malmö Synagoga och på Jesusmanifestationen i Stockholm. Från Ölmstad går vägen till Bredaryd och den 21 februari kan man höra honom på Kungsporten i Husjkvarna. Förkunnare vill han ändå inte kalla sig. Han är journalist och talare. Men i och med att han skildrat sin dramatiska livsväg i böcker har han också blivit kolportör!

I Allianskyrkan i Ölmstad hade Skytte ett tacksamt auditorium och kön till bokbordet var lång. Böckerna han viftat med under föredraget fanns där och varje köpare fick dessutom en signatur och en vänlig kommentar. Skytte kommer aldrig att ”sitta i en andlig hammock och bara vifta åt Jesus som går förbi på vägen”. Han visade här i denna lilla landsförsamling, en av flera hundra han besökt, att han följer Jesus tätt i spåren och lär nog dra med sig rätt många på den vägen som känt igen sig i hans historia.

Sabina dagen efter