Ballongerna i Libanon

Följer med glädje och beundran påve Benedikts resa till Libanon, det land som den salige Johannes Paulus II älskade och kallade "Pärlan i MellanÖstern". Tyvärr har denna pärlas glans flagnat och befolkningen har lidit både krig och förtryck.
Mot den bakgrunden är det så fantastiskt att följa denna resa av vår nuvarande 85 årige påve, som aldrig tänkte inhibera resan trots att grannlandet Syrien är i inbördeskrig och flyktingar strömmar över gränsen.

I stället kommer han som en "Pilgrim för fred". Han möter patriarker och biskopar och präster från de olika kyrkorna. Han tackar de tusen muslimer som är med och möter honom och manar till fredlig samverkan med de kristna.

Och han samlar de unga i tusental med allvarliga, uppmuntrande och varnande ord. Då möts han av jublande sånger: "Jesus is my joy, sjunger de unga. Even if the enemies torture me. Jesus is my joy. Even if I suffer - Jesus is my joy."
Nog måste det ha värmt påvens hjärta att höra denna sång samtidigt som han på himlen såg ballonger forma en rosenkrans i gult och blått!

Han manade de unga att hämta mod och vittnesbörd från sin tro, att stå emot allt som är mot livet: abort, våld, förakt för andra, orättvisor och krig. Om ni gör det, sa påven, då sprider ni fred!

Han uppmanade dem att inte emigrera. Stanna kvar i ert land trots arbetslöshet och svårigheter. Att lämna landet betyder uppbrott från det ni är rotade i. Libanon behöver er kvar.
Och slutligen manade han till fredligt samarbete mellan muslimer och kristna- Islam och kristendom kan leva tillsammans och skapa fred i Mellanöstern."

Jag tänker på mina vänner från Libanon här i Sverige och mina vänner i Baskintaskolan i Libanon. Gud välsigne dem.Och tack för den välsignade modige påve Benedikt XVI

Sabina

Vallfärder

Det var länge sedan. Den gången låg Europa öppet för mej. Jag drog ut med en speciell karta i handen, en Mariakarta. Målet var att besöka alla platser där den heliga Jungfrun uppenbarat sig. Jag besökte skogar, berg och städer. Stora pilgrimskyrkor och små kapell som doftade hemlighetsfullt av gömda blommor.Jag mötte människor på väg och fick märklig vägledning till nattliga härbärgen.Det blev en bok som heter "Ett underbart möte".Titeln var hämtad ur en dikt men har ändå en viktig undermening. För var gång himlen öppnas och Maria visar sig är det ett underbart möte.

Nu har jag återupplevt en av dessa vallfärder. Två vänner for till Lourdes och jag följde i anden varje dag av deras vandring.. De fick gå upp i bergen och ner till floden. De fick uppleva ljusmässan under stjärnorna och säkert fick de också gå in under det låga tak, där Bernadette en gång bott med sin familj, ett övergivet fängelse,lagom för den som är mycket fattig.

Jag hade bett om en bok som jag en gång ägt och sedan förlorat. en bok som i min ungdom kom ut på svenska samtidigt som en film om boken visades i fyrtiotalets Sverige. Det var "Sången om Bernadette", som gjorde djupt intryck på mig.

Författaren, Franz Werfel, österrikisk författare jagades av nazisterna och flydde till Frankrike. Han gömdes i Lourdes och avgav ett heligt löfte: Om jag överlever kriget och kommer till Amerika skall jag skriva en bok om Bernadette.

Nu har jag åter boken i min hand. Inte på svenska utan på franska. Det kommer att bli en ny upplevelse att möta Bernadette på hennes eget språk. Gärna hade jag läst den på tyska som var Franz Werfels språk och originalets. Men jag är tacksam för att min önskan blev uppfylld och jag vet att kvällarna blir långa.,medan stjärnbilderna "stampar i sina spiltor"..(Tranströmer).

Sabina

Träd som faller

”Alla våra träd kommer gående

            mot oss….

skriver Marianna Agetorp i ”TRÄDSPEGLINGAR(Artéa).

Jag ryser när jag läser dessa rader och ser framför mig hur träden i den gotländska Onjoraskogen börjar gå rakt mot de avverkande maskinerna som  dånande styrs genom det naturkänsliga området.

”Alla våra träd kommer gående

           mot oss

    i tankar bilder toner

  drömmar och inre syner

    Träden som tröstare

       som ljusbärare

    som mörkerslukare”.

Vi är ett naturälskande folk, vi svenskar. Ändå kan sånt här hända. Vi borde veta att träd är heliga. Våra förfäder dyrkade Yggdrasil, världsträdet, som alltid var grönt och vars dagg gav liv åt världen. När träden hotas väcks människorna. Tänk vad som hände för fyrtio år sedan i Kungsträdgården, när almarna skulle huggas ner! Då befolkades de hotade träden av unga trädkramare som klängde sig fast vid grenarna och modigt satt kvar tills de slets ner. Men  i dag sjunger man under de väldiga trädens beskyddande kronor. Almarna står kvar. räddade av den starka känslan för träd som finns i den nordiska själen.

Måtte det bli så i Onjoraskogen också! Jag ser hur poliserna bär bort  en av demonstranterna  - det är en gammal man, som kämpar för sin barndoms skog!

Vi har alla en relation till träd, minnen, upplevelser, outplånliga bilder från barndomen och från resor i fjärran länder Jag ser framför mig de mäktiga regnträden  som lutade över floden Brahmaputra i Bangladesh med grenar  som tycktes  fyllda av mystiska sagor. Heligare än regnträden vid floden är Buddhas Banyanträd.i Indien.  Det var här den unge prins Siddharta slog sig ner efter sin mångåriga vandring för att finna sanningen. Det var under detta träd som sanningen uppdagades för honom. Hit vallfärdar  människor från hela världen Och i vår gästbok ligger ett blad från detta heliga träd, skänkt av en indisk gäst!.

Träd är viktiga för jordens överlevnad, därför planteras tusentals träd varje år i ökenländerna. I Tanzania växer Vi- skogen genom gåvor från Sverige, i Nepal kan man genom IM plantera fruktträd som ska ge fattiga en inkomst. I Jordanien inleder kungen varje års plantering av tusen träd genom att välja en plats, där han själv ska sätta spaden i jorden med årets första träd. Den gången kung Hussein valde IM:s nybyggda by Sweileh utanför Amman var jag med. Alla närvarande fick  en lapp med vackra ordspråk om träd i handen. Ord om träd som ger skugga mot ökensolen, ord om träd som står planterade vid vatten dit hjorten kommer för att dricka.

 I Sverige har vi inte ordspråk men dikter om träd.

När jag kommer hem igen till ekarna och björkarna som omsluter vårt hem är det dessa rader av den finländska diktarinnan Edith Södergran som finns i mitt hjärta:

”Min barndoms träd stå jublande kring mig, o människa!

och gräset hälsar mig välkommen ur främmande land….

Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona

Nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,

nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå,

en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand”

Ingrid Ydén Sandgren