söndag 28 december 2008

Martyrkyrkan i Kina

På annandagen, 26 december, firade vi den förste kristne martyren, diakonen Stefanos. Bara några år efter sin död blev Jesus sannspådd."Ni komer att bli förföljda, gripna i synagogorna, piskade och dödade."

Efter Stefanos död dröjde det inte många år innan en stor förföljelse utbröt mot de kristna.Och trots att kristendomen blev statsreligion på 300-talet har de kristna under tvåtusen år inte undgått att bli martyrer.

I dag har jag tänkt på den underjordiska katolska kyrkan i Kina Den består av de kristna som vägrat ansluta sig till den statsgodkända och s.k. patriotiska katolska kyrkan. De vill tillhöra Rom. Därför är de förföljda i dag.

I september dog biskop Han Dingxiang från Young Nian i Hebelprovinsen. Han hade suttit fängslad i åtta år och plötsligt fick hans anhöriga bud att komma till hans dödsbädd på ett sjukhus. Ingen präst eller medlem av hans kongregation var där. Några timmar efter hans död, kremerades han och begrovs på en allmän gravplats utan någon religiös ceremoni. Varför så snabbt? Varför fick ingen se hans kropp? Varför unnades den gamle biskopen , han var 71 år, inte ens en välsignelse eller en kyrklig begravning på grund av att han trofast hållit sig till den underjordiska kyrkan? Det hade kostat honom åtta års fängelse , isolering och en ensam död på ett sjukhus.

Tyvärr har Vatikanen inte kommenterat biskop Hans död och ställt frågor om den hastiga kremeringen och begravningen.

En hjälte i den underjordiska katolska kyrkan är kardinal Kung Pin Mei om vilken följande historia berättas: Efter att ha suttit fängslad i 30 år utan någon annan kontakt än sina fångvaktare beviljades han plötsligt en tillfällig"husarrest". Det var 1955.
Anledningen var att kardinal Sin från Filippinerna hade gjort ett uppehåll i Kina och bett att få möta den fängslade biskopen.

Den kinesiska patriotiska kyrkan och den kinesiska regeringen ordnade en bankett med fem stora bord fastsatta i varandra.De två biskoparna placerades på var sin ände av de långa borden med minst tjugo kommunister placerade mellan dem. En dialog var alldeles omöjlig.

Efter en stund föreslog kardinal Sin att var och en skulle sjunga en sång för att liva upp den tysta sammankomsten. Så var och en valde något att sjunga. När biskop Kungs tur kom började han sjunga en gammal latinsk hymn: Tu es Petrus et super hanc petram aedificabo Ecclesiam mean"
(Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min kyrka) En medlem av den Patriotiska kyrkan avslöjade för en av de kyrkliga ledarna innehållet i biskopens sång.Man befallde honom att sluta men han såg på kardinal Sin och fortsatte att sjunga hymnen till slut.
Biskop Sin tog emot budskapet och berättade för världen om denne gudsman som stod fast vid sin tro trots obegripliga lidanden, isolering och smärta.
Påven Johannes Paulus gav honom i hemlighet kardinalshatten 1979. Men inte förrän 1991 kunde han offentligt få ta emot den ur påvens hand. Då var han sjuklig och satt i rullstol. Men när han skulle ta emot kardinalshatten ur Johannes Paulus hand reste han sig från rullstolen och böjde knä inför påven sedan han med möda gått uppför trapporna vid Sankt Peterskyrkan. Applåderna ekade över Sankt Petersplatsen.

I dag sitter alla katolska biskopar i den underjordiska kyrkan i fängelse. En kinesisk prästkandidat berättar om sin diakonvigning :
"Vi fick köra biskopen mitt i natten på en motorcykel till ett hemligt ställe. Där fanns inga andra präster, ingen musik, inga ljus och blommor, bara biskopen och några till. Sedan han vigt mig till diakon körde vi honom tilbaka i hemlighet. Det tog sammanlagt två timmar.
Nu är han arresterad och jag kan inte bli prästvigd."

Så är situationen för de katoliker som vill vara trogna kyrkan i Rom. De arresteras, blir förhörda, och bevakas hela tiden.Söndagsmässor firas klockan tre på morgonen i något privathem. Vigda nunnor bor i små rum hos privata familjer och försöker leva ett inrutat klosterliv. De har ont om mat,riskerar ständigt övervakning och fängelse.
Tros alla dessa svårigheter växer antalet katoliker i den underjordiska kyrkan, medan den patriotiska statligt godkända katolska kyrkan får underhåll och byggnader ändå inte ökar.

Påven Benedikt manade i ett brev till de kristna i Kina att vara kärleksfulla mot varandra, besöka varandras gudstjänster och inte vara splittrade. De underjordiska känner sig tyvärr förrådda av Vatikanen, som försöker agera diplomatiskt med regeringen i Peking och därmed också kör över de troende i den underjordiska kyrkan.

Dessa uppgifter kommer från kinesiska prästkandidater och nunnor som för tillfälligt fått möjlighet till utbildning i Europa för att senare återvända till martyrkyrkan i Kina.

Låt oss minnas dem och vara uthålliga var och en på vår plats
Som en tröst kan jag meddela att i Washington Post har påve Benedikt korats till "Västerlandets andlige titan"

Tu es Petrus..

i Jultiden Sabina




torsdag 25 december 2008

JULNATTENS HEMLIGHETER

Maria väntar i ro sitt barn,
brinn stjärna i natten.
Och Döden spinner kring dem sitt garn,
brinn stjärna i natten.

Maria väntar i tro sitt barn,
brinn stjärna i natten.
Och Livet löser på Dödens garn,
Brinn stjärna i natten.

Den korta dikten innehåller en för Bo Setterlind typisk ordlek, som man inte uppfattar genast.
Läs därför om den långsamt och plötsligt inser du att den innehåller hela Jesu och Marias liv bara genom att byta ut ett par ord.

Låt det vara en gåta för julnatten!

Ty nu viker mörkret och jag hämtar ur dagens läsningar följande underbara beskrivning av undret denna natt, som påven Benedikt så poetiskt och gripet beskrev med texter ur Psaltaren vid midnattsmässan i Rom:
En stjärna lyste över jorden
Vid midnattstimman föddes Ordet
bland skuggorna i dödens dal
Guds Son av evighet Marias barn.

En doft av himmel fyller världen
ett leende av tusen änglar
Ett glädjebud i gråtens hus
i mörkret lyser ljuset av Guds ljus

Kom, låt oss skynda genom natten
och se det ord som Herren sagt oss,
Han bor hos oss i detta nu,
Marias son och evighetens Gud.

Efter att ha levt sig in i julnattens hemligheter vaknar man upp till den hemska verklighet , som närmast kan karakteriseras som helvetisk. Att en välrenommerad nyhetsbyrå som Reuters skickar ut ett lögnaktigt hopkok av separata och påhittade bitar ur påven Benediktus tal till kurian i Rom är vedervärdigt. Lika avskyvärt och förnedrande för god journalistik är att tidningarna i Sverige genast gladeligen hoppar på eländet och breder ut sig om vad påven i n t e har sagt. När det inte alls är svårt att kolla källan. Påvens tal finns ju på Internet. Men allt han säger går ju på tvärs mot den svenska livsstilen, där inget gott får sägas om det som i trenden anses vara konservativt, ja rent av felaktigt och bakåtsträvande: familj, äktenskap, kristen moral med mera. Vad som är inne och trendigt behöver jag naturligtvis inte skriva, det vet alla och även om få håller om att det är vad dom anses rätt och riktigt , så vågar nittio procent inte gå mot trenderna för då är man ute.
Då hedrar det verkligen DN att dom tagit upp protesterna och klargörandet från Katolsk Observatörs redaktör och bloggskrivare, Ulf Silfverling och erkänner att det som Reuter skickat ut var LÖGN.
Tack Katolsk Observatör, som från och med nu också i svenska media må anses står för SANNINGEN.
Efter detta utbrott vill jag avsluta juldagens krönika med en liten enkel juldikt:

Maria vakar,vaggar barnet i sin milda modersfamn

Barnet sover.Jordens öde har han i sin lilla hand

Allt fullbordas,som står skrivet.Mänskligheten andas frid.

Seklerna i natt försvinner. Denna stund är utan tid.

Nu förvandlas jord till himmel. Männskan blir åter god.

Ljuva stund då stjärnan brinner.Rosen blommar på vår jord.

Sabina






tisdag 23 december 2008

Dan före dan..

"Granen står så grön och grann i stugan..
trallallallla..Ja, nu står den där faktiskt.
Vi fick den i går eftermiddag- som om vinden hade blåst in den på vår lilla veranda. Liten och fast med bra grenar att sätta levande ljus på.
Det var vår käre sommargranne som firar jul nere i backen i sit ståtliga hus som skänkte oss denna vackra lilla gran, precis lagom stor för att nå med toppen till vårt låga snart tvåhundraåriga tak.

Och allt blev plötsligt som det ska vara. Den polska julduken kom på matsalsbordet. en bröllopspresent från kusinen som då var ambassadråd i Warszawa och bara använts varje jul vi firat här. De stora mässingstakarna som kommer från Morfars hem , bonaderna som mamma sytt(med hjälp av vänner) , röda ljus i alla stakar och på grammofonen klingar sen mer än tjugo år tillbaka Carols.
Det ska vara julmusik när man stökar .

Så kommer posten och julkorten öppnas ,läses och begrundas. Sen sätter jag fast ett rött band vid dörren och nålar fast de vackraste korten. Från vinden hämtar jag kamelklockorna, som för med sig minnen från Jerusalem och sen är det dags att sätta det stora krubblandskapet på plats.
I den klara morgonen går jag ut för att ge min förkylning frisk luft( det stod i tidningen att det är bra ) och plockar mossa. Så doftar det kring krubban medan jag plockar upp alla figurer; den heliga familjen ( fast Jesusbarnet gömmer vit " tills dagen är inne..") Herdarna är redan i tillbedjan. hjorten sträcker halsen mot stallet, lejonet och lammet vilar i mossans djup. och långt borta i ett hörn reser sig två giraffhalsar bredvid lingonrisets blanka blad. De vilda djuren inköptes av min pappa, som hade ett dubbelt så stort landskap hemma i prästgården.
Apropå de vilda djuren så hör de verkligen ihop med julen. Profeten Jesaja siade om det fridens rike som skulle komma och beskrev det så här:
Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar och kalvar och unga lejon och gödboskap skola tämjas tillhopa och en liten gosse skall valla dem.

I lördags skrev Göran Skytte i sin Krönika i Sv D. ett par gånger om "lejon och lamm." Den bibelkunnige fattade genast vad han syftade på, men jag tänkte att många måste ha frågat sig vad han menade med det där om lejonen och lammen.
Gack då till Jesajas 11 kapitel. Mitt citat kommer från 1917 års bibel, den enda jag hade till hands här i Skrivstugan.

Solen har blossat hela dagen.Det ljusnar, mörkret viker- åh, så härligt.
Jag måste sluta nu min lilla danföredopparedankrönika, och sen ska jag sätta ljusmanschetter på alla ljusstakar och plantera små julstjärnor och vita anemoner i den gamla kopparskålen som ska stå mitt på julbordet.

Om någon vill hälsa på så har jag för säkerhets skull slängt juldukar över högarna av tidskrifter ocgh pärmar och papper.
Också här ska det vara julfint med Madonnan i centrum

I väntan på Kristi Födelses Högtid

Sabina
PS Jag ber fortfarande att det stulna Jesusbarnet i Julkrubba på Stan ska lämnas tillbaka. Jag hoppas på många förböner från Jesusbarnet av Prag, känd för sina många under. Varför skulle inte ett mirakel kunna ske på hotellplan i Jönköping?DS

söndag 21 december 2008

Vakna nordanvind! Sunnanvind, kom!

Den entusiasm som genomströmmar Höga Visan speglar judafolkets intensiva längtan efter en befriare, efter den Messias, vars spår man anar i hela Gamla Testamentet.
"Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud Sion
ropa ut ditt glädjebud med hög röst, Jerusalem.
Ropa, var inte rädd,
säg till Judas städer:
Er Gud kommer."( Jes 40:9..)

I Höga Visan ber bruden att få vara fäst som en signetring vid brudgummens hjärta.Hon påminner därmed om Moses råd till israelerna: "Hör Israel! Herren är vår Gud. Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag inger dig skall du lägga på hjärtat..(5 Mosebok:6 4..etc)
Att Höga Visan handlar om kärlek är tydligt. Men när man lyssnar till tolkningarna står det klart att den kärlek det verkligen handlar om är just den gudomliga kärleken.
Bruden försäkrar att kärleken är stark som döden och långt senare hör vi ekot från Paulus i "kärlekens Höga visa" i Korintierbrevet 13!

Redan i advent börjar vi sjunga Hosianna Davids son, sången som är ett eko från profeten Sefanjas löfte till Sion:

Jubla, dotter Sion,Ropa ut din glädje, Israel!
Gläd dig ,dotter Jerusalem,
fröjda dig av hela ditt hjärta!
Herren har upphävt domen över dig
och undanröjt dina fiender.
Herren, Israels konung bor i dig
Du har ingenting mer att frukta (Sef.3:14..)

Ängeln Gabriel upprepar dessa ord när han kommer till den utkorade Jungfrun i Nasaret, hon som skall kallas Jerusalems dotter
"Var inte rädd Maria...

Kanske var hon beredd, Israels dotter, väl inläst på de mångtusenåriga budskapen i Thoran.
Men om de sekunder hon möjligen tvekade har den helige Bernhard av Clairvux skrivit en rörande meditation med temat: Hela världen väntar på ditt svar, Maria.

Vi väntar ännu medan morgonvinden blåser

Sabina

fredag 19 december 2008

Turturduvans tid

"Stå upp min älskade, du min sköna, och kom hitut
Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.
Blommorna visar sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skärs, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land..."
Med denna världsberömda judiska kärleksdikt, Höga Visan, inleds läsningarna en vecka före Kristi födelses fest. Tack vare kyrkofäder och bibelexegeter har den vackra texten fått ett djupare innehåll.Den rika kärleksdialogen handlar i själva verket om förberedelserna inför nedslaget i mänsklighetens historia - den gudomliga kärleken, Jesu födelse
Med häpen förtjusning har jag tagit del av de rika symbolerna genom syster Claire Patier, känd fransk nunna och bibelexeget, verksam i en kommunitet i Sulpice de Favières. I sin bok " Le Chant du Bien-Aimé" har hon anvisat "en väg till det andliga livet genom läsningen av kommentarer kring Höga Visan "

Att vintern är förbi syftar på att slaveriet är till ända, det onda skall övervinnas. Blommorna som visar sig på marken antyder Moses som ledde det judiska folket genom öknen bort från Egypten och Turturduvan vars röst hörs - är Johannes Döparen!

"Fånga rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare",ber bruden och vilka är då
dessa små rävar om inte alla frestelser, säger den helige Bernard av Clairvaux, som vill hindra mötet med Kristus.
"Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst, ty din röst är så ljuv och ditt ansikte är så vackert..
Dessa rader syftar på Kristus och påminner om många utrop av kung David i Psaltaren: Sök mitt ansikte - Ditt ansikte, Herre, söker jag .
Ännu är Kristus fördold så som duvan i klippväggens gömsle, ännu måste man söka honom innan han kan låta sig finnas.

I den tredje sången målas ett praktfullt följe upp, ett följe med "stoder av rök, kringdoftat av myrra och rökelse och alla slags köpmannakryddor"
Det är Salomos bärstol som beskrivs - och Arken som konung Salomo låtit göra av virke från Libanon.Arken skulle sedan placeras i Jerusalems tempel som byggdes av trä från Libanon.
Och vem finns i den heliga Arken. Jungfrun som ska föda bor i Guds tempel.
"Ni Sions döttrar, gå ut och skåda konung Salomo med lust."
Det är bibelns kvinnor från Sara till Elisabet som hälsar Jungfrun, hon som kallas Vishetens säte, den helige Andes boning, Gyllene Hus och det nya Förbundets Ark..

Ännu är vi inte där- men morgonvinden skall leda oss över bergen och höjderna, genom dalar och avgrunder till målet.

tills dess. vänner
Sabina

tisdag 16 december 2008

Fynd bland tidningsnotiserna

Ibland väcks minnen bland alla de namn som under kors,hundar, segelbåtar eller blommor står skrivna i dödsannonserna. Jag är nog inte ensam om att - trots min ålder- med intresse låta blicken fara över de mer eller mindre fyllda sidorna med dessa annonser. De för med sig historiens gång. En hastig blick på födelseåret och en suck, jaså så gammal eller en djupare suck:Åh så ung. Man värderar sitt liv med ny glädje.
Sen kommer en vers jag klipper ut för att spara eller skicka vidare. Verner von Heidenstamm tycks just nu ha mycket att säga genom sina dikter. Bo Setterlind är nästan alltid med och en och annan psalm men ack så sällan. Här måste jag delge den ovanligaste minnesruna jag läst:
"Man behöver varken vara fylld av hopp för att våga
eller framgångsrik för att uthärda"
på franska:
"Point n'est besoin despérer pour entreprendre
ni de réussir pour pérsevèrer"
Vem har uttalat dessa tänkvärda ord? De kommer från Hertigen av Bourgogne,Charles de Témeraire,1433-1477.
Årtalen blixtrade till.Ännu ett minne. Han föddes i Frankrike, tre år efter Jeanne d'Arcs död på bålet i Rouen. Som femåring fick han uppleva att Paris befriades från engelsmännen så som Jeanne förutsagt. Och som sjuttonåring kunde han vara med om rehabiliteringen av Frankrikes befriare,Johanna av Orlëans. Hennes mor gick till fots till Rom för att få Kyrkan att säga, att Jeanne inte var en häxa. Först femhundra år senare skrev samma Kyrka in henne i helgonens skara.
Att jag minns allt detta så väl beror på att jag skrev en bok om denna märkliga flicka och själv besökte alla platser där hon dykit upp - Domrémy, byn där hon föddes,C hinon, slottet där hon mötte Dauphin, kronprinsen som hon skulle få krönt i katedralen i Reims samt Rouen, som bevittnade döden på bålet.
Där strör stadens flickor klädda i vitt varje 31 maj vita blommor på floden som ett minne av den oskyldiga jungfruns död.

En vän skrev häromdagen till mig. Nu när jag fyllt 60 har jag börjat tänka på det eviga livet. Jaså, fanns inte den tanken förut? Sen slog det mig att jag som är så mycket äldre verkligen borde ha börjat tänka på det eviga livet. Men jag är i full verksamhet i detta liv, på denna jord, jag hinner bara inte.
Då får jag svaret från en klok vän: Det eviga livet är här och nu.

Och så läser jag om tonsättaren Sven David Sandström som för en reporter försöker förklara vad musik är:
"Vad är musik? Musik är inte "det som klingar" utan musik är varför "det som klingar" klingar som det klingar när det klingar""(sv d.13.dec)
Jag läste upp citatet för min kloka vän och sa: Nu längtar jag verkligen att få åka till Stockholm och höra Batseba på Operan. Men om jag inte kan göra det så tänker jag att i himlen får jag höra den musik som klingar tills den svarat på frågan varför det klingar."

Min vän sa torr: Hur vet du det? Sen upprepade hon vad hon tidigare sagt
Evigheten är här och nu.
varpå jag svarade:
Ja, då får jag väl försöka hinna till Stockholm för att här på jorden få lyssna till himmelska klanger..

Skrivet en månskenskväll åtta dagar före
Kristi Födelses fest
SABINA

söndag 14 december 2008

Livets eller dödens kultur

När deklarationen om Mänskliga rättigheter firar sextio-årsjubileum, borde vi jubla. Denna fantastiska deklaration skall gälla som ett allmänt rättesnöre för alla folk och nationer. Den skall påminna om det andliga och moraliska arvegods -värdighet, frihet, jämlikhet och rättvisa-på vilket alla länder förenade i FN skall vila.

Det är den högsta idealism som finns inskriven i dessa mänskliga rättigheter. Det högsta goda för människan.

Men vi jublar inte, eftersom detta goda ständigt utsätts för attacker. I somliga länder vittrar det sönder. I andra länder rör sig motkrafter som vill förändra innebörden av ordet rättighet. Kan man säga att det är en mänsklig rättighet för en mor att döda sitt barn ? Abort är ett synnerligen svårt problem. Vi vet att i somliga länder är det förbjudet. I andra länder är aborten lagstadgad och fri. Men det betyder inte att det är en "mänsklig rättighet" som skall ingå i FN:s definition Där står det i stället att "varje människa har rätt till liv från befruktningsögonblicket till den naturliga döden"

Jag skriver detta eftersom en kampanj över hela världen försöker påtvinga deklarationen om Mänskliga rättigheter en ny definition, nämligen att abort är en mänsklig rättighet.

Samtidigt pågår en motkampanj, som redan samlat över 200.000 röster från många länder, och skriver till FN att uppmana medlemsländernas regeringar att "rätt tolka FNs universella deklaration av mänskliga rättigheter, så att

"Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet .(artikel 3)

Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj( artikel 16)

Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd(artikel 16)

Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp(artikel 25)

Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar(artikel 26)"



Det är allvarligt om dessa förtydliganden anses nödvändiga att tillskriva FN. Men om vi bara ser på vårt eget land pågår en inte obetydlig försvagning av dessa självklara mänskliga rättigheter.

Våra höga abortsiffror speglar det faktum att tusentals ofödda inte har rätt till liv. Äktenskapet och familjen har inte längre det självklara stöd av regeringen som förutsätts som en mänsklig
rättighet.



Den katolske biskopen Anders Arborelius OCD har den tredje söndagen i Advent, som fått namnet Livets söndag , skickat ut ett herdabrev att uppläsas i alla katolska församlingar i Sverige.Brevet är en allvarlig påminnelse om det ansvar för "Livets kultur" som varje kristen har. Det innebär att göra allt som man förmår för att värna om livets helighet, både när det gäller ofödda barn eller mycket gamla människor, vilkas liv nu står på spel sedan medicinsk etiska rådet skrivit till regeringen om att möjliggöra eutanasi med en lagändring. Men han påminde också om de "papperslösa" som inga rättigheter har,eftersom man utan papper,är helt osynliggjord i vårt land. Kanske hotas vi av en "Dödens kultur", om lagar ändras och ingen ställer upp för dem som inga rättigheter har.
Det var förre påven Johannes Paulus II som först använde uttrycken Livets eller Dödens kultur. Han såg faran av den sekulariserade materialismen som förändrade människorna och blev grogrunden för girighet,själviskhet och individualism. Sådant banar väg för den dödens kultur som river ner de grundvalar ett gott samhälle skall vila på. Om bibeln däremot får vara rättesnöre för människans handlande finns hopp om att bevara och fördjupa Livets kultur.
För mig sammanföll manifestationen för de mänskliga rättigheternas 60 års jubileum och biskopens manande herdabrev denna adventssöndag.
Jag tänker spontant på Paulus när han skriver till församlingen i Efesus: Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna."(Ef 6:18)
Är det någon skillnad egentligen ?

Skrivet i tätnande mörker över vinterkvällen
Sabina

torsdag 11 december 2008

SPRÅKETS VÄKTARE

För Alfred Nobel lär FREDSPRISET vara det viktigaste av alla medaljer som delas ut den 10 december. Kanske var det så därför att de miljoner han tjänat kom från en produkt som stod i krigets och inte fredens tjänst.
För de flesta som följer utdelandet av priserna känns dock LITTERATURPRISET som det viktigaste. Varför ?
Därför att författare ofta är begåvade med en profetisk intuition om det som behöver sägas i var tid. Inte alla författare, men några av dem har i författarskap och tal kunnat betyga vikten av författarens roll i samhället, rollen som bärare av sanningen.
Årets nobelpristagare,författaren le Clézio,talade i Börssalen inför Svenska Akademin och via TV och radio inför miljoner andra lyssnare om hur språket kom till honom. Som barn började han skriva på baksidan av ransoneringskort med en trubbig blyerspenna.Han tillägnade priset ett barn, som han en dag såg på
"floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser i en bok och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar som en bror det barn som jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringskort.Han påminner om den mänskliga historiens två mest angelägna problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern och att lära alla läsa och skriva."

Den ömhet och medkänsla som denna passus i Nobeltalet avslöjar har jag funnit i en av hans vackraste böcker l'Etoile erande"( Vandrande stjärna, översatt till svenska) Den handlar om en judisk och en palestinsk flickas upplevelser 1943-48 De händelser flickorna hamnar i kunde ha skildrats med hat och oförsonlighet men berättelsen ger närporträtt av två klarögda och känsliga personligheter, där himmel och sol, torka och dimma får spegla hjärtats känslor snarare än bitterhet och hopplöshet. Mitt i eländet bevarar dessa två unika unga flickor sin värdighet och medkänsla.

Språket är mänsklighetens mest fantastiska uppfinning, konstaterar Nobelpristagren entusiastiskt och drar slutsatsen att författaren har den ansvarsfulla uppgiften att vara språkets väktare. Med det menar han nog dels att bevara språkets skönhet, klang och värdighet, dels att använda språket för att använda det för" alla dem som inte har någon talan, de som är uteslutna, de skriftlösa folken"
le Clézio påpekar något viktigt i denna finansernas kris, nämligen att böcker utgör en dyrbarare skatt än fastigheter och bankkonton! I sitt tal riktar han som sig bör vår uppmärksamhet på att immateriella värden är viktigare att hålla fast vid när så mycket materiellt hotas i dag.

En annan litteraturpristagare som bär fram ett universellt och allvarspräglat budskap från litteraturens värld är Solsjenitsyn. Hans bakgrund var diktaturens och därmed det fria ordets fångenskap i Sovjet. Men när le Clézio säger att författaren inte kan förändra världen, svarar Solsjenitsyn, att Ordet är den enda kraft i världen som kan övervinna tidens och avståndens gränser.Litteraturen och konsten kan verka befriande och läkande. Dess makt att förkunna godhet är gränslös. Samma makt äger sanningen. Ett ryskt ordspråk säger: Ett ord av sanning
kan uppväga hela världen. "
Om man ska jämföra dessa två litterära giganter, ser man att båda har viktiga budskap. De utgår från sig själva och sin tids situation och pekar mot framtiden. Sanningen och språkets väktare.

I snödrivorna kring skrivstugan
Sabina

måndag 8 december 2008

Antoniusliljor och Tre vise män

En gång gick jag ut från kyrkan med två liljor i min hand. Vi hade firat den helige Antonius, en känd franciskan från 1200-talet, som står staty i kyrkan. Mässan slutade med att var och en fick ta med sig en eller två Antoniusliljor för att spara och ge bort. De var välsignade och doftade starkt. Vi fick också var sitt Antoniusbröd som en symbol för de gåvor vi ger de fattiga och behövande vid Sankt Antonius statyn!
När jag satte mig i bussen spreds doften av liljor och genast kom frågorna: Vad är det för en lilja ? Varför har du den ? Vem ska du ge den till? Jag berättade då om den helige Antonius och busspassagerarna lyssnade. Leende steg de av bussen och jag kände att en doft av välsignelse följde med dem hem. Jag hade blivit en budbärare i stället för en vanlig passagerare.

I morse hade jag till uppgift att öppna Julkrubban på Stan och lyckades med hjälp att slå upp de tunga stallportarna. Klockan 9.s0 skulle jag hålla en meditation för besökare. Och det regnade. Och det blåste. Och det var kallt.
En gubbe vinglade förbi. Kom och hälsa på Jesusbarnet, ropade jag.
Jaa, sa han lite stötigt, det är fint. Och vinglade över Vindbron
En mamma med tonårig skolflicka kom förbi. Jag lyckades hejda dem och frågade: Vet du vad de tre vise männen heter ? Neej, kom det bestämt. Det vet jag inte, så jagberättade ganska snabbt, tills också de försvann över Vindbron.
Så kom en mamma med en pytteliten gosse. Han klev betämt upp och gick in i krubban. Målmedvett gick han rakt på Balthasar och la sitt lockiga huvud mot den blå dräkten. Hans armar nådde inte runt,men han gick fram till Melchior och klappade honom kärleksfullt för att sedan luta sig över Jesusbarnet och pussa honom.
Jag ville säga något men han var fullt upptagen av att krama det vita lammet och lägg huvudet mot lammet precis som om det varit ulligt och mjukt.
Det var som att se Psaltarpsalmen 8 :2,3:" Jag vill besjunga din himmelska prakt med ett barns, ett dibarns mun.." livslevande framför mig.
Att få berätta för dem som råkade gå förbi och låtit sig hejdas, om de vise från Österland som kom med sina gåvor till barnet i krubban blev som att sprida evangeliet, eftersom hela Kristi historia finns inrymd i guldet, rökelsen och myrran!
En pappaledig kom med två små pojkar. Den yngste sov, den äldste,kanske fyra år,travade runt i julens historia och ägnade också han sin hyllning till det lilla Jesusbarnet.Han såg fundersam ut över den fattiga bädden och jag gav honom en vers som jag hört som barn:
Du lilla vackra Jesusbarn som vilar där på strå
Du borde ha en bädd av dun med silkeslakan på
För att du föddes denna dag har hela världen fest
och därför skulle du väl bli firad allra mest
Men ingen julklapp alls du fått jag kan det ej förstå
och därför vill jag duka nu ett bord med många gåvor på.

Den lille lyssnade uppmärksamt.Ögonen såg rakt på mig medan han höll i Jesus lilla hand.
Regnet fortsatte att falla..Vinden fortsatte att blåsa. Och människor kom förbi,fick en liten berättelse och fortsatte. Jag kände mig upplivad och glad,fastän jag frös och jag tackade i mitt hjärta konstnären Göran Häggs geniala idé att skapa Tre Vise med dyrbara bibliska gåvor. Om dem kunde man berätta. Men hade tre herdar stått där- de hade inga namn, de hade bara hört änglarna sjunga,det hade inte funnits så mycket att säga om dem.

Välkomna till Julkrubba på Stan vid hotellplan

Sabina

söndag 7 december 2008

Kungligt mod i Belgien och Luxemburg

I Psaltaren finns en mångtusenårig beskrivning av en konungs uppgift och karaktär:
" Gud, ge konungen dina lagar, så att han rättrådigt dömer ditt folk och låter dina betryckta få sin rätt.
Han räddar den fattige som ropar och den arme som ingen hjälper.
Han förbarmar sig över de svaga och fattiga, räddar de fattigas liv...
deras liv är dyrbart i hans ögon...Ps 72
Den heliga Birgitta som hade särskild omsorg om Sveriges unge kung Magnus, vars utkorelse hon varit med om som flicka och vars första dam hon blivit vid hans hov,författade en "Kungaspegel" för honom. Hon manade till barmhärtighet och ödmjukhet, till omsorg mer om de fattiga än de rika och påminde om hur allt gott han kunde göra hade sitt ursprung hos Gud.

Varför skriver jag om kungars rätt och rättfärdighet ?
Därför att i Luxemburg har storhertigen Henri, som är regerande kung vägrat skriva under en lag som regeringen ville genomdriva, nej han har inte skrivit under än, han har sagt att han kommer att vägra skriva under en lag som regeringen röstat fram med fyra rösters majoritet. Det är fråga om att göra det möjligt att medverka till avlivande av svårt sjuka., en s.k. eutanasilag. Storhertigen förebar samvetsbetänkligheter.
Hans roll som statsöverhuvud är att underteckna alla lagar som regeringen och parlamentet röstat fram. Det har aldrig tidigare hänt att statschefen försökt hindra en lag genom att vägra underteckna den. Det faktum att han säger att han inte kan skriva under eutanasilagen säger statsminister Jean-Claude Juncker kommer att innebära en risk för en konstitutionell kris i landet. Men tyvärr lyckades regeringen få igenom lagen med hjälp av socialister,liberaler och de gröna. Lagen har röstats fram i två omröstningsomgångar i demokratiskt val, men det faktum att prins Henri vägrar är det som kommer att vålla en institutionell kris. Därför säger Juncker att han för att undvika en sådan kris, särskilt när det råder recession i landet vill ta ifrån Storhertig Henri hans konstitutionella rättighet. Det skall förstås röstas om detta och man tror att förslaget kommer att få den tvåtredjedels majoritet som krävs.
Han får då inte något inflytande precis som vår kung i Sverige.

Storhertig Henri har en god förebild i sin mors, hertiginnan Joséphine Charlottes bror Baudoin, förre kungen av Belgien. När den belgiska regeringen 1990 önskade genomföra en lag om rätten till abort, abdikerade kung Baudoin för en dag. Han kunde inte heller godkänna en lag som stred mot hans samvete. Då var Belgien var utan kung för en dag. Men kung Baudoin röstades tillbaka av folket, som älskade och vördade honom som kungen med ett samvete.
Tyvärr tycks det inte finnas tillräckligt många mäktiga män som står upp för de fattiga som ingen hjälper.", de små vilkas "liv är dyrbart " och som över hela världen hotas av abort.
Däremot finns det flera svenska rörelser som gör det, bland annat RÅDO och RESPEKT. Dem ska jag berätta om i kommande bloggar.


Skrivet i advent
Sabina

lördag 6 december 2008

Sankt Nikolaus

I dag är det Sankt Nikolaus, barnens och sjöfararnas helgon. Han som med sin stora generositet och kärlek till de fattiga i staden Myra på 300- talet blev förebilden för Jultomten, som kommer med säcken full av gåvor och som i hemlighet, åtminstone i England och Amerika, fyller strumpan som hänger på barnens sängar med julmorgonens första små gåvor.
Sankt Nikolaus liv var dock inget tomteliv. Han levde på 300 talet och den mest berömda av historierna om hans givmildhet är denna.
En man hade tre döttrar. Då han var fattig hade han inte pengar att gifta bort dem, varför han inte såg någon annan möjlighet än att sälja dem till en kopplare .Nikolaus hörde detta och smög om natten ner till mannens hus och slängde in tre kulor av rent guld genom fönstret. Så kunde flickorna bli hederligt gifta och den olycklige fadern få sin försörjning.
På 300 talet började kejsar Diocletianus förfölja de kristna. Så fördes den helige Nikolaus som blivit biskop av Myra bort fjättrad i kedjor. Det finns många berättelser om Nikolaus och hans förmåga att med bönen stilla havets vågor och rädda sjömän i fara. Fortfarande anropas han av sjöfolk över hela världen. Genom Kejsar Konstantin den store blev biskop Nikolaus fri och återvände till hemstaden, där han kämpade för den rena kristna tron mot villoläraren Arius.
Hans ben vilar i dag i katedralen i Bari i ett ståtligt gravkapell, berättade pater Joseph efter dagens Mässa.

I Finland kallas 6 december för Lillejul. Man talade inte om Sankt Nikolaus men tomten brukade komma med någon liten present . Jag växte upp i Finland och den 6 december var en stor högtid för alla svenska barn. Vi fick gå till Svenska Teatern i Helsingfors iklädda våra svenska folkdräkter, vifta med svenska flaggor och sjunga: "Jag är så glad att jag är svensk och talar svenskens mål!"
På den tiden var svenskar inte alltid väl sedda av finnarna. De kastade gärna snöbollar på oss om vintern , ja det kunde hända att vi fick en rutten tomat i huvudet, om vi hade en svensk flagga på kappan. Klart man blev nationalist! Älskade den svenska flaggan och nationalsången Du gamla du fria. Det känns märkligt nu när man tänker tillbaka. Sverige var vårt drömland, landet där det alltid var sommar ( vi tillbringade barndomens somrar hos vår morfar i Blekinge)
och där alla barn var snälla. Drömmar och ideal som snart krossades inför verkligheten. I dag vet man, att "solen lyser över både onda och goda".

Inte förrän jag blev katolik lärde jag mig om Sankt Nikolaus, biskopen av Myra. Det var min första höst i den katolska församlingen och vi skulle fira Sankt Nikolaus med barnen. Alla barn var ivriga inför hans ankomst. Jag stirrade häpet på Broder Gabriel som trädde in i salen i biskopsmitra och röd mantel. Så såg alltså den "äkta" tomten ut. Och så fick jag lära mig hans underbara historia som den står berättad i Adalbert Engelharts Helgonkalender,(Catholica)

Inför Andra Söndagen i Advent

Sabina

torsdag 4 december 2008

Körsbärsblom i snö

Nu har jag gjort det ! Den 4de december, Sankta Barbaras dag, har många år gått förbi utan att jag har gjort det? Ni undrar vad man skall göra på denna dag? Jo, för många år sedan berättade en flykting från Tjeckien för mig, att den 4de december ska man plocka kvistar av körsbärsträdet, sätta i vatten - och då blommar de till jul! Är det inte härligt !
Nu hade det snöat och jag fick pulsa i backen medan jag letade bland buskarna där jag mindes vårens vita körsbärsblommor. Lillkatten följde nyfiket,hundarna hade gått före på sin eftermiddagspromenad. Jag fann kvistar med knappt synliga knoppar och och placerade dem i den bruna Rörstrandskrukan vid kakelugnen i salen. Skall de slå ut till jul?

Vem var då Sankta Barbara? Hon är skyddshelgon för befästningar, byggfolk och gruvarbetare.Förklaringen finns i det som hände henne. Hon var dotter till en hedning och blev själv kristen, vilket fadern avskydde. För att hon inte skulle få träffa den lilla kristna församlingen byggde han ett torn och stängde in henne där. När det inte hjälpte torterade han henne på många sätt och lät till sist halshugga henne. Detta skedde 306.Hur mycket som är legend och verklighet vet jag inte, men S. Barbara hör till de mest omtalade och vördade helgonen i Europa tillsammans med Katarina av Alexandria och Margareta av Antiokia. Sankta Barbara är lätt att känna igen i helgonskåpen i medeltida kyrkor. Hon bär på ett torn!

När Malmö skulle börja bygga en tunnelbana kallades tyska tunnelarbetare in . De vägrade att börja arbetet om inte en staty av Sankta Barbara placerades på arbetsplatsen och bygget välsignades av en katolsk präst. Med den heliga i en nisch skulle arbetet gå bra!

Jag vet inte varför hon blivit gruvarbetarnas skyddpatron men det påminner mig om ett besök jag gjorde för många år sedan i Ruhr, då en fruktansvärd olycka hade skett i en av gruvorna . Jag minns de nittio kistorna som långsamt fördes genom staden under Chopins vackra begravningsmusik, spelad av många orkestrar och gruvarbetarna i sina klassiska dräkter som vandrade med de sörjande bakom kistorna. Jag förstod då varför man alltid blev hälsad av folket med orden "Glückauf". Som gruvarbetare levde man ständigt i dödsfara. Det kändes när jag själv fick följa med 500 meter under floden Rehn i en skramlande hiss och sedan fara med ett gruvtåg flera kilometer under jorden.

Varje dag har ofta flera helgon att minnas. Ofta lokala helgon, som inte hela världen firar, men ett helgon och en kyrkolärare som hör till denna dag är Johannes av Damascus. Han är mest känd som den som modigt försvarade bruket av ikoner, vilket den bysantinske kejsaren Leo XIII hade förbjudit. Den striden som varade nästan 100 år kallas ikonoklasmen. Tusentals underbara ikoner förstördes och ikonmålare fängslades eller förlorade någon hand som straff för att ha målat ikoner. En legend påstår att man högg av Johannes högra hand men att genom ett mirakel satte Jungfru Maria dit handen igen "

De senaste åren har en renässans för ikoner och ikonmålningskurser kommit till Sverige. Förbudet mot ikoner grundade sig på det gammaltstamentliga förbudet att göra en avbild av Gud. Men att betrakta en ikon av Kristus eller Maria är ingen avgudadyrkan. De speglar en osynlig verklighet. De återger det heliga. De inger stillhet och längtan till det gudomliga.
I en tid som vår behöver vi dessa vilopunkter som betraktandet av det heliga erbjuder oss med sin frid och skönhet

I vintersnö

Sabina

onsdag 3 december 2008

Från Paris till Kina

I dag den 3dje december firar kyrkan den helige Francisco Xavier, beskyddare av missionen i hela världen. Det är därför vi ska göra resan från Paris till Kina. Det blir en äventyrlig resa över sju hav och flera kontinenter.

Egentligen börjar resan redan i slottet Xavier i Navarra, där den unge gossen Francisco föddes och tillbringade sina barndomsår. Ett liv i förmögenhet och nöjen, som han fortsatte som student i Paris på bekostnad av familjen. Skulle det bli något av honom, som bara roade sig och ständigt var utan pengar? Hans rumskamrat var hygglig och lånade vad som fattades. Men Francisco tyckte kamraten Ignatius var en tråkmåns som bara pluggade.Dessutom kunde han inte fäkta för han var halt.
Denne "tråkmåns" kom liksom Francisco från en förmögen familj och hade vuxit upp i ett slott. Han hade blivit skadad vid ett fältslag och under konvalescensen funnit ett nytt sätt att strida. Han hade valt att kämpa "den goda kampen "och erövra världen med Guds ord!
Till slut blev också slösaren Francisco övervunnen av Ignatius kämpa glöd och en dag befann han sig i Rom med några kamrater redo att erbjuda Kyrkan sina tjänster och fara vart de än skickades. De kallade sig "Jesu sällskap" och ville vara Guds soldater som kämpade under Korsets baner.
För Francisco börjar nu livets långa resa, när Portugals regering bad Ignatius att skicka en missionär till Indien.Först blev han sjösjuk, sen stannade båten i Mozambique för att först ett år senare landa i den portugisiska kolonin Goa.
Redan här visade han ett nytt sätt att missionera. Han gick på sjukhus och fängelser och talade om Gud. Han satte sig på kafeerna och spelade kort med sjömännen för att bli vän med dem och sedan kunna berätta om frälsnngen. Han vågade sig ut till en asyl för spetälska och firade Mässa varje dag med dem.
Han gick omkring på gatorna och plingade med en liten klocka så alla barn kom rusande för att se vad som var på gång. Då sjöng han en vers för dem , som barnen snart lärde sig.Han lockade dem med sina sånger till katekesundervisningen och det dröjde inte länge förrän barnen hade dragit med sig föräldrarna.
I ett brev till Ignatius skrev han: "Ofta tänker jag på akademierna i Europa, särskilt på dem i Paris. Jag skulle vilja ropa högt överallt som en galning och driva på dem som har mer lärdom än kärlek med ord som: Ve er, hur många själar har inte genom er skuld uteslutits från himlen och störtat i helvetet....Ur djupet av hjärtat skulle de ropa: Herre, här är jag.vad vill du att jag skall göra ? Sänd mig vart du vill, om så ända till Indien!"
Så fortsatte Francisco Xavier till Indien och Japan. Hans mål var Kina. I Indien lärde han sig snabbt språket som talades i byarna. Han översatte Trosbekännelsen, Fader Vår och Ave Maria till det nya språket, satte musik till och klingade i klockan. Till slut hade tusentals barn och vuxna blivit kristnade och döpta.
Då skrev han till fader Ignatius Loyola i Rom.Han berättade om behovet av flera missionärer.Han önskade ett prästkollegium i Goa för att utbilda lokala prästkandidater. På väg till Japan utsattes han för sjörövare. På en av öarna mötte han fattiga pärlfiskare och predikade för dem. När han kom till Japan klädde han sig som en japan och bar fram gåvor till härskaren. Då fick han tillåtelse att predika överallt.
Men till Kina kom han aldrig. Han dog den 3 december 1522 av feber och utmattning på en ö vid Kinas kust.
Han begrovs första gången på ön Sancian. Sedan fördes kistan över till Malacka. Då hade två månader gått men när locket föll av kistan låg Xaviers kropp där helt oförmultnad. Han såg ut som om han sov, klädd i sina mässkläder. När båten anlände till Malacka strömmade tusentals människor för att se den älskade missionären. Kroppen sveptes nu i de dyrbara kläder han skulle burit om han hade kommit till kejsaren av Kina. I december gick färden vidare till Goa, där samma sak inträffade. Kroppen var oförstörd och tusentals sörjande besökte kyrkan där han låg.
Till slut lades han i en krypta och hundrafyrtio år senare fördes den upp för att en biskop skulle få se den. En fransk jesuit som var närvarande har då berättat vad han såg: "Helgonets hår är svart och lockigt.Pannan är bred och hög...som ofta kan ses på begåvade personer, som tillbringar mycket av sin tid i djupa tankar. Ögonen är svarta, livliga och ljuva, med en sådan intensiv blick att han tycks vara levande och andas.Läpparna har en varmt röd färg och skägget är yvigt....Med ett ord, kroppen har alla drag av en levande man. Det är så fantastiskt att blotta åsynen av den, medan jag var närvarande, omvände föreståndaren för Ostindiska kompaniet till den katolska tron." Senare blev kroppen dock mumifierad.
Den 12 mars 1622 blev Francisco tillsammans med sin andlige fader Ignatius av Loyola helgonförklarad. I dag är han skyddspatron för all utlandsmission. Han har dock fått sällskap som missionens skyddspatron av den heliga Therèse av Lisieux. Hon kom aldrig utanför sitt klosters väggar men hon brevväxlade med några prästmissionärer och hennes hjärta bar fram många böner för missionen i fjärran länder dit hon så gärna velat bege sig.
Jesu sällskap, jesuitorden, har fått många efterföljare. I dag finns en armé av präster, bröder och systrar som verkar i missionsländerna och många av dem har lidit martyrdöden för sin tro.

Litteratur:
Vill du veta mer om Francisco Xavier ska du läsa en biografi av Laura Petri, En ungdomsbok på Sankt Eriks bokförlag heter" Över de sju haven om s.Francisco Xavier", av Albert J. Nevins.M.M.
I Sverige finns jesuiter i Stockholm och Uppsala.


Skrivet en dag med lite snö på marken

SABINA

tisdag 2 december 2008

ADVENT ÄR MÖRKER OCH KYLA

"Kom, låt oss vandra i Herrens ljus..."
Och ute regnar det.
Tack och lov för denna vackra tradition att tända adventstaken i fönstret eller hänga upp en lysande stjärna som förebud till det Ljus som skall tändas i krubban i Betlehem. När bussen glider genom staden märker jag emellertid snart en skillnad mot förr. Det är glest mellan adventsstakarna. Moderna varianter syns oftare,inte många stjärnor utom i kontorsfönster. Kan det beror på att folk inte längre bryr sig om traditioner? Skall "Julkrubba på stan" hjälpa dem tillbaka till det som advent och jul verkligen handlar om ?
När första ljuset tändes hemma vid middagsbordet läste jag (för mig själv) en vers jag tycker om, skriven för barn av Margareta Melin. Är jag ett barn för att jag tycker om den? Om du läser den och tänker efter finns där ett djupt budskap förborgat i de fyra raderna:

Adventsljusen tänder vi ett efter ett:
En brinnande bön för sanning och rätt.
Ljuset ska lysa i mig djupt härinne,
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.

Invigningen av JULKRUBBA PÅ STAN blev hur festlig som helst. Myllret av mänskor som flanerade, tittade och jublade, barn som stojade och ljusglittret över gatorna bildade bakgrund till de ögonblick av helighet och högtid, som erbjöds de skaror som stannat vid hotellplan framför krubbans stängda dörrar. Inga fanfarer ljöd den gången allting b örjade i Betlehem men här i Jönköping hedrades det nyfödda barnet av Allianskyrkans trumpeter och Pingstkyrkans barnkör. Nog var det härligt! För att inte tala om när Göran Hägg, konstnären själv, som en Fjärde Vise Man steg upp och talade om hur roligt det hade varit att skapa dessa figurer. Han ville kalla sig Livskonstnär och visst är de fulla av liv de ståtliga tre stjärntydarna med sina dyrbara gåvor till Barnet i krubban!

Medan vi tänder våra ljus och fröjdar oss ,sker förfärliga saker ute i världen och skräck fyller staden Mumbai(Bombay) där terrorn spritt död och fasa.Vilken sida vi än vänder i tidningarna talar rubrikerna om våld och död, det må vara i Indien eller Nigeria eller hemma i vårt land.
I går präglades min dag av läsningen om en fånge i Maos Kina. Det var en skildring av hjärntvätt som med hjälp av grym tortyr och ett evigt malande av uppmaningen: Bekänn dina brott, fick en missionspräst på femtitalet i Peking att förvandlas från modig bekännare till lydig kommunist, hyllande den "goda regeringen".
Tack vare att Chou En Lai ville göra ett gott intryck på västvärldens ledare frigavs alla utländska fångar och förvisades från Kina. För Dries van Coillie och hans prästkolleger i Peking blev det ett uppvaknande, en befrielse på djupet och till slut valde van Coillie att ärligt berätta om sitt nederlag. Boken som han skrev heter Fånge hos Mao Tse Tung och kom ut 1963 på Verbums förlag. Tre års martyrium förunnades honom. Men kan han kallas för martyr? Ja, han led för sin tro och bekände den till slut.

Kom låt oss vandra i Herrens ljus!

Sabina

fredag 28 november 2008

TANKAR INFÖR JULKRUBBA PÅ STAN




Vinden blåste över Vindbron, gatuarbetare slamrade,traktorer brummade,skyarna flög över himlen , när dörrarna till stallet öppnades för pressen. Vilken överraskning! Häpnadsväckande, närgången, stor och mäktig är denna Jönköpings första officiella Julkrubba på Stan. Jag hade ju sett bilder som konstnären Göran Hägg skickat på nätet. Men ändå häpnade jag och upplevelsen har följt mig hela natten.
Rent konstnärligt har den samma kraft och bondsk utstrålning som Bror Hjorts berömda och omdiskuterade altare i Jukkasjärvi kyrka. Gestaltningen av de fem figurerna är starkt personlig. De talar till oss. Vad vill de säga om urberättelsen, som man finner i Lukas andra kapitel?

Jungfru Maria sitter lätt framåtlutad med ett häpet uttryck i sitt runda ansikte. I krubban lyfter Jesusbarnet sina händer mot henne. Man kan nästan höra barnets joller och förnimma den lyckligt barnsliga förvåningen hos denna unga kvinna, som fått sitt barn på ett övernaturligt sätt och fött det i en så fattig omgivning. Åsnan och det lilla lammet uttrycker samma förvåning. Det är tyst i stallet och bakom den unga modern står Josef bredaxlad och trygg med handen på Marias axel. Han har gjort sitt val. Han har räddat Maria från skandalen att bli havande utan make. Han är solidariteten förkroppsligad.
Men varför har konstnären placerat de tre vise männen, här vid den nyfödde konungens enkla födelseplats? De kommer ju först senare in i historien, läs i Matteus andra kapitel. Med dessa tre mäktiga män, Kaspar, Balthasar och Melchior, förs vi långt ut i den världsvida kristna kyrkan. till kontinenter som ännu lever i mörker utan kunskap om det ljus som strålar fram i Betlehem och som skall upplysa hela världen.
"De komma från öst och väst. De komma från Syd och Nord... Så talar dessa tre män till oss som står utanför och tänker på det som för så länge sedan gav oss denna fantastiska fest att få fira år efter år.
Kaspar har kommit så långt från den mörka kontinent, som skulle ge oss den store kyrkofadern Augustinus och många martyrer och heliga. Han har sjunkit ner på en pall och väntar med sin gåva till den lille konungen. Balthasar och Melchior står samlade och vördnadsfullt upprätta inför slutmålet av deras långväga färd på kameler. Visst finns det något av förvåning över att ett kungabarn har fötts i ett stall i deras ansikten?
Tack Göran Hägg som skapat ett orginellt verk av den heliga historien, som väcker så många tankar. Förhoppningsvis skall många barn och ungdomar få en ny och äkta bild av julen, när de samlas omkring det stora stallet vid kanalen under Advent, Jul och Trettondag!.

Välkomna alla som läser min blogg
Sabina

onsdag 26 november 2008

Julkort, julbrev, dröm och verklighet

Nu har det börjat! Påminnelserna om nöden och julen. Vädjanden om gåvor,presenter,förverkligande av barnens drömmar,framtid, utbildning, frihet.
Måste man sätta gränser ? Måste man inte utblotta sig själv och familjen för att kunna ge och ge och ge ?
Kan man vara förnuftigt generös? Kan man ärligt säga: jag har inte råd, även om jag skulle vilja så gärna ge det där barnet med sin förtroendefulla blick på den glansiga foldern, en framtid som fadder.? Kan man helt stilla förklara, att sedan många år ger jag till IM,Individuell Människohjälp, för att jag vet hur nära människan den hjälpen ges, att jag sedan många år skickar mina växlade euro till Malte Liban ,Paris, därför att jag har vänner från Libanon och ser hur gott Malte Liban arbetar genom klostersystrar och sjukhus,i byar och städer i detta sargade land. Jag måste kanske berätta varför jag skickar efter ryska julkort från Child Aid, England därför att ChildAid finns inte bara i Ryssland utan i Ukraina, Moldavien och Vitryssland, bland gatubarn, ensamma fattiga mammor,handikappade och enträget arbetar för att skapa ljus och värme åt de många som finns utanför .
De flesta är nog förståndigare än jag. Vore det inte bättre att ge den sammanlagda summan av dessa små skärvor till en enda hjälp eller biståndsorganisation ? Kanske blandar jag in för mycket av mitt ego i gåvorna.?
Hela den här julruljangsen började med det stora paketet från syster Prabha i Mangalore. Här kom 100 vackra batikjulkort från de friskförklarade spetälska och fysiskt handikappade i Father Mullers Charitable Institutions och St Josephs Leprosy Hospital i Kankanady, Mangalore, Syd Indien.
Jag skulle gärna åka dit och se deras verkstäder, möta familjerna och framförallt Sr Prabha, som leder arbetet och försäljningen. Men det är kanske tillräckligt att jag på andra sidan jorden bjuder ut de här korten. Om någon läser detta och vill köpa så skriv gärna i kommentaren.10 kr st med kuvert kostar korten.

Postens julkortspåse landade på mitt bord. Jag börjar skriva namn på alla som ska få en hälsning. Jag beställer hundratals frimärken. I år är julmärkena väldigt vackra. Jag tar fram fjolårets julkort för att återanvända dem.

Och på söndag är det Första Advent. Då öppnas Jönköpings JULKRUBBA PÅ STAN med trumpeter och sånger.
Men i Vaggeryd får eleverna inte fira Advent på traditionellt sätt, säger skolledningen som tycker det är diskriminerande.Skolledningen kanske också tycker att det var diskriminerande att Jesus föddes i stallet i Betlehem ?

Hosianna Davids Son. Välsignad vare Han som kommer i Herrens Namn Hosianna i höjden!
Medan snön smälter...
Sabina

måndag 24 november 2008

Brev från fängelse

"Helgonen är dårar för Kristi skull.Det som krävs för att bli helgon är någonting helt bortom denna världens visdom."
Detta skrev en gång i ett fängelse i Vietnam på en liten papperslapp som sedan smugglades ut och som i dag med hundratals andra meningr finns tryckt i boken "Hoppets väg" Evangelium från fängelset.(Catholica)
"Att tillbringa hela dagen i kyrkan gör dig inte nödvändigtvis helig, om du samtidigt fortsätter att kritisera andra, att förlita dig på världens "visdomar" eller att vara egocentrisk. Apostlarna Jakob och Johannes var ofta tillsammans med Jesus och ändå måste han tillrättavisa dem (jfr Luk 9:55)"
Vem skriver? Det var den nyutnämnde biskopen i Saigon, som bara några månader efter sin utnämning 1975 arresterades och kastades i fängelse. Det blev 13 år, varav nio i isoleringscell. Det var svårt, mycket svårt. Vid fyrtio års ålder rycktes han bort från ett aktivt liv som präst och biskop till ett liv i en fönsterlös cell utan något att göra.Hur kunde han överleva utan någon mänsklig kontakt? Det var när han började älska vakterna och förlåta dem som gripit honom ,då förändrades allt. Genom att berätta historier från sina resor i Europa och Asien väckte han vakternas intresse och blev så småningom deras lärare i latin, italienska och engelska!
Hemligheten var för Van Thuan den ständiga bönen.
Han skriver: "Bönens kraft kan jämföras med en glödhet kamin.Om du vill hålla denna eld vid liv, måste du hela tiden förse den med vedträn, bestående både av fler uppoffringar och större överlåtelse och med torrved i form av ständiga bönesuckar och hemliga handlingar av självförnekelse."
De tretton åren av elände, depression, misströstan och skräck, blev till slut ett starkt vittnesbörd av denna "glödheta kamin" som han liknar bönen vid. När biskop Van Thuan till slut släpptes krävde myndigheterna att han skulle lämna Vietnam. Han kom till Rom och fick verka i många år vid påven Johannes Paulus sida.
Jag kom att tänka på honom därför att Kyrkan i dag firar martyren Andreas Dung Lac och hans mer än hundra följeslagare; dominikaner, jesuiter och lekfolk, både spanska,italienska och vietnamesiska kristna , som på 17 och 1800 talen blev dödade i Vietnam.
Det finns ett brev från fängelset av Paulus-Le-Bao-Tinh skrivet 1843 till seminaristerna i Ke-Vinh: "Mitt fängelse är i sanning en bild av det eviga helvetet. Här finns alla slag av grymma martyrredskap, som fotbojor och kedjor av järn. Därtill kommer hat, hämnd, förtal , oanständigheter,gräl, onda handlingar, falska eder, förbannelser och hela tiden trängsel och bedrövelse. Men Gud som en gång befriade de tre männen ur den brinnande ugnen, han är alltid hos mig, han har befriat mig ur dessa trångmål och omvandlat dem till ljuvlig glädje, ty hans nåd varar i evighet.
Mitt under dessa lidanden som brukar förfära andra, fylls jag genom Guds nåd av jublande glädje, ty jag är inte ensam utan tillsammans med Kristus."
Hundrafemtio år skiljer breven från fängelserna i Vietnam åt. Men samma tro, samma styrka- jag blir verkligen både gripen och hänförd.
Vad är då besvärligheterna med kyla och snöstorm, som vi just nu upplever ?
Jag vill sätta mig vid " vid bönens glödheta kamin "och tacksamt tänka på dem som bevarat tron i svåra tider och själv vara villig att kämpa när det behövs.

Sabina

söndag 23 november 2008

Många nationer kring Caritaskaffet

-Vad tyckte du om min predikan?
Prästen frågade och jag blev svarslös. Vadiallsinadar talade han om?. Jag gjorde ett försök att svara genom att upprepa vad jag läst på morgonen av Bo Giertz kring texten. Men det stämde ju inte. Nej, sa han, jag predikade om...
Skulle jag skämmas ? Jag trodde jag lyssnade men det gjorde jag inte. Predikan är inte så viktig längre. Höjdpunkten, det centrala, det som verkligen betyder något är Mötet. Nattvarden, Eukaristin. Det är den man bär med sig efter mässan. Förlåt kära pater att jag inte hade lyssnat. Nästa gång ska jag göra det...
Efteråt samlas man till en god gemenskap som diakonen sa vid pålysningarna. Caritas inbjuder till kyrkkaffe i Klarasalen. Inbjuder? Nej, vi betalar, vi som dricker kaffe och äter det som bakats eller inköpts. Alla pengar går till Caritas Jönköpings kassa, och det blir hjälp till Vietnam, Bangladesh, Sverige med flera behövande i dessa länder. För övrigt ska jag rätta en uppgift i basarbloggen: Pater Peter har själv tillverkat många vackra julkort på sin dator.Och varje öre går till de fattiga han besökt och ömmar för i Vietnam.
Själv tog jag med mig en bunt vackra batik julkort som jag fick i fredags från Bangalore i Indien.
Det är en by för friskförklarade spetälska med familjer i Kankanadu som gör desa vackra kort
och får en extra inkomst till jul. Det är en brokig samling systrar och bröder vid de olika borden.
För mig finns många associationer till länderna.
När jag pratar med dem från Polen minns jag mitt första besök i Warszawa , då jag var med en hjälpsändning från Individuell Människohjälp. Några år senare under dramatiska dagar i Poznan, där Tekniska Högskolans studenter strejkade och Jaruszelski utlöste krigstillstånd. Tack vare strejken kunde våra fyllda lastbilar skyddas i stora magasin och vi fick mycket hjälp från de
strejkande studenterna. Starkaste minnena kommer från mina besök i Sankt Maximilians kloster Niepokalanów utanför Warszawa.
Kroaterna bildar en liten intensivt pratande grupp i ett hörn och de signalerar glatt till mig, jag får en present från Medjugorje, jag pratar tenta med en av de unga och jag minns mötet med den nu avlidne kardinal Kuharic, som efterträdde den dömde ,fängslade och nu salige kardinal Stepinac. Möten med ett passionerat folk med lång lidandeshistoria.
En i församlingen stor och starkt kyrklig grupp kommer från Eritrea. Där har jag inte varit.
men har nyss i tankarna besökt detta land genom en fascinerande bok, som handlar om den vidsträckta öknen som finns i i Sudan, Libyen ,Egypten och Eritrea. Göran Börge har skrivit boken. Jag har redan skrivit om den i bloggen Den hemlighetsfulla öknen. Jag ser kartan framför
mig när jag står vid bordet och lysnar till deras samtal på tigray.
Strax innan jag går för att ta bussen tillbaka till Ölmstad möter jag tre män från Vetlanda som kommer varje söndag och ibland mitt i veckan får höra om "miraklet i Vetlanda", där tydligen flera har blivit katoliker och fler är på gång

Tills vi hörs igen!
Sabina.

fredag 21 november 2008

I dag den 21 november firar Kyrkan Jungfru Maria tempelgång, en vacker legend om Maria. Enligt Jacob de Voragines "Helgonlegender Legenda Aurea ";(Artos 1981) ,skriven på 1200-talet ,skulle Maria redan vid 3 års ålder ha överlämnats till templet i Jerusalem för att där fostras till sin stora uppgift som Frälsarens mor. Det finns målningar som visar en liten flicka som med säkra steg går upp för de femton trappstegen till templet.Det är som sagt en legend, men dagens fest har faktiskt firats i Kyrkan sedan 1300-talet fast av en annan anledning. Nära Jerusalems tempelplats låg en kyrka helgad åt Maria, som förstördes, men minnet av invigningen av denna tidiga Mariakyrka har man velat komma ihåg denna dag! Och på varje Mariafest riktas blickar och böner till den "Allheliga alltid rena Jungfrun Maria"
Maria var ett efterlängtat barn. Hon fick leva. Men i vårt land är det mer än 30.000 barn som inte får leva. Nu går desutom Feministerna FI ut och förklarar att "abort är en mänsklig rättighet". Det är så förskräckligt att överhuvudtaget koppla ihop rättighet med det tragiska faktum att ett spirande liv avbryts, ett nytt liv med oanade möjligheter.
Ack om inte aborter vore så "självklara" i vårt samhälle. Ack om mer av livets oerhörda värde blev mera synligt.
Men nu tycks allt gå snett, när statens medicinskt-etiska råd tagit upp möjlighten att tillåta legaliserat självmord för den som så önskar. Hur kan ett råd som kallas etiskt överhuvudtaget komma på den tanken? Det finns en orm i sällskapet, som vill förstöra den grund på vilken samhället skall vila: respekten för livet. Nej, det finns absolut inget rätt i att erbjuda ett "självvalt livsslut".,som man kallar det "för att det ska låta bättre" som biskop Arborelius skrev i Sv D 19.nov.Slutorden i biskopens debattartikel är viktiga:"Låt oss fortsätta att visa varandra omsorg och låt oss hjälpa varandra att vilja leva - inte att vilja dö." Tack biskop Anders för en viktig debattartikel!
Alf Svensson citerade för något år sedan i en krönika "När grundvalarna rivs upp, vad kan då den rättfärdige uträtta?" Ps 11:3 Nej, ännu är inte grundvalarna upprivna, även om många försöker riva sönder,utplåna, förstöra sanning, rätt och moral. Än finns starka motkrafter i vårt folk, beredda att stå för det som just nu verkar vara politiskt inkorrekt, ja omodernt. Men sanningen blir aldrig omodern. Jag tänker på Tegnérs dikt Det Eviga." Väl formar den starke med svärdet sin värld/,väl flyga som örnar hans rykten,/men någon gång brytes det vandrande svärd/ och örnarna fällas i flykten./Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,/det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Skrivet en klar novemberdag
Sabina

onsdag 19 november 2008

Om brödbak och minnen

Det är tidig morgon. Månen som givit natten ljus har bleknat.Bortom skogen stiger morgonrodnaden. Nu ska jag baka bröd! En härlig känsla när man tar fram mjölet,jästen,receptet .Livskraften stiger,träet i bakbrädet doftar strävt,mjölet flyger omkring,armarna blir trötta av knådandet-Associationer flyger genom mitt huvud. När jag noggrant skrapar brädan ren från mjölet hejdar jag mig. Nej, det måste sparas. Jag ser framför mig många hem i 1800talets Småland där svälten lurade och varje korn av mjöl omsorgsfullt sparades. Mjölet hade kvinnan i stugan fått för ett stycke väv som hon sålt till "Mormor på Herrestad", den goda tyska kvinnan på herrgården som sett svälten och kommit på ett sätt att hjälpa de fattiga. En påse mjöl för ett stycke lakansväv.Kanske två påsar för damastduken.
Det är med detta för ögonen som jag faktiskt lägger tillbaka mjölskrapet i påsen! (Göran Åberg har skrivit en bok om Mormor på Herrestad. I Kvinnor i Småland nr 1 finns ett kapitel om henne också)
En annan association kommer: Änkan i Sarepta som bakade sitt sista bröd för sig och sin son. Men när profeten Elia ber om bröd ger hon honom det för han har lovat att så länge det inte kommer regn skall mjöl aldrig saknas i hennes kruka. (Läs Luk 4:26)
Nu står bröden i ugnen och reser sig sakta i formarna. Det börjar dofta i köket och jag går till bokhyllan. Måste hitta någon dikt om bröd. Vem kunde skriva om bröd? Jo, Ulla Olin förstås. Hon är vardagens lyriker, som skrivit lovsången till tvättmaskinen. Här, i Valda dikter,1939-1989,Söderströms förlag, hittar jag bröddikterna!

Existensgrund

Du köper ditt dagliga bröd liksom jag mitt:
ibland mörkt, ibland ljust, kryddat, okryddat,
kavlat eller bakat i form alltid
på något sätt präglat av handens och ögats krav
för att sedan njuta det som grundförutsättning
för vår gemenskap - detta att vi blir
mottagare av fortsatt liv och omsorg

En dag tar det emot, du ville sluta att tugga
men spotta inte ut det vanda för ett ovant
som om det gick att leva på luft!
Medan du äter vaknar ett minne i munnen:
hur de hårda bitarna, ojämnt halvmånformiga
började dofta mörkt och fylligt
då de tuggades av en fromögd barndomshäst

Vår samhörighet är just så elementär
och oförklarlig brödet ingår i min begrundan
liksom i dina rörelser Ingen flykt
upphäver denna närhet

måndag 17 november 2008

En medeltida kärlekssaga

I dag firas den heliga Elisabeth av Ungern. Hennes korta liv på 1200-talet innehöll en ljus barndom, en tidig förlovning och djup förälskelse,ett lyckligt äktenskap och en stor sorg.
Hon var kungadotter och blev genom sitt giftermål med hertig Ludvig av Thüringen regerande hertiginna. Bilder av henne visar ofta en ung kvinna med famnen full av bröd och ibland också en kanna vatten eller vin. Hon är på väg till de fattiga i sitt grevskap. Ibland har hon emellertid famnen full av rosor! Inte för att hon kom med rosor i stället för mat utan för att de stora matkorgar hon hämtat från grevens förråd inför kritiska blickar - enligt legenden - förvandlats till rosor!
De båda, Elisabeth och Ludvig älskade verkligen varandra och delade varandras tro. När maken drog ut i korståg för att befria det heliga landet från turkarna var hon otröstlig och följde med honom på sin häst så länge det var möjligt. Som om hon visste, hade vetat, anat, fruktat.. att hon aldrig skulle få se honom igen.
Han dog inte i strid utan i en febersjukdom på vägen.
Nu kom den stora sorgen och svårigheter med avundsjuka släktingar, som ville jaga bort Elisabeth från slottet i Wartburg. Hon hade hört om den helige Franciskus liv och blivit medlem i Tredje Orden . Snart var hon utestängd från sitt forna hem och fattig Hon som förut bespisat tiggarna kring slottet, var nu själv en av dem. De tre barnen togs ifrån henne.I ett sjukhus som hon byggt för de fattiga såg man nu den forna härskarinnan ödmjukt tjänstgöra, trots sina olyckor alltid kärleksfull och glad. Där dog hon också, 24 år gammal, den 17 november 1231.( Källa: Helgonkalendern av P.Adalbert Engelhart OSB, Catholica)

För ett år sedan fick jag vara med om saligförklaringen av Maria Merkert, en av grundarna till Sankta Elisabethsystrarnas kongregation på artonhundratalet.Det var i Neisse, som fyra unga kvinnor, bland dem Maria Merkert, möttes för att tillsammans möta den stora nöden bland stadens fattiga och hemlösa.
" Nu kallar vi oss Sankta Elisabeths Grå systrar, sade Franziska Werner när de efter en svår början kunde grunda kongregationen. En gammal gumma frågade:"Varför är ni så glada?." Maria Merkert såg på henne och svarade leende:"Därför att vårt skyddshelgon den heliga Elisabeth av Thüringen brukade säga:"Låt oss göra något gott och göra det med glädje."
I dag finns tusentals Elisabethsystrar i många länder i världen, bland annat också i Sverige.

Att få komma till den stad där deras arbete börjat ,i dåvarande Tyskland,Schlesien, som i dag tillhör Polen och heter Nysa, var en speciell upplevelse för mig. När jag skrev boken "Sankt Jakobs klockor" om Sankta Elisabethsystrarnas pionjärer, hade jag aldrig varit i Nysa/Neisse. Miljöbeskrivningen hämtade jag från kartor och böcker. Nu kunde jag själv stå framför den mäktiga Sankt Jakobs kyrkan, gå de smala gatorna och för min inre syn se de unga kvinnorna i sina artonhundratalsklänningar skynda från hus till hus med tröst och hjälp och mat.
Till saligförklaringen hade tusen systrar och femhundra präster samlats representerande de tolv länder där systrarna i dag har sina kloster. De arbetar med samma program som en gång den unga prinsessan Elisabeth av Thüringen gjorde:"Att göra något gott och göra det med glädje." De finns bland annat i Ukraina, Ryslsand, Brasilien och Polen, Tyskland samt andra länder.
När klockorna ringde för att "till altaret upphöja"Maria Merkert hissades en målning upp i koret, som visade henne när hon ger sina egna skor till en barfota tiggarkvinna. Sådan var hon den saliga Maria - osjälvisk intill utblottelse. En sann efterföljaretill kongregationens skyddshelgon den heliga Elisabeth!

Må höstsolen lysa över er
Sabina

söndag 16 november 2008

FÖRKLÄDD GUD

Söndagskväll i TV2 erbjuder ofta en högtidsstund för musikälskaren. Möte med världsberömda violinister, dirigenter, eller kompositörer och deras livshistoria.
I kväll gissar jag att många lyssnat till Lars Erik Larssons tonsättning av Hjalmar Gullbergs långa dikt FÖRKLÄDD GUD. Jag tog fram mitt exemplar av Hjalmar Gullbergs 100 dikter, som Norstedts förlag gav ut 1942. Där finns många förstrykningar och just den diktsviten har jag strukit under med rödpenna. Liksom många av Gullbergs dikter är den lätt att lära sig utantill, den blev en sång i själen under mina studentår.
Gullberg utgår från en grekisk saga. Guden Apollo som kommer till jorden och skall tjäna som dräng under ett år. Ingen som möter honom, vare sig hans arbetsgivare ellr dem han tar hand om känner igen honom som gud. Men han för med sig ljus och förvandling.
Visst måste man i dikten se den "dolde guden", Kristus, han som är den gode herden som för sina får i vall i psaltarens 23 dje psalm: Gullberg beskriver honom:
Vem är den gode herden,
som för sin flock i vall
och som med gräs förser den och toner av kristall?
Vem går på betesängar
i sommardagens kvalm
och sover bland drängar
på jordisk halm?

Vem måste inte tänka på Jesus när Gullberg lyriskt skriver:
Välsignelse följer
i gudarnas spår.
Om kappan än döljer
hans gyllene hår,
så blomstrar den mark där han går.

Jag tänker på en händelse i Franciskus liv: Han möter en spetälsk och ryggar tillbaka. Men av en kärlekens impuls slår han armarna om honom, ger honom sin mantel och kysser honom.När han vänder sig om är den spetälske spårlöst försvunnen. Det må vara en legend eller sann historia men den illustrerar just Hjlmar Gullbergs poäng,att Gud finns mitt ibland oss - men förklädd.Den spetälske skulle ha varit Kristus.
Så beskriver Gullberg det:

Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.

Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.

Han bär ej spira eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

Lars Erik Larssons musik fångade i himmelskt sköna toner de gripande raderna som beskriver Guds hemlighetsfulla närvaro på jorden:

Tror du, att fåren skulle
beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle,
om inte gudar fanns?

Tror du, att våren skulle
binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle,
om inte gudar fanns?

Kvällshälsningar
Sabina
r

lördag 15 november 2008

Julbasar i Sankt Franciskus

På Juneporten träffade vi en tant som plockade upp en vacker duk med hardangersömn och en ståtlig vas ur sin rullväska. "Har du varit på basar?,frågade jag. Hon svarade: "På loppmarknad " och bredde ut den vackra duken på ett smutsigt bord i hallen till Ica.
"Kom till vår basar i katolska kyrkan, sa jag ivrigt. Hon såg upp. "Katolska kyrkan? Ja, den är väl något att ha,för vad ska man säga om den svenska ... "hon fortsatte med förvånansvärd kunskap och förtrytelse. Frågade sen om adressen och vi följdes åt på bussen.
Klockan var bara lite över nio men redan ringlade nyfikna människor, kvinnor mest, genom korridoren, bort mot Klarasalen och The Catholic Room. Påsar och väskor och rullvagnar fylldes med allehanda.
Det är märkligt. Här rotar man igenom vinden och skåpen och skänker bort vaser och skålar och gripslejon och änglar och fat, böcker och lampor,glas och serviser. Sen går man hem med nästan lika mycket, av det som andra hittat på sina vindar och garderober och skänkt. Det är en evig rundvandring, som har sin egen tjusning.
Pater Peter tronade bakom ett bord med vackra kort från Kina och Vietnam samt b okmärken och julkort som han gjort på sin dator. Han pekade på ett: "Det har jag köpt själv i Peking. I en katolsk kyrka. I Kina. " Jag rörde vördnadsfullt vid kortet.
Just nu befinner sig Yvonne på sin födelsedagsresa till Kina. Jag tänker faktiskt på henne varje dag och vad hon kommer att uppleva i detta land som förr var så fjärran och nu är nästan lika nära som Rom eller New York. Mina känslor för Kina är blandade. Jag tänker på dem som fängslats för sin kristna tro, på övergreppen mot den underjordiska katolska kyrkan,( en biskop som fängslades i november och ingen vet var han finns på de många mödrar som inte får föda mer än ett barn och tvingas till aborter.Diktaturen fortsätter hur mycket turistland det än har blivit.
Jag ställer mig vid mitt lilla bokbord i entrén och tänder ett rött ljus. Kanske det kan locka någon. Jag har mest adventskalendrar, julkort och några böcker att sälja. Skönt - många av julkorten från Bangladesh går åt. De är vackra,gjorda med konstnärlighet och kärlek av handikappade i Mymensingh.Jag hade beställt indiska batikkort men de har inte kommit.De kommer från ett spetälskecenter i Bangalore, Indien och sr Prabha som säljer dem vädjar för dem varje år. De gör också kalendrar med bilder av batik som sedan månaden är slut kan användas som kort.Kanske de kommer nästa vecka.
Vi kom med flera kassar böcker som vi rensat ut ur våra överfyllda bokhyllor, men ännu har jag inte sett att just dom blivit köpta.Däremot gör jag ett fynd, en bok som jag började läsa medan jag väntade på bussen hem och är helt tagen: Etoille errande - virrande sjärna av nobelpristagaren Le Clezio. När jag öppnar boken ser jag att förre ägare inköpte den i Paris för tio år sedan. Nu har han låtit den gå vidare och jag är verkligen tacksam. De första sidorna är så ljuvliga, jag bara längtar efter att hinna fortsätta läsa den efter middagen.
Middagen kunde jag bära hem från köket i Klarasalen. Det var kroatisk och irakisk mat, som ska smaka gott.
I matsalen var det fullt Det är viktigt, för inkomstena till basaren kommer huvudsakligen från maten och kaffet. Många duktiga damer i församlingen har gett sina bidrag. Och alla pengar ska gå till Caritas Jönköpings olika hjälp projekt, t.ex fattiga byar i Vietnam och barn i Bangladesh, flyktingfamiljer i Sverige och så vidare.
Ett ungt par stannar vid mitt bord. De fingrar på rosenkransarna:"Är de till för att be?" Ja, säger jag och ger dem En liten bok om rosenkransen, eftersom de inte tycks veta riktigt hur de ska använda dem. Det är italienska rosenkransar i olika färger som jag köpt från Sankta Birgittas kloster i Vadstena. De bestämmer sig för två, betalar och börjar gå, då jag springer efer dem och säger: Om ni hittar en präst, bed honom välsigna dem!. De ser förvånade och lyckliga ut, och en liten stund senare rusar pater Peter förbi bokbordet med de två i hälarna in mot sakristian. Plötsligt kommer en av dem tillbaka. "Jag vill ha en till, säger hon,Att ge bort.." Hon går in i sakristian igen. Så blir rosenkransarna välsignade och något nytt kanske har börjat i det unga parets liv.

Hälsningar i basartid från
Sabina

onsdag 12 november 2008

Sankta Clara av Assisi







Kära lilla Clara, du som var den helige Franciskus älskade "andliga planta," hans syster och moder för generationer av clarissor över hela jorden, låt mig nu få berätta om ditt liv i dessa spalter som fått ditt namn.


Hon var född i en rik adelsfamilj 1193 i Assisi, fick en fin uppfostran, lärde sig latin, läste den tidens riddarromaner,sydde och broderade som alla unga flickor på den tiden. Hon var också känd för sin skönhet. Av sin mor fick hon den religiösa fostran som fördjupadei henne längtan att få leva helt för Gud. Men redan planerades ett bröllop med en av adelsmännen värdig den vackra Clara Scifi.

Då kom den helige Franciskus in i hennes liv. Han var känd i Assisi för sina överdådiga fester, sin djärvhet och sina upptåg. Men pötsligt förändrades han. Och hela stan förundrades .Många blev chockade över Franciskus brytning med sin rika familj.Andra tjusades av hans lysande predikningar och modet att gå som en tiggare bland gamla kumpaner.

Clara tänkte: Jag vill göra detsamma.Också jag vill lämna allt och bara leva för Gud. Men hur skulle det kunna gå? Så här berättar jag i min bok "Godmorgon syster Regn" hur jag tänkt mig att det första mötet mellan de två helgonen kan ha gått till: (Bianca var hennes kammartärna som följt med till mötet)


"-Där är han ! Clara drog Bianca i armen, de stannade på vägen och Klara som tänkt ut allt hon skulle säga till Franciskus när de träffades blev tyst och nästan rädd. Hon gömde sig bakom Biancas rygg.Hur skulle hon kunna tala om allt hon känt? Skulle han höra på henne?


-Klara Scifi?


Han hade sett henne på långt håll.Allt hade han förstått, ja det var som om hon inte behövde säga nånting, bara räcka honom sin hand, så förstod han hennes hjärtas djupaste önskningar.


De satte sig i solen på bänken, där fader Silvester brukade sitta. Inte var det svårt att tala med Franciskus. Hon måste skratta och broder Filip som satt bredvid Franciskus på bänken skrattade djupt och bullrande. Men en stund senare kom tårarna. För inte ville hon gifta sig. Och skulle hon lyda sin far eller inte.Var det inte något annat som väntade henne.Franciskus flög upp: Ja, ja, du är kallad till ett heligt liv, Klara. Lämna ditt hem, lämna världen. Inte får vi låta världen ta hand om ett så begärligt byte. Nej, vi rycker det ur dess händer och räddar det för Herren."

Så drabbades Assisi av nästa chock. Clara rymde hemifrån,fjorton år gammal och flydde till ett kloster där Franciskus placerat henne.Sen kom hennes syster Agnes , hennes bästa väninnor och slutligen modern. De unga kvinnorna som ville leva i fattigdom och enkelhet fick den lilla kyrkan San Damiano, där Franciskus en gång fått sin kallelse. De hade brutit med den materialism som härskade bland de rika och likgiltigheten för de många fattiga och sjuka. De visade en ny livsstil, ett nytt sätt att leva. Och deras glädje var fullkomlig.

På bilden lyfter Clara en monstrans (i vilken det heliga ,oblaten, förvarades) Med detta tecken räddade hon Assisi från att anfallas av saracenerna, vars här belägrade staden. Ty hon var inte bara from. Hon var stark och modig. Hon till och med tvingade påven att lyda henne.Hon hade nämligen begärt att få tillåtelse att alla clarissor skulle få lov att leva i "yttersta fattigdom" alltså inte äga något sm gav dem säkra inkomster vilket var brukligt på den tiden. Men påven vägrade. Dock, strax före hennes död, beviljades detta unika "privilegium"!

Någon tid före hennes död hände något som har renderat henne den orginella titeln."Televisionens skyddshelgon". Clara låg sjuk och kunde inte följa med till julnattsmässan. Systrarna kom tillbaka och började berätta. Clara avbröt dem och sa: "Ja, jag vet, jag såg och hörde allt"

Det finns många böcker att läsa om hela hennes underbara liv. En liten bok skrev Maria Theresia Arhof i Jönköping,år 2001.som kom ut på Sankt Eriks bokförlag. Den är tyvärr slut men finns kanske på bibliotek.Sven Stolpe har ett vackert kapitel i sin bok om Franciskus, liksom Emilia Fogelklou med flera. En bibliografi finns säkert att hämta på nätet. Och dessutom finns Sankta Claras systrar på nätet.Fortsätt att leta om du är intresserad!


Sabina


tisdag 11 november 2008

Den hemlighetsfulla öknen






Böcker öppnar förunderliga världar. Just nu färdas jag hundratals mil genom Egyptens, Sudans och Libyens öknar .Min reseledare är författaren Göran Börge, som rattar en fyrhuklsdriven Toyota genom sanddynerna tillsammans med hustrun Ingrid," färdkamrat sen 48 år", Boken "Sidor av Sahara" (Carlssons bokförlag) för mig genom svindlande ,ofattbara tidsrymder tack vare författarens geologiska kunskaper och iakttagelser. Men också till nedslag i vår närhistoria: här passerade Rommel, här var Kitchener på besök eller när han söker efter Darb al - Arbain, som var den klassiska slavtraden genom öknarna, kallad fyrtiodagarsvägen, en av de uråldriga handelsrutter som genomkorsade Sahara.

I tidskriften Triumph des Herzens ser jag en bild av slavar, hopfästade vid varandra, på väg genom öknen. En sorglig syn och tyvärr aktuell. Slavhandeln pågår som den alltid gjort.Det borde vara blod och tårar på fyrtiodagarsvägen från de miljoner människor som drivits fram här av grymma slavhandlare. I dag kan du friköpa en slav och det finns organisationer som gör detta. I samma tidning ser jag en bild av barn och tonåringar som viftar med sina frihetsbrev. De är på väg hem ,varifrån de rövades.

Jag minns historien av afroamerikanen Alex Haley, som blev bortrövad när han var ute och samlade ved åt sin familj. Han blev slav i Amerika och kom som vuxen tillbaka till den by där den gamle historieberättaren också i sin långa drapa hade en mening om "pojken som sprang ut efter ved och aldrig kom tillbaka". Det var Alex! En gripande bok, Rötter, som också gick som film på svensk TV.



Nu måste jag berätta om slavflickan Bakhita från Darfur som blev helgonet Sankta Josefin.," vår universella Syster" som påven Johannes II kallade henne vid helgonförklaringen i Rom år 2000.

Hon växte upp i en liten by i södra Sudan med systrar och bröder. En dag när hon och en väninna var ute och gick mötte de två främmande män. En av dem tog tag i hennes hand och med den andra handen höll han en kniv mot hennes strupe: "Tig, sa han, om du skriker dödar jag dig." Flickan blev så förskräckt att hon glömde både sitt namn och var hon kom ifrån. Hon var bara 9 år.Slavjägaren gav henne då hånfullt ett nytt namn: Bakhita, vilket betyder "den lyckliga". De följande åren var hon inte alls lycklig. Som slav blev hon illa behandlad, såld flera gånger men underligt nog inte sexuellt utnyttjad. Efteråt har hon sagt: " Guds Moder beskyddade mig innan jag ens kände henne"
.När hon var 14 år blev hon köpt av den italienske konsuln i Khartoum , Callisto Legnani. och för första gången i sitt slavliv blev hon väl behandlad . Hon var så lycklig att hon tackade den Gud hon ännu inte lärt känna. När han återvände till Italien fick hon följa med. Han skänkte henne till en familj som hade en liten dotter. Tillsammans med flickan fick Bakhita följa med till en klosterskola i Venedig. För första gången fick hon nu lära känna den Gud hon sedan sin barndom anat men inte vetat något om. Hon deltog ivrigt i katekesundervisningen och vid 20 års ålder blev hon döpt. Det som hade rört henne djupast i den kristna tron var att hon , fastän hon varit slav och var svart, också var Guds älskade dotter.
Hon gick in som nunna i Canossasystrarnas kloster och ofta sågs hon kyssa dopskålen, där hon blivit upptagen i Kristi familj som "Guds dotter".
Det var mycket ovanligt att ta in en svart kvinna i en kongregation, så sr Josefin fick resa omkring i Italien och berätta sin fantastiska historia. Hon kunde då säga: "Om jag någon gång mötte den slavjägare som rövade bort mig eller dem som misshandlade och sålde mig skulle jag böja knä och kyssa deras händer, därför att om det inte hade hänt mig skulle jag aldrig ha blivit kristen eller ordenssyster.".I 45 år tjänade hon som kokersta,sömmerska, sakristan och portvakt i det italienska klostret. Hon blev mycket älskad genom sin ödmjukhet och glädje och kallades #vår kära lilla svarta moder".

Den lilla slavflickan Bakhita var verkligen en av de sällsynta blommor som ibland kan slå ut i den torra ökensanden.

Här regnar det i Ölmstad när jag drömmer mig bort till öknens fyrtiograders hetta
SABINA

söndag 9 november 2008

Vadstenahöst

Varje stad har sin historia.
Vadstena har en lång historia som kungasäte, den heliga Birgittas stad, pilgrimsmål ,klosterstad och så småningom en avsomnad svensk stad med medeltida anor. Vadstena väcktes på nytt ur en törnrosaliknande sömn under tidigt 1900- tal tack vare den heliga Birgitta och är i dag en attraktion för både troende och icketroende. Men bara på sommaren.
Och nu var det höst, den 9 november när jag kom dit för några timmar.

Vadstena finns också i mitt livs historia .Glimtar dyker upp, minnen väcks vare sig det är vår sommar eller höst när jag vandrar genom staden.
På trappan till det gamla munkklostret vid mitt första besök satt en liten polsk nunna och sålde katolskt "krimskrams". Jag såg försiktigt efter och köpte en spröd liten rosenkrans utan att ha en aning om vad det var. Sparade den i många år tills en studentkamrat som blivit katolik kunde förklara mysterierna för mig.

Minns mötet många år senare med professor Andreas Lindblom, som hade lyft fram det medeltida arvet i Blåkyrkan, och kunde berätta så mycket om klostret och den tid då Vadstena var ett kulturcentrum för hela Norden med sitt rika bibliotek och det unika dubbelklostret med birgittasystrar och birgittinbröder.

Tre stora Birgittajubileer har präglat staden. Det första 1923, då en modern svensk nunna första gången sågs i Vadstena. Det var den saliga moder Elisabeth som grundat den nya svenska grenen av Vår Frälsres orden som kom till Sverige med intentionen att också i sitt hemland öppna ett kloster i Birgittas namn. Men det var långt före min tid.
Sedan kom 1973 då 600 årsminnet av den heliga Birgittas död 1373 i Rom firades med ett veckolångt symposium. Minnesvärda personligheter med nypublicerade verk som talade den veckan var bland andra: dr Sven Stolpe, vars Birgitta biografier kommer i ständigt nya upplagor, dr Hjalmar Sundén, som givit en spännande psykologisk nytolkning av Birgittas uppenbarelser och dr Tryggve Lundén, som genomfört storverket att från latin till svenska översätta Birgittas Uppenbarelser, vilka Allhems förlag publicerat i fem praktfullt illustrerade band.



Det sista jubileét var 700-årsminnet av Birgittas födelse, 1303 -2003, ett jubileum som spred kunskap om Birgitta över hela landet via media på många sätt - teater, opera,tv-program och många nyskrivna böcker, som jag ska berätta om en annan gång. Knappast någon i Sverige kunde undgå att detta år möta Birgittas namn, gestalt och historia.



Alla dessa minnen finns inskrivna i gatustenarna, i de små husen ,om sommaren överhöljda av blommande rosor, och de små affärerna som alla försöker ha någon anknytning till Birgitta. I vågskvalpet nynnar minnena sin historia. Denna dag var det grått och häftiga vågor slog mot stranden. Men när jag gick över det lilla torget bröt solen fram genom höstgråa moln.

Vadstenas hjärta är dock klostret bakom sina tunga ekportar. Där klingar skratt, där sjungs milda sånger, där arbetas och beds - Man kan vara gäst och njuta vila. Man kan vara praktikant och arbeta sida vid sida med de glada systrarna från många länder. Man kan gå på kurs eller reträtt. Här finns verkligen "Rum för själen" som skyltarna lockar med längs motorvägen.



Jag lämnar minnenas stad bakom mig och skyndar hem till "Fars Dag" med söta jordgubbskakor från Gamla konditoriet i Vadstena i bilen.



På återseende

Sabina

lördag 8 november 2008

Cicero, Churchill , Martin Luther King Obama och Benedikt XVI

Vad förenar dessa personer? De är alla retoriker. Deras tal kan fånga .Ofta blir deras tal klassiska. Sentenser som huggna i sten lever kvar.Cicero minns jag mest från latinlektionerna i Nyköping. Churchills ord till det engelska folket, att det enda han kunde erbjuda dem var: "Blod, svett och tårar" , var ord som liknar en profetia från andra världskriget.
En annan profetia som nu har blivit verklighet är Martin Luther Kings berömda inledelseord till sitt stora tal i Washington:"I have a dream..." Och 46 år senare står Barack Obama, son av en far från Kenya och en vit mor från Amerika, och håller sitt lysande segertal .Ett tal som blev en dialog med den miljon som samlats i Chicago, där han fick människorna att spontant svara: Yes we can" Det är ett aktuellt exempel på den klassiska retoriken med rötter i antik talekonst. skrev professor Anders Sigrell,nyutnämnd professor i retorik i Lund i Sv.D
Vi har i vårt land en känd politiker som blivit utnämnd till retoriker. Det är Alf Svensson. Tack och lov att han fortfarande finns med och med sitt tydliga språk och sin orädda glada framtoning kan kommentera politiska frågor i media.
En annan talare, som nyligen karakteriserats av en av Italiens mest kända journalister,Sandro Magister, är påven Benedikt XVI, vars meditationer och predikningar är"juveler av prediko
konst". Han lyfter särskilt fram påvens inledningstal till den nyligen avslutade Biskopssynoden i Rom. Han höll detta innehållsrika tal helt utan manuskript med korta pregnanta meningar, en meditation utifrån några strofer av den långa psaltarpsalmen 119. Den finns i Natasja Hovéns översättning på http://www.katobs.se/ och är värd att läsas.

Hur blir man retoriker? Hur får man ett språk som fångar ? Kanske börjar det redan i barndomen. Man ärver ett klart och vackert språk från sina föräldrar. Ibland kan någonting radikalt inträffa som för med sig en förändring. Så skedde när jag i tioårsåldern var på väg från Finland till Sverige och båtens kapten förebrådde mig för att jag talade finländska."Du som är svensk borde väl tala rikssvenska", sa han med eftertryck. Enligt familjehistorien lär jag ha slagit om över en natt och alltsedan dess talat en mycket tydlig RIKSSVENSKA.
En annan viktig bit i konsten att fängsla med sitt tal är att man brinner för sitt ämne.Jag minns en gång när min bror var kallad till Jönköpings flickskola för att introdusera den nya skolan för denna konservativa krets av lärare. Med tvekan och starkt motstånd begav de sig till föreläsningen . Deras inställning till den nya skolan som min bror från Länsskolnämnden i Linköping brann för var mycket negativ.Efteråt mötte jag några som häpna berättade att de blivit stormförtjusta och gått med på allt han sa. "Han utmanade oss, sa dom, han vågade säga att läraryrket är ett kall.Vilken fantastisk talare! "
Det bästa tipset fick jag som ung studentska i Uppsala av dåvarande kulturskribenten i Svenska Dagbladet, Åke Janzon, som bodde i samma hus som jag på Johannesgatan . Jag hade fått äran att hålla talet till mannen på Första majmiddagen på Östgöta Nation.
Jag skrev ihop något töntigt på låtsashexameter men kände mig osäker och läste upp det för lyrikexperten. Utan att kommentera mitt usla opus sa han bara: "Läs det som om det vore Shakespear!" Och det gjorde jag, varpå flera lärda män bad att få mitt manuskript. Men det fick dom inte för då hade sanningen avslöjtats!

Ibland föds retorik i utsatta situationer. Jag läser flera gripande avskedstal bland dödsdömda och fängslade offer för kommunismens brott mot mänskligheten. Ett av dem var Kroatiens ärkebiskop Aloysius Stepinac, som när han fick sin dom, reste sig upp med orden: "Mitt samvete är rent." I staccatosatser anklagade han sedan den kommunistiska regimen i Jugoslavien för alla dess brott mot det kroatiska folket och den katolska kyrkan. Den anklagade blev en anklagare. Med fast röst och rakryggad hållning. Det var retorik i ett lands ödesstund.

Himlen är tung och grå, en knippe tulpanlöker väntar på att myllas ner i jorden som ännu inte frusit till. Och i morgon är det söndag.

God helg till den som eventuellt hittat vägen till min blogg!
Sabina

torsdag 6 november 2008

En källa till hopp

I dag vill jag dröja kvar i Amerika, där efterdyningarna av det fantastiska valet fortfarande är starka. "

Jag är tacksam för Magnus Malm som i Dagen ( Gästkrönikan 5 nov)lyft fram några aktuella tankar av Barack Obamas tro och politik. Det gjorde jag den 4 november,men det var en flera år gammal intervju som jag citerade. Magnus Malm har hämtat sina citat från ett tal hållet 2006.Sojourners.
Obama beskriver där sina erfarenheter av att arbeta socialt med de svarta kyrkorna i Chicago:

"På grund av sin historia är den svarta kyrkan djupt förtrogen med den bibliska kallelsen att mätta de hungriga och ge kläder åt den nakne och utmana makter och myndigheter. Genom trons historiska kamp för frihet och mänskliga rättigheter kunde jag se den som mer än en tröst för de trötta eller en stötdämpare mot döden.Den är en aktiv och drivande rörelse i världen, en källa till hopp."

När han sedan rör vid de viktigaste inompolitiska frågorna i Amerika;fattigdom,rasism och
sjukförsäkringar, rör han vid en central punkt,det som hela valkampanjen handlade om , nämligen CHANGE:
"För det är ju faktiskt inte så att fattigdom, rasism ,de oförsäkrade och de arbetslösa är enkla tekniska problem i jakten på det perfekta tiopunktsprogrammet. De har rötter i både social likgiltighet och individuell blindhet - i människans ofullkomlighet. Att lösa dessa problem kommer att kräva förändringar i regeringens politik, men det kommer också att kräva förändringar i hjärtat och förändringar i tänkandet."

Han säger rent ut att rasismen inte längre finns i ett land, som består av så många olika folkgrupper; judar, hinduer, buddhister, kristna , icketroende m.fl. och förutsätter en djupare dialog om religion, som kan få även icketroende att lyssna och " lära av dem som vet vilken central och helig plats Gud har i så många människors liv och som vägrar att behandla tron som vilken annan politisk fråga som helst som kan ge röster." Här säger Obama något för vårt lands politiker och allmänhet att tänka på, eller hur ?

Och då går tankarna till Fredrik Reinfeldts förräderi, att inte ta hänsyn till eller respektera det förslag om civilrättslig vigsel, som Göran Hägglund lagt fram som en bra kompromiss,vilken understötts av både DN,Expressen och tusentals anonyma väljare med kristen bakgrund. Det är ett otäckt exempel på maktmissbruk, ett fräckt slag i ansiktet på en medarbetare i Alliansen och mot alla dem som stöder honom i eller utanför partiet. Jag hoppas att det blir en samvetsomröstning i riksdagen, där de moderater som var positiva till Hägglunds förslag om civilrättslig vigsel vågar gå mot sitt parti.Än har vi tid. Måtte vi kunna påverka opinionen.

Sol och milda vindar, snöfläckar inne i skogen där haren har sitt hem..
Sabina