Jultiden i snö

"Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg ,där han kommer över bergen.."

en av de många vackra bibliska texter som jultiden erbjuder. Och jag tycker mig fortfarande höra dessa lätta fotsteg som kommer över bergen och bringar bud om fred, alltmedan snön har virvlat runt våra hus och hopat drivor över buskar och blomsterrabatter.

Tidningarna frågar folk på gatan vad julen betyder för dem. Och vad kunde man vänta annat än: mys,stämning,gemenskap - ja,det ska man inte förakta - också jag tycker det finns mycket av stämning och visst blir vår familjegemenskap tätare , när vi samlas kring brasan i tidig julmorgonsmörker - men vad är det vi samlas kring?

"Vid den tiden utfärdade kejsar Augustius ett påbud om skattskrivning i hela världen...

medan brasan sprakar beger vi oss ut på den långa vägen från Nasaret till Betlehem med Josef och Maria.

Utan dessa två och den Lille som föddes "i bitande kyla vid midnatt i Betlehem" är det varken mys eller stämning dessa dagar.

Hur gärna skulle jag inte vilja berätta om detta, ge var dag under denna märkvärdiga tid en djupdimension av miraklet i Betlehem.

Några dagar före jul - den 22 december - hade en liten skara sökt sig från affärsstråken och köplusten till "Julkrubba på stan". Här på Hoppets Torg bjöds på sånger av Landstingskören och Svenska kyrkans kör i Jönköping. Det var "stämningsfullt", medan de minsta barnen kröp väldigt nära krubban och storögda betraktade de Vise Männen och det lilla Jesusbarnet därinne i krubban.

Då kom överraskningen. Bredvid landshövdingen stod en liten figur i yllemössa och vinterkappa. Hon flög upp på estraden lätt som en fågel och började sjunga. Rösten var hög och klar, djup och varm och tonerna av O Helga Natt ljöd skönare än jag mindes någonsin ha hört. Än ljuvligare blev den klassiska Ave Maria av Bach Gounod. Jag såg upp mot den mörka himlen där molnen seglade förbi en blek måne. Och med ens var det som om Jungfrun själv fanns ovanför oss, omkring oss och nära oss, alltmedan Lena Maria Klingvalls sång formade en innerlig hyllning till Maria, alla människors Moder.

Knappt har midnattsmässans mysterium omfamnat oss och dagen har bräckt till snö och is förrän världen hugger tag i människan och affärerna öppnar för "Mellandagsrea". Jag fattar det inte. Julottan i Ölmstads kyrka var glest besökt berättade våra vänner som kom till vårt traditionella Julottekaffe. Men utnför Elgiganten och MediaMark i Jönköping köade folk i tusental.Hade de glömt tonerna av "Var hälsad sköna morgonstund, som av profeters helga mun är oss bebådad vorden"?

El Giganntens chef var lycklig. "Hädanefter kommer jag alltid att ha öppet på juldagen, sa han ,sedan han konstaterat att minst 9000 kunder varit inne i hans affär.

Jag tycker synd om honom. Mer vill jag inte säga, men jag hoppas att han en dag kommer att förstå att människan inte bara lever av varor från hans butik.Jag skulle vilja viska i hans öra:Dagen är kommen, kärlek triumferar, kom låt oss skynda till Betlehem...

Sabina

Duvan och hjorten

Medan snövallarna längs vägen tornar allt högre,buskar och träd kläs i tyngande vita mantlar,jagar talgoxarna bihonung i snöhöljda kupor. Bidrottningen Mi oroar sig och sveper in sina älskade kupor i ståltråd och lägger ut lockande fågelmat på andra sidan huset.
Mörkret är tätt när morgonen gryr,det är gott at tända det ena ljuset efter det andra och förväntansfullt öppna tidegärden, nynnande Gläd dig du Kristi brud.

I dag mötte jag en poet, en andens och kärlekens diktare, Johannes av Korset, som i en mörk skrubb i klosterfängelset i Toledo började skriva ett av världens och kristenhetens skönaste verk.Karmeliterna i Norraby har gett ut den långa dikten med det spanska orginalet och Hjalmar Gullbergs översättning samt diktarens egna kommentarer. Boken heter Andlig Sång.
Ur förordet:
" Johannes kommer ända från början att identifiera sig med detta verk. För att pränta in det i minnet,reciterade och sjöng han många gånger detta poem som ingav honom tröst och hopp, när allt hopp verkade ute. Meditation, bön,tankeverksamhet och utövandet av ett orubbligt hopp, var de enda aktiviteter som denne fånge hade att sysselsätta sig med...."
Varför satt han i fängelse? Därför att han var på väg att reformera karmelitorden.Han var för radikal och bröderna i Toledo kände sig hotade. Idag kan man bara tacka för detta hårda straff, som utlöste en sådan intensiv sång av kärleken till Gud.
Till slut lyckades Johannes av Korset rymma ur fängelset och ta sin tillflykt hos Teresa av Avila, en annan stor reformator. Tillsammans skulle de båda ge nytt liv åt karmelitorden.

ur Cántico:
Bruden:
Var fann du tillflyktsorten,
min Älskade som lämnat mig i tårar?
Du flydde mig som hjorten
som före flykten sårar;
mitt rop sprang efter den som ingen spårar.
...........
Brudgummen:
O vänd tillbaka, duva!
Din hjort drog sina färde
hit upp att smärtan kuva;
här läskar mig ditt vingsus som en druva.

Så fortsätter den innerliga dialogen mellan själen och den älskade, mellan hjärtats längtan ochden frånvarande Guden. Dikten är fylld av vackra liknelser från naturen,glimtar från Höga Visan, det är samma bildspråk, som både den gammaltestamentliga diktaren och Johannes av Korset från 1500talet använder. Kärlekens språk är universellt och här handlar det om en existentiell kärlek, om mystik och djup andlighet.
Ännu på 2000-talet efter 400 år finner dikten ett eko hos moderna människor, därför att temat är evigt, det handlar om människans längtn efter att möte Gud och förenas med Honom....

O kom och var mig nära,
ty av vem annars kan mitt hjärta helas?

Det skymmer, nu är det dags att läsa hela Cántico i ett tyst rum

Sabina

Rosor i februari

Historien om Juan Diego, den enkle bonden , som fick möta den heliga Jungfrun på en kulle utanför Mexicos huvudstad innehåller allt fantastiskt som man bara kan begära av en helgonhistoria.fåglar som sjunger och rosor som slår ut i vintersnön. En kvinna klädd i landets vackraste drottningdräkt med en mantel översållad av stjärnor. Ett budskap till tröst för ett erövrat folk.Och miljoners omvändelse.



Vi firar honom i dag. Och gripen erinrar jag mej hans historia, som visar Guds ömhet för de små, när Han från himlen sänder bud till jorden, där ett folk klagar.

I går firade vi ett annat sändebud, ängeln Gabriel, som kom till Jungfru Maria med bud om Barnet som skulle födas. Också den händelsen utspelades bland "anawim", de fattiga och de små. För det är dem Gud älskar och det är genom dem Han kan tala till världen.



Så vad var det nu som hände den 9 december 1531 på vägen från byn till morgonmässan i Mexico City? Juan Diego var en av få kristna, som hade blivit omvänd vid conquistadorernas erövring av Latinamerika. Erövrarna var inte ensamma. Med på skeppen fanns också franciskaner,jesuiter och dominikaner, som kom för att ge Kristus, som den sanne Befriaren till solgudens folk.
Det var en kylig vintermorgon.Juan Diego blev förvånad när han hörde fågelsång i närheten. Den kom från Tepeyac kullen och nyfiken skyndade han närmare det ljuvliga fågelkvittret. Där blev han stående häpen och nästan förskräckt. En ung kvinna klädd i mexikansk högtidsdräkt stod framför honom.
"Jag är den alltid rena Jungfrun ochModern till den sanne Guden, sade hon med mild stämma".
Bonden sjönk på knä.
Kvinnan böjde sig ner över honom och fortsatte: Hör min son, Oroa dig inte för någonting. Var inte rädd för sjukdomar, sorger eller smärta.Jag är en barmhärtig Moder för dig och alla dina medbröder på jorden, som älskar mig och ber om min hjälp.Låt bygga en pilgrimskyrka här på denna plats. Den skall vittna om min kärlek,min ömhet och mitt beskydd."
Juan Diego måste nu framföra denn begäran till biskopen i Mexico City.
Upprörd skyndade han ner från kullen följd av fågelsången och värmen från den vackra Jungfrun, Moder Maria. Men biskopen var svår att nå. När han till slut stod framför honom och berättade vad han upplvt och vad Kvinnan sagt till honom, sa biskopen. Jag måste ha bevis. Det här kan vara en fantasi...
Nu ville bonden smita undan och tog en annan väg men han blev hejdad.
Samma röst igen: "Min son, var inte rädd. Gå upp på kullen och plocka med dig rosor till biskopen". Leende stod den unga kvinnan framför honom och visade på doftande rosor som plötsligt hade vuxit upp ur snön. Varsamt ordnade hon en bukett i hans poncho, knöt den om hans hals och sade: "Skynda dig. Biskopen kommer att tro på dig nu."
Samma väg tillbaka. Juan Diego flög över stock och stenar medan han höll om sin poncho, vävd av hans mor och ganska sliten. Han kände doften av rosorna genom tyget.
Det kände också vakten vid biskopens hus och försökte rycka tag i ponchon. Men Juan Diego skyndade uppför trapporna och så stod han flämtande framför den misstrogna biskopen av Mexico City.
Han löste upp knuten vid nacken och lät rosorna falla ner på golvet från ponchon.
Men vad hände? Biskopen föll på knä. Hans hushållerska bakom honom och en präst vid hans sida. Alla föll på knä utan ett ord.
Juan Diego såg ner på sin poncho och där var bilden av henne som han mött på Tepeyackullen! En strålande bild av en ung mexikansk kvinna i högtidsdräkt omsluten av en stjärnprydd mantel....

Jungfru Maria hade kommit för att trösta sitt folk och ge dem modet att tillbe sin Son. Denna uppenbarelse ledde till att inom loppet av några år mer än 7 miljoner indianer lät döpa sig och blev kristna.En stor pilgrimskyrka uppfördes på den plats Maria hade anvisat och ponchon med den märkliga bilden av "Den alltid rena Jungfrun och Modern till Sonen" ramades in och hängdes upp i koret.
Den finns där än ,fastän femhundra år har gått och många olyckor har drabbat den gamla och den nya pilgrimskyrkan. Juan Diego levde i en liten eremitbostad nära kyrkan tills han dog. Vid påven Johannes Paulus besök i Mexico blev han saligförklarad.Han firas just det datum då han mötte Jungfrun, 9 december.

Herden i Hebron

I dag läser vi i Jesaja 40 om Den gode herden:"Som en herde vallar han sin hjord.Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt (Jes 40:11)..
Jag slår upp Ps 23 Herren är min herde/ Ingenting skall fattas mig....
Tänker länge på den vackra bilden av herden, som för sin hjord i bet. I Sverige har jag inte sett några herdar, men i Grekland och i Jordanien, på vägen mellan Jerusalem och Jeriko.
Men så läste jag om Noah, herden i öknen utanför Hebron.

Inger Styrbjörn,en av Christian Peacemaker Teams, som funnits i Hebron de senaste 15 åren berättar om herden Noah i Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift,nr 4 2010:
" Det var en morgon för knappt två veckor sedn som Noah klev in i våra liv.
En solbränd, väderbiten herde, som kom igenom checkpointen med en bild av sitt förstörda hus och bad om hjälp att hitta en son.
Han har sina marker långt utanför Hebron. Där har han en hjord på ca 200 får och getter..."
Historien var i korthet följande: Israeliska armén hade inte bara förstört hans hus utan också gripit hans 14- årige son och kastat honom i fängelse. Nu ville Noah få hjälp att hitta sin son.
Röda Korset hade gett honom ett tält, som soldaterna sedan hade förstört och dessutom fyllt den för fårens överlevnad viktiga brunnen med grus.
Varför? Meningslös förstörelse? Vad hade herden gjort? Vad hade pojken gjort? Protesterat mot soldaterna.

Det är för att kunna reda upp sådana tragedier som Christian Peacemaker Teams finns till.
De lyckades hitta Zeb, 14-åringen som hade flyttats från det ena fängelset till det andra och blivit misshandlad överallt.
Men glädjen över att pojken var fri och tillbaka med familjen överskuggade all förtvivlan. Inger och hennes medarbetare blev bjudna till det enkla hem i Hebron, där familjen fått tillfälligt hysas in.
Inger skriver:
Vi blir serverade juice av Zeds mamma. I detta kala rum med cementväggar och madrasser som enda möblemang, och med småsyskon som försiktigt kikar fram i dörren, får jag en känsla av helighet.."

Jag kommer nog alltid att tänka på herden Noah, när jag läser Herren är min herde..

Sabina