Samtal i regnet

På min morgonpromenad såg jag smultron lysa i det regnvåta gräset.Jag plockade med mig blåklockor och käringtand,drypande våt hundloka,medan jag vandrade den stilla vägen fram.I mitt huvud surrade samtalet från i går.

Vi var bjudna på grillfest. Wow! Inte sedan jag var på grillfest hos en countryfilmstjärna i Hollywood har jag upplevt denna rökiga tillställning.Men regnet störtade över oss. Vi spanade mot himlen men såg inga tecken till ljusning. Det blev en innefest vid dukat bord.Genom fönstret såg vi trädgården med bänkar och buskar ,träd och blommor. Där skulle vi varit i glödande sol. Allt var nu som en tät dimma av häftigt regn och grillens rökslingor.
Inne vid bordet och senare kring de djupa kaffekopparna och jordgubbstårtan ringlade samtalet otvunget,intensivt och härligt.Kan det bli annat om sällskapet består av en missionsflygare i Amazonas, en präst ifrån öst,lärare vid olika skolor, en flygresenär från Argentina,en biodlare och en jurist?
-Ja, när vulkanutbrottet kom fick vi tejpa alla fönster och binda för munnen när vi gick ut....
"Har du aldrig varit med om någon olycka eller något tillbud?
-Jo, en gång, när oljan läckte ut. Det var faktiskt bara sekunder mellan liv och död. Det är Guds nåd att vi sitter här i dag. Rök vällde in i flygplanet, jag vände ögonblickligen. När vi landade var planet dränkt i olja. Hade jag väntat några sekunder och vi hade nödlandat i Amazonas, kanske planet hade börjat brinna. Det var Guds nåd...
-När kommer du fram?
Det var hennes avskedsfest.Hon berättade om sin snara resa: Från Jönköping till Köpenhamn, från Köpenhamn till Paris, från Paris till Argentina..
Jag flög med henne (i tankarna!)- åh- de långa avstånden på flygplatsen i Paris- när var jag där sist? Jo, det var vid resan till Jerusalem!- Det var då jag mötte tolvåriga Therése som satt och skrev i ett block. Hon skulle bli författarinna. Vi pratade länge. Efter resan brevväxlade vi.Om Sverige. En dag kom beskedet: Jag får komma till Sverige, om min äldre syster kommer med! Några år senar landade systrarna i Stockholm. Det blev en "fransk sommar". I dag studerar hon vid Sorbonne!
Samtalet fortsatte och växlade område:
"Att vara lärare är tufft.. Man vågar inte säga mot. Man borde kunna få säga till eleverna... sa en lärare.Men jag pensioneras nästa år, så jag kan nog säga till ."
"Åh, att skriva omdömen. Alla lördagkvällar, söndagkvällar.." suckade en kollega.

Mellan replikerna som flög fram och tillbaka, ibland lågmälda dialoger,ibland ett virrvarr av ord -betraktade jag två tavlor som väckt starka minnen:Göta Foglers solrosor. Jag mindes våra möten, intensiva samtal, hennes iver, skratt och tårar. En gång hyrde hon ett litet torp i Ölmstad. Jag cyklade dit.När jag kom i dörren, ropade hon: Stanna, Sabina, Jag vill måla dej. NU.Precis där du står." Hon målade. Hon sålde tavlan. Var finns jag nu?
Bredvid på väggen hängde Barbro Brånes bild av en risig lagård med en gammal ko och en mjölkhink. Mörka varma färger. Också henne minns jag från möten på Bråneryds herrgård där hon bodde i de stora rummen där hennes mäktiga dukar trängdes med motiven från slitna lador,gamla vagnshjul( den finns på Ryhov) och dunkla blommor.
På en annan vägg står sonen Mikael Brånes täta rad av ljusa björkar.Vilka kontraster! Vilka begåvningar!
Mot kvällen mildrades regnet
I dag steg Broder Sol upp över våra våta trädgårdar.Spireans mäktiga blomfanor låg utsträckta på gräsmattan. Kan de resa sig igen?
Jag gick min långa promenad och fann smultronen som jag plockade till Magdalena. Blåklockorna gav jag till min Mariastaty här i Pax et Bonum,skrivstugan.

Sabina

Land du välsignade

Vi behöver bli påminda om det ibland. Om hur välsignade vi är
Hur välsignat vårt land,Sverige, är bland alla världens många länder. Oförtjänt välsignat.
En dag som denna, 6 juni, Nationaldagen, Svenska Flaggans dag, är det inte svårt att mitt ibland glimmande hundloka,lysande smörblommor,vajande björkar och doftande kaprifol känna sig välsignad av Honom som skapat allt.

Det var fint av kungen,Carl XVI Gustav, att låta denna välkända sång bli ledord i högtidstalet på Skansen. Efter alla fula skvallerrubriker om kungen och hans förflutna kändes det skönt att se hela familjen;kungen med drottning Silvia, kronprinspater Victoria och prins Daniel, prinsessan Madeleine och prins Philip klädda i folkdräkter genensamt komma till Skansen i hästlandåer och under trumpetfanfarer.
Man kände sammanhållning och en stark pliktkänsla inför traditionen att hedra Svenska Flaggans dag med sin närvaro.

I år skulle Jussi Björling, vår underbare svenske världstenor, fyllt 100 år. Man kan höra hans vibrerande stämma på You Tube i Land du välsignade.
Läs nu orden, som verkar vara skrivna just för honom:

Land du välsignade, tag min sång
gjut din ande i orden
Giv att den ljuder fullkomnad en gång
sången om landet i Norden.
Sången om sjumila skogar och sjö,
slätter som skördar bära,
midnattssol och midvintersnö
Sverige till ära, Sverige.

Land du välsignade, tag mitt verk
dig min strävan jag viger
signa min tanke och armen stärk
främst bland de främsta jag stiger.
Att när min bana jag ändat har
sjunkit till skuggornas rike
sist må man minnas att svensk jag var
Sverige till heder, Sverige.

Ja, det är Jussis sång, det är Carl Milles sång, det är Astrid Lindgrens sång, det är Heidenstams sång...

Men min sång viger jag åt en annan Konung, ett annat Rike
Och jag skriver inte Sverige till ära och heder utan: Soli Deo Gloria,
när mitt verk är ändat. Inte heller "sjunker jag ner i skuggornas rike" utan längtar efter att få föras in i ljusets rike- en gång - till slut.

Sabina

Barndomsdrömmens verklighet

I dag firar Kyrkan den saliga Moder Elisabeth Hesselblad, som återförde den heliga Birgittas systrar till Sverige. Ett sällsamt livsöde, en gåva till vårt land, en föregångare till öppenheten mellan katolska kyrkan och de evangeliska kristna i Sverige.

Jag minns när jag första gången kom till det gamla Djursholmsklostret och i anden mötte Moder Elisabeth och började ana hennes historia, så fylld av intensiv bön, kamp och vision.Så började jag söka efter henne för att skriva ett kapitel i min kvinnobok för Kvinnoåret 1975. Boktiteln hämtade jag från kapitlet om Moder Elisabeth:"Ett lysande stoftkorn".

Det var genom Moder Elisabeth jag till slut förstod att också jag var kallad att bli med i den katolska kyrkans familj. Det skedde på ett underbart sätt i Via delle Isole i Rom.

Nu har jag skrivit några scener ur hennes liv som jag kallar "Lyssna dotter", vilket också är titeln på den bok med hennes tankar och ord som jag fick publicera året efter saligförklaringen på Sankt Eriks bokförlag.

Denna "helgonberättelse" började med en dröm:

"Jag vaknade mitt i natten
omgiven av ett sällsamt ljus
och liksom en mystisk hägring
såg jag ett underbart hus:
Ett torg med springbrunnens vatten
Månen sken på huset den natten!
I byggnaden stod ett fönster på glänt
innanför såg jag att ljuset var tänt
Nu öppnades fönstret och där stod jag!
I ett nu försvann synen - det blev dag."

Den 4 juni kan man läsa i Lyssna dotter:
"Den gode Guden har med stor kärlek bönhört
många av mina, Hans barns, böner."

Ja, hennes liv blev en lång rad av bönhörelser,en salighets väg genom dimma och mörker.
Nu kan vi räkna med hennes moderliga hjälp och förbön från himlen.

Sabina