Österlandets diktare

Rabindranath Tagore

diktaren från öst som erövrade väst

med sin sköna poesi

”Natten är djup, huset är tyst, fåglarnas bon ligger sänkta i sömn.

Tala till mig genom tvekande tårar, genom osäkra leenden.

,genom ljuv blygsel och smärta, ditt hjärtas hemlighet.”

Den 21 april för hundra år sedan kom den indiske diktaren Tabindranath Tagore till Sverige för att hämta Nobelpriset i litteratur som han tilldelats 1913. Svenska Akademins motivering var följande: På grund av hans dikter djup och höga syftning samt den skönhet och friskhet som på ett lysande sätt införlivat hans skaldeskap i dess engelska dräkt även med den västerländska vitterheten.”

Den sistnämnda meningen syftar nämligen på att Akademin bara läst Tagore i den engelska översättningen som publicerats i England och inte på originalspråket bengali!

”Att läsa Tagore varje dag, att läsa en rad av honom, är att glömma all världens sorger och bekymmer..” har faktiskt Verner von Heidenstam skrivit i  ett exemplar av Gitanjali, den bok Tagore själv översatte till engelska och som utan att han kunnat ana det ledde till det Nobelpris han fick för hundra år sedan av Svenska Akademin.

Tagore föddes 1861 och dog 1941 – hans liv sammanföll med det engelska imperiets  tid i Indien- och redan som 17-åring besökte han England och placerades i skola i Brighton för att året därpå enrolleras i University College of London.Han var begåvad och lärde sig snabbt inte bara englska utan också franska och tyska - allt för att kunna  läsa och ta intryck av de stora poeterna.

Han växte upp i en förmögen och kulturellt känd familj i Calcutta .Litteratur och musik spelade en viktig roll för dem och inte bara  Rabindranath skrev poesi, en av bröderna var både  konstnär musiker och diktare och  en syster debuterade som Indiens första romanförfattare. Skådespel, och litterära aftnar framfördes ofta i hemmet. Tagore skrev sitt första drama, ett musikspel, vid nitton års ålder och spelade själv huvudrollen Familjen Tagores residens fungerade som ett kulturellt centrum i Kolkota, där  de publicerade egna tidningar och arrangerade workshops.

Rabindranath var fjortonde barnet och ganska bortskämd. Han avskydde att gå i skolan och fick privatundervisning Fadern tog med pojken på en resa till Himalaya, där han undervisade honom i astronomi, biologi och geologi. Tagore blev hänförd över de mäktiga snötäckta  bergmassiven , naturens skönhet och framförallt att fadern tog sig an honom och gav honom kunskaper på ett levande sätt, inte som i den tråkiga skolundervisningen.

När Tagore år 1912 vid sitt andra besök i England  kom han  till London med ett häfte fyllt av engelska översättningar från diktsamlingen Gitanjali mötte han den engelske diktaren  William Butler Yeats, som tog den till sitt hjärta och skrev ett entusiastiskt förord för den lilla boken.Tagore blev introducerad till The Royal Society of Literature  i London, där en medlem  Sturge Moore Samtidigt sig till Svenska Akademin och förde fram Rabindranath Tagore som en nobelpriskandidat. Den engelska översättningen av Gitanjali hade då kommit ut i tio upplagor i England.  För Yeats var Tagores poesi både ”överväldigande och enkel”. I förordet skrev han bland annat:

”Dessa rader kommer inte att rymmas i några vackert utgivna böcker på damernas bord, där de lojt bläddras av dem  medan de suckar  över livets meningslöshet eller att bäras av studenter för att sedan slängas undan när det verkliga livet börjar.

Nej, de kommer att i generationer nynnas på vägarna av resande och av roddare på floderna . Älskande som väntar på varandra kommer att finna en magisk klyfta i dikterna där de kan sänka sina passioner.”

”Oändligt har du skapat mig, sådant är ditt välbehag.

Detta sköra käril tömmer du åter och åter, och alltjämt fyller du

det med nytt liv.

Denna lilla flöjt av ett vassrör, har du burit över berg och dal och

andats genom det melodier evigt nya.

Vid den odödliga beröringen av dina händer, förlorar mitt lilla hjärta

sina gränser av fröjd och giver liv åt ett språk som är outsägbart.

På mina mycket små händer kommer dina  oändliga gåvor till mig.

Tidevarv förrinna och ännu skänker du i, och ännu är där rum att fylla.”

Det dröjde inte länge förrän Gitanjali hade blivit översatta till svenska  och Verner von  Heidenstam genom en vän fått lyssna till några av dikterna. Han kommenterade:

”Liksom ett urval av Goethes dikter mycket väl skulle kunna övertyga oss om Goethes storhet, även om vi inte i övrigt lärt känna hans övrig skrifter. På samma vis kan det med bestämdhet sägas om de dikter av R,Tagore som vi i somras hade vi våra händer, att vi genom dem lärde känna en av vår tids allra största skalder.

Med rörelse läste jag dem och sedan årtionden vet jag mig icke ha mött något jämförligt inom lyrisk litteratur. Det var högtidsstunder, som jag måste liknas vid att få dricka ur en frisk och klar källa.”

Hur blev då den indiske författarens poesi mottagen i Sverige? Nobelkommittén där  knappast någon hade kunskap om indisk litteratur, förklarade sig vara överraskad av hans diktning som uppfattades präglad av religiositet med inslag av mystisk fromhet. Man drog paralleller mellan Tagore och Franciskus och det skrevs beundrande  om hans lyhördhet för naturen Efter Gitanjali  kom också essayboken Sadhana  som bestod av religionsfilosofiska föreläsningarn, vilka Tagore hållit under sitt andra besök i England.

Diktare som Dan Andersson, Pär Lagerkvist och Gunnar Björling fängslades av hans poesi.

Tagore betraktades av svenskarna som en personifikation av österländsk visdom. Själv var han övertygad om att Öst och Väst skulle kunna mötas såväl i religionens som i humanismens namn.

Även om språket i Tagores dikter var religiöst var han djupt engagerad i samhällsproblemen och stod vid Gandhis sida i kampen mot det engelska kolonialväldet. Hans negativa erfarenheter från skolundervisningen när han var barn  inspirerade honom att skapa  en egen skola,” Santiniketan” , ”Frihetens boning” Barnen  gavs individuell vägledning och undervisningen kunde ofta  ske i det fria under ett träd, där  det var tillåtet att klättra också  under lektionstiden Skolan  fungerar fortfarande och har flera tusen elever. Den  är högt eftertraktad.

Han har skrivit många rörande dikter om barn och barnen i Bangladesh älskar hans dikter, lär dem utantill och sjunger dem. .Tagore var själv musiker och har tonsatt över 2000 dikter med sin musik.

“On the seashore of endless worlds the children meet.

På ändlösa världars strand är barnens mötesplats.

De bygga sina hus av sand och leker med tomma snäckor.

Med vissnade löv skapar de sina båtar och låter dem leende flyta ut på djupen

barnen leker på ändlösa världars strand...”

Nobelpriset öppnade världen för Tagore. Han blev  internationellt  känd och blev inbjuden till flera länder, höll föredrag och fick många nya vänner. Han såg Passionsspelen i Oberammergau, hörde La Traviata på La Scala i Milano, och upplevde konsten i Japan och Kina. När han efter första världskriget såg förstörelsen i Europa blev han stark fredsvän och i storstäderna anklagade han Europa för den påtagliga  materialismen.

!913 var det omöjligt att komma till Sverige på grund av den oroliga situationen i Europa som ledde till Första världskriget.  Därför var det först1921 han kom till Sverige för att hämta Nobelpriset.

Mottagandet blev kungligt- på Centralen rullades röda mattan ut  och enligt indisk sed hängdes en blomsterkrans kring hans hals, medan en svensk barnkör hyllade diktaren med sånger.

Hans resliga gestalt med det yviga håret och långa skägget gjorde intryck, han kallades en indisk sadhu, helig man, och intervjuades av många tidningar. .I Svenska Morgonbladet kritiserade Tagore den västerländska materialismen och  uppmanade västerlänningar att ”börja leva kristna liv . Bara så kan den västerländska kulturen räddas. Kristendomen är den verkliga antitesen mot den rådande materialismen, sade han i intervjun.”

Svenska Dagbladets kända skribent Märta Lindqvist beskrev mötet med Tagore i hänförda ordalag:

”Hans rörelser är ytterst få.. Stundom slår han upp ögonen och man möter blicken ur de lysande mörka ögonen, mild, vacker uttrycksfull…dragen äro rena och ädla. En renhjärtad idealist och drömmare är det intryck man får vid ett flyktigt sammanträffande med R. Tagore; det Kristusliknande i ansikte och gestalt bidrar härtill.”

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Gör att det lyser, strålande rent,

gör det vackert i mig.

Ge villighet, oh, ge ett vaket sinne,

ge oräddhet i mig.

Ge godhet, ge kraft, ge stadfasthet i ord och verk.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Förena med alla runt omkring,

fria och lös alla band.

Samla allt jag verkar och gör

i din viljas trygga hand.

Ge tveklöshet där jag går, i hjärta, själ och sinne,

ge glädjesång, ge glädjesång,

ge glädjesång i mig.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

”

I sitt sju år försenade tacktal till Svenska Akademin berättar Tagore humoristiskt och levande hur det var när han fick reda på priset:

”Jag befann mig just då i min skola Santiniketan som ni säkert hört talas om och var på väg till en skogsutflykt med några ungdomar. På vägen passerade vi ett telegrafkontor och en man kom springande med ett telegram till mig. Jag tänkte att det där kunde jag väl läsa senare men en engelsman som satt bredvid mig visste tydligen vad det handlade om och sa att jag borde läsa telegrammet med detsamma.. Så jag läste det och kunde inte tro på vad där stod. Jag tänkte att det kanske var någon missuppfattning ,att telegrafspråket inte var korrekt men till slut fattade jag det. Vad som då gjorde mig mest glad var hur stolta pojkarna och lärarna blev över den heder som bevisats den man som de själva hyste vördnad för och jag förstod att mina landsmän skulle dela den ära som jag hade undfått.

När kvällen kom satt jag ensam på terrassen och undrade hur det kom sig att mina dikter hade blivit accepterade och lovprisade av Västerlandet - trots att jag tillhörde en annan ras, skild genom hav och berg från Västerlandets barn. Och jag kan försäkra er att det inte var med några entusiastiska känslor utan snarare begrundade jag ödmjukt i mitt hjärta den stunden.

Jag mindes hur jag i min ungdom brukade bo en liten by alldeles ensam i ett båthus  nära floden Ganges . Vilda änder som på höstarna kom ner från Himalaya var mitt enda sällskap

och i min ensamhet var solskenet och det öppna landskapet som vin och vågornas kluckande talade till mig om naturens hemligheter. Jag satt där drömmande i min ensamhet och skickade mina drömmar och tankar till tidningar och tidskrifter i Calcutta.

Det var ett liv helt annorlunda än i väst. Jag vet inte om några västerländska poeter eller författare tillbringar sina ungdomsdagar i sådan total ensamhet. Jag tror inte att en sådan avskildhet skulle vara möjlig i Västerlandet….

Mot slutet av talet präglade Tagore uttrycket: ”The West has need of the East as well as the East has need of the West and time has come when they should meet.

Denna övertygelse har lett mig till att stifta en institution där studenter från väst och öst ska kunna mötas och dela kunskaper och erfarenheter. Tagore talade om vikten av enhet mellan olika raserna i Indien, davider, kastlösa, hinduer, muslimer – ”

”Vi måste finna den andliga enheten som kan förena alla. Människor är inte skapade för att strida mot varandra, tvärtom måste vi försonas och arbeta för fred. Därför har jag grundat detta universitet till vilket jag inbjuder er Skicka era studenter och lärde hit och gör detta till en gemensam institution för Österland och Västerland, en förebild och modell för  en odelad mänsklighet ”

Rabindranath är lika älskad och vördad i sitt land som Mahatma Gandhi. De två kände också varandra.

Sin kärlek till Bengalen har han uttryckt i den sång som nu är Bangladesh Nationalsång:

Jana-Gana-Mana:

Bengalens Nationalsång

av Rabindranath Tagore

Jag älskar dig, mitt gyllene Bengalen

Din luft, dina skyar är ständigt som tonen från en flöjt för mig

Om våren, o min moder, blir jag vild av hänförelse över dina mangolundar

Åh, jag bävar

Om hösten, o min moder, ser jag överallt ljuvliga leenden på risfälten

Vilken skönhet, vilka skuggor, vilken känsla

Och vilken ömhet!

Vad är det för ett täcke du har brett ut vid foten av banyanträden och längs flodens stränder?

O, min moder, ord från dina läppar är som nektar för mina öron

Åh, jag skälver

Om sorgen kastar en skugga, o min moder, över ditt ansikte

fylls mina ögon av tårar.

My Bengal of gold, I love you! Forever your skies, your air set my head in tune

As it were a flute

In Spring, Oh mother mine, the fragrance from

your mangogroves makes me wild with joy

Ah, what a thrill.

In Autumn, Oh Mother mine,

In the full blossomed paddyfields

I have seen spread all over sweet smiles!

Ah, what a beauty, what shades, what affection

And what tenderness!

What a quilt have you spread at the feet of

Banyantrees and along the banks of the rivers!

O, mother mine, words from your lips are like

Nektar to my ears.

Ah, what a thrill

If sadness, Oh mother mine, casts a gloom in your face

My eyes are filled with t

”

”

 Rabindranath Tagore

diktaren från öst som erövrade väst

med sin sköna poesi

”Natten är djup, huset är tyst, fåglarnas bon ligger sänkta i sömn.

Tala till mig genom tvekande tårar, genom osäkra leenden.

,genom ljuv blygsel och smärta, ditt hjärtas hemlighet.”

Den 21 april för hundra år sedan kom den indiske diktaren Tabindranath Tagore till Sverige för att hämta Nobelpriset i litteratur som han tilldelats 1913. Svenska Akademins motivering var följande: På grund av hans dikter djup och höga syftning samt den skönhet och friskhet som på ett lysande sätt införlivat hans skaldeskap i dess engelska dräkt även med den västerländska vitterheten.”

Den sistnämnda meningen syftar nämligen på att Akademin bara läst Tagore i den engelska översättningen som publicerats i England och inte på originalspråket bengali!

”Att läsa Tagore varje dag, att läsa en rad av honom, är att glömma all världens sorger och bekymmer..” har faktiskt Verner von Heidenstam skrivit i  ett exemplar av Gitanjali, den bok Tagore själv översatte till engelska och som utan att han kunnat ana det ledde till det Nobelpris han fick för hundra år sedan av Svenska Akademin.

Tagore föddes 1861 och dog 1941 – hans liv sammanföll med det engelska imperiets  tid i Indien- och redan som 17-åring besökte han England och placerades i skola i Brighton för att året därpå enrolleras i University College of London.Han var begåvad och lärde sig snabbt inte bara englska utan också franska och tyska - allt för att kunna  läsa och ta intryck av de stora poeterna.

Han växte upp i en förmögen och kulturellt känd familj i Calcutta .Litteratur och musik spelade en viktig roll för dem och inte bara  Rabindranath skrev poesi, en av bröderna var både  konstnär musiker och diktare och  en syster debuterade som Indiens första romanförfattare. Skådespel, och litterära aftnar framfördes ofta i hemmet. Tagore skrev sitt första drama, ett musikspel, vid nitton års ålder och spelade själv huvudrollen Familjen Tagores residens fungerade som ett kulturellt centrum i Kolkota, där  de publicerade egna tidningar och arrangerade workshops.

Rabindranath var fjortonde barnet och ganska bortskämd. Han avskydde att gå i skolan och fick privatundervisning Fadern tog med pojken på en resa till Himalaya, där han undervisade honom i astronomi, biologi och geologi. Tagore blev hänförd över de mäktiga snötäckta  bergmassiven , naturens skönhet och framförallt att fadern tog sig an honom och gav honom kunskaper på ett levande sätt, inte som i den tråkiga skolundervisningen.

När Tagore år 1912 vid sitt andra besök i England  kom han  till London med ett häfte fyllt av engelska översättningar från diktsamlingen Gitanjali mötte han den engelske diktaren  William Butler Yeats, som tog den till sitt hjärta och skrev ett entusiastiskt förord för den lilla boken.Tagore blev introducerad till The Royal Society of Literature  i London, där en medlem  Sturge Moore Samtidigt sig till Svenska Akademin och förde fram Rabindranath Tagore som en nobelpriskandidat. Den engelska översättningen av Gitanjali hade då kommit ut i tio upplagor i England.  För Yeats var Tagores poesi både ”överväldigande och enkel”. I förordet skrev han bland annat:

”Dessa rader kommer inte att rymmas i några vackert utgivna böcker på damernas bord, där de lojt bläddras av dem  medan de suckar  över livets meningslöshet eller att bäras av studenter för att sedan slängas undan när det verkliga livet börjar.

Nej, de kommer att i generationer nynnas på vägarna av resande och av roddare på floderna . Älskande som väntar på varandra kommer att finna en magisk klyfta i dikterna där de kan sänka sina passioner.”

”Oändligt har du skapat mig, sådant är ditt välbehag.

Detta sköra käril tömmer du åter och åter, och alltjämt fyller du

det med nytt liv.

Denna lilla flöjt av ett vassrör, har du burit över berg och dal och

andats genom det melodier evigt nya.

Vid den odödliga beröringen av dina händer, förlorar mitt lilla hjärta

sina gränser av fröjd och giver liv åt ett språk som är outsägbart.

På mina mycket små händer kommer dina  oändliga gåvor till mig.

Tidevarv förrinna och ännu skänker du i, och ännu är där rum att fylla.”

Det dröjde inte länge förrän Gitanjali hade blivit översatta till svenska  och Verner von  Heidenstam genom en vän fått lyssna till några av dikterna. Han kommenterade:

”Liksom ett urval av Goethes dikter mycket väl skulle kunna övertyga oss om Goethes storhet, även om vi inte i övrigt lärt känna hans övrig skrifter. På samma vis kan det med bestämdhet sägas om de dikter av R,Tagore som vi i somras hade vi våra händer, att vi genom dem lärde känna en av vår tids allra största skalder.

Med rörelse läste jag dem och sedan årtionden vet jag mig icke ha mött något jämförligt inom lyrisk litteratur. Det var högtidsstunder, som jag måste liknas vid att få dricka ur en frisk och klar källa.”

Hur blev då den indiske författarens poesi mottagen i Sverige? Nobelkommittén där  knappast någon hade kunskap om indisk litteratur, förklarade sig vara överraskad av hans diktning som uppfattades präglad av religiositet med inslag av mystisk fromhet. Man drog paralleller mellan Tagore och Franciskus och det skrevs beundrande  om hans lyhördhet för naturen Efter Gitanjali  kom också essayboken Sadhana  som bestod av religionsfilosofiska föreläsningarn, vilka Tagore hållit under sitt andra besök i England.

Diktare som Dan Andersson, Pär Lagerkvist och Gunnar Björling fängslades av hans poesi.

Tagore betraktades av svenskarna som en personifikation av österländsk visdom. Själv var han övertygad om att Öst och Väst skulle kunna mötas såväl i religionens som i humanismens namn.

Även om språket i Tagores dikter var religiöst var han djupt engagerad i samhällsproblemen och stod vid Gandhis sida i kampen mot det engelska kolonialväldet. Hans negativa erfarenheter från skolundervisningen när han var barn  inspirerade honom att skapa  en egen skola,” Santiniketan” , ”Frihetens boning” Barnen  gavs individuell vägledning och undervisningen kunde ofta  ske i det fria under ett träd, där  det var tillåtet att klättra också  under lektionstiden Skolan  fungerar fortfarande och har flera tusen elever. Den  är högt eftertraktad.

Han har skrivit många rörande dikter om barn och barnen i Bangladesh älskar hans dikter, lär dem utantill och sjunger dem. .Tagore var själv musiker och har tonsatt över 2000 dikter med sin musik.

“On the seashore of endless worlds the children meet.

På ändlösa världars strand är barnens mötesplats.

De bygga sina hus av sand och leker med tomma snäckor.

Med vissnade löv skapar de sina båtar och låter dem leende flyta ut på djupen

barnen leker på ändlösa världars strand...”

Nobelpriset öppnade världen för Tagore. Han blev  internationellt  känd och blev inbjuden till flera länder, höll föredrag och fick många nya vänner. Han såg Passionsspelen i Oberammergau, hörde La Traviata på La Scala i Milano, och upplevde konsten i Japan och Kina. När han efter första världskriget såg förstörelsen i Europa blev han stark fredsvän och i storstäderna anklagade han Europa för den påtagliga  materialismen.

!913 var det omöjligt att komma till Sverige på grund av den oroliga situationen i Europa som ledde till Första världskriget.  Därför var det först1921 han kom till Sverige för att hämta Nobelpriset.

Mottagandet blev kungligt- på Centralen rullades röda mattan ut  och enligt indisk sed hängdes en blomsterkrans kring hans hals, medan en svensk barnkör hyllade diktaren med sånger.

Hans resliga gestalt med det yviga håret och långa skägget gjorde intryck, han kallades en indisk sadhu, helig man, och intervjuades av många tidningar. .I Svenska Morgonbladet kritiserade Tagore den västerländska materialismen och  uppmanade västerlänningar att ”börja leva kristna liv . Bara så kan den västerländska kulturen räddas. Kristendomen är den verkliga antitesen mot den rådande materialismen, sade han i intervjun.”

Svenska Dagbladets kända skribent Märta Lindqvist beskrev mötet med Tagore i hänförda ordalag:

”Hans rörelser är ytterst få.. Stundom slår han upp ögonen och man möter blicken ur de lysande mörka ögonen, mild, vacker uttrycksfull…dragen äro rena och ädla. En renhjärtad idealist och drömmare är det intryck man får vid ett flyktigt sammanträffande med R. Tagore; det Kristusliknande i ansikte och gestalt bidrar härtill.”

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Gör att det lyser, strålande rent,

gör det vackert i mig.

Ge villighet, oh, ge ett vaket sinne,

ge oräddhet i mig.

Ge godhet, ge kraft, ge stadfasthet i ord och verk.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Förena med alla runt omkring,

fria och lös alla band.

Samla allt jag verkar och gör

i din viljas trygga hand.

Ge tveklöshet där jag går, i hjärta, själ och sinne,

ge glädjesång, ge glädjesång,

ge glädjesång i mig.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

”

I sitt sju år försenade tacktal till Svenska Akademin berättar Tagore humoristiskt och levande hur det var när han fick reda på priset:

”Jag befann mig just då i min skola Santiniketan som ni säkert hört talas om och var på väg till en skogsutflykt med några ungdomar. På vägen passerade vi ett telegrafkontor och en man kom springande med ett telegram till mig. Jag tänkte att det där kunde jag väl läsa senare men en engelsman som satt bredvid mig visste tydligen vad det handlade om och sa att jag borde läsa telegrammet med detsamma.. Så jag läste det och kunde inte tro på vad där stod. Jag tänkte att det kanske var någon missuppfattning ,att telegrafspråket inte var korrekt men till slut fattade jag det. Vad som då gjorde mig mest glad var hur stolta pojkarna och lärarna blev över den heder som bevisats den man som de själva hyste vördnad för och jag förstod att mina landsmän skulle dela den ära som jag hade undfått.

När kvällen kom satt jag ensam på terrassen och undrade hur det kom sig att mina dikter hade blivit accepterade och lovprisade av Västerlandet - trots att jag tillhörde en annan ras, skild genom hav och berg från Västerlandets barn. Och jag kan försäkra er att det inte var med några entusiastiska känslor utan snarare begrundade jag ödmjukt i mitt hjärta den stunden.

Jag mindes hur jag i min ungdom brukade bo en liten by alldeles ensam i ett båthus  nära floden Ganges . Vilda änder som på höstarna kom ner från Himalaya var mitt enda sällskap

och i min ensamhet var solskenet och det öppna landskapet som vin och vågornas kluckande talade till mig om naturens hemligheter. Jag satt där drömmande i min ensamhet och skickade mina drömmar och tankar till tidningar och tidskrifter i Calcutta.

Det var ett liv helt annorlunda än i väst. Jag vet inte om några västerländska poeter eller författare tillbringar sina ungdomsdagar i sådan total ensamhet. Jag tror inte att en sådan avskildhet skulle vara möjlig i Västerlandet….

Mot slutet av talet präglade Tagore uttrycket: ”The West has need of the East as well as the East has need of the West and time has come when they should meet.

Denna övertygelse har lett mig till att stifta en institution där studenter från väst och öst ska kunna mötas och dela kunskaper och erfarenheter. Tagore talade om vikten av enhet mellan olika raserna i Indien, davider, kastlösa, hinduer, muslimer – ”

”Vi måste finna den andliga enheten som kan förena alla. Människor är inte skapade för att strida mot varandra, tvärtom måste vi försonas och arbeta för fred. Därför har jag grundat detta universitet till vilket jag inbjuder er Skicka era studenter och lärde hit och gör detta till en gemensam institution för Österland och Västerland, en förebild och modell för  en odelad mänsklighet ”

Rabindranath är lika älskad och vördad i sitt land som Mahatma Gandhi. De två kände också varandra.

Sin kärlek till Bengalen har han uttryckt i den sång som nu är Bangladesh Nationalsång:

Jana-Gana-Mana:

Bengalens Nationalsång

av Rabindranath Tagore

Jag älskar dig, mitt gyllene Bengalen

Din luft, dina skyar är ständigt som tonen från en flöjt för mig

Om våren, o min moder, blir jag vild av hänförelse över dina mangolundar

Åh, jag bävar

Om hösten, o min moder, ser jag överallt ljuvliga leenden på risfälten

Vilken skönhet, vilka skuggor, vilken känsla

Och vilken ömhet!

Vad är det för ett täcke du har brett ut vid foten av banyanträden och längs flodens stränder?

O, min moder, ord från dina läppar är som nektar för mina öron

Åh, jag skälver

Om sorgen kastar en skugga, o min moder, över ditt ansikte

fylls mina ögon av tårar.

My Bengal of gold, I love you! Forever your skies, your air set my head in tune

As it were a flute

In Spring, Oh mother mine, the fragrance from

your mangogroves makes me wild with joy

Ah, what a thrill.

In Autumn, Oh Mother mine,

In the full blossomed paddyfields

I have seen spread all over sweet smiles!

Ah, what a beauty, what shades, what affection

And what tenderness!

What a quilt have you spread at the feet of

Banyantrees and along the banks of the rivers!

O, mother mine, words from your lips are like

Nektar to my ears.

Ah, what a thrill

If sadness, Oh mother mine, casts a gloom in your face

My eyes are filled with tears!

  

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Gör att det lyser, strålande rent,

gör det vackert i mig.

Ge villighet, oh, ge ett vaket sinne,

ge oräddhet i mig.

Ge godhet, ge kraft, ge stadfasthet i ord och verk.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Förena med alla runt omkring,

fria och lös alla band.

Samla allt jag verkar och gör

i din viljas trygga hand.

Ge tveklöshet där jag går, i hjärta, själ och sinne,

ge glädjesång, ge glädjesång,

ge glädjesång i mig.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

”

I sitt sju år försenade tacktal till Svenska Akademin berättar Tagore humoristiskt och levande hur det var när han fick reda på priset:

”Jag befann mig just då i min skola Santiniketan som ni säkert hört talas om och var på väg till en skogsutflykt med några ungdomar. På vägen passerade vi ett telegrafkontor och en man kom springande med ett telegram till mig. Jag tänkte att det där kunde jag väl läsa senare men en engelsman som satt bredvid mig visste tydligen vad det handlade om och sa att jag borde läsa telegrammet med detsamma.. Så jag läste det och kunde inte tro på vad där stod. Jag tänkte att det kanske var någon missuppfattning ,att telegrafspråket inte var korrekt men till slut fattade jag det. Vad som då gjorde mig mest glad var hur stolta pojkarna och lärarna blev över den heder som bevisats den man som de själva hyste vördnad för och jag förstod att mina landsmän skulle dela den ära som jag hade undfått.

När kvällen kom satt jag ensam på terrassen och undrade hur det kom sig att mina dikter hade blivit accepterade och lovprisade av Västerlandet - trots att jag tillhörde en annan ras, skild genom hav och berg från Västerlandets barn. Och jag kan försäkra er att det inte var med några entusiastiska känslor utan snarare begrundade jag ödmjukt i mitt hjärta den stunden.

Jag mindes hur jag i min ungdom brukade bo en liten by alldeles ensam i ett båthus  nära floden Ganges . Vilda änder som på höstarna kom ner från Himalaya var mitt enda sällskap

och i min ensamhet var solskenet och det öppna landskapet som vin och vågornas kluckande talade till mig om naturens hemligheter. Jag satt där drömmande i min ensamhet och skickade mina drömmar och tankar till tidningar och tidskrifter i Calcutta.

Det var ett liv helt annorlunda än i väst. Jag vet inte om några västerländska poeter eller författare tillbringar sina ungdomsdagar i sådan total ensamhet. Jag tror inte att en sådan avskildhet skulle vara möjlig i Västerlandet….

Mot slutet av talet präglade Tagore uttrycket: ”The West has need of the East as well as the East has need of the West and time has come when they should meet.

Denna övertygelse har lett mig till att stifta en institution där studenter från väst och öst ska kunna mötas och dela kunskaper och erfarenheter. Tagore talade om vikten av enhet mellan olika raserna i Indien, davider, kastlösa, hinduer, muslimer – ”

”Vi måste finna den andliga enheten som kan förena alla. Människor är inte skapade för att strida mot varandra, tvärtom måste vi försonas och arbeta för fred. Därför har jag grundat detta universitet till vilket jag inbjuder er Skicka era studenter och lärde hit och gör detta till en gemensam institution för Österland och Västerland, en förebild och modell för  en odelad mänsklighet ”

Rabindranath är lika älskad och vördad i sitt land som Mahatma Gandhi. De två kände också varandra.

Sin kärlek till Bengalen har han uttryckt i den sång som nu är Bangladesh Nationalsång:

Jana-Gana-Mana:

Bengalens Nationalsång

av Rabindranath Tagore

Jag älskar dig, mitt gyllene Bengalen

Din luft, dina skyar är ständigt som tonen från en flöjt för mig

Om våren, o min moder, blir jag vild av hänförelse över dina mangolundar

Åh, jag bävar

Om hösten, o min moder, ser jag överallt ljuvliga leenden på risfälten

Vilken skönhet, vilka skuggor, vilken känsla

Och vilken ömhet!

Vad är det för ett täcke du har brett ut vid foten av banyanträden och längs flodens stränder?

O, min moder, ord från dina läppar är som nektar för mina öron

Åh, jag skälver

Om sorgen kastar en skugga, o min moder, över ditt ansikte

fylls mina ögon av tårar.

My Bengal of gold, I love you! Forever your skies, your air set my head in tune

As it were a flute

In Spring, Oh mother mine, the fragrance from

your mangogroves makes me wild with joy

Ah, what a thrill.

In Autumn, Oh Mother mine,

In the full blossomed paddyfields

I have seen spread all over sweet smiles!

Ah, what a beauty, what shades, what affection

And what tenderness!

What a quilt have you spread at the feet of

Banyantrees and along the banks of the rivers!

O, mother mine, words from your lips are like

Nektar to my ears.

Ah, what a thrill

If sadness, Oh mother mine, casts a gloom in your face

My eyes are filled with tears!

  

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Gör att det lyser, strålande rent,

gör det vackert i mig.

Ge villighet, oh, ge ett vaket sinne,

ge oräddhet i mig.

Ge godhet, ge kraft, ge stadfasthet i ord och verk.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Förena med alla runt omkring,

fria och lös alla band.

Samla allt jag verkar och gör

i din viljas trygga hand.

Ge tveklöshet där jag går, i hjärta, själ och sinne,

ge glädjesång, ge glädjesång,

ge glädjesång i mig.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

”

I sitt sju år försenade tacktal till Svenska Akademin berättar Tagore humoristiskt och levande hur det var när han fick reda på priset:

”Jag befann mig just då i min skola Santiniketan som ni säkert hört talas om och var på väg till en skogsutflykt med några ungdomar. På vägen passerade vi ett telegrafkontor och en man kom springande med ett telegram till mig. Jag tänkte att det där kunde jag väl läsa senare men en engelsman som satt bredvid mig visste tydligen vad det handlade om och sa att jag borde läsa telegrammet med detsamma.. Så jag läste det och kunde inte tro på vad där stod. Jag tänkte att det kanske var någon missuppfattning ,att telegrafspråket inte var korrekt men till slut fattade jag det. Vad som då gjorde mig mest glad var hur stolta pojkarna och lärarna blev över den heder som bevisats den man som de själva hyste vördnad för och jag förstod att mina landsmän skulle dela den ära som jag hade undfått.

När kvällen kom satt jag ensam på terrassen och undrade hur det kom sig att mina dikter hade blivit accepterade och lovprisade av Västerlandet - trots att jag tillhörde en annan ras, skild genom hav och berg från Västerlandets barn. Och jag kan försäkra er att det inte var med några entusiastiska känslor utan snarare begrundade jag ödmjukt i mitt hjärta den stunden.

Jag mindes hur jag i min ungdom brukade bo en liten by alldeles ensam i ett båthus  nära floden Ganges . Vilda änder som på höstarna kom ner från Himalaya var mitt enda sällskap

och i min ensamhet var solskenet och det öppna landskapet som vin och vågornas kluckande talade till mig om naturens hemligheter. Jag satt där drömmande i min ensamhet och skickade mina drömmar och tankar till tidningar och tidskrifter i Calcutta.

Det var ett liv helt annorlunda än i väst. Jag vet inte om några västerländska poeter eller författare tillbringar sina ungdomsdagar i sådan total ensamhet. Jag tror inte att en sådan avskildhet skulle vara möjlig i Västerlandet….

Mot slutet av talet präglade Tagore uttrycket: ”The West has need of the East as well as the East has need of the West and time has come when they should meet.

Denna övertygelse har lett mig till att stifta en institution där studenter från väst och öst ska kunna mötas och dela kunskaper och erfarenheter. Tagore talade om vikten av enhet mellan olika raserna i Indien, davider, kastlösa, hinduer, muslimer – ”

”Vi måste finna den andliga enheten som kan förena alla. Människor är inte skapade för att strida mot varandra, tvärtom måste vi försonas och arbeta för fred. Därför har jag grundat detta universitet till vilket jag inbjuder er Skicka era studenter och lärde hit och gör detta till en gemensam institution för Österland och Västerland, en förebild och modell för  en odelad mänsklighet ”

Rabindranath är lika älskad och vördad i sitt land som Mahatma Gandhi. De två kände också varandra.

Sin kärlek till Bengalen har han uttryckt i den sång som nu är Bangladesh Nationalsång:

Jana-Gana-Mana:

Bengalens Nationalsång

av Rabindranath Tagore

Jag älskar dig, mitt gyllene Bengalen

Din luft, dina skyar är ständigt som tonen från en flöjt för mig

Om våren, o min moder, blir jag vild av hänförelse över dina mangolundar

Åh, jag bävar

Om hösten, o min moder, ser jag överallt ljuvliga leenden på risfälten

Vilken skönhet, vilka skuggor, vilken känsla

Och vilken ömhet!

Vad är det för ett täcke du har brett ut vid foten av banyanträden och längs flodens stränder?

O, min moder, ord från dina läppar är som nektar för mina öron

Åh, jag skälver

Om sorgen kastar en skugga, o min moder, över ditt ansikte

fylls mina ögon av tårar.

My Bengal of gold, I love you! Forever your skies, your air set my head in tune

As it were a flute

In Spring, Oh mother mine, the fragrance from

your mangogroves makes me wild with joy

Ah, what a thrill.

In Autumn, Oh Mother mine,

In the full blossomed paddyfields

I have seen spread all over sweet smiles!

Ah, what a beauty, what shades, what affection

And what tenderness!

What a quilt have you spread at the feet of

Banyantrees and along the banks of the rivers!

O, mother mine, words from your lips are like

Nektar to my ears.

Ah, what a thrill

If sadness, Oh mother mine, casts a gloom in your face

My eyes are filled with tears!

Midvinter

Drar upp rullgardinen och ser ett nätverk av vita grenar framför fönstret. Äppelträdet har bytt ut sina rosa blommor mot vinterns snöbollar.Ängsliga pip hörs. Mesarna söker picka genom den frusna  snön för lite föda.
Men snälla nån då - flyg till vårt fågelbord. Magdalena har just fyllt på. Om inte rådjuret kommer igen och nafssr i sig allt. Fick n fin bild av henne i går med lyftat huvud spanande och lyssnande. Synd att jag inte kan föra över bilden från min mobil...
När jag ser de små vinterfåglarna fladdra omkring i det gamla äppelträdet minns jag en vacker dikt av Bo Bergman som jag valde  till Förordet i  boken om Mariauppenbarelser:(Jungfru Maria Skriftserie nr 9, 1993)

Maria du höga av paradis,
Guds moder kära,
dig ske pris och ära

Varför går du i snö och is
här vid frusna vatten?
-Jag måste ta vara på
alla de fåglar små
som frusit ihjäl under natten.

Så tog hon dem upp i sin famn
och lovade Herrens namn
det heliga som betvingar
döden för Kristi skull.
Och plötsligt kom det ett kvitter här
och ett kvitter där
-tills hela rymden stod full
av sång och vingar.

"Bo Bergman har i sin dikt tecknat en nordiskt skön bild av vad som kunde hända om Maria, Guds Moder, i synlig gestalt skulle gästa oss här i vårt land.
Många av världens länder har hon besökt. Hon har visat sig i mänsklig gestalt för barn med sinnen öppna för det övernaturliga. Hon har kommit i tider och till länder där tron frusit till is och människornas kärlek kallnat. Och barnen har fått bli hennes budbärare. Oförskräckta och trofasta har de upprepat vad de fått höra. Och då har det gått som i dikten när Maria värmde de frusna fåglarna i sin famn - det blev " ett kvitter här och ett kvitter där - tills hela rymden stod full av sång och vingar" En vallfartsort hade uppstått, en trosbrand flammat och tänt människors frusna hjärtan...."

Jag vill återge ett annat citat från första sidan av boken:

"Jag började undra vad som skulle hända om kosmos inte vore en öken och dess skönhet inte en mask eller förvillelse - när ett underbart möte ägde rum i Dresden...Den himmelska drottningens ögon genomborrade min själ. Jag grät av glädje och ändå av förtvivlan och dessa tårar smälte isen i min själ."
Sergius Bulgakov om sitt första möte med Rafaels Sixtinska Madonna.

Jag kallade min bok: ETT UNDERBART MÖTE"