Min bror och jag

Vi brevväxlade hela livet. Nu har jag fått hans sista brev.

27 SEPT.2012

"Min lilla finaste syster!
Nu äntligen börjar jag skriva på det brevpapper du så omtänksamt sänt mig!!
Det känns som en glipa av liv öppnats, när medvetandet om skrivandet ljusnade.

Det är fortfarande halvskymd morgon och eklöven utanför fönstren börjar gulna. Jag hinner inte med.
I taket snurrar fortfarande makligt den mobil Ulla gjort av teckningar från både Udden och Blidö.
Jag vet inte om rummet här på vårdhemmet är detsamma som när jag senast skrev till dig. Nu är det fyllt av mina egna målningar från vår sista våning på Trestegsgatan. Ulla och Sverker har fäst dem levande på väggarna runt mig:. Hans Hermansson, Lars Holmqvist o Bertil Almlöf lyfter vår tunga vakenvärld....

Nyss ringde Lalla sitt "Gomorron" från sitt rum en trappa ner. Verkligheten ljusnade....

En liten glimt av min verklighet blev det kanske?Ditt brevpapper lockade- ja, kanske lockar!

KRAMAR!
BERTIL"

Jag önskar jag kunde scanna in hans namnteckning och den lustiga handstilen, som han en gång lärde sig på Zilliakuska skolan i Helsingfors, en  spretig blandning av tryck och skrivbokstäver som var ganska lättläst..

Det har blivit många hundratals brev genom alla år, som  finns att läsa i Liljedahlska släktarkivet i Linköping.  där jag deponerat mina brevpärmar.. Men outplånade minnen av bror min susar och brusar i mitt inre, nu när jag sett honom livs levande för sista gången här på jorden.

Minns du Bertil hur vi låg skavfötters i en koj i båten Oihonna på väg till drömlandet Sverige från Finland, när vi var små? Kommer du ihåg när vi stod på däck,du i en brunrutig liten kappa med armen beskyddande över din alltför livliga lillasyster, som bara ville springa omkring och titta in överallt på den spännande båten?

Vi var på väg till Morfars Ekenäs. Där samlades vi ett dussintal kusiner i flera villor kring vår stiliga Morfar och Mormor som alltid gick med paraply mot solen. Vi lekte och du var som äldste kusinen främst i alla lekar, vare sig det var indianer som skrämde gamla tanter eller varningar mot Svarta gubben på dasset. En gång var du nära att drunkna. Jag stod på Undantagets veranda och gallskrek men Inga.Lill, vår barnsköterska,fick tag i dig sista gången ditt huvud dök upp ur vågorna.
Vi blev förälskade: du i Mojsan vår grannflicka, jag i Rune, som kom med en ros till min 13-åsdag ridande på en häst!
Många år senare sökte du upp Morfars trädgårdsmästare,Swedberg, så typiskt för ditt varma intresse för människor och historia.

Kommer du ihåg tvåvånmingssängen i barnkammaren på Tölögatan 6 i Helsingfors, där vi bodde i den nybyggda vackra prästgården intill Olaus Petrikyrkan? Du har naturligtvis glömt hur du retades med mig genom att hänga huvudet över kanten och låtsas kräkas  så att jag skyndade mig upp och kom med en potta för att hjälpa dej och du bara gapskrattade. Usch då, Bertil, inte får man göra så!

Mamma hade mött Oxfordrörelsen och ville lära oss barn att ha "stillastund"! Jag minns hur vi satt där med penna och anteckningsbok och stirrade på de fyra absoluten: ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. Jag fingrade på en sidenfrans på duken  som hängde ner från mammas runda bord. Bertil satt tyst. Plötsligt slängde han pennan och anteckningsboken i golvet, reste sig upp i sin tioåriga längd och ropade: "Jag kan inte höra Gud så länge INGRID sitter där". !
Det var slutet på våra gemensamma stilla stunder i mammas förmak!

Men jag var inte heller snäll. I gymnasiet  blev  du  kvarsittare och vi hamnade i samma latinklass. Det betydde att vi måste dela  böcker, vilket blev ett prov på ömsesidigt tålamod..En dag hade Bertil tagit latinboken och jag kom för sent  för att ha den. Då passade jag på att slita den ur hans hand just när läraren kom in i klassen. Bertil slog mig i huvudet med boken  och jag skrek,varpå läraren gav Bertil skulden för bråket som egentligen var mitt fel.

Vi tog inte studenten samma dag utan du och andra pojkar som skulle in i det militära fick ta studenten senare. .
Bertil blev inte flygare utan beslöt sig för att läsa till lärare i Uppsala. Det var faktiskt mamma som visat våra brev för en grafolog på besök i Nyköping, som upptäckt Bertils pedagogiska begåvning och rekommenderat läraryrket. Min bana som journalist och kulturskribent hade han också förutsett!

Jag hade redan etablerat mig i Uppsala på Östgöta Nation och tog raskt ledningen över min storebror! Vi hyrde en tvårummare på Johannesgatan 1 och tillbringade några härliga år tillsammans. På nationsdanserna upptäckte jag Bertils dansbegåvning. Vi dansade så mycket och ofta att folk som inte kände oss trodde vi var förlovade.
På gymnasiet i Nyköping hade vi startat en kristen skolförening och nu fortsatte vi med vårt kristna engagemang genom att bli söndagsskollärare i Vaksala, dit vi cyklade varje söndagsmorgon.
Som extra roligt tyckte vi det var att  också öppna en dansskola för några professorsfamiljers barn, bland annat blev Monica och Göran Palm våra elever.
Pappa Samuel Palm var direktor för r Samariterhemmet och när vi var panka och hungriga brukade vi ringa på hos familjen just vid middagstid och glatt förvånade bli inbjudna att dela familjemiddagen. Som om vi inte visste att de just då skulle äta middag!

Sen skildes våra vägar. Du blev socialist och jag fortsatte den kristna vägen som under många år genom MRA (nu Initiatives of Change) ledde mig först till Caux i Schweiz och sedan ut i andra länder. Vi försökte påverka varandra utan större framgång. Jo, en gång lyckades jag få dej att besöka Caux. Anledningen var att jag i en "stilla stund" fått klart för mig att jag varit alltför dominant och bestämmande under våra Uppsalaår och bad dej Bertil förlåta det. Ja, du blev ju förvånad över denna förändring hos din lillasyster, tog tåget och for till Caux för att se om den höll i verkligheten.. Det blev en kort sejour i Moralisk upprustnings fotspår, sen tog socialismen och den nya skolpedagogiken över.

Men breven fortsatte att strömma mellan dej, Bertil och mej! Från Amerika, från England,Schweiz, Tyskland etc. Och du svarade!

På Femtitalet bodde du i Nässjö med Lalla.Ni hade gift er en vinterdag i Vreta klosters kyrka och ni fick många barn. Jag jobbade i Jönköping på Smålands Allehanda och åkte med min lilla blåa Morris Minor varje weekend till Nässjö för att hälsa på.
Jag minns att jag hade synpunkter på er fria barnuppfostran-Jag tänkte att så skulle minsann inte jag fostra mina barn..Men jag hade inga, var inte gift och hade bestämt mig för att jag skulle bli"världens bästa ogifta faster Sabina".
Så blev det inte utan ni blev bjudna på både bröllop, dop och släktträffar till oss i Ölmstad.

På somrarna möttes vi på Udden,  först med P som "gammelfarfar", sedan då vi  vi ärvt  den tillsammans.   Jag kom dit med mina tre små, du med dina fem. Pa fick en så vacker död den 19 juni 1971.Och begravningsdagen 4 juli låg sjön stilla och spegelblank när vi rodde över för att fara till Målilla kyrka. På kyrkogården står den stora stenen med namn på några av Pas bröder. Att läsa dem och höra deras historier  ,sa Lalla en gång, var som att höra en isländsk drapa.Det var skimrande rimfrost när vi kom för att lägga ner Mas kista i samma jord 1985. Du brukade alltid plocka blommor från Udden på Pas födelsedag den 21 juni.Nu får dina söner lägga dit de första tussilagon på din födelsedag den 19 mars..

Jag blev så glad när Sverker skickade denna festliga bild av dej Bertil  när du styr ut på Uddensjön och vinkar till oss! Just sådan var du- på väg, uppmuntrande, frisk och glad..

Dina handskrivna brev fortsatte att komma alla åren, decennium efter decennium., trots telefon och mail. Som pressekreterare i IM fick jag återigen många utlandsresor och rapporterade inte bara till tidningar och hem utan också till dej, Bertil..

Det var alltid roligt att ringa dej. Din entusiasm var uppfriskande. Ja, till och med de senaste samtalen liksom breven fanns den där porlande friskheten kvar. Den som bar dej genom hela livet och som gjorde dej till en så god lärare.
För bara en månad sen träffade jag en kvinna i Stockholm som frågade mig: Har inte du en bror som heter Bertil?
Javisst, sa jag lite undrande.
Åh, sa hon och la handen på hjärtat. Han var min lärare. Han var så underbar.Jag glömmer honom aldrig"
Hon hette Viola och hade gått i skolan i Nässjö - för fyrtio år sedan!
Jag berättade det för Bertil. Kommer du ihåg?
Javisst, sa han och skrattade litet...
Vilket underbart budskap att få, just när man är på väg att sluta ..
.
Bertil gjorde det den 10 november ,omgiven av hustru och tre av sina fem barn

Må du vila i frid och må det evig ljuset lysa för dig,.
din lillasyster
Ingrid

Sabina

Stjärnor i Gränna

En kristallkrona hängde över koret. Profetfigurerna lyfte sina stela armar mot den från altaruppsatsen.
Den började vaja svagt när de första dånande ackorden av Chopins  A-dur polonäs intonerades långt nedanför.Jag rös. Gunnel hamrade på flygeln, men jag befann mig plötsligt som en liten fågel i armarna på en elegant polsk Herr Zarzycki, som bjudit upp mig att med honom inleda den traditionella polska polonäsen som börjar alla danser i Polen. Jag svävade - jo- det var då- väl tio år sedan och en lyckostund.

Efteråt såg jag på den stora kristallkronan, som av kyrkorummet skapade interiören av en ombonad liten sal för kammarspel,en intim konsertsal där det var som på Schuberts tid att två damer spelade fyrhändigt vid flygeln under uppmuntrande leenden till varandra.Toner av Grieg flöt ut ,medan saxofonen gjorde sig redo att förvilla oss med smäktande toner.

En märklig stämning av ljuv mottaglighet för musik trots träbänkarnas hårdhet och det vakande Krucifixet av Eva Spångberg över oss.

Vi tog emot, vi hängav oss.Alldeles särskilt när Helhjärtat sjöng John Rutter och Andrew LLoyd -Webber
Denna kvinnokör av fullvuxna blondiner( en mörkhårig!) har en alldeles säregen aura av mjuk musikalitet som är både sinnlig och jordisk. Deras framförande gissar jag beror dels på en fantastisk körledare(Marianne Jansson) men också på vars och ens speciella musikalitet. De lyssnar på varandra när de sjunger och bidrar så till den musikaliska enheten, som aldrig bryts..Resultatet blir som när man öppnar en vackert dekorerad kinesisk ask och den börjar spela.

I denna vackra kammarmusikafton inrymd i en kyrka, där en värdslig kritallkrona skapade ett annorlunda rum fick vi höra sköna kvinnnor med rykte och begåvning -Frida,Irene, Gunnel , Elin och Lisa samspela med  de begåvade männenCarl Adam,Johan och Erik

Och alla har de sitt ursprung i Gränna.

Och allt detta för Hoppets Stjärna, som arbetar för fattiga, föräldraklösa och hemlösa barn på Haiti och många andra platser.
e
En av deltagarna sa till mig efteråt: "Vi har blivit med barn i kväll." Häpen tittade jag på henne och undrade hur det hade gått till. Maken  visade mig ett kort på en flicka i Haiti: "Vi har ett  nioårigt fadderbarn nu,,en flicka",förklarade han.

Om fler hade fått barn den här kvällen i Gränna var säkert herrarna för Hoppets Stjärna glada.
Det var en "stjärnspäckad kväll för Hoppets Stjärna" som jag skrev på Twitter.

Sabina

Vår Fru av Rosenkransen vid Lepanto

Det var den 8 oktober då turkiska och kristna flottor möttes vid Lepanto. De kristna segrade och hejdade en muslimsk invasion av Europa- Då.
Nu är Europa översållat av muslimer och i Sverige diskuteras för närvarande om man ska tillåt böneutrop från minareten i Fittja. och I jönköping är det ett problem att Islams ord om profeten Muhammed som förekommer i en fredsmässa har strukits av konservativa körsångare. De har inte förstått hur viktigt det är med respekten för varandras religioner och religiösa uttryck!

Detta var något påve Benedikt särskilt framhöll vid avskedet från Libanon, där han lyfte fram just den ömsesidiga resspekten för varandra som kristna och muslimer visat vid hans möten.

Men i dag så minns vi striden vid Lepanto. Då hade den dåvarande påven uppmanat alla kristna att be rosenkransen för seger. Därför firar vi vår Fru av Rosenkransen just i dag.

Och vi sjunger en söt liten sång till Hennes ära:

Som solen strålar i sin prakt
högt över berg och grus
är du Maria klädd imakt
och höljd i gyllne ljus

På månen vilar du din fot
dess skära blir ditt stöd
och vår böner tar du mot
från jordens nöd och död.

Av alla böner flätar du
din rika rosenkrans
och över håret bär nu du
tolv stjärnor i sin glans.

Vi ger dig våra bästa ord
och tusen kära namn
men mera värt än all vår jord
är Barnet i din famn.

I går kväll tändes vårdkasar runt Vättern och kyrkklockor ringde runt sjön. Allt för att rädda denna tusenåriga sjö från att förstöras av flygbombningar med farliga ämnen.
Det är fantastiskt med dessa spontana och vackra manifestationer. Ibland tänker jag att jag skulle vilja se en sådan manifestation- som de lysande lyktorna för Liv häromkvällen - för vår himmelska Moder!

Ballongerna i Libanon

Följer med glädje och beundran påve Benedikts resa till Libanon, det land som den salige Johannes Paulus II älskade och kallade "Pärlan i MellanÖstern". Tyvärr har denna pärlas glans flagnat och befolkningen har lidit både krig och förtryck.
Mot den bakgrunden är det så fantastiskt att följa denna resa av vår nuvarande 85 årige påve, som aldrig tänkte inhibera resan trots att grannlandet Syrien är i inbördeskrig och flyktingar strömmar över gränsen.

I stället kommer han som en "Pilgrim för fred". Han möter patriarker och biskopar och präster från de olika kyrkorna. Han tackar de tusen muslimer som är med och möter honom och manar till fredlig samverkan med de kristna.

Och han samlar de unga i tusental med allvarliga, uppmuntrande och varnande ord. Då möts han av jublande sånger: "Jesus is my joy, sjunger de unga. Even if the enemies torture me. Jesus is my joy. Even if I suffer - Jesus is my joy."
Nog måste det ha värmt påvens hjärta att höra denna sång samtidigt som han på himlen såg ballonger forma en rosenkrans i gult och blått!

Han manade de unga att hämta mod och vittnesbörd från sin tro, att stå emot allt som är mot livet: abort, våld, förakt för andra, orättvisor och krig. Om ni gör det, sa påven, då sprider ni fred!

Han uppmanade dem att inte emigrera. Stanna kvar i ert land trots arbetslöshet och svårigheter. Att lämna landet betyder uppbrott från det ni är rotade i. Libanon behöver er kvar.
Och slutligen manade han till fredligt samarbete mellan muslimer och kristna- Islam och kristendom kan leva tillsammans och skapa fred i Mellanöstern."

Jag tänker på mina vänner från Libanon här i Sverige och mina vänner i Baskintaskolan i Libanon. Gud välsigne dem.Och tack för den välsignade modige påve Benedikt XVI

Sabina

Vallfärder

Det var länge sedan. Den gången låg Europa öppet för mej. Jag drog ut med en speciell karta i handen, en Mariakarta. Målet var att besöka alla platser där den heliga Jungfrun uppenbarat sig. Jag besökte skogar, berg och städer. Stora pilgrimskyrkor och små kapell som doftade hemlighetsfullt av gömda blommor.Jag mötte människor på väg och fick märklig vägledning till nattliga härbärgen.Det blev en bok som heter "Ett underbart möte".Titeln var hämtad ur en dikt men har ändå en viktig undermening. För var gång himlen öppnas och Maria visar sig är det ett underbart möte.

Nu har jag återupplevt en av dessa vallfärder. Två vänner for till Lourdes och jag följde i anden varje dag av deras vandring.. De fick gå upp i bergen och ner till floden. De fick uppleva ljusmässan under stjärnorna och säkert fick de också gå in under det låga tak, där Bernadette en gång bott med sin familj, ett övergivet fängelse,lagom för den som är mycket fattig.

Jag hade bett om en bok som jag en gång ägt och sedan förlorat. en bok som i min ungdom kom ut på svenska samtidigt som en film om boken visades i fyrtiotalets Sverige. Det var "Sången om Bernadette", som gjorde djupt intryck på mig.

Författaren, Franz Werfel, österrikisk författare jagades av nazisterna och flydde till Frankrike. Han gömdes i Lourdes och avgav ett heligt löfte: Om jag överlever kriget och kommer till Amerika skall jag skriva en bok om Bernadette.

Nu har jag åter boken i min hand. Inte på svenska utan på franska. Det kommer att bli en ny upplevelse att möta Bernadette på hennes eget språk. Gärna hade jag läst den på tyska som var Franz Werfels språk och originalets. Men jag är tacksam för att min önskan blev uppfylld och jag vet att kvällarna blir långa.,medan stjärnbilderna "stampar i sina spiltor"..(Tranströmer).

Sabina

Träd som faller

”Alla våra träd kommer gående

            mot oss….

skriver Marianna Agetorp i ”TRÄDSPEGLINGAR(Artéa).

Jag ryser när jag läser dessa rader och ser framför mig hur träden i den gotländska Onjoraskogen börjar gå rakt mot de avverkande maskinerna som  dånande styrs genom det naturkänsliga området.

”Alla våra träd kommer gående

           mot oss

    i tankar bilder toner

  drömmar och inre syner

    Träden som tröstare

       som ljusbärare

    som mörkerslukare”.

Vi är ett naturälskande folk, vi svenskar. Ändå kan sånt här hända. Vi borde veta att träd är heliga. Våra förfäder dyrkade Yggdrasil, världsträdet, som alltid var grönt och vars dagg gav liv åt världen. När träden hotas väcks människorna. Tänk vad som hände för fyrtio år sedan i Kungsträdgården, när almarna skulle huggas ner! Då befolkades de hotade träden av unga trädkramare som klängde sig fast vid grenarna och modigt satt kvar tills de slets ner. Men  i dag sjunger man under de väldiga trädens beskyddande kronor. Almarna står kvar. räddade av den starka känslan för träd som finns i den nordiska själen.

Måtte det bli så i Onjoraskogen också! Jag ser hur poliserna bär bort  en av demonstranterna  - det är en gammal man, som kämpar för sin barndoms skog!

Vi har alla en relation till träd, minnen, upplevelser, outplånliga bilder från barndomen och från resor i fjärran länder Jag ser framför mig de mäktiga regnträden  som lutade över floden Brahmaputra i Bangladesh med grenar  som tycktes  fyllda av mystiska sagor. Heligare än regnträden vid floden är Buddhas Banyanträd.i Indien.  Det var här den unge prins Siddharta slog sig ner efter sin mångåriga vandring för att finna sanningen. Det var under detta träd som sanningen uppdagades för honom. Hit vallfärdar  människor från hela världen Och i vår gästbok ligger ett blad från detta heliga träd, skänkt av en indisk gäst!.

Träd är viktiga för jordens överlevnad, därför planteras tusentals träd varje år i ökenländerna. I Tanzania växer Vi- skogen genom gåvor från Sverige, i Nepal kan man genom IM plantera fruktträd som ska ge fattiga en inkomst. I Jordanien inleder kungen varje års plantering av tusen träd genom att välja en plats, där han själv ska sätta spaden i jorden med årets första träd. Den gången kung Hussein valde IM:s nybyggda by Sweileh utanför Amman var jag med. Alla närvarande fick  en lapp med vackra ordspråk om träd i handen. Ord om träd som ger skugga mot ökensolen, ord om träd som står planterade vid vatten dit hjorten kommer för att dricka.

 I Sverige har vi inte ordspråk men dikter om träd.

När jag kommer hem igen till ekarna och björkarna som omsluter vårt hem är det dessa rader av den finländska diktarinnan Edith Södergran som finns i mitt hjärta:

”Min barndoms träd stå jublande kring mig, o människa!

och gräset hälsar mig välkommen ur främmande land….

Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona

Nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,

nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå,

en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand”

Ingrid Ydén Sandgren

Kvinna och judinna

"Edith ville gärna undervisa vid något universitet. Två ting var emot henne. Hon var kvinna och judinna" Citatet hämtar jag från biskop Anders Arborelius OCD biografi om Edith Stein ,( Karmeliterna, Norraby, 1983)
I dag har hon fått en unik position som en av fyra kvinnliga skyddshelgon för Europa.. Hennes livsöde är betydelsefullt för Europa; hon är både kristen och judinna, både lärd och mystiker, kännare av Tomas av Aquino och Johannes av Korset, Kyrkans två stora filosofer och mystiker.

"Den som inte lyckas nå fram till sig själv finner inte heller Gud eller det eviga livet.
Eller rättare sagt: den som inte finner Gud finner inte heller sig själv och det eviga livets källa, som väntar på honom i hans eget innersta.

Edith föddes i Breslau, nuvarande Wroclaw, i en from judisk affärsfamilj. Moderns allvar och tro präglade familjen men Edith var från början en sökare, om ständigt ifrågasatte allt och detta frågande ledde till slut att hon bekände sig som ateist. Filosofistudierna ledde henne till den tidens store filosof Edmund Husserl.Hon blev en av studenterna i hans nära krets och avancerade.

Vad Edith skrivit om kallelsen är intressant: "Att ha en särskild kallelse är inte någon speciell utmärkelse, som ges åt några få utvalda, vilkas namn bevarats åt världshistorien. Varje människosjäl är skapad av Gud, var och en får i Honom den prägel, som skiljer henne från andra. Och i hennes personliga särart har en kallelse till ett handlande, som passar till hennes person, skrivits in i förväg."

För Edith hade Gud berett en märklig väg från förnekelse till martyrium.

Oförglömliga är hennes ord , då hon hämtades av Gestapo i Karmelitklostrt  Echt,Holland.
Hon tog sin syster Rosas hand och sa tydligt: Kom, så går vi för vårt folk."
I det ögonblicket identifierade hon sig med det judiska folket. Hon var inte längre professor,författare, karmelitnunna, Hon var det hon fötts till: judinna.

Behöver man säga mer om henne denna dag då hela Kyrkan firar henne med tacksamhet och vördnad.
Martyriet var hennes särskilda kallelse.
Troligen var det den 9 augusti då hon fick gå in i Döden iAuschwitz. Kanske med ett skrämt litet barn i famnen. Kanske med armen om en förtvivlad mor. Några minns hur ömt hon tog hand om både mödrar och barn under väntetiden i Amtsfort.

"Det finns ett tillstånd av vila i Gud...Om jag överlämnar mig åt det, uppfylls jag efter hand av nytt liv...skrev Edith,Teresa Benedicta av Korset - och vid dödens port, hade hon funnit denna vila i Gud, som gav nytt liv-
Sabina

Rosornas sommar

Blommornas drottning står brud i vår trädgård. Jag möter henne varje morgon och böjer mig över hennes doftande brudklädsel.Hon är skön, denna brud, skönare än rosen i Jeriko. >Den har jag aldrig sett, men de som sett den bibliska rosen försäkrar mig att det var inget särskilt med den. I den heliga Birgittas hymn till Maria blev den ändå något jämförbart. För inte ens Rosen i Jeriko kunde jämföras med den heliga Jungfruns skönhet. Och då var det en skönhet av inre slag, en dygdernas skönhet...och vem av oss äger ens en enda dygd värd att kallas skön ?

Det har blivit lite tunt med bloggandet i sommar. I stället har jag följt en annan blogg på nätet. En blogg som fått mig att fundera.
Carolas blogg.
När jag började följa henne höll jag själv på att läsa boken om henne, "Främling" och hade ett nyväckt intresse för denna märkliga person, bortom hennes musik, som jag verkligen tycker om. Två gånger har jag på Elmia upplevt hennes "Jul i Betlehem" och blivit djupt gripen. Vad skulle jag nu få veta genom att läsa vad hon själv skriver?.
Hon ursäktar sig med att det är första gången hon bloggar. Det är alltså ingen spökskrivare.
Och jag har blivit väldigt förvånad. Lite skamset söker jag mig till hennes Twitter varje morgon, sedan jag själv levererat min lilla tanketwitter. Och häpet har jag fått blicka in i en barnsligt lycklig nybliven "mamma," som leker med sitt barn och lever ett enkelt sommarliv med vänner och gäster och resor och berättar a l l t. Öppet, enkelt, chosefritt!
Charmerande och mycket överraskande!
Inte ett ord om musik. Ingen liten trall. Bara "älskade Zoe", ,lilla sötnosen, etc..

Carola Häggqvist har alltså adopterat en liten flicka från Sydafrika och det är Zoe med sitt krulliga hår, sitt glada leende och sina barnsliga poser och söta klänningar.

När jag nu omkring en månad har följt Carolas blogg förstår jag varför jag inte har några efterföljare som läser mina bloggar. Carola har fler än 1000!
Hon öppnar dörren till sitt hem - i sommar är det husvagnen. Hon bjuder in oss i poolen och vid myskvällen med tända ljus och god mat. Hon berättar om vad hon och Zoe och alla hennes vänner för.

Det gör inte jag.
Jag bara berättar om helgon eller politik eller böcker . Kanske jag borde skriva om oss, om Rosenlund, om våra måltider, om katterna och hunden?
Kanske?
Skulle fler vilja läsa vad jag skriver då?
Jag ska byta namn.
"Rosen i Rosenlund"

Svunnen skönhet

Det var en gång en brud. Om denna brud har jag skrivit många gånger. .
"Vad du är skön, min älskade
vad du är skön!"
viskar brudgummen
och bruden svarar:
"Jag är ett ringa blomster i Saron,
en lilja i dalen....
 Den vackraste visan om kärleken har skrivits i Bibeln, där dessa rader hämtats.

Men den brud jag tänker på har förlorat sin skönhet. Jag har mött henne varje morgon på väg till skrivstugan.
Min vita Madame Charpentier, översållad av vita doftande rosor.
Blommor formade som runda barnkinder. Doftande som en parfymeriibutik i Paris!

En dag märkte jag en förändring.. Det lysande vita hade grånat, blivit skrynkligt.Rosorna var på väg att förlora sin fräschör. Åldern hade kommit i fatt dem.
De följande dagarna gick det snabbt. Jag knipsade bort de skrynkliga fula och nervissnade skönheterna men nästa dag var där ännu fler och en dag måste jag erkänna: detta är naturens gång.
Också jag var en gång den fräscha bruden med slät hy och runda kinder,doftande av sol och vind och ungdom.
I dag är jag som den vissnade rosen. Skrynklig!

Men också en vissnad ros kan ha en viss skönhet. Jag brukar ta med mig hem från den neokatekumenala Mässan  där altaret  alltid smyckats med rosor, en eller två rosor. Några dagar står de upprätt i en vas,sedan faller de och jag lägggr dem för att torka på ett fat.. Nu återfår de en viss skönhet.Ju äldre de blir, desto vackrare. Kan det vara så med ålderns rosor? Kommer jag att få en annan sorts skönhet en dag?

Brigitte Bardot var en gång ung och sprudlande vacker. Så åldrades hon, blev aktiv politiker,lämnade sitt skönhetsliv bakom sig. En dag flög hennes ord ut över v ärlden:
"Jag älskar mina rynkor. De berättar om mitt liv."

Ingrid Bergman var på fyrtiotalet den rena orörda skönheten. Men också hon åldrades. I stället för älskarinna fick hon spela mamma. Och allra sist Golda Meyer, den åldrade premiärministern i Israel. Då visade hon sanningen i sitt ansikte. Och hon var vacker som en torkad ros.

För någon tid sedan visades en dokumentär om Marlene Dietrich i TV. Jag kom in sent och råkade se några bilder på den gamla stjärnan. Kände inte igen henne. All glamour var borta. Bara sorg stod skrivet i hennes ansikte, som blivit likt en av Madame Charpentiers skrumpnade rosor i min trädgård.

Så är det. Skönheten förgår. Om inte Sarons lilja också äger en själ blir hon bara en vissnad blomma att kastas bort.
Men när jag minns min mamma så skimrade hennes ansikte ljuvligt ännu i 85 års åldern.
Det kanske är så att ju äldre man blir desto genomskinligare blir huden och det inre livet - om man har ett sådant- skiner igenom- inte som ungdomens glittrande skönhet, inte som ålderns skrynkliga spegel - utan kanske som en glimt av evigheten, som vi bär inom oss.

Se på detta porträtt av diktarinnan Nelly Sachs..Hon fick Nobelpriset i litteratur, sedan hon på ett oförglömligt sätt tolkat smärtan av det judiska folkets Shoa. I hennes anletsdrag står ångestens smärta skrivna, oändligt sköra i sin skönhet.

Sabina
Må jag kunna åldras med en glimt av evigheten bevarad...

Augusti sommar

För en vecka sedan skrev jag en juli-blogg om rosor.
Den har försvunnit. Det är som i en deckare när de söker efter en fil och letar lösenord. klick klick. Och plötsligt - naturligtvis- lyckas de hitta det gömda lösenordet och allting uppdagas.
Så ej här i denna gömställenas föhräxade värld.
Nu förlitar jag mig återigen på Eileen som ska komma tillbaka till sommar-Sverige den 9 augusti för att hitta mina paniska rop på hjälp på sin arbetsdator.
Kanske kommer hon på min födelsedag?
Då lämnar jag alla gästerna i trädgården omsvärmade av bin och honung för att  med förnyat hopp leda henne in i förtrollningen på mitt skrivbord.

Jag litar på henne.
Påminner om en vikig bön som Jesus överlämnade år 1930 i Polen till en lyhörd nunna,den heliga Faustina Kowalska.
Han visade sig i en märklig syn för hennes inre ögon - där stod Han, Mästaren- med utsräckta armar och strålar från hjärtat - det Heliga Hjärtat - och hon hörde viskningen:
Jag litar på dig, Jesus
eller på det språk han talade med henne: Ufam Tobie,Jeszu

Sen dess har millioner människor sett denna bild av Jesus och upprepat de tillitsfulla orden: Jag litar på dig Jesus.

Hoppsan, nu glider jag in i min religiösa v ärld igen. Jag hade ju bestämt mig för att vara mera personlig, berätta mer om livet i Rosenlund, om vilan på bänken vid lavendelblomstren och den soldyrkande Faxe -
men hur jag än gör dyker Gud alltid upp  igen
Han är ju Skapelsens Herre.
Jag tänker på Honom när jag ser det fina mönstret i blommornas blad, när jag känner doften från rosor och violer

Hur skön när skapelsen i varje åder
 sig förråder
hur skön då måste själva källan vara-
den evigt klara!

Jag har b örjat läsa Carolas blogg på Twitter
Detta är vad min försvunna blogg handlade om.
Hon har tusen efterföljare. Jag har fyra.
Så jag tänkte. Om man bara gör som hon, är personlig, barnslig, förtjust, exponerar sig dag och natt i en husbil med nyadopterade afrikanska lilla Zoe - kanske jag får tio efterföljare?

Men det är nog inte så det går till.
Jag måste vara mig själv. Sabina
 det är jag

Johannes Döparen

Idag är det den 24 juni.  Vår son Johannes döptes i Ölmstads kyrka denna dag  1963. Mamma hade tagit med sig vatten från Jordan som hon diskret hällde ut i Mäster Bestiarius dopfunt från elvahundratalet.Morfar Sven ,prosten från Nyköping, döpte gossen i Faderns och Sonens och den Helige Ande och han fick också namnet Erik. Inte efter den helige Erik, som jag knappt kände till på den tiden utan efter Morfars bror som också var präst. Kanske hoppades vi att han skulle bli präst.
 Han blev Taizébroder. Och när minnet av detta dop nämndes i Sankt Francuskus Mässa och han blev inkluderad i församlingens och prästernas böner satt han i luften i ett flygplan på väg till Bangladesh, där Taizébröderna har en liten kommunitet, som arbetar bland fattiga muslimer, hinduer och kristna, bland gatubarn och handikappade, bland unga och gamla och kristna av alla denominationer från katoliker till baptister. Ett rikt liv.

På bordet i salen låg en samling predikningar av Kaj Munk. Den innehöll texter från hela kyrkoåret och jag bläddrade fram till Johannes döparen och fängslades omedelbart av hans korthuggna ofta dräpande satser. Ja, visst känner man igen en diktare, när han predikar. Och jag mindes att det berättades från Vederslöv, att när Kaj Munk såg parkeringsplatsen utanför den lilla lantkyrkan där han var präst fyllas av flotta bilar fråKöpenhamn och förstod att de kommit för at titta på - inte höra - den berömde diktarprästen,så gick han upp i predikstolen, slog upp bibeln, läste dagens text och sade AMEN.Det blev ingen predikan den söndagen."Detta är Guds Ord," sa diktarprästen och gick ner från predikstolen

Om Johannes Döparen hade Kaj Munk en hel del salta ord. Predikan hölls år 1942, då Danmark var ockuperat av nazister och det kunde vara farligt att predika.
"Johannes var en oförsiktig man", började Kaj Munk.
Han trodde på Sanningen.
Kung Herodes levde i hor. Döparen gick  till honom och sa , att det skulle han sluta med.
Han riskerade sitt liv genom att göra det.Och än mer. Han riskerade att starta ett uppror eller framkalla motstånd. Ja, det kunde gå så illa att romarna blandade sig in i det hela.
Varför teg inte Johannes? Det hade varit mycket klokare och mera hänsynsfullt.
Ja, eller skulle det?
Johannes var fylld av en brinnande Tro. Tron på att Sanningen är till för att sägas.
Den här historien om Johannes Döparen tilldrog sig i ett land för länge sedan.. Men den utspelas också i Danmark 1942.Ty också i vårt land finns det en Herodes som vänslas med främmande gudar,Herodes hade naturligtvis hittat på många ursäkter för sitt lagbrott. Och så kommer denna buffel  från öknen med något så dumt som Sanningen och vill sätta pannan mot Muren och välta omkull hela den byggnad som Herodes med möda hade byggt upp.Det är värt att lägga märke till att Döparen inte börjar diskutera med denna listiga orm.Han nöjer sig med att förklara för honom: "Du har inte rätt att äga henne"
Johannes kom med Rättfärdighetens yxa..Herodes var bara en liten gren på Orättfärdighetens stora träd.Men stor eller liten. Domen hade fallit.Kvisten måste huggas av.
Herodes,  Herodes, är du en sån dum torsk, att du kan tro att du tjänar Livets goda makter genom detta onda spel - att du kan inbilla dig att det leder till någonting annat än en undergång i Helvetet för dig och för ditt folk?
Och nu, Ni mina Landsmän som kastats i statens fängelser för att ni kände er kallade att tala Sanningens röst, jag ber Gud att ni må vara starka och tro att ni  gjorde rätt när ni följde  er känsla. Men om någon av er blir osäker och tvivlande, så förlåter jag er på min Herres vägnar, så som Han förlät Johannes. Ni ska veta, att Han kommer att döma er efter att ni modigt trädde fram för Sanningen sak medan andra teg, och ni ska veta att ni har varit med om att skapa en handling ur vilken en sund framtid kan växa. Och här ifrån Kyrkan ska det sägas till er: Sanningens Herre har låtit sitt ansikte lysa över er, Han give er sin fred." Amen

Gestapo besökte ofta Vederslövs kyrka med den frispråkige Kaj Munk. Och en  kväll i januari  1944 fann man diktarprästen skjuten i ett dike.Det var på Trettondagen  och han hade haft föraningar.
Jag minns den kvällen när pappa kom in i köket,vit i ansiktet och med tung röst sa till oss:" Kaj Munk är död. Dom har skjutit honom. ."
Men hans ord lever än och utmaningen att stå för Sanningen har många andra följt i den historia som följt efter.Man behöver bara minnas en annan diktare: Solsjenitsyn, vars ord  i det försenade Nobeltalet blivit klassiska: "Ett ord av sanning kan rädda världen"

Sabina

Twittervägen

Varje morgon går jag ut på Tvittervägen. Har du hört talas om den? Låt mig berätta!. Det är en autostrada som sträcker sig runt hela jorden. Den ringlar genom städer och byar, länder och hav. Trängseln är stor, människor dyker upp och försvinner. Okända blir nära vänner. Gamla bekanta hörs av och tar kontakt. Det är ett ständigt pågående samtal med många överraskningar.

Varje morgon känns det lika spännande. Vem ska jag möta? Vem har läst mitt kvitter? Vem har svarat mig och vem vill sända ut mitt kvittertwitter till sina vänner?
En morgon syns inga vänner, bara okända namn. Twittervägen har buktat runt en kulle. Nyss var jag i Jerusalem. Nu är jag i Rom med mina nyfunna vänner Birgitta och Ulf. Vart är jag på väg nu ?

 I dag, på  pingstdagen  hörs många röster.
Det susar  överallt om den helige Ande. Det är som om en stormvind gått rakt genom alla dem som är på väg. Den ene tolkar pingstdagens budskap på engelska. Den andra reflekterar över vad den helige Ande gör med oss människor. En tredje ser den Helige Andes verkan i samhället och politiken.
Jag får lust att stämma in, och det som faller mig in är att den heliga Birgitta var fylld av Anden. Hon som skrev: "Herre, gör mitt hjärta brinnande av din kärleks eld så att allt det som står dig emot blåser bort som aska i rykande storm"
När jag ber denna bön med henne ser jag framför mig tjänsteflickorna på Ulfåsa slott som går ned till sjön för att sprida ut askan i "rykande  storm". Askan från de stora spisarna på slottet Ulfåsa där Birgitta bodde med sin make Ulf och sina åtta barn. Och den lilla andefyllda Birgittabönen fick spridning på Twittervägen!

Jag möter Anders och Andreas, Joel och Benjamin, Bengt och Sven, David från Israel och Birgitta som var i Jerusalem och vittnade och nu vittnar i Rom. Fast i dag lyssnar hon på påve Benedikts predikan.i Sankt Peterskyrkan.
Genom Vatican News får jag höra det senaste om påvens otrogne betjänt som stal hans brev och skickade ut dem till medierna. "Han som åt mitt bröd ,lyfter nu mot mig sin häl" står det i  Psaltarpsalmen 41 och man sörjer med den gode och kloke påven att också han skall bli förrådd av "en av sina egna".

I går var det Melodifestivalen och en ny stjärna exploderade på stjärnornas himmel: LOREEN- Naturligtvis ekade röster på Twittervägen om Loreen." Rätt låt". "Sveriges stolthet". "Äkta etnisk svensk" etc
.
Första veckan jag gick på Twittervägen handlade allt om pastor Jean från Kongo. Det var spännande att uppleva hur många som engagerade sig, hur kunskap spreds om hans öde, hur man fick följa honom från avvisningen till Kongo, genom tortyren och flykten från fängelset i Kongo  fram till återvändandet till Sverige..
Jag förstod att Twittervägen också är ett redskap för rättvisa. .Kan ett blir redskap för Livet också? I dag skrev jag om den stora marschen för LIVE- pro-life- som genomfördes i Rom den 13 maj, då 10000 människor gick från Colosseum till Sant Angelo, en vandring på några kilometer med plakat och banderoller för att rädda ofödda barn.
Jag hoppas den lilla nyheten ger gensvar.
Följ mig på Twittervägen. Där väntar nya bekantskaper, nya kunskaper och  vidgade horisonter!

Sabina

Det kungliga dopet

Hela Sverige har jublat. Majsolen behagade lysa över Stockholmsström, över alla barn som samlats på Skansen, på alla festklädda damer med fjädrar i små pillerburkar, på uniformer och vidbrättade hattar - över kung och drottning, kronprinsessa och prins. På liten tremånadersbaby med nyfikna stora mörka ögon och en bestämd liten mun.
Det var hennes Dopdag.
I vårt sekulariserade land var det viktigt att förklara för folk vad ett dop är. Därför hade varje tidning med självaktning låtit någon kyrklig eller historiskt kunnig person förklara dopets innebörd
Så ock Jönköpings Posten.
Naturligtvis fick den nye biskopen i Växjö Stift föra pennan under den braskande rubriken:"Älskade omdiskuterade ritual. Dopet För:
Och för säkerhetsskull hade även en motståndare till dopet,en humanist, inbjudits att bidra med åsikten:
Dopet: Mot.
Det hade inte behövts. För vad biskop Jan Olof Johansson presterade var ingen förklaring utan bara allmänt prat. Efter att ha läst biskopens kria skulle det varit meningen att man hade förstått att det var en viktig kristen högtid, att dopet innebär att barnet införlivas i Jesu Kristi kyrka och välsignas i den heliga Treenighetens namn.
Om detta stod intet.
Däremot menade biskop Jan-Olof Johansson att "Genom dopet firar vi  och välkomnar ett nytt liv och tackar Gud för det livet."
"Dopet blir både en trygghet och ett sätt att förstå sitt liv som ständigt vill förnyas"
Vad är det för snack?
 Slår jag upp Dopritualen i Svenska Kyrkans Psalmbok får man lära sig att"Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom. Därför har han sänt sin son, Jesus Kristus,för att rädda oss från det onda.
Genom dopet föder han oss till ett nytt liv, för oss in i sin kyrka och ett liv i förening med honom."
Och när prästen - här var det ärkebiskopen - tecknar korsets tecken på  barnets panna, mun och hjärta,säger han:
"Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig (Estelle)att vara hans lärjunge."
Ord ur Evangeliet lästes. Bön över det nydöpta barnet lästes.Trosbekännelsen lästes psalmer sjöngs..
Estelles dop - "Älskade och omdiskuterade ritual " var kort sagt helt  en tydlig kristen högtid.

Jag hoppas att detta gick in i hjärtat hos de skönklädda damerna från hov, riksdag,societé och hos herrarna i jacket och uniform.. Sveriges blivande drottning är nu en Kristi lärjunge, en medlem i Kristi kyrka, eller den lilla enklav som heter Svenska kyrkan.

De som läste biskop Johanssons ytliga artikel på morgonen måste ha blivit överraskade om de följt den högtidliga ceremonin på TV.
 Här fick svenska folket en vacker lektion i dopets mening. Och den lilla Estelle med sin klara blick tycktes ha förstått varenda ord och gest!.
Välkommen in i den världsvida kristna kyrkan,prinsessa Estelle!

SABINA

Sköna maj välkommen

Man tror knappast att det är sant. Att det är sol, och sol som värmer, Att det bara är en lätt vind,. ingen vind som kylar. Att det finns blommor överallt, överallt! Säg var kommer de ifrån ? Hur har de kunnat lura under lövhögarna så länge och vad fick dem att sprätta upp jord och kvistar och gräs och bara stå där i morgonsolen - blåsippor, vitsippor, violer, scilla och stjärnblommor,blåögda, vitkragade, många och nära - i backarna, i skogsänden, på gräset, under buskarna, vid vägarna.
Åh, Skapelse, hur jag prisar Dig - välsignad är Du och skönast är Broder Sol som ger oss ljuset och dagen
Mäktig är du och om Dig,du Skapelsens Herre, minner du!

Ja, det bara väller fram, liksom vårens sånger som jag nu börjar middagsbönen med: Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
Solen kysser liv i skog och sjö...

Ja, orden är så bekanta, så inlevda år från år att de bara tränger sig fram spontant när allt omkring en vaknar.
Och ändå missade vi både vårsång och brasa i går kväll. Det var inte på den vanliga platsen vid Ölmstads kyrka och när vi styrde mot Allianskyrkan  så tycktes backen för hög och lång dit skylten "MAJBRASA" pekade så vi sa: Vi åker hem,vilket vi gjorde.

Så mycket har hänt sen jag skrev sist. Det var under påvens resa till Mexico och sen for han till Cuba, där den svarta Madonnan fyllde 400 år, vilket var en anledning att fira. Gamle Fidel Castro hade bett att få träffa il Papa åtminstone femtonminuter - det var en ödmjuk bön från en gammal stridskämpe, som hållit sitt folk i ett järngrepp alltför länge. Han fick en halvtimme och bad påven skicka honom böcker, andliga böcker! Vad är det man säger i Sverige? "När Fan blir gammal, blir han religiös" I varje fall lovade broder Castro att folket skulle få en fridag  under Stilla Veckan: Långfredagen. Men den ateistiska regimen har lyckats utplåna ganska rejält gamla kristna traditioner och helgdagar så många undrade:: Varför ska vi få ledigt på Långfredagen?

När den Salige Johannes Paulus besökte Cuba stod Madre generalissima Tekla Famiglietti där och bad om tillåtelse att få öppna ett birgittinskt kloster på Cuba. Påven stödde, Fidel Castro sa ja och han fick en kram av den ståtliga generalabbedissan. Det är sant, jag har sett bilden!
Och nu verkar den heliga Birgittas döttrar i Cuba och sprider inte bara Livets bröd utan också bröd för magen till många fattiga som de möter.

Det som upptagit mina tankar mycket de senaste dagarna är rapporterna från Norge, där rättegången mot mördaren från Utöya,Anders Breivik börjat.. Som ett sätt att hantera sorg och bitterhet bröt en äkta norsk sång fram som heter "Barn av Regnbuen". Den skrevs för några år sedan av en sångaren  Lillebjörn Nielsen och blev mycket populär. Nu sjunger folk den med rosor i händerna för att genom orden och rosorna visa sin vilja till fred och försoning och sammanhållning. Det är mycket märkligt och gripande. En sång vars svallvågor rullar upp mot stenväggarna av huset där rättegången pågår, en sång från Norges hjärta mot ett hjärta fyllt av hat.
Skall detta hjärta kunna brista ?
Här är orden:

En himmel full av stjerner.
Blått hav så langt du ser.
En jord der blomstrer gror.
Kan du önske mer?

Sammen vi ska leve,
hver syster og  hver bror,
små barn av regnbuen
og en fredlig jord..

Men si det til alle barna!
Og si det til hver far og hver mor.
Ennå har vi en sjanse
til å dele et håp på jord..

"Och Gud sade: detta  skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er och alla levande varelser på jorden...Min båge sätter jag i skyn..1 Mos.9:13..

Det är alltid en hisnande upplevelse när man efter en dag av sol och regn plötsligt ser en strålande mångfärgad regnbåge välvas över jorden. Guds tecken i skyn ! Nu välver sig denna regnbåge av frid och försoning över det norska folket medan ondskan står inför domaren, så som den en gång skall stå inför den Högste Domaren vid tidens slut.

Sabina

Viva Cristo Rey

Påve Benedikt står framför en mikrofon som han rättar till flera gånger. Bakom honom hörs jubel,barn i tusentals viftar med flaggor,ropar, sjunger, jublar. Det är Plaza del Paz i Mexico, en historiskt symbolisk plats, där den 22 meter höga Kristus minner om Mexicos kamp för sin tro.
 Det var under diktatorn Calles regering, 1926-1929, som folket reste sig, när klostren stängdes, präster mördades och Calles försökta förvandla  katolskt land till en sekulär stat.
Nyligen har en film om denna folkliga kamp publicerats, som i gripande historiska scener skildrar martyrernas offer för att bevara tron.
Nu står påve Benedikt framför barnen i Mexico och försäkrar dem att de står hans hjärta nära, att de behöver skydd för det onda, för lidande,svårigheter som drabbar dem, och att Kristus och Kyrkan skall skydda dem.
Åh, så de jublar! Ett vattenfall avröster avbryter ständigt påvens lugna melodiska tonfall.
Jag har försökt följa med denna långa resa via inslagen på Twitter och fått reda på härliga ögonblick. Till exempel flög påven över många länder och passade på att varje gång flygplanet passerade ett land - Italien, Frankrike, England, Grönland, Irland, Amerika, skicka en hälsning till landets statschefer - drottningar och presidenter. Välsignelse flödade ut från vingarna och ner genom molnen! En himmelsk syn!
Så steg han i land,nerför trappan ut på den röda mattan, en av världens mäktigaste men också mest ödmjuke. Vad säger han: Jag har kommit som en pilgrim med tro, hopp och kärlek..
Ja, låt oss göra som påve Benedikt när vi besöker våra vänner. Låt oss komma med "tro, hopp och kärlek"

Gabriela Mistral, nobelprisvinnare i litteratur 1945, skrev en dikt som jag vill citera

Hur människor gav mig vatten
jag f'äste på minnenas blad...

I Valle del Rio Blanco
vid Aconcaguas bad
jag rusade fram att dricka
ur piskan av en kaskad,
som sprudlade hård och yvig
men bröts och blev vit och tunn.
 Jag tryckte min mun mot strålen,
och tre dar blödde min mun
av brännande heligt vatten
från Aconcaguas brunn.

På Mitlas slätter en marschdag
av syrsor och sommarglöd
jag böjde mig över en källa.
En indian gav mig stöd:
han höll som en frukt mitt huvud
med båda händerna fram.
Så länge jag drack av vattnet,
hans huvud mot mitt jag förnam.
Då slog som en blixt mig tanken,
att Mitlas ras är min stam.

Jag föll på ön Porto Rico
en blånande middagsstund
till ro av böljorna vaggad
i palmernas mödrarund.
Då höll för min mun en flicka
en kokos med vatten som lön.
Av palmernas modersvatten
jag drack som en dotter från ön.
Ej kropp eller själ har smakat
en dryck som var hälften så skön.

Mor räckte i barndomshemmet
mig vatten med tålig hand.
Jag såg från en klunk till nästa
hennes blick över krukans rand.
Allteftersom krukan sänktes,
steg panna och ögopar.
Mitt väsen har kvar denna vågdal,
hennes blick och min törst är kvar.
Det kallar jag evigheten,
att allting är som det var.

Av sättet att ge mig vatten
står människans bil för mig klar...

Gabriela Mistral: "Beber" ur Tala
övers. Hjalmar Gullberg:"Sången om en son"
Norstedt,1945

I dag tar jag fram boken om en av Mexicos martyrer,Padre Miguel Pro, som Sankt Eriks bokförlag gav ut för några år sedan. En spännande historia om en hängiven jesuit, som trotsade förföljarna på ett lekfullt sätt men till slut blev skjuten den 27 november 1927. Inför exekutionspatrullen ropade han:" Jag förlåter mina bödlar. Viva Cristo Rey"

Sabina

Bokstäver som blir ord

Bokstäverna häpnar
över mina försök
att sammanföra dem
till ord och mening..
........
Dikten berättar
 för läsare och lyssnare
om yta och djup,
tydlighet och gåtfullhet

Just så är det, tänkte jag när jag fångades av de här korta raderna i Smålands Författarsällskaps nya bok "Lyrik från Småland". Jag kände mig nästan yr av glädje över den täta åhörarskaran på Värnamo bibliotek , när vi firade femtio år .En liten skara, men ivern och entusiasmen över ord och vad ord kan betyda fyller oss alla.
Vi är ingen Akademi, inget "illustert" sällskap, ingen from förening, men vi är något alldeles speciellt - vi skriver allihop. Vi skriver och kämpar och och publicerar. Dikter, noveller, romaner, hembygdshistoria - allt som intresserar oss och som har en lyssnar och läsarskara - stor eller liten, det kvittar- orden ska ut - vi är ordens mästare , berömda eller okända, det har inte med saken att göra. Vi är alla kallade att vara skrivare, att leka med orden eller som Kjell Olof Bohlin från Aneby skrivit i ovanstående dikts andra strof:
Meningarna leker
när de blir uppställda
som rimmade rader
eller orimmad vers.

Det var en gråmulen dag men Biblioteket värmde, återseendet var gott, vi som hälsade på¨varandra från Smålands alla yttersta kanter - förmedlade det gemensamma kallets hemlighetsfulla strömmar oss emellan.
Och när Berndt Lindqvist öppnade den vackra boken med sitt tänkvärda lysande blå omslag av Sven Ljungberg "Bolltistel" vibrerade alla böcker i hyllorna och suckarna flög lätt genom bänkraderna.
Berndt tittade spefullt över sina glasögon och bläddrade i boken. Han plockade "bolltistlar" med leendet i mungipan, och fick de som medverkat att lätt rodna vid uppläsningen av dikter om sommar, svarta dokument eller katedraler av syrener.
Lennart Sjögrens bild av obebodda öar, Yvonne Teiffels ironi om gäspningens förödande konsekvenser för romansen Erik Lindfelts" fågeldikt"   om lövsångaren som inte tystades av snöyran, Carin Rickardsons spegling " av saknad och längtan
Livets attribut.."

Vi har varit i de stora poeternas sällskap: till sällskapets tidigare medlemmar hörde en gång Karl Vennberg, Vilhelm Moberg,  Alf Henriksson, Ragnar Thoursie...

En diktare som inte lämnade Sällskapet förrän döden tog henne var Ulla Olin, initiativtagare och ständig medlem,långvarig ordförande, stor diktarinna, berömd och hyllad mot slutet av sitt liv.
Hon var med som osynlig gäckande gestalt denna eftermiddag och finns med i den nya boken som en självklarhet.
Efter maken Nils Gustavs död förde hon i dikten en ständig dialog med honom:

"Vi skulle ha läst Tranströmer tillsammans i dag
om du inte för tio månader sedan hade lämnat
din plats  vid köksbordet och i vardagsrummet..".
ur "Eftervärme" av Ulla Olin,1990.

Resten av den gripande dikten kan du läsa i den nya boken "Lyrik i Småland", utgiven av Smålands Författarsällskap. Skall finnas i bokhandeln. Läs mer på författarsällskapets hemsida:
www.:forfattarsllskap.se

SABINA
 -

De tio budorden - mänsklighetens framtid

Söndagens text om Mose möte med Gud på Sinaiberget får mig alltid att plocka fram  ett papper som jag sen många år alltid har med mig i bibeln. Det är utdrag från det tal som den salige påven Johannes Paulus II höll när han under millenieåret vallfärdade till Sinai berg för att hugfästa minnet av detta viktiga möte mellan Gud och den människa Han hade utvalt som Israels befriare.
Det är en text som är både poetisk och profetisk.

Lördag morgon den 26 februari 2000 gjorde påven Johannes Paulus II sin länge efterlängtade pilgrimsresa till Sinai, berget där "Gud avslöjade sitt namn".
Där sade han bl.a.:

"Hur många har inte kommit hit före oss. Här slog gudsfolket ner sina tältpinnar, hit flydde profeten  Elia och tog sin tillflykt i en grotta, hit fördes martyren Katarinas av Alexandria kropp till sin sista vila.. Ja, genom århundraden har skaror av  pilgrimer vandrat upp till "längtans berg" (för att citera Gregorius av Nyssa) och här har generationer av munkar vakat och bett. Ödmjukt följer vi i deras spår till den heliga mark, där Abrahams, Isaks och Jakobs Gud befallde Moses att befria sitt folk.

De tio budorden skrevs på sten men innan dess har de skrivits i människohjärtat som den universella moraliska lagen giltig i varje tid och på varje plats. I dag utgör de tio budorden den enda sanna grunden för individers, samhällens och nationers liv. I dag som alltid är de mänsklighetens enda framtid. De befriar människan från egoismens, hatets och lögnens destruktiva krafter...Att hålla buden är att vara trogen Gud men också att vara trogen sig själv, sin gen natur och djupaste längtan.

Vinden som ännu idag blåser från Sinai påminner oss om att Gud vill vara ärad i och genom sin skapelses växt. Samma vind bär med sig en enträgen inbjudan till dialog mellan efterföljare till de tre stora monoteistiska religionerna i deras tjänst åt mänskligheten.

De tio budorden är frihetens lag, inte friheten att följa våra blinda passioner utan friheten att älska, att välja det som är gott i varje situation även om det kan innebära en börda. Det är inte en opersonlig lag som vi lyder; det som behövs är kärleksfull överlåtelse till Fadern genom Kristus i den Helige Ande. Genom att Gud visade sig på berget och genom att ge oss sin lag avslöjade Gud människan först för sig själv. Sinai står mitt i sanningen om människan och hennes bestämmelse."

Sabina

Allmosor

Allmosor är ett gammalmodigt ord. Det luktar artonhundratal och smutsiga gränder,trasiga barn med hålögda blickar. Men redan Jesus visste: "De fattiga har ni alltid hos er"(Matt 26) Även om allmosor i dag kallas bistånd och gåvor, så är det alltid viktigt att komma ihåg. Det är saligare att ge än att få eller det fina uttrycket: "Sänd ditt bröd  över vattnet ty i tidens längd får du det tillbaka."(Predikaren 11:1)
Ja, det är sant. När vi var unga och inte hade så mycket pengar brukade vi ibland ge en större gåva till IM än vi hade råd till. Och se - en vecka senare damp det plötsligt ned en postanvisning för något, en extra inkomst som vi inte hade väntat oss. ALLTID!
 I dag väntar jag mig inte någon extra inkomst för de små gåvor jag ger, men just under fastan känner jag mig uppfordrad att ta itu med alla de där postgirotalongerna som ramlar ur kuverten från Rädda Barnen, Individuell Människohjälp, Caritas Jönköoping med mera, med mera.

Kuverten innehåller inte bara krävande postgirotalonger utan också brev med gripande berättelser, brev som öppnar mina ögon för andras nöd, andras behov och andras vädjan om hjälp.Och då är det lättare att ge. Man får en mottagare, det lilla cp-skadade barnet i  Moldova blir levande för mig genom berättelsen från ChildAid,den engelska biståndsorganisationen som arbetar i Ryssland, Ukraina , Moldavien och Vitryssland. De har byggt hem för handikappade, de har hem för föräldralösa och för gatubarn och övergivna bebisar. Och för ChildAid är de alla "God's children"!

Ett brev kom från Evangeliska Östasienmissionen. Det var mycket rörande för det var en bön om pengar till ägg åt skolbarn i Zhoukou i Kina. Pastor Jiao som är rektor för bibelskolan i Zhoukou skriver försynt och frågar om vi har möjlighet att hjälpa till att komplettera frukostriset och grönsakerna med ett ägg..V i äter bara ägg på söndagarna men vi äter också stora måltider varje dag, vilket troligen inte eleverna i Zhoukou gör. Så visst ska de få några äggpengar av mej, särskilt nu under fastan!

Den senaste tiden har det bara varit tråkiga nyheter från Kongo. Pastor Jean som blev utvisad, fängslad och torterad. Var finns han nu`? Men Bibelsällskapet berättar om en efterlängtad bibel på stamspråket lari, vars översättning snart är klar."Många av de 9000 000 laritalande i de södra delarna av Kongo-Brazzaville längtar verkligen efter att få läsa och höra Bibeln på modersmålet lari i stället för på franska eller kikongo.. Nog är det värt en gåva!

Nyss fick jag brev från IMs praktikant i Nepal, som berättade om Srongstenskolan för tibetanska flyktingbarn i Nepal. Jag minns mitt besök i Nepal för många år sedan. Sensationen att lägga sig på rygg i gräset och se upp mot Himalayas snöglänsande topp. Det var tack vare makarna Fenneberg som IM kom de tibetanska flyktingarna till hjälp och som skolor byggts i Nepal och fruktträdgårdar planterats för näring och hälsokliniker byggts för att hejda den vanliga tuberkulosen bland barnen. Allt detta tänker jag på med tacksamhet när jag skickar min gåva.

Från Nepal till Jeriko! Där bygger Svenskt Internationellt Hjälparbete, SIRA, en ny skola, ett stort projekt för en liten frivillig organisation, som dessutom står för "Den gode herdens skola" i Betlehem. Men vi vet ju att det viktigaste man kan ge barn är undervisning, där ligger framtiden förborgad. Skolan ska invigas i höst men innan dess måste gåvorna flöda in för en skola behöver mer än väggar och tak!

Det blir många gåvor till barn och de jag nu tänker på är alla glada bilder av barn jag sett i Bangladesh. Där
händer det att stormen lyfter bort taket från skolan eller floden översvämmar byn där skolan ligger. Det handlar om Taizébrödernas skolor i Mymensingh, som behöver stödjas och kan få bidrag genom den unga Föreningen för byskolorna i Mymensingh.
När jag besökte Bangladesh fick jag också åka ut till några skolor.Där stod barnen uppställda framför bambuväggarna och sjöng för oss. Sjöng om sitt älskade "gyllene Bengalen " nationalsången som Diktaren Tagore skrivit::  .:
"Jag älskar mitt gyllene Bengalen
Att se dina moln och skyar är för mitt hjärta
som tonen från en flöjt.
Om våren, Moder, blir jag vild av fröjd, över doften från dina mangoträd.
Åh, jag bävar,
Om hösten, Moder ,har jag sett hur de ljuvligaste leenden
sprids överallt på de blommande risfälten.
Vilken skönhet, vilka skuggor, vilken tillgivenhet
och vilken ömhet!
Vad är det för täcke du brett ut vid foten av banyanträden och
längs flodernas stränder?
Ord från dina läppar, min Moder,är som nektar för mina öron
Åh, jag skälver!
Om sorgen kastar sin skugga, o min Moder, över ditt ansikte
fylls mina ögon med tårar!"

Sabina

Prinsessans bön

Vad annat kan man skriva om idag än den stora glädjen på Slottet? Det är inte den profeterade glädjen i Jesaja: "Ett barn är oss fött, en son är oss given" utan det är den folkliga glädjen över att en prinsessa sett världens ljus i kungariket Sverige. Ett flickebarn som kanske en dag skall bli drottning.

Då blir det "girlpower" i Europa, sa Svensk Damtidning i TVs morgonsoffa och spånade glada tider och stora upplagor för sin" kungliga" tidning. Grannlandet Norge har ju en blivande drottning i Ingrid Astrid, som bär två drottningnamn. I Danmark regerar ännu drottning Margarethe, en enastående begåvad och populär drottning.

Men åter till Victorias och Daniels lycka.
Kanonskott ekade och Te Deum firades och ur Victorias egen bönbok citerade tidningen Dagen följande bön med en stillsam uppmaning till mamma och pappa  på Haga: Glöm inte aftonbönen!


"Käre Himmelske Fader!
Av hela vår själ tackar vi dig för att du givit oss en så underbar gåva.
Vi är för ringa för all den nåd och all den trofasthet som du bevisat oss.
Herre, vi skulle vilja ge vårt barn den bästa vård och den bästa fostran. Men vi vet ,att vi själva har många brister och fel. Tag oss därför, föräldrar och barn, i din fostran och ge oss en allt starkare kärlek till dig och till varandra. Hjälp oss att tillsammans gå dina vägar med glädje och frimodighet.


Jesus du som sagt:"Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig" - vi förstår ibland, att vi verkligen möter dig i vårt barn. Tack, Jesus, för att vi får se det så!.
Amen

Med dessa rader får också jag gatulera de lyckliga föräldrarna och önska dem en god tid i lugn och ro medan kronprinsessan Victoria  ammar  prinsessan Estelle, Silvia, Eva, Mary, hertiginna av Östergötland..

Sabina

Vingar som duvan

"Om jag ändå hade duvans vingar
Då flög jag bort för att finna ett bo.
Långt bort skulle jag fly
och slå mig ner i ödemarken.
Snabbt skulle jag söka ett skydd
mot vinande vind och storm..."
Ps. 55:7-10

Psalmisten uttrycker eremitens längtan efter en hydda i ödemarken där han kan vara ensam med Gud. Men också i alla människors hjärtan finns denna längtan efter avskiildhet, ensamhet, tystnad.
 Nu börjar fastan i morgon med Askonsdagen och sinnet ställer in sig på ett nytt sätt att leva. Det blir knappast ett liv som eremit i någon öken men kanske några dagar i ett kloster. men det vardagliga livet kommer att präglas av fastetidens allvar.

I går läste jag om en verklig eremit, den helige Charbel av Libanon, vars märkliga liv ger tröst åt många som lider i detta land. Han var en ung pojke som vallade sin farbrors får i bergen.Hans tankar gick till Gud i den storslagna ensamheten och där mötte han en gammal munk som berättade för honom om eremitens liv.Gossen talade om sitt hjärtas längtan och munken såg något i hans ansikte som grep honom. Han  tog hans ansikte mellan sina händer och sade till honom:"När Kristi frid har förankrat sig i dig, skall du också ge friden till andra och du skall lindra deras livsångest och deras tvivel."

Vilken underbar profetia! Undra på att Yousef Mahlouf skyndade till närmsta kloster och bad om inträde. Hans mor blev förtvivlad,han var hennes ende son och skulle ta hand om henne när hon blev gammal. Men Youssef sa att han ville bli munk. Då blev hon lugn , gav honom en klapp på kinden och sa: "Må Guds vilja ske. Men om du inte blir en bra munk, kom tillbaka till mej"

Youssef tog sig namnet Charbel efter ett forkristet helgon och skulle de kommande åren själv växa i helighet. Han blev präst, men var den ödmjukaste av alla i Annayas maronitkloster, arbetade hårt och gärna, tog hand om sjuka, firade mässan., allt med ett leende.
Efter tjugotre år bad han att få bli eremit och gick in i tystnaden - som duvan i ett bo i ödemarken. Många människor fann tröst och frid hos honom för han stängde inte sin dörr och när han dog stod det klart att det var en helig man som bott på berget i sin ensamhet.E n cancersjuk kvinna blev helad, en man med ett förlamat ben kunde åter böja knä, en flicka som förlorat talförmågan började tala - allt detta hände vid hans kista. Efter ett år lät den maronitiske patriarken öppna kistan och man fann den helige Charbels kropp fullkomligt oförstörd. En vätska av blod och vatten sipprade från kroppen och av den blev åter många helade. I dag vilar den helige eremiten i en glaskista i klosterkyrkan i Annaya, 1600 meter över havet i Libanon

Låt oss vara som duvor !

Sabina

Uppenbarelse - Epifania

Svenska folket gillar stämning och mys. Om de tycker om något tar de alltid till dessa två ord. De har smugit sig in i reklamen också. godis lockar med "fredagsmys", tv- program kallas mysiga - fast inte Skavlan för han är knappast mysig, han är allvarlig, genomträngande, påläst, närgången, näsvis, se bara på det senaste programmet fredagen den 13 januari!
Men anledningen att jag reflekterar över vårt folks kärlek till mysiga stämningar är att i de många intervjuer av kända och okända människor före jul, som tillfrågats varför de tycker om julen så har svaren varit nästan enstämmiga: Det är så mysigt. Och varför de går i kyrkan på julen - midnattsmässan till exempel - så svarar folk nästan alltid: "Det är så stämningsfullt".

De har fel. De har inte fattat någonting. De har inte lyssnat till vad prästen läser eller predikar - de har inte lyssnat, även om de läst julevangeliet hemma , vilket förvånansvärt många gör.
För julevangeliet är inte stämningsfullt. Det handlar om en hård verklighet. Om en mödosam resa under vind och regn i karga trakter. Det handlar om ovänligt bemötande och en förlossning under primitiva förhållanden.
Detta är den mänskliga bakgrunden till de stämningsfulla kyrkorna på julnatten.

Den verkliga sanningen om julen - Epifanian - som få tycks ha fattat - förklarade påven Benedikt XVI i sin predikan från Rom, som sändes ut över världen, också i svensk tv.. Han berättar där att i samtliga tre mässor som förekommer på julaftonen läses  följande  text(9:5..) från profeten Jesajas nionde kapitel: Det är mäktiga ord, jag citerar från 1917 års bibel:
"Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. Du skall göra folket talrikt och du skall göra dess glädje stor, inför dig skola de glädja sig som man gläds under skördetiden, såsom man fröjdar sig när man utskiftar byte.
Ty du skall bryta sönder deras bördors ok och deras skuldrors gissel och deras plågraes stav, liksom i Midjans tid.
Och skon som krigaren bar i stridslarmet och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld.
Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste"

"Detta är den enda text i hela Gamla Testamentet där ett barn presenteras som Väldig Gud, Evig Fader, sade påven Benedikt..Profeten har också talat om barnet som "  ett stort ljus"och att freden skulle komma och att  och att plågarens stav och manteln som sölades ui blod skulle brännas upp.
Vid denna tid då världen ständigt hotas av våld på så många platser och när där finns så många  plågares stavar och blodstänkta mantlar ,ropar vi till Gud:"O,mäktige Gud, du har vist dig som ett barn, du har uppenbarat dig som den Ende som älskar oss, den Ende som skall triumfera. Och du har visat oss att vi måste bli fredsstiftare smed dig.Vi älskar ditt barnsliga tillstånd, din maktlöshet, men vi lider av det ständiga återkommande våldet i vår värld och därför ber vi: visa din makt.,så att din frid kan triumfera i vår värld."

Detta menar påven, har ingenting med stämning eller sentimentalitet att göra.Det är här i denna verklighet av Jesu mänsklighet som trons stora mysterium uppenbaras.

Och just detta är det som mysmänskorna missar. De har inte fattat någonting därför att de hänger sig åt mys och stämning.
Även om jag också är en mysmänniska och älskar röda ljus och sprakande brasor, vackra dukar och doftande hycinter, är inte detta det viktigaste för mig, utan det är den realistiska insiktn om det ofattbara, att Konungarnas Konung, Herrarnas Herre, har ödmjukat sig och blivit ett barn,ett skyddslöst litet spädbarn för att skapa fred på jorden, frid i våra hjärtan.

Frid i era hjärtan som råkar läsa detta!

Sabina

Gott Nytt År och God Fortsättning

Det snöade uppe på våra höjder.
Jag tänkte: Det blir lätt att säga Gott nytt år nu när det snöar. Det känns liksom lite mer nyårsaktigt. Snö och Nyår!
Men det är klart att när vi kom ner till stan så regnade det. Öste bort all stämning..
Ändå möttes jag av Gottnyttår -kramar, pussar, handhälsningar - och jag började fundera. Varför hittar man inte på en variation? Jag vill gärna bryta av allt gottnyttår  och säga: Härligt nytt år! Friskt nytt år. Ljuvligt nytt år!
Till en som varit förkyld hela julen: Jag önskar dej ett Gott Hälsans År! Det var väl bra? Han nickade och svarade med det gamla vanliga Jaja: Gott Nytt År själv...

Just det. Det gamla vanliga. En rutinhälsning. Och bra är det. Tack och lov för att vi har rutiner att stödja oss på. Alla är inte fantasifulla, t.ex de nya svenskarna som inte känner till våra rutiner. Då möts man av ett tafatt."Annars?" eller "Hur e läget"?" Vad svarar man på det+ Ack, då längtar man efter rutiner för att kunna svara: "OK, ganska bra. Eller:" Det går som det går.."

Jag tänker också på "God Jul", som vi har spritt nu som hälsning till varandra, tryckt på julkort, servietter, Coopreklam och Icapåsar. God Jul God Jul. Vad menar vi egentligen?

Vad är det för gott vi vill ge varandra i jul eller på det nya året? Det är väl knappast Marabou eller Cloetta eller Alladin? För det ger vi också. Men vi måste väl önska något mer i djupet av våra hjärtan. Om jag håller fast din hand , ser dej i ögonen och frågar: Vad menar du? Vad vill du ge mej? Blir du svarslös då eller kan du säga att i God Jul och Gott Nytt år lägger du in: Frid på jorden, frid i hjärtat, gemenskap och glädje; allt det som vi förknippar med - och ibland av nåd får uppleva - dessa välsignade dagar mellan advent och Trettonhelgen.

Nej,. jag tror inte vi tänker så mycket. Vi bara hasplar ur oss dessa glada hälsningar, för vi vet att de fungerar. Man tröttnar aldrig på att säga God Jul och Gott Nytt År. Till nära vänner vill man egentligen säga mer men gör det inte, för det känns gott ändå. Till främlingar - i kassan , på banken eller i bussen - är denna hälsning mycket speciell, eftersom den oftast är oväntad. Då fyller den en bra funktion. Då blir det verkligen en GOD JUL i hjärtat hos expediten eller busschauffören. Ja, då blir det ett ;Gott Nytt År, fast regnet öser ner och hjulen slirar i rondellerna.

Så låt oss vara tacksamma för att det finns rutiner och fortsätta att utan ambitioner på några djupare och ärligare ord säga. Gott Nytt År!

medan det snöar tiddelipom

Sabina

Heliga Tre konungar

De är på väg!
Flyttade från fönster till fönster. En har redan fallit på knä i mossan - ute skymmer det ,en kall vind blåser. Över krubban strålar en vitt utslagen blodröd amaryllis.

Sjunger sakta på en okänd melodi de Heliga tre konungarnas vandringssång:

Från Nubiens bergshöjd
från Sabas böljande slätt
Från kusten vid Tarsis led oss, o Stjärna rätt!

Kung Melchior med sitt guld
Balthasar med rökelsekar
Kung Kaspar för örternas skull
Led oss, o Stjärna, fram!

Led oss. o Kungabarn, rätt
Vi rider till Dig dag och natt
Fram genom stad och land
Led oss, o Stjärna, fram!

Vi känner ej hunger och törst
Öknarna svinner förbi
Dromedaren tar långa steg
Fyllda av längtan är vi.

Led oss, o Stjärna fram
till ditt mysterium
Rökelse, myrra och guld
Bär vi för Barnets skull.

Dag och natt vi dig ser
Brinnande stjärna klar
Barnet i stjärnan ler
Led oss , o Stjärna, fram!

Natten mörknar,trettondagsnatten,högtiden närmar sig-mysteriet väntar i krubbans halm:

Kungarna från Tarshis och kustländerna bringar skänker till Konungarnas Konung:

                 
 "De öppnade sina kistor och räckte fram sina gåvor åt Herren,      
   guld, rökelse och myrra"

Ditt ljus kommer, Jerusalem och Herrens härlighet uppenbaras över dig
och folken skall vandra i ditt ljus!



Himlen var klar, månen seglade upp glimmande vit som snön på marken när de Tre Vise Männen nalkades Betlehemskrubban på stan vid Hoppets Torg i Jönköping och "Gläns över sjö och  strand , som en gång skrivits under en båtfärd på Vättern,  sjöngs nu vid  dess vinterstilla vatten av  skaran som samlats  kring Krubban och de Tre Vise Männen, Kaspar, Balthasar och Melchior..

Tre förunderliga gärningar har helgat denna dag:
I dag ledd stjärnan de vise männen till krubban
I dag blev vid bröllopet vatten till vin.
I dag ville Kristus döpas av Johannes för att frälsa oss.
Halleluja.
(ur Trettondagens vesper)

Ring,klocka ring!

Nyårsnatt.Vi har skrattat åt Grevinnan och betjänten,vi har fängslats åt den sanna historienom ett barnamord på 1800-talet, en seriös deckare,mera lagd på resonemang än på blod,och nu stänger vi teven.
Brasan tänds. Vedträna är torra och sprakar friskt. Vi sitter stilla och väntar .
Skönt med denna väntan. Tankarna flyger lätt tillbaka genom åren. Alla nyårsnätter jag minns. De flesta fyllda av denna stillsamma väntan inför radion, som snart ska skänka oss samma program som jag lyssnat till sen jag var flicka i prästgården i Nyköping.
De stilla nyårsnätterna avbröts under mina amerikaår, då det var liv och upptåg med vänner från hela världen.Ett par gånger har vi faktiskt avstått från vår brasa och gästat främmande gårdar i trakten  för att fira nyår, men det har känts annorlunda, nu är vi glada att vara här på plats.
Och så inleds radions firande med Kantat av Vilhelm Stenhammar, hälsningar och äntligen Sveriges domkyrkoklockor som skall ringa in året.
Domkyrkan i Stockholm, Sveriges yngsta stift, inleder. Sedan kommer till min förvåning också katolska domkyrkan St Eriks klockor, som ringer ut över Söders höjder.Från Stockholm förflyttas vi till Visby och jag ser framför mig den vackra ön med sina många medeltida kyrkor, med Sanka Katarinas och Sankt Nikolais kyrkoruiner där jag en gång klättrade på valven som konststuderande under Gregor Paulsson..Klockorna ringer ut över Östersjöns vatten från Sankta Marias domkyrka.
Nästa domkyrka befinner sig i Växjö, Två höga smala spiror på elvahundratalsdomen, där jag varit många gånger på högtidliga mässor, så följer Härnösand och Luleå, Sveriges yngsta domkyrka och därefter Strängnäs  domkyrka kyrka med sina  två medeltida altarskåp. Medan klockorna ringer ut över Mälaren tänker jag på stadens skald,Bo Setterlind, som författat många inskriptioner på nya kyrkklockor och som hyllat Jungfrun  Maria i sköna dikter, bland annat i den på Bonniers utgivna Herrens Moder, en diktsamling som  på 1960-talet bröt ett anonymt tabu mot kristen Mariadikt i Sverige.
Mäktigt ljuder Lundadomens klockor, en domkyrka som byggdes när Sverige och Danmark var ett,en tung romansk byggnad, som för mig alltid kommer att förknippas med Britta och Folke Holmström. En adventskväll fick jag följa med dem och lyssna till Bachs juloratorium under  de höga valven. En annan gång såg jag kyrkospel framföras i koret och en oförglömlig morgon var jag där med Dalai Lama, som häpen och vördnadsfull betraktade den stora Kristusmosaiken i koret.
Göteborgs klockor låter lika svala och brusande som havsvindar och Kalmar domkyrkoklockor ringer i en stad som har en domkyrka men ingen biskop!.Att därefter lyssna till klockorna från Den gamla Skaradomen blir häftigt. Jag tänker på biskoparna Danell och sonen Johan,som sen sitt artonde år är Taizébroder och som kanske just nu firar nyår med 30.000 ungdomar i Berlin. Men jag minns också när jag fick vara med vårt Birgittaspel vid Skara domkyrkans stora 800årsjubileum och på när håll se det slitna triumfkruciifixet, som lagts ner på golvet för att renoveras. Att inför detta krucifix sedan få lyssna till den heliga Birgittas sång: "Till Golgota längtar jag" var stort.
Klockringningen fortsätter över Karlstad och Västerås - där jag minns det första stora allkristna mötet V72 med bl.annat Margit som talare i domkyrkan - men till sist kommer klangen från mitt älskade Uppsala, dit jag nu i mina tankar går upp till ärkebiskopsgården ,som under mina studentår öppnade sitt hem för mig. Alltsedan jag var barn hade jag dyrkat Erling Eidem, en ofta kär gäst hos oss iden svenska prästgården i  Helsingfors, och som student kunde jag fortsätta att vara "barn i huset" hos detta älskliga och fromma ärkebiskopspar.
Uppsala domkyrka är den största i hela Norden och en av klockorna är från Karl XII:s tid.
En kort tystnad följer på dessa mäktiga klanger för att sedan följas av Georg Friedrich Händels glada Vattenmusik. Han lär ha framfört  den under en båttur på Themsen, då båten skull passera den kungliga båten och han med denna musik hoppades kunna charma sin välgörare.
Oss charmar dessa toner varje år lika mycket.
Två vedträn flämtade i kakelugnen. Det var dags att önska varandra ett Gott Nytt år 2012.
Detsamma säger jag till mina läsare

Happy New Year!

Sabina