torsdag 27 juni 2013

Födelsedag



Det var en morgon för ganska längesen. G fyllde 30 år. Jag gav honom en  nyckel till ett gammalt hus, som skulle bli hans skrivstuga. Vi gick över gräset. Värkarna hade börjat.
Jag böjde mig ner och plockade en utslagen prästkrage.
Gossen som senare på dagen föddes fick heta "prästkragsblomma"

Nu är han man och kör traktor. Han messade till mig i går: "Sitter i traktorn och läser "Allt om Historia" den är bra. Ute blåser och regnar det."

"Ni är rätt lika, sa Mi, ni tar varje tillfälle i akt att läsa"

G fick en vacker födelsedagsfrukost .Doften av Rosa rugosa fyllde hela köket. finaste silverbestick och tårtan som jag lyckades vispa ihop i går kväll var supergod. Det var mammas älskade franska chokladtårta med mycket grädde och garnerad av svenska jordgubbar.
Vi har ätit av den hela dagen

Det regnade på eftermiddagen och Faxe utstod regnet tåligt fast pälsen blev våt.

Nu har vi ätit vacker födelsedagsmiddag och sjungit Ja må han leva- till nästa år...
I kväll visar Mi en film om den finländska konstnärinnan Helene 
Schjerfbeck.

Födelsedagen inleds alltid med denna psalm:

"Morgon mellan fjällen
klara bäck och flod,
sorlande mot hällen,
sjunga: Gud är god,
Gud är god.

Dagen ser jag bräckas,
fram går ljusets flod.
Fåglarna som väckas,
svara: Gud är god.
Gud är god."

Sabina


lördag 22 juni 2013

Midsommar



Magdalena öppnade fönstret. Ljum luft strömmade in. En liten bofink hälsade mig ivrigt och spirean sträckte upp sina blomsterkvastar mot träden.
Hoppas det inte regnar så de faller, tänkte jag. 
Tyvärr kunde jag i morse konstatera att nattens regn hade fällt den vackra busken, vars yviga grenar låg regntunga och våta mot gräsmattan.
Skall lite sol kunna få dem att resa sig igen?

Klockargården lockade. Vi åkte dit och blandade oss i vimlet.
Vi köpte lotter utan vinst, lyssnade till dragspelet,hälsade på gamla bekanta, kände oss som lokalfolk, en skön känsla!

Kaffe och jättegoda bullar och kakor, vänligt småprat med okänd gubbe,medan en kvinna presenterade sig på det förrädiska sättet: Jamen du känner väl igen mig? Jag är kusin med..
Ja, nu ser jag, var mitt ivriga svar. Du har samma drag...
Hon nickade: Ja, vi liknar varandra...
Men fortfarande kan jag inte minnas vad hon heter.

Denna sköna samvaro utanför den gamla sjuttonhundratalsbyggnaden där midsommartången reste sig över oss med gröna blad och blomsterkransar avslutades i den medeltida kyrkan mitt emot.

Det är en tradition som musikdirektören och kompositören Robertson i Huskvarna inledde 1987: konsert med cello och violin som avslutning på midsommarfirandet i Ölmstad.

Hans begåvade son, Andreas Robertson, cellist i Göteborgs Symfoniorkester, gav oss ett klassiskt program av hög klass med goda instruktioner om 1600-talsmusikern Händel och 1700talets lekfulle Bocherini samt svenske kompositören Erland von Koch
och till sist en modern engelsman Frank Bridge.

Kyrkoherden bidrog med skön recitation av Psaltarens lovsång till Skapelsen,Ps 104, och vi fick sjunga om den vänliga grönskan, en psalm som dock påminner om att "allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, blott Herrens ord förbliver."

Det är alltid märkligt att sitta i Ölmstads kyrka. Jag ser dopfunten i koret och tänker att Johannes döptes på midsommardagen. Jag ser på krucifixet, som en gång inspirerade mig till Passionsspelet.
Ser på Mariatavlan av Margareta Engström och minns när Tommy Hägg invigde den och att både konstnärinnan och Sven Stolpe med fru Karin var med den gången, 15 augusti 1979 i kyrkan.

Kyrkvärden Karin Hessler sitter i första bänken men bakom henne ser jag Göte Lagerwall som försvann i Vättern en kylig marsdag. 
Han var  många år kyrkvärd, som hälsade oss välkomna och gick med kollekthåven längs kyrkbänkarna.

Bänkarna framför och bakom mig befolkas av bortgångna: Göran Lagerwall, Ingrid Jardefors, Hanna Lindqvist, Greta Örnskog- de sitter där osynliga på samma platser i samma gamla kyrka..

Kvällen var inte slut.
Hemma väntade Sven och det blev Alfapetspel mellan Sven och Magdalena

Sabina




torsdag 20 juni 2013

Marcel Proust




Nu är jag fast.
Skrev i går om Gunnel Vallquist, som fyllde 95, och sedan jag återupplevt hennes märkliga författarliv letade jag fram stordådet: översättningen av Marcel Prousts 3000 sidor A La Recherche Du Temps Perdu"  "På spaning efter den tid som flytt "I skimrande grönt klotband tillägnad mig av G "medan vi spanar efter den tid som flytt och som kommer"

Och jag fastnade genast i de långa meningarnas skiftande vandring över sidorna av barnet Marcels minnen från mormors lantställe i Combray.

Hans minnen väckte mina minnen :
"När iskyla råder utomhus är det en vällust att, likt svalan som reder sitt bo i värmen djupt nere i jorden, känna sig innesluten i sitt rum medan brasan brinner hela natten i kakelugnen, så att man sover som insvept i en vid kappa av varm, rökig luft, genomlyst av skimret från de uppflammande bränderna..

Jag kom plötsligt ihåg vindsrummet i Rabbelugn ,Wredes vinterresidens utanför Helsingfors, där vi barn fick övernatta en iskall vinter efter att ha tolkat på skidor efter släde genom en vintrig skog.
Det var kallt ute och varmt inne. Brasan sprakade hemtrevligt,


 Bertil och jag låg i var sin säng och tittade mot kakelugnens buktande luckor och lyssnade till elden..

Men jag minns också några nätter i Rosenlund, när vi tände brasan och sömnigt lyssnade på de rogivande ljuden från en sprakande brasa, vars värme smög sig omkring oss som mjuka vindsfläktar..

Och alla dessa korta minnesglimtar från barndomen och från 
Rosenlund kom när jag börjat läsa den förtrollande boken Spaning efter den tid som flytt

Tack vare Gunnel Vallquists strålande översättarbragd.

Sabina


måndag 17 juni 2013

Der Zug war Pünktlich





Tyskarna har återigen tagit itu med kriget.För många år sedan såg vi den fantastiska filmen Heimat, som berättade krigets och efterkrigstidens bittra historia genom en okänd ort och några familjer.

Nu har de skildrat det helvete som krig är. 
Titeln är ironisk: Unga hjältar, men skildringen skänker ingen glans åt de ungdomar som vi möter.

Jag såg det första avsnittet och det räckte för mig. Där var både den falska glädjen över Grossdeutchland och indoktrineringen av judeföraktet. Som utplånade det mänskliga och ledde till ett iskallt förräderi.
Man ställer sig genast frågan: Hur skulle jag ha gjort? Vad kan bevara min känsla för livets värdighet.Vad kan ge mig mod att trotsa ?

Sedan var det skyttegravens fasa och de sårades vrål på fältsjukhuset.

När nästa avsnitt kom sa jag nej. I stället letade jag efter en bok jag köpte strax efter kriget, en bok av Heinrich Böll. Jag hade ett minne av att den fängslats mig.
Det var hans debut. 

Nu har jag läst slut den, sedan den följt mig från dag till dag.
Egentligen ingen handling, bara ett skeende och en mängd tankar.
En ung soldat,24 år gammal, på ett tåg mot östfronten.
Han har fått en gruvlig intuition att han snart skall dö, ja att han kommer att dö i en viss stad, sedan tåget passerat den polska gränsen.
Den enda klara tanke han har är att han måste be, måste hinna be ordentligt innan han dör. Han går igenom Trosbekännelsen och andra böner han lärt som barn. Han tänker på sin församlingspräst och hoppas att han läser en mässa för honom på morgonen den dag han skall dö. Han tänker på judarna i Lemberg, judarna i Cernowitz och ber för dem.Han tänker på en kvinna i Amiens som gav honom ett leende och han ber för henne.

På tåget lär han känna några andra soldater som också är på väg och i Lemberg , där tåget gör ett långt uppehåll blir han bjuden på en präktig måltid av en i gruppen, som tydligen känner väl till Lemberg.

Han kommer efter måltiden med kamraterna  till ett slitet hus. Men där utspelas en märklig historia, därför att det enda han önskar är musik. 
Andreas hade en dröm: han ville bli pianist. Och när han kommer till huset som han förstår är en bordell begär han inget annat än musik.
Det blir ett stillsamt möte mellan två musiksjälar. Oliva som studerat på Warszawas Musikkonservatorium och den trötte soldaten som ville bli pianist.

Jag satt ute på bänken medan  kvällen  blev allt kyligare,kunde inte släppa boken. Andreas kunde inte gråta.Han hade sett andra fälla tårar men han fick aldrig fram en enda tår och nu bad han denna natt om den befriande gråten.
Det blev den polska pianistens vemodsfulla spel på klaveret som 
fick tårarna att strömma.

Och när klockan var sex och församlingsprästen steg inför altaret
..........

Sabina 


torsdag 13 juni 2013

Nattåg till Lissabon





Innan boken återlämnas till Gränna bibliotek vill jag skriva några rader om den.
Jag lånade den, därför att min goda vän i Helsingborg skrev att hon läst den för tredje gången.
Nu förstår jag henne, för när jag hade läst slut ville jag genast börja om igen.

Vad får en att gripas av en bok? 
Det kan vara språket. Det kan vara handlingen.
Det kan vara personteckningen.

Den man som tar nattåget till Lissabon gör det helt oförutsebart.
Han är den kände begåvade språkläraren i latin,grekiska och andra språk.Han lever efter ett klart mönster, samma tid varje dag.
Alla vet vad de har att vänta sig av honom- från rektorn till eleverna.
Han är omtyckt,respekterad. Man kan lita på honom.

Men den dag han kom in i klassrummet med en kvinna bakom sig, båda dyblöta efter ett skyfall ,anvisade en stol för kvinnan, som efter en halv lektion reste sig upp och gick ut, hände något mystiskt. Kvinnan vände sig mot katedern, la fingret på läpparna,. log och försvann.
Mundus som han kallades, fortsatte lektionen oberörd.

På kvällen tog han tåget till Lissabon.
Med i packningen hade han en nyköpt bok från en portugisisk bokhandel. Kvinnan hade talat ett språk han inte kunde - av alla språk: portugisiska.

Författare var Amadeo de Prado ,en känd läkare i Lissabon, hans tankar, utgivna på ett okänt förlag.

Gregorius,språklektorn, började översätta boken på tåget.

Det visade sig att boken öppnade Lissabons värld för den schweiziske språkforskaren. 
Häri låg spänningen. Ingen deckare. Utan en vandring i en människas liv, en vandring från det okända till det kända, från människor i gamla hus, från läkarens liv till Portugals historia.

Med saknad lämnar jag boken ifrån mig. Jag minns den irländske apotekaren O'Kelly, den strama Adriana,  älskad syster  som samlat anteckningarna till boken. den gåtfulla Estefania Espinhoa och den ständigt rökande motståndskämpen Joao Eca

Visst vill jag möta dem igen. Men allra mest vill jag läsa om de kursiverade utdragen från Amadeo de Prado.  Här är ett:

"As Sombras Da Alma. Själens skuggor.

De historier som de andra berättar om en, och de historier man berättar om sig själv, vilka kommer sanningen närmast? Är det så säkert att det är de egna? Är man en auktoritet för sig själv? Men det är inte riktigt den frågan som sysselsätter mig. Den egentliga frågan är: Finns det i fråga om sådana historier över huvud taget en skillnad mellan sant och falskt?"

Varsågod kära läsare, fortsätt att reflektera!

Sabina


tisdag 11 juni 2013

Ars moriendi




Ars Moriendi betyder Konsten att dö. Det var ett dokument som skrevs för svenska präster på medeltiden; en handläggning för själavård vid döende.Jag gav häftet i julklapp till våra franciskaner, som skämtsamt undrade om jag önskade deras död.

Men nu har jag kommit att tänka på detta viktiga:konsten att dö, därför att i dagens SVD står en artikel om palliativ vård, som är vård för de döende, ett område som tycks vara försummat inom äldrevården.

Gamla flytas runt mellan sjukhus och äldrevård, mellan hm och sjukhus. De blir alltför sällan informerade om att de kommer att dö snart och därmed förlorar de möjligheten att förbereda sig för döden, tala med sina närmaste, bli befriade från ängslan inför det okända o.s.v

Som katolik kan man be den helige Josef om "en god död". Men också Jungfru Maria kan vara med den döende och en hjälp och tröst inför övergången från det jordiska livet till det andra livet.

I söndags talade pater Joseph med stark emfas om ett sakrament som ibland kallas De sjukas sakrament eller Sista smörjelsen. Han menade att man inte ska vänta till sista stunden att ta emot detta viktiga sakrament- det kan man ta emot när som helst, och jag minns när jag förta gången lärde mig om denna vackra handling.
Det var när jag skrev boken om den heliga Birgitta och Ulf låg för döden.:

...på kvällen stod Birgitta och abboten och några av munkarna vid Ulf säng.Abboten strök olja över Ulfs läppar och viskade:
Jag smörjer dessa läppar för att du måtte få förlåtelse för alla synder du begått med dem..
Abboten smorde ögon,öron, näsborrar och händer och gav honom förlåtelse för allt han gjort
Bakom honom stod munkarna ochsjöng:
Herre förbarma dig över oss
Kristus hör oss
Helige Ande förbarma dig över oss
Heliga Maria bed för honom.

Så går det naturligtvis inte till vid palliativ vård. Men det man måste önska sig när den tiden kommer är att få vara med sin familj, att utan oro och ängslan gå mot det nya livet som väntar

Inte alla har en to som bär i det ögonblicket
Men som en diktare skrivit:"döden är bara överlöparen som visar oss vägen..(Folke Isaksson

eller dessa  rader av Denise Levertov, som stod i dödsannonsen efter Sigvard Lindqvist som översatt dikten:

Som simmare vägar
ligga med ansiktet mot skyn
och vattnet bär dem,som hökar vilar på luft
och luften håller dem
uppe,
så ville jag lära mig uppnå
fritt fall, och sväva
in i Skapar-Andens djupa omfamning
och veta att ingen ansträngning förtjänar
den allomfattande nåden

Sabina

Bröllopet



Naturligtvis måste jag se på Prinsessbröllopet! Jag fick nådigt tillåtelse av husets majestät, som i stället drog sig tillbaka till sin skrivstuga. Vad han muttrade på vägen anar jag, ty han hyser republikanska åsikter och föraktar allt som har med kungligheter att göra.
Vid frukosten dagen efter fick jag veta att brudklänningen kostat skattebetalarna en miljon kronor. Visst var den en skön skapelse men min vän Wessen vars bröllop jag bevistade för ett år sedan sa att den var ganska lik hennes brudklänning och den kostade inte en miljon kronor.
Jag försvarade kungahuset och sa att antingen var det den rike brudgummen eller Sveriges konung som betalade. Ändå tycker nog också jag att en miljon för en klänning att användas endast en dag var litet för dyrt. Min brudklänning har jag erbjudit unga blivande brudar men den hänger fortfarande i en plastpåse på vinden.
När vi firade vår femtonåriga bröllopsdag klädde jag mig i den och gick ut på ängen som brud. 
Slöjan hade mamma på sin bröllopsdag. Hennes tärnor hade broderat blommorna.
Själv hade jag tänkt sy den själv men trots goda ambitioner blev företaget helt misslyckat och en god vän fick köpa nytt tyg och skapa något vackert. Jag har aldrig kunnat sy, bara skriva.

Nåväl, TV-bröllopet var roligt att se. Rarast var också lilla prinsessan Estelle, som slog sina armar om mormor Silvia och deltog med ett hörbart mummel när mamma Victoria läste Franciskusbönen från  koret. 
Jag har köpt Estelles bönbok och sålt vid bokbordet. En förtjusande liten bok med böner att be med barnen.Säkert används den på Haga!
Eftersom Mr Chris o' Neill är katolik trodde jag först att den svarte prästen var en katolsk präst men han var tydligen  invandrad i Svenska Kyrkan. Kanske från Indien.  
Om de unga tu inte blir vigda av en katolsk präst  vet jag inte om vigseln är giltig. Dopet gäller för alla kyrkor - men vigseln?
I varje fall gjorde Chris oNeill ett blygsamt litet korstecken efter Amen. Praise the Lord!

Eftersom jag inte var i Stockholm har jag ingen bild att illustrera bloggen med, om jag inte lyckas låna någon från ett reportge. Annars får det bli en brudblomma till paret prinsessan Mrs O Neill- nu på väg till solens land.
Kan det vara Kina?

Sabina


tisdag 4 juni 2013

En Sverigesaga





I dag den fjärde juni föddes år 1870 en liten flicka i Fåglavik, Västergötland.I min bok "Lyssna dotter Tankar för varje dag" av Saliga Moder Elisabeth Hesselbladh inledde jag förordet med ungefär de orden."
Då föddes en svensk helgonsaga i modern tid.En saga som blev verklighet den 9 april år 2000, då Moder Elisabeth blev saligförklarad av påven Johanns Paulus II."

Det året befann jag mig- naturligtvis- i Rom och deltog i festligheter och glädje. med alla birgittasystrar. Boken "Ascolta figlia..La Madre ti parla" fann jag  vid en utställning och beslöt mig för att översätta den. 
Det blev en vacker liten bok med omslag av Maria Heed. Citaten är hämtade ur brev som Moder Elisabeth skrivit både till familj och systrar.De är mycket personliga och speglar många känslor; förtvivlan, glädje, kamp och hoppfullhet. Sammantaget ger boken en bild av vad det är att vara en kristen och en ledare, en profet och en visionär - kort sagt en helig människa.

Den 4 juni antecknar Moder Elisabeth:
"Den gode Guden har med stor kärlek bönhört många av mina. Hans barns, böner"
Detta skrev hon i ett brev till sin mormor år 1909. Då stod hon ännu alldeles i början av sitt livsverk, som trettio år senare skulle ge henne nyckeln till den heliga Birgittas hus vid Piazza Farnese i Rom och leda henne till grundandet av det första klostret sedan medeltiden i Sverige - under täckmanteln:gästhemmet i Djursholm!

I dag har jag skrivit till några av de kloster jag besökt, bland annat Pirita i Estland, moderhuset i Rom ,klostret i Trondheim och Djursholmsklostret som var det första birgittakloster jag besökte innan jag började skriva boken om Birgitta: "En krona av guld.Ett kors av trä"

Så mycket av mitt liv, mitt författarskap, min resor, min känslor är förbundna med den heliga Birgitta och den saliga Moder Elisabeth!
Jag kan bara tacka!

Sabina

lördag 1 juni 2013

Födelsedag och marknad



Idag är det fest i Mymensingh hos Taizébröderna. Johannes, en av bröderna fyller femti år och har inbjudit femtio fattiga familjer att fira dagen med honom.
Logon här ovan är benghali och betyder GLÄDJE,

Johannes är född i Ölmstad och vi firar honom i dag :

Vi har hängt upp svenska flaggan och tänker sjunga Morgon mellan fjällen i telefon när vi får kontakt i eftermiddag.
 Magdalena satte upp sitt stånd med alla vackra väskor och dukar och kort från Bangladesh på Ölmstads marknad vid kRYSSET
Jag åkte till Sankt Franciskus och firade Mässan.

Det är martyren Justinus dag och pater Joseph berättade att han var sanningssökare,en lärd man.Det passar för Johannes.
Han blev kristen och vägrade offra åt kejsaren. Därför blev han piskad och halshuggen.
Det var år 375.
Men situationen är densamma idag. Valet står mellan att falla för världen eller hålla fast vid tron. P. Joseph manade oss att stå fasta vid vår kristna tro.Även om vi blir dödade. I dag lever många  i länder där  de hotas till livet just för att de håller fast vid sin kristna bekännelse.

Sen kom jag till marknadsvimlet utanför Krysset och där var musik och myller, vänner och obekanta, många stånd med mycket att köpa.

Jag fyndade: 
Tre gyllene plantor Tagetes.
En kruka med margueriter
En bukett gnistrande röda rädisor

.
En vacker fotobok att ge bort
Tre små söta bemålade värmeljus.

Ja, vad kan man inte hitta!

Vid vårt bord köpte en dam två vackra örhängen till minne av en god vän som alltid hade långa örhängen!

Och sen kom regnet - splasch,splasch...
Sabina