Kvällsdikt

Om två timmar går solen ned.
Kvällshimlen förbereder avskedet och rosafärgade moln flyger förbi bakom svarta tallar.
Jag ser ut genom fönstret i skrivstugan och tar en paus från det evig letandet.
I går samlade jag material ,fäste hop med en vit klämma för att ta med till vårt sammanträde
Men var la jag bunten? Har letat utan att hitta.

Värre var dock att jag tog på mig en regnrock,stoppad mobilen i fickan och gick ut.
När jag skulle ta fram den oumbärliga mobilen var den inte där. Bara ett stort hål.
Lagom för en svart mobil att slinka igenom.
Jag började leta. Hämtade en räfsa och drog genom gräset.
Lånade en ficklampa och banade väg från stugan till huset.
Ingen mobil
Trött accepterade jag förlusten med ett svagt hopp att morgonljuset skulle avslöja gömstället.
I stället var det ett välkomnande pip inne i skrivstugan som väckte hoppet om ett återseende.
Just det. Här hade jag stoppat ner mobilen och här hade den glidit ut genom hålet.

Jag hade mumlat den känd frasen: Tony,Tony, turn around
Something is lost and must be found.
riktad till den helige Antonius, som sägs ha förmåga att få folk att hitta saker

Hade han hjälpt mig eller var allt bara ett tecken på mitt eviga slarv?
Nej- det var naturligtvis en påminnelse om mitt beroende av "den där leksaken" som Gunnar brukar säga. Tekniken har erövrat vardagen. små pip och ivrigt klickande på bokstäver för att hålla konversationen i gång med vänner har ersatt det lugna telefonsamtalet, det stillsamma brevskrivandet, de mänskliga mötena.

Jag tar fram Gunnar Ekelöfs "Sent på jorden",( nummer 200 av Första upplagan) och citerar

"blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

Blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnen leker tyst med ord på golvet

det vita dukade bordet väntar på någon
vars steg aldrig kommer uppför trappan

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingens hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.

"Det är möjligt, skriver Folke Isaksson i en kommentar, att framtiden(om den inträffar)kommer att betrakta Gunnar Ekelöf som den störste lyrikern på svenska under detta århundrade."
Dikten skrevs 1932.
Han kanske var den störste på 1900-talet, men vi fick en stor diktare och nobelpristagare på det tjugonde århundradet. Tomas Tranströmer!

Godafton kära vänner!

Sabina

Höstens tid

"Tiden kommer till oss", skriver Margareta Melin i en ny dikt och tankebok och eftersom det gått fyra månader sedan jag sist skrev i min blogg vill jag bara se framåt- även om det ha varit en händelserik sommar.

Nu är det höst "när alla grindar står öppna mot alla hagar..."
Äpplen faller ner i den röda lövmassan.Solen lockar ut ett och annat bi från kupan, solen går upp sent och ner tidigt.

Snart är det Alla Helgons dag och JP excellerar i reportage om döden.
Behövs det verkligen? Vi lever ju alla mer eller mindre nära den ovälkomna gästen. I somras förlorade vi vår kära vän Birgitta Wetterheim, som insjuknade just när hon kommit hem från vandringen på Inkaleden. Det blev hennes avsked till livet.Så djärvt och vackert!
I går fick vi bud att vår granne Annas mamma hastigt avlidit i samma sjukdom. För några veckor sedan var vi i Vadstena på syster Willibrordas begravning och en månad tidigare tog vi farväl av syster Teresia Nu är där bara åtta birgittanunnor i det ärevördig klostret, dit saliga moder Elisabeth Hesselblad kom 1935 fylld av sin kallelsen att väcka minnet av Sveriges stora helgon Birgitta till liv.

Varje gång vi får ett dödsbud säger vi: Må hon vila i frid. Må det eviga ljuset lysa för henne.
Och på kyrkogårdarna brinner nu många ljus för gravens frid.
Det är vackert.
Jag vill gå till Tant Hanna Lindqvists grav på kyrkogården i Ölmstad och tända ett ljus. Hon mötte oss när vi kom till Ölmstad för 56 år sedan.Tant Hanna var kokerska och hade tjänat i fem prästfamiljer. Hon hade sett Gunnar som barn och hon blev självklart också vår kokerska, lärde mig mycket genom åren.Nu vilar hon i frid!

Tomas Tranströmer skriver "ett långt brev till de döda
på en maskin som inte har färgband bara en horisontstrimma
så orden bultar förgäves och ingenting fastnar."

Frid och allt gott
önskar
Sabina