tisdag 27 april 2010

Glädje och sorg i april



"Intet är som väntanstider
vårflodsveckor, knoppningstider
Ingen maj en dager sprider
som den klarnande april..."


Och jag frågar mig denna morgon: var kommer de alla ifrån ? Var har de varit, gömda under löv och skräp och grenar, mossa och kvistar. Knappt blåser en mild västanvind över markerna så dyker de upp. Överallt. Som konfetti i skog och dungar, under björkar och ekar - de brer ut sig som ett leende över hela vår sorgsna jord.
VITSIPPORNA!

Egentligen borde man inte få skriva om så mycket glädje och vår, när bara oro och tårar präglar vår värld. Sorgen över att en biskop känner sig tvingad att avgå för ett ännu ouppklarat femtioårigt fall, som slängts ut i medievärlden.
Sorgen över att antalet omkomna i Haitikatastrofen var över 300.000. och att massmedia nu inte alls bryr sig om att beskriva lidandet och kampen för livet på den arma ön. Det är glömt, ointressant,.
I stället koncentrerar man sig på en livslevande dokusåpa om prinsessan som for till New York med brustna bröllopsplaner och många års gemenskap i spillror.

Vad är detta för en värld?

Jag tänker på president Abelas hälsningsord till påven vid hans besök på Malta, där han bland annat på ett mycket tydligt sätt karakteriserade demokratins väsen. Han utgick från sitt eget lands erfarenhet:
"Ett samhälles etiska grundvalar i sin helhet omfattande troende, agnostiker och ateister, fungerar bättre inte genom att vi blir avfällingar från krisendomen utan genom, att statens moraliska medvetenhet ges nytt liv.

En sak som är grundläggande för alla kulturer är nämligen respekt för det som är heligt för andra och respekt för den Helige, Gud. Det är sannerligen inte för mycket begärt att man ber om detta, även av den som själv inte vill tro på Gud.När denna respekt omintetgörs går samhället under.
Vi är stolta att ha fått det kristna fädernearvet även om vi är en konfessionslös stat .Detta arv är kärnan av vår identitet."
Dessa ord skulle jag önska att Göran Hägg och Fredrik Reinfeldt kunde tillägna sig.
Sverige har ett kristet arv, som i ett årtusende varit vår nationella identitet. Men vi håller på att slarva bort det och tyvärr poängterar inte det kristdemokratiska partiet denna grundval tillräckligt tydligt. Och Reinfeldt? Är han alldeles likgiltig?

De nya direktiven från Socialstyrelsen oroar. Vi handskas vårdslöst med livet. Mänskliga känslor och bedömanden prioriteras framför den grundläggande respekten för att livet inte är något vi själva kan bestämma över. Vi har fått det som gåva. Vi är skapade,vi har inte skapat.
"Jag sitter under ett tak av fågelsång.." skrev jag en morgon i Bangladesh. Men det kunde varit här denna morgon i april, när bofinkens locksång blandas med talgoxens entoniga rop.

Och om en månad får vi besök från Bangladesh!

Sabina




tisdag 20 april 2010

Ros och ris i Rom


Det var en dag som denna, vår och väntan. Då kom det överraskande valet av den nye påven,Joseph Ratzinger, en av dem som stått Johannes Paulus så nära i många år. Bilder från möten mellan dem talar om gott kamratskap,beundran och tillgivenhet. Och naturligtvis lovade den nye påven att vara trofast den avlidne store påven Johannes Paulus II det arv han lämnat efter sig.
Nu har fem år gått. Dags att göra bokslut, även om fem år i tiden är kort.
Jag har starka minnen från allt jag läst om dessa år med påven: den minnesvärda resan till Afrika, det härliga mötet med världens ungdomar i Sydney, de gripande dagarna i Jesu och judarnas eget land, besöket i Roms synagoga, det märkliga samtalet med framstående Imamer inbjudna till Vatikanen. Allt har för mig talat om öppenhet,lyssnande och generositet.
Det är min personliga rosenbukett till den 83 årige påven Benedikt, som dag efter dag fortsätter sitt stora obegripligt tunga och målmedvetna arbete att vara en herde för den miljard katoliker, där jag är en liten obetydlig mygga.

Federico Lombardi som har ett regelbundet TV - program i Rom prisade i sitt program påven Benediktus för att ha genomfört sitt pontifikats fem år med "målmedvetenhet och mod" Han menade att påven har lyckats tjäna både Gud och människor på ett balanserat sätt, att han väl förvaltat arvet efter Johannes Paulus samt att han visat öppenhet och allvar i dialogen med oliktänkande.

Hur långt nådde detta positiva tv-program? Kanske bara Italien? Men där fanns andra toner, som skickligt sändes ut på sex olika språk för att nå så långt som möjligt.
Och det var knappast några rosor som teologen Hans Küng skickade ut.
I ett brev riktat till alla katolska biskopar kommer han med idel pekpinnar som en kritisk och överlägsen lärare och skriver ut tio punkter där påve Bendikt har misslyckats under de gångna fem åren.
Om det inte vore så allvarligt- och dessutom med grova fel och förenklingar samt till och med osanningar- så är det nästan skrattretande, att denne tyske teolog, som gjort sig ett namn för sin upprepade påve och Vaticankritik, och som fråntagits rätten att undervisa i katolsk teologi- nu upphäver sin röst och lägger fram sina tio punkter i ett brev till de biskopar som lovat att lyda sin herde och som troligen känner honom bättre och uppskattar honom mera än Küng.
Påven kritiseras för att ha förstört relationen med islam,medan det är precis tvärtom. Han kritiseras för att ha gjort detsamma med judarna, vilket också är tvärtom. Han klandras för att inte följa och utveckla tankarna från Andra Vatikankonciliet, medan det är just vad han hela tiden gjort. Etc....

Küngs biskopsbrev på sex olika språk får mig att tänka på en ironisk teckning som publicerades under Hitlertiden. Man ser en mycket liten Hitler som står på jorden och lyfter knytnäven mot Den Allsmäktige i höjden.

På samma sätt är det med en liten lokal diskussion i Jönköpingspostens spalter mellan den katolske diakonen Göran Fäldt och den protestantiske docenten Gunnar Hillerdal. Fäldt har sakligt och noggrant redogjort för den katolska synen på naturrätten och den normativa etiken. Hillerdal svara med att kalla den "naiv och orimlig".Han kritiserar både Jesus och Paulus för att ha varit odemokratiska i ord och handlingar.Slutorden är tänkvärda:"Vi behöver ingen katolsk naturrättsläras förmyndarskap med anspråk att få diktera en normativ etik."

Annorlunda låter det i Rom. Där öppnar den största lutherska kyrkan sina portar för påve Benedikt och prisar honom för hans insikt i luthersk teologi,Man firar här gemensamt, lutheraner och katoliker,inte bara minnet av före påvens första besök i Christuskirche i Rom för 25 år sedan utan också tioårsminnet av "Die Gemensame Erklärung zur Rechtfertigungslehre". Och Påve Benedikt svarar med en vädjan om att med iver bedja för enhet."Det är vad vi är kallade till; inte att disputera och ägna oss åt konflikter utan glädja oss åt den enhet som redan finns och som kan fördjupas för att alltmer vittna om Kristi ord och liv i vår värld."

Medan allt detta sker i den stora världen i press,TV och kyrkor, så slår blåa blommor ut på vår gräsmatta i Småland och lockar skaror av bin,som överlevt den svåra vintern i bikupan, ut att samla droppar av honung från de små blommorna. Det surrar ljuvligt när man böjer sig ner över gräset.

Glad vår!
Sabina

måndag 12 april 2010

Om döden och livet


I morse bakade jag bullar. Det är något mycket skönt och speciellt kvinnligt. Men plötsligt tänkte jag: Nu får hon aldrig baka mera. Vem ? Mina tankar gick till Maria Kazcinska,presidentens fru, som omkom i den stora flygolyckan i fredags. Hela hennes liv stod mig plötsligt så nära, kanske hon inte bakade så mycket när hon blev presidentfru, men säkert fanns det i hennes händer. Och nu är det slut.
I morse skrev tidningarna att den enda man inte identifierat av offren i flygplanet var presidentens maka. Nu gick mina tankar till dottern. Vilken smärta detta meddelande måste kosta henne.
Varför tänker jag på de döda när jag bakar bröd för livet? Men visst undrar man över livets sista ögonblick när nyheterna kommer och upprepas och det skrivs i den ena tidningen efter den andra om händelsen, om de döda.
Då står min egen död framför mig. Jag ser upp på en bild av Kristus och tänker: Möter du mig då?
Jag vänder mina ögon mot en Mariaikon och frågar: Är du mig nära så ofta som dessa ord i Ave Maria upprepats inom mig : Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss nu och i vår dödsstund...Amen

Många frågar :Varför? Man försöker hitta orsaker; tekniska fel, dimman,piloten. Men för mig står det klart: Deras tid var ute. Att det skulle ske på detta förfärliga sätt var kanske inte meningen. Men det finns ett ögonblick när vår stund har kommit.
Då är allting slut här på jorden - söndagens tussilgo- och vitsippsbukett-resorna till Mässan, vandringarna längs byvägen, glädjen över solen som går upp bakom skogen och strålar rätt in i mitt ansikte och morgonens möte med familjen...

"De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
I en gammal värld, i ett svunnet liv...

De skall möta den levande Herren,
de skall se Honom sådan han är
och förvandlas i ljus till hans likhet,
deras hopp han var, deras liv han är..
(Britt G Hallqvist,sv.ps 172)

Ty där- bortom den jordiska dimman - finns en annan mer strålande sol. Ett landskap som ingen dödlig någonsin sett - en kärlek som man aldrig mött.
Ja, detta tror jag och önskar för dem som mötte sin Herre bland träden i Smolensk.

Må de vila i frid
Må det eviga ljuset lysa över dem

Sabina

lördag 10 april 2010

Barmhärtighetens söndag

Nyligen var jag på besök hos några vänner. På en byrå fann jag en liten skulptur som jag kände igen.
"Åh, sa jag, Lilla Therése av Jesusbarnet! Med famnen full av rosor!"
-Jaså, sa min vän. Jag trodde det var Maria. Vi tyckte den var fin och köpte den på en loppis. Vem var lilla Therèse?"
Hur sammanfattar man med några ord detta dynamiska liv, som utan uppehåll genomsyrar världen och som oupphörligt är redo att"strö rosor"? Det blev några korta ord, som kanske öppnade en väg mot djupare kunskap senare. Men jag kände mig glad över detta möte på byrån i ett torp i Ölmstad.

Hemma har vi många Marior,en svart från Kroatiens Maria Bistrica, en från Lourdes och en från Medjugorje.Den vackraste har en blomsterkrans på huvudet och är så där allmänt nordiskt vacker. Jag tänker mig att skulle hon komma "utför ängarna vid Sjugare by" så skulle hon se ut så. Maria ändrar ju utseende vid varje tillfälle. I Mexicos Guadelope står hon klädd som en indiansk prinsessa för att hennes folk skall få tillit till hennes Son,Kristus. I La Salette har hon bondflickans sjal och förkläde för att de två herdebarnen ska våga möta henne och höra vad hon har att säga.
Jungfru Maria är verkligen en Moder för hela världen och alla världens barn!

I dag måtte hon fälla tårar. Ja, vem gör inte det, när folkstormen ryter mot Moder Kyrkan.
Först må tårarna fällas för de barn eller unga gossar som blivit förförda av präster.Det är ofattbart hemskt, men det stämmer ju att "er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och letar efter någon att sluka".. som den helige Petrus skrev i ett brev.(1.Petribrev:5:8) Han själv hade ju erfarit hur lätt djävulen kan ta fast en och få en att glömma bort alla heliga löften. Ja, vem har inte erfarit djävulens farliga lockelser!Därför manar han :"Håll stånd mot honom, orubbliga i tron."

Men tårar må också fällas för att så mycket lögn och falskhet lätt accepteras och förs vidare och att media glupskt slukar och frossar och sprider ut all denna smuts!
För oss som älskar Moder Kyrkan gäller det att vilja omvända oss, vilja försöka leva så att vi inte sviker Mästaren, Honom som vi älskar.
I morgon kan vi börja på nytt. I morgon, Andra söndagen efter Påsk firar vi BARMHÄRTIGHETENS SÖNDAG, då vi får ta emot Guds oändliga barmhärtighet, som den heliga Faustina Kowalska fick i uppdrag av Jesus själv att förmedla och försäkra de troende om. Påven Johannes Paulus II lysnade på budskapet från den heliga Faustina, förstod vikten av det och instiftade Barmhärtighetens söndag att firas i hela kyrkan på jorden just denna söndag efter Påsk.

"För dina smärtorika lidandes skull.
Förbarma dig över oss och över världen"
ur Barmhärtighetens rosenkrans.


Välsignad Söndag!

Sabina
Ps.
Läs mer utförligt om Barmhärtighetens söndag på www.grabroderna.vel.pl/franciskusförsamling
DS.

söndag 4 april 2010

Lumen Christi


I dag är det Påskdag. Vi hälsar varandra med glädjeropet: "Kristus är uppstånden". Och vi svarar med bekräftelsen: "Ja, sannerligen är Han uppstånden." Fast de flesta nöjer sig med att säga Glad Påsk.
På bussen till stan sa jag först Glad Påsk och sen: Kristus är uppstånden. Ett leende spred sig över chaufförens ansikte och han bekräftade min ovanliga hälsning med att eftertryckligt säga: De du!

I går på väg till kvällsmässan var det stora trafikhinder omkring Kinnarsps Arena och Elmia. Tusentals mänskor flockades och gick än hit än dit,cyklar med HV71 flaggor, flickor med tröjor för H71, det var nästan omöjligt att komma fram.Jag såg på strömmarna av mänskor och tänkte: Ack om de varit på väg till kyrkorna i stället för till fotbollen. Men det är den moderna mänskans kyrkgång.
De vet inte vad de missar denna heliga natt.
Alla källor blir helgade denna natt och i Ryssland( som i år firar påsken samtidigt med den katolska kyrkan!) välsignas vattnen, så som vi i katolska kyrkan välsignar dopvattnet medan vi avlägger våra löften att hålla fast vid tron och avsvärja oss djävulen och hans påfund.
Efteråt blir vi bestänkta med det välsignade vattnet, renade som profeten Hesekiel skrivit: Jag ska stänka rent vatten över er...

I dag hittade jag ett tredje kristet program på TV, nämligen dokumentären Kristi heliga lans.En märklig historia som beskrivs som en legend med något av sanning.

<>Historien börjar med händelsen i Johannesevangeliet, där det står:"en av soldaterna stack upp sidan av honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten."Joh.19:34. .
Enligt legenden helade blodet soldaten Longinus, som hade stött lansen i Jesu kropp.
I dokumentären får man följa en dyrbara reliken från soldatens släkt till martyren Mauritius i Egypten som ägde lansen och hellre dog än böja knä och dyrka den egyptiske kungen.I fortsättningen hamnade lansen först hos kejsar Konstantin och därefter hos kejsar Karl den store, hos Napoleon och sist hos Hitler. Lansen var en mäktig relik och var därför eftertraktad av kejsare som ville säkra sin makt. En underlig väg för ett redskap som använts i den döde Frälsarens kropp.

Blodet och vattnet har tolkats som symboler för Eukaristin. I en vision som en ung nunna fick på 1930-talet i Polen såg hon två strömmar av ljus flöda ut från Jesu hjärta.Det var en röd för blodet och en vit för vattnet. Jesus manade den unga Faustina att låta måla en bild av det hon såg. Denna bild har blivit spridd i miljontals kopior över hela den kristna världen för att människor skulle våga lita på Jesus och hans löfte om barmhärtighet symboliserad av de två strömmarna från Jesu hjärta. .Under bilden står orden: Jesus, jag litar på dig. Faustina fick i uppdrag att förmedla Jesu barmhärtighet till människor. Barmhärtighetens söndag firas sedan några år första söndagen efter påsk. Och Barmhärtighetens rosenkrans är en allt vanligare bön i katolska kretsar.
Detta är till skillnad från berättelsen om den heliga lansen inte en legend utan en sann historia. .

När det skymmer denna påskdag bär jag med mig in i sömnen orden "Lumen Christi", som diakonen ropar när han bär in det stora Påskljuset i den mörka kyrkan och församlingens svar: "Deo Gratias", medan alltfler får sina smala påskljus tända från lågan på Påskljuset.

Sabina

torsdag 1 april 2010

Tre Högtidsdagar men media blundar

Fågelsången fortsätter oavbrutet. Den följer med upp till Getsemane olivlund.
Det är dit som Kristus nu är på väg med sina lärjungar efter påskmåltiden på Sionsberget.
Det är Skärtorsdag .Nu inleds Triduum, årets viktigaste tre dagar;Skärtorsdag, Långfredag och Påskdag.
Men knappast något av dessa stora högtider speglas i programutbudet på TV eller Radio.Jesus Christ Superstar var det enda jag fann i TV och Matteuspassionen i radio.I övrigt bara mordiska eller likgiltiga program.
Media har glömt att de ska tjäna folket. Kyrkorna är fulla, passionsspel uppförs,körsånger, predikningar, fottvagning allt hör till dessa stora högtider.
men TV och radio väljer att blunda. Uselt tycker jag.

För många år sedan vandrade jag med ett hundratal unga vuxna genom Italien från Assisi till Rom. Det var Stilla Veckan. Vi bar olivkvistar välsignade av biskopen i Assisi i våra ryggsäckar för att överlämna till påven Paulus VI i Rom.
Skärtorsdagens mässa firades i en liten bykyrka uppe i Appeninnerna. Det var första gången jag fick vara med om den katolska seden att tvätta fötterna på tolv församlingsmedlemmar. Vi pilgrimer hade så trötta fötter och sa till varandra: Varför tvättade inte prästen våra fötter?
I kväll sker fottvagningen i Sankt Franciskus katolska kyrka i Jönköping.

Jag tänker då på n dikt som hänförde mig i min ungdom - och gör än i dag!

Har du gått i en demonstration
för rättvisa, fred oc h frihet?
Låt mig få tvätta dina fötter, min bror!

Har du dansat i helig glädje
hela natten och prisat Herren?
Låt mig få tvätta dina fötter, min bror!

Har du vandrat på smutsiga gator
med kärlek till fattiga syskon?
Låt mig få tvätta dina fötter, min bror!

Har du kommit vilse i en lockande värld
av glitter och längtan hem?
Låt mig få tvätta dina fötter, min bror!

O Herre Jesus du som blev allas tjänare
plantera du ett nytt och rent perspektiv
i våra liv:

låt oss få tvätta dina fötter, Gud...

(Ylva Eggehorn,
På marken,Bonniers)