"...Och plötsligt kom det ett kvitter här och ett kvitter där
-tills hela rymden stod full av sång och vingar."
Varje morgon när jag öppnar mitt fönster tänker jag på Bo Bergmans dikt, där han beskriver hur Maria samlar ihop de frusna fåglarna och värmer dem i sina händer, tills de börjar kvittra...
Jag lutar mig ut och hör med förtjusning de många fåglarnas morgonkör med bofinken som lysande solist.
Vid lunchen samlas de igen. Nu kvittrar de inte. Nu äter de.
Och se: där är en grönsiska, utropar G och beskriver entusiastiskt den lilla fågelns gula bröst, svarta haklapp och hätta.
Just när jag trott mig se den lyfte den och en bergfink tog dess plats på fågelbordet.
En bergfink! Hannen är fortfarande klädd i vinterdräkt. Den har inte setts här på många år. G är ivrig, då ett dussin grönsiskor kör bort den och ockuperar matbordet småkvittrande. Så många!
Mitt ibland allt det gula lyser plötsligt domherrens kardinalröda mage fram. Ah, finns det någon vackrare fågel?
Jag försöker fotografera den men han flyttar sig från gren till gren oberörd av mina försök att fokusera hans osannolika prakt.
Nu är det talgoxarnas tur. De puttar undan både domherre och finkar. Här ska ätas och kvittret stiger i höjden, tränger genom rutan
, en körsång mitt i maten, de glufsar i sig fågelfrön,tuggar och spottar. Snart är marken täckt av deras avfall, som en skygg rådjursfamilj snart ska nafsa i sig, medan vi under tystnad betraktar skogens gäster vid vårt hus.
Sommarkvällarnas solist rödhaken behagar gästa oss- dock utan sång. Han är hungrig och vackert rödbröstad, dock inte samma lysande kardinalfärg som domherren. Men han har en ljuvligt porlande stämma, som snart kommer att locka mig ut om kvällarna.
Vår lunch är över. Hela skaran av grönsiskor lyfter på en gång.
_-Varför flyger de samtidigt och så plötsligt, undrar jag
_De hör våra röster! säger G som vet allt om fåglar och emellanåt mumlar en fågels latinska namn för sig själv
En sällan skådad gäst dyker upp:" Se, järnsparven," utbrister G.
Vad är det för märkvärdigt med den fågeln, undrar jag
Han var inte särskilt vacker.
Men det finns en roman i bokhyllan vars titel är:Järnsparven. Jag kom aldrig underfund med varför boken hette så.
Det har förblivit G:s hemlighet.
I björken skränar snöskatorna. En färgstark hackspett besöker fågelbordet till småfåglarnas förskräckelse.
Morgonsolen värmer och snart lyfter fågelskarorna bort mot skogen
Jag tar fram boken ("Ett underbart möte) och läser Bo Bergmans dikt igen:
Maria, du höga av paradis,
Guds moder kära,
dig ske pris och ära.
Varför går du i snö och is
här vid frusna vatten?
-Jag måste ta vara på
alla de fåglar små
som frusit ihjäl under natten.
Så tog hon dem upp i sin famn
och lovade Herrens namn
det heliga som betvingar
döden för Kristi skull.
Och plötsligt kom det ett kvitter här
och ett kvitter där
-tills hela rymden stod full
av sång och vingar.
Sabina
