Pussy Riot

Nadeshda, Maria, Yekaterina - ni är mina vänner!

Ni är Irina Ratusjinskajas systrar. .Hon skrev poesi och fängslades för ord som flugit ut från Kiev och stött mot de makthavandes murar.
Då svarade hon från  kvinnofängelset i Moldavien:

 Vi har ännu inte tjänat ut våra straff
Vår anda har inte blivit prövad
Och när fåglarna lyfter till flykt 
skäms vi inte för våra sånger.
Vi går genom denna dåraktiga stad
i tidens fula kläder
och våra små sorger
kvittrar på tunna torra tassar.
Harmlösa vittnen!
Vi är inte värda ett skott i ryggen
Obedda går vi ut under tystnad
Släcker ljuset bakom oss

Ni gjorde orätt när ni vanhelgade det heliga koret i Frälsarens katedral. Men- jag förstår - ni vill inte se staten förenad med Kyrkan. Putin med Bibeln tillsammans med Patriarken. Därför valde ni denna heliga plats.

Det var modigt.Och ni bad om förlåtelse för att ni har sårat någon, sårat dem som tänt sina ljus i andakt inför Guds Moder, som ni också åkallade.

Nu är ni fruktade, "Vi var ju bara  tre flickor som en halv minut framförde en ohövlig sång på en helig plats men vi blev arresterade och ställda inför rätta..." säger ni litet ironiskt.

Makten fruktade er utmaning. Alltså segrade ni trots att ni förgrep er på det heliga.
Jag tänker på Guds Moder, så innerligt vördad av det ryska folket. Jag tänker på den heliga ikonen Gudsmoder av Kazan, som en gång bars av Kyrkans präster mot den svenska hären  för att  skydda sitt folk.
Var  detta vad ni önskade med sången HELIGA MARIA: TA BORT PUTIN ?

Ni har missförstått Guds Mor. Hon är barmhärtig. Hon vill försona, läka, beskydda. Hon vill gå andra vägar än dem som ni med era stickade luvor och klumpiga danser försöker visa. Kanske skall ni i fängelset möta den milda ,goda,försonande Maria.Kanske skall upprorets Pussy Riot förvandlas till Pussy Revelation, Pussy New World eller Pussy Maria!

Påve Franciskus har en vision för kvinnans roll i Kyrkan.
Lyssna till honom. Han har något nytt att säga feministerna. Sluta kämpa mot. Börja gå med!

Kära Nadeshda, Maria, Yekaterina, ert mod behövs! 

Vi som lever i ett demokratiskt land förstår att det krävdes mod att sjunga ut era protester.Ni visste ju vad som hände Anna Politkovskaja ....

Låt Irinas Ratusjinskajas ord från fängelset bli en ledstjärna för er:

"Jag har inga andra värden än att inte ljuga och att tåla allt. Det är inte lidandet som bryter ner människan. Det är rädslan för lidandet.
Att ta andras smärta närmare sig än sin egen  är nog det enda sättet att förbli människa"

Jag ber för er!

Sabina

Mörk historia

Idag kommer man ihåg den olycksaliga Molotov-Ribbentrop pakten, då två skurkar delade på Europas länder.Halva Europa gick till Ryssland. 

För Estland, Lettland och Litauen följde år av terror,deportationer och förtryck.
För Öst Tyskland,Ukraina, Tjeckoslovakien blev den kommunistiska dominansen en katastrofal förlust av både personlig och officiell frihet.

Under några år reste jag runt i Europa och samlade vittnesmål och berättelser om dessa mörka decennier. Det var "Martyrernas tid"

En av dem som diktat om den var Anna Achmatova, som skrev:

Av Anna Achmatova

Under Jezjov-regimens värsta år stod jag sjutton månader i fängelseköer i Leningrad.

En gång hände det att någon i kön ”kände igen” mig .Då vaknade kvinnan som stod bakom mig  upp ur den  dvala vi alla befann oss i – hon hade förstås aldrig hört mitt namn – och hennes blå läppar pressade fram en viskning (där talade vi alla viskande): - Och detta, kan ni beskriva detta?

Jag sade: - Det kan jag.

Då gled något som liknade ett leende över det som en gång varit hennes ansikte.

 April 1947

Leningrad

Idag skrev Birgitta Ohlsson i GP en debattartikel och uppmanade Sverige att inte glömma offren för kommunismens brott mot mänskligheten.

Jag läste många böcker. Det finns mycket dokumenterat men hur många läser just dessa böcker?

Att vårt grannland Estland utsattes för så mycket lidande förblev tyst. Men allt blev levande för mig när jag första gången kom till Estland.

Jag reste över "Frihetens hav" med en båt som var tung av återvändande ester, som en gång flytt i små rankiga båtar från Estland till Sverige.

Nu väntade deras släkt och vänner efter alla tysta år på kajen med landets nationalblomma blåklinten i händerna. Gripande möten.

Estland var fritt.-Vi var på väg till Marianmaa ! På medeltiden kallades Estland Marias land och många från Sverige vallfärdade dit,bland annat från Vadstena kloster för att grunda ett birgittakloster i Pirita.Klosterkyrkan är det första man ser när båten nalkas Tallinn. Den stora kyrkfasaden är genomborrad av ryska kulor!. Det var midsommar 1989 och landet var fyllt av frihetens glädje. Återigen kunde körerna samlas i sina vackra folkdräkter och sjunga de förbjudna älskade sångerna.

Bakom dem låg svåra minnen:

Sovjets ockupation av Estland som inleddes sommaren 1940 var väl förberedd. Redan på 1930- talet fanns listor av personer som skulle likvideras. Avsikten var att snabbt utplåna landets kulturella, humanitära och politiska elit och på så sätt sprida skräck i en omfattning som hindrade något motstånd att uppstå.

I skriften ”RÖD TERROR Den sovjetiska ockupationsmaktens  förtryck av Estland av Mart Laar, ”(,Grenader),  åskådliggör porträtt och fotografier de första månadernas terror  av Estlands president Konstantin Päts och överbefälhavare general Johan Laidoner, vilka med sina familjer redan i juli 1940. deporterades. Båda dog efter mer än ett decennium av umbäranden och sjukdom fjärran från Estland.

Mördandet fortsatte. Under första ockupationsåret arresterades 8000 personer, varav 1.950 avrättades i Estland. Porträtten av några höga estniska militärer talar om intelligens, säkerhet och makt. Detta var målet för kommunisterna: att utplåna intelligensen, krossa säkerheten, förinta makten. Alltfler ester mötte döden vid sommarstugeområdet utanför Pirita eller på borggården vid Kuressaare slott.

Den 14 juni firas numera som en minnes och sorgedag i Estland. Då inleddes nämligen deportationen till Sibirien av tiotusentals människor enligt listor som gjorts upp i förväg.

Mart Laar skriver ” kvinnor och dödssjuka gamlingar i fullpackade godsvagnar avsedda för djurtransporter Verkställandet av deportationen eller tvångsevakueringen som var den officiella benämningen, inleddes natten mellan  fredag den 13 och lördag den 14 juni. Intet ont anande familjer som lagt sig på kvällen väcktes, varefter en förordning lästes upp för dem i vilken de förklarades arresterade eller dömda till förvisning från hemlandet utan rättslig prövning..

Deporterarna uppvisade osedvanlig grymhet och pressade även in gravida kvinnor och dödssjuka gamlingar i fullpackade godsvagnar avsedda för djurtransporter.”

Kan vi föreställa oss skräcken, paniken, fasan som så många helt oskyldiga familjer upplevde denna natt? De gick okända och sorgliga öden till mötes. Många dog redan under färden. Andra dog i fånglägren. Inte många överlevde.

Ett vittnesbörd finns bevarat; en dagbok skriven av en tioårig pojke, Rein Vaares. Han tecknade och skrev dag för dag hur det var att sitta inklämd i den skakiga illaluktande godsvagnen,. Hans far var skolmästare och dog i fånglägret Isaroskino  av svält. Den begåvade pojkens vidare öde är tragiskt. Efter några år fick han och systern återvända till Estland och bodde hos släktingar. Han gick i skola men arresterades igen och skickades till Sibirien.

Då blev han knäckt och dog bitter och alkoholiserad 1984. I dag utgör dock hans dagbok från deportationen ett viktigt dokument, som blivit utgivet i Estland efter befrielsen

V i får inte glömma. Det kan hända igen.

Sabina

Hela världen i Färdtjänsten

Det var vinter och jag hade bråttom. Det är aldrig bra att skynda, skynda när man ska parkera bilen. Jag trampade på gasen och körde rakt in i staketet.  Jag skulle ju bromsat ...Sen satt bilen fast,ville varken fram eller bak,  busen rullade in och jag sprang, lämnade min lilla Polo, hoppade på bussen, messade till Mi om eländet och försjönk i medhavd bok.

Att denna händelse skulle markera en ny epok i mitt liv anade jag inte.
Det var inte som när jag voltade på E4. Jag steg ur den oppochnervända bilen och trodde att bara man vänder den rätt kan jag fortsätta med den.

Så blev det inte - men jag fortsatte att köra bil i alla fall, fast vännerna sa: "Kör du fortfarande bil?"

Varför skulle jag inte? Mitt körkort varade till 2015. Och jag är född 1924. Vägverket litade på mig.

Efteråt har jag förstått att det fanns en gudomlig ledning i händelsen. Eftersom jag styvnackat fortsatte att köra bil,fastän många ansåg att jag inte borde, så ordnades allt på bästa sätt - from Heaven. En mild tillrättavisning, en viskning i mitt inre, att nu måste jag ju acceptera min ålder - well I am not so young any more...

Med denna långa inledning vill jag börja berätta om det nya äventyr som väntade: FÄRDTJÄNSTEN!

Nu tog Mi tag i det hela. Och efter diverse papper, utfrågningar, besök av kontrollanter, broschyrer med mera stod den första färdtjänstbilen utanför grinden.

En rad livsöden har kantat min färdtjänstväg. Från serben vars  morfar blev skjuten av en kroat till ryssen som kunnigt diskuterade Dostojevskij med mig under en färd genom Stockholms kilometerlånga tunnlar.

Ibland blir jag hämtad vid Sankt Franciskus katolska kyrka. Första gången den röda bilen körde fram var den dag då påve Benedikt hade annonserat sin avgång och det första chauffören frågade, när han öppnade bildörren: "Nå, vad säger du? Vad tyckte du om påven?"
Jag blev häpen och glad och  jag berättade att jag beundrade honom och att  jag läst och översatt  många texter av påve Benedikt, XVI, medan chauffören rattade åt Ölmstad till.

Sen var det han från Serbien. Jag trodde han var kroat(de liknar ju ofta varann) så jag frågade om han varit på nån kroatisk Mässa men fick ett sammanbitet Nej, han gillade inte kroater för hans morfar hade blivit skjuten av en kroat.
Mina minnen från Kroatien manade mig till varsamhet och vi fortsatte i tystnad.

En annan gång när jag skulle betala hamnade en liten Mariamedaljong bland småslantarna och han lämnade kvickt tillbaka den.
"Nej, sa jag, du får den. Det är en Mariamedaljong.  Den ska skydda dig. Jungfru Maria. Känner du henne?"
Chauffören teg en stund och sa sen långsamt med ett svagt leende: Santa Maria, ja...
Sedan  var det nästan som om Maria  hade satt sig i baksätet och åkt hela vägen hem till Ölmstad.

Jag brukar ibland fråga:Varifrån kommer du - ursprungligen...
Den här gången svarade  en chaufför, att han kom från Iran, och jag fick veta att Sverige var ett bra land men att han nog saknade sitt  hemland, för "ens fosterland är ju som en mor, och det är alltid svårt att överge sin egen mor.."

Jag bad honom säga  nånting  på sitt språk och han läste då upp någonting  på persiska, halvsjungande, det var mycket vackert 
"Det var en dikt?
"Ja, sa han, det var Omar -al-Chaijam. Han var inte bara diktare. Han var filosof, astronom och matematiker också...
Urgammal orientalisk kultur rasade in i den lilla Stockholmstaxin medan rött och grönt växlade. Det var som en dröm.

Den här chauffören kom säkert långtifrån, tänkte jag men tvekade innan jag frågade: Är du mongol?
Han skrattade: Jag är tatar. Min morfar var partisan i Tjeckien i flera år under kriget. Mormor väntade på honom men han kom tillbaka.
Oj, sa jag, är du tatar!
Jag kunde inte låta bli att berätta för honom att det finns litet ryskt blod i vår släkt efter en rysk soldat som var fånge i Kalmar under Karl XII:s krig och gifte sig med en svensk flicka.
Sen blev det litteratur förstås. Resan gick från Ekerö till Täby, så vi hann med både Dostojevskij och Anna Achmatova.
Hela tiden tyckte jag att dånet från tatarernas hästhjordar ljöd omkring bilen och att dammet från hovarna revs upp framför oss. 

Hela världen sitter i Färdtjänstens bilar!

Sabina

Resa med innehåll

"Det är tid för en resa
en resa till ett annat land.."
så börjar Bo Setterlind en dikt, som jag fäste mig vid. Den resa han åsyftar är den sista resan, den som går över "mörka vatten", en resa alla skall göra en gång i livet.
För min del tror jag inte på de mörka vattnen, jag föreställer mig ljus som flödar över det okända vattnet...

Men nu har jag i alla fall gjort en helt vanlig jordisk resa. Med Buss 4 You, med Stockholms Färdtjänst och med Swebuss. Inte så många dagar men desto mer fyllda av intressanta kontakter, ovanliga möten och en innehållsrik reträtt om "Maria della Strada, Jungfru Maria av Vägen". En målning i jesuiternas moderkyrka i Rom, mycket älskad av Sankt Ignatius av Loyola. 
Med pater Klaus Dietz,SJ, själv jesuit, fick jag på Marielund i Ekerö, vandra med Maria under pater Klaus ledning  tillsammans med ett 20-tal medvandrare och med den vackra målningen framför våra ögon.

 Jungfru Maria  hade många vägar att gå i sitt liv och dessa fick vi lära känna genom berättelserna i Lukas,Matteus och Johannes evangelier. Det gav oss nya aspekter på Guds Moders levnad.

Vilka vägar har vi gått?

Den helige Ignatius mötte sin Maria i Monserrat, en berömd vallfartsort i Spanien. Han kom dit efter en lång konvalesens i sitt hem på slottet Loyola efter att ha blivit skadad i en strid mot fransmännen.
Under sjukdomstiden läste han de enda böcker som fanns- böcker om helgon. Långsamt började de influera hans liv. I stället för långtråkighet fylldes hans tankar av helgonens märkliga och underbara öden.
 En förvandling började ske hos den unge krigaren. 
Därför begav han sig ut på  en ny livsväg .Han sökte något att leva för som var bättre än att strida med svärdet i handen.

Han fann det hos Maria, när han kom till den berömda vallfartsorten Montserrat. Här böjde han knä inför den mäktiga Svarta madonnan och började  utveckla den spiritualitet som skulle fullkomnas  inom honom när han kom till nästa etapp: Manresa.

I dag är Ignatius och jesuiterna mest kända för de Andliga Övningarna. Det var i Manresa de blev till. Som ett rannsakande av hans livs mål och innehåll, ett ärligt sökande efter en grund att stå på, en tro att hålla sig till.

Vilka vägar gick Ignatius sedan?
Vilka vägar har vi gått?

Med dessa frågor utvecklades våra meditationstimmar med pater Klaus till ett inre sökande av vägar tillsammans med Maria della Strada som vägledare.

Sabina