Sankt Mikael

Sol över dagen. Den helige Mikaels svärd blixtrar i ljuset.Han som skall förvara oss mot ondskans alla andemakter står fast rotad i vår tro. Medeltida konstnärer framställde honom på muralmålningar för att de som trädde in under valven skulle känna hans beskydd. Och bönen som påven Leo XIII formulerade under ett ögonblick av inre vision fanns med som avslutning på den katolska mässan före Andra Vatikankonciliet. Obegripligt att den togs bort - men i våra bönböcker finns bönen kvar:
Amen.

Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden,
var vårt värn emot djävulens snaror och ondska.
”Må Gud betvinga honom,” därom ber vi ödmjukt, men du,
de himmelska härskarornas furste, kasta med Guds kraft
ned till helvetet, Satan och de andra onda andarna som
irrar omkring på jorden för att fördärva själarna.
Amen.
Hur väl behövs den inte i dag! Att den helige Mikael var med påve Benedikt när han kom till det i förväg fientliga Tyskland står klart. Knappt hade han kommit och uttalat sina första ord i Berlin förrän hans ödmjuka och distinkta retorik och försvar av Kyrkans Herre erövrade hans hemland.
I Tageszeitung var kommentaren en imponerad sammanfattning av den tyske påvens framträdande på hemmaplan:

"I hans mun växte kyrkan åter till sin forna storhet som för den positivistiska, relativistiska och i stort sett gudlösa världen utgör en utmaning, en utmaning av allra största slag..."
Katobs.se


Men Ärkeängeln Mikael är inte ensam denna dag, han har fått sällskap av ytterligare två mäktiga budbärare från himlen: Rafael med läkedomens gåva, som man kan läsa om i Tobits bok och Gabriel , som fick den unika uppgiften att profetera om Frälsarens födelse till den unga
jungfrun i Nasaret.
Många diktare har beskrivit detta. En av dem är Bo Setterlind:

Det var vid middagstid, i Nasaret
Allting stod stilla. Solen stekte hett.
.....
Var icke rädd, Maria. Sänd av Gud
förkunnar jag för dig ett glädjebud.
....
Vid dessa ord Maria salig stod,
hon kände Herrens vilja i sitt blod.

Hon kunde ej förstå, hur det gick till
men sade ändå:Ske mig som du vill.

Det var vid middagstid, i Nasaret
(Maria i svensk litteratur
antologi av Gunnar Lokrantz
Liber Förlag)

Solen står ännu högt. Änglarnas sköna dag är ljus och varm.
Det är Brittsommar!

Sabina

Bergens tystnad

I dag vill jag skriva om den helige Chrysostomos,biskop, patriark och kyrkolärare. Namnet betyder "Guldmunnen", eftersom hans predikningar var så fantastiska - men också hans liv var fantastiskt.
Peter Halldorf har i sin bok "21 Kyrkofäder" tecknat en färstark och levande bild av den unge Johannes i Antiochia, som artonårig flydde upp till eremiterna i de omgivande bergen. Han lämnade den rika staden,studier, umgänge för att leva ett asketiskt liv.
Där lades grunden för den styrka och vishet som skulle bli hans karaktär och leda honom från att ha varit en retorikens mästare i Antiochia, till präst, biskop och slutligen patriark i Konstantinopel.

"Långsamt kan man hålla bergens tystnad inom sig, även när man går i stadens brus,"skriver Olivier Clement i en kommentar till ett av många citat från Chrysostomos predikningar, i sin bok "Källor".
Och när man nu läser vad denne man skriver om sin erfarenhet däruppe i Silipiosberget vid slutet av 300-talet, så är det ju ettt ord för vår tids människor, för mig:

"Det är mycket i världen som förmörkar synen och förvirrar hörseln och smaken.Det är därför som man måste fly från allt larm och söka en tillflykt i öknen, där ron är fullkomlig, sinnesfriden total och inget oväsen hörs, där ögonen enbart är fästa vid Herren och öronen enbart lyssnar till Guds ord. Det är öronens fröjd att höra Andens musik, vars makt över själen är så stor att den som en gång hört den föredrar den framför mat och dryck och vila. Varken ljudet av denna världens ting eller folkmassans larm kan skingra hans uppmärksamhet..de som stigit till bergens toppar hör därför inte vad som pågår i städerna annat än som ett svagt och obehagligt ljud, ungefär som getingars surr."

Men Johannes öde beseglades när han av folket blev vald till Patriark i Konstantinopel och började rensa upp i det moraliska kaos som rådde inte bara bland folket utan också bland präster och biskoper.
Som sin bibliske föregångare Johannes Döparen vågade han kritisera en drottning, som rasande jagade bort honom från staden till en ensam död i en avlägsen by.

Min öken är ett litet kloster på Skåneslätten. . Jag har nyss varit där och bär med mig något av den stillhet som alltid råder inom dess murar fastän vinden blåser över slätten.

Sabina

Urensning

.Bokhyllan sväller. Böckerna trängs, läggs ovanpå varandra, faller på golvet, det är dags för utrensning.
En hylla lyckades jag rensa. Resultatet blev två påsar, en med säljbara böcker och en med böcker som kan ges bort till goda vänner. Bekymret är bara när det ska ske, transporterna är jobbiga, tiden räcker inte till. Ändå gläds jag vid tanken att kunna skänka vackra ord - mest poesi - till vänner som kanske inte har så hårt trängda bokhyllor som jag utan kan få plats för diktarna både i hjärtat och i rummet.
Nu gällde det lyrikhyllorna och då blir det inte så lätt.

Alla böcker har jag köpt av kärlek eller fått av kärlek. Jag är överraskad över att se så många dedikationer. När träffade jag honom ? Var möttes vi ? Hur kom det sig att den boken hamnade här med ett bleknat minne av en glad fest eller ett stilla möte?
Recensionerna ramlar ut, vikta, skrynkliga, lästa och understrukna. Jag fastnar i ett samtal med KG Wall om hans möten med Karl Vennberg och betraktar fundersamt en bild av Karl V med hatten på sned och högra ögonbrynet lyft tillsammns med namnlösa vänner i en artikel från 1989 i Lyrikvännen, som jag sparat. Ingen av Vennbergs böcker får lämna bokhyllan. Ingen av Gunnar Ekelöfs böcker heller.
Han var vår studenttids stora upplevelse och som ett rytmiskt eko hör jag fortfarande hur vi citerade "Om hösten, när alla grindar står öppna mot meningslösa hagar.. eller dikten Kosmisk sömngångare med omkvädet "det är sent på jorden".när vi möttes på väg mot Östgöta Nation eller Ofvandahls konditori i Upsala.

Min känsla för natur och romantik lyser igenom de här böckerna, de flesta tunna och tummade, väl lästa och förstrukna.
Urban Andersson hörde länge till favoriterna. När han skriver:
"Huset sover
Snart är natten här

Jag har hittat en väg
Den leder in i mig själv
genom allt
alla minnen
alla drömmar
alla vita sidor
alla dagarna med dig

Om jag någon gång kommer ut
har jag ett helt liv med mig"

Precis så är det när man sitter med en halvmeter hög diktböcker i famnen osäker om vad man ska behålla, vad man vill läsa och vad som håller för evigt.

Greta Bergholmen bodde i Huskvarna. Hon gav ut en diktsamling som hette Farväl sommar, jag gjorde ett reportage om henne i Smålands Allehanda och besökte henne i ett av husen på Grännavägen. Hon var melankolisk,tystlåten och ganska stilla, jag tänker ofta på henne när jag far förbi med 101:an. Minns henne med värme:
"Regntunga dimmor
döljer Vättern idag.
Inte en fågels flykt
stör den ljudlösa stillheten.
Det känns så gott att gå
i detta lena väder.
Den höga poppeln nere vid stranden
skymtar genom diset,
den lilla grå stugan vid piren,
vandrarna på vägen - allt är klätt i en ullig grå kappa,
ljuvlig att gömma sig i
efter dagar
av naken brännande sol."
ur Farväl Sommar,1955

Kanske satt hon ofta vid fönstret och såg ut mot Vättern, hon skriver mycket om vindar och stjärnor, morgonrodnad och "kvällsbrand över vattnet".

Det finns tröst i vackra ord. Bara öppna en sida, vilken som helst, och långsamt läsa den dikt som möter ögat :
"Vid stranden är vattnet som bläck.
Däruppe susar ett fågelsträck
på väg från mörker
och köld och skräck.

Jag följer det med min längtans syn,
ty något trycker mig här i dyn
och något ropar:
mot skyn, mot skyn..."
Bo Bergman, Väntan, 1957

Det är ju diktens gåva, att förlösa människans inre längtan och drömmar, att frigöra det stängda outtalade.

Tack alla diktare som varit, som är och som kommer.
Ni trängs i mina hyllor, ni gömmer mina tankar, minnen och drömmar.
Utan er skulle livet inte vara så ljust!

Sabina