Fest i Sankt Franciskus

Pater Joseph som är vår kyrkoherde tycker om att ställa till med fest.Han tycker om god mat(det syns) han är en mästare på att dekorera. Den gångna julen har han excellerat i blomster, ljus och stjärnarrangemang i vår kyrka.

Nu fyllde pater Arkadiusz femtio år och det måste firas. Det var den 28 januari, en dag som är vigd åt en av Kyrkans stora teologer: Tomas av Aquino.Så länge jag känt pater Arek har jag alltid tänkt att det fanns en mening med att han föddes just på denna dag. Han är nämligen en god teolog, något av en forskare, fast det tyvärr inte var hans kallelse, och hans predikningar eller snarare meditationer är alltid intressanta. Att gå till bikt hos honom är alltid upplyftande Stilla och eftertänksamt utgår han från ett ord av Paulus, som har relation till bikten och spinner vidare på det, så att bikttillfället förvandlas till en minireträtt med meditation.

Vi började förstås med att fira Mässa och kyrkan var fylld av vänner och församlingsmedlemmar. Pater Joseph hoppade över predikan och berättade i stället vad hans medbroder betydde för kommuniteten. Det var många vackra ord och pater Areks kinder blev allt rödare, medan vi som lyssnade nickade och samtyckte. Ett slag funderade jag på om man verkligen får göra så: förvandla en predikan om Guds ord till en hyllning av en femtioåring? Men jag litar på att p. Joseph inte gör fel. Om någon känner till alla lagar och förordningar i den katolska kyrkan så är det han.

Efter Mässan var det marsch in i Clarasalen. Vi välkomnades  av ett glas med något lätt och bubbligt,så vi genast kunde skåla  för vår präst.
Buffén var ett vackert utbud av frukt och kött och grönsaker, sallader, bröd och ostar.
Borden fylldes snabbt och vi, Magdalena och jag, fick äran att se den nye polske brodern, p.Wladek vid vårt borden, en åttabarnsmamma från Peru med en av sina söta svärdöttrar samt två polska kvinnor, som ivrigt samtalade med sin landsman på det vackra och obegripliga språket.

Vi är en internationell församling så Ja må han leva sjöngs på arabiska, polska, engelska och svenska
under många handklappningar.

Till slut  fann jag tiden var inne att överlämna min gåva och deklamera min hyllning.
Boken var tung,flera kilo, och tjock,många hundra sidor, "Den kan du läsa hela livet", sa jag och berättade att den handlade om biskop Osmund som var missionär i Sverige på vikingatiden.
"Också i dag skickar många länder kristna missionärer till hednalandet Sverige",berättade jag och därför är det intressant att läsa om en de tidiga missionärerna som för tusen år sedan försökte kristna de svenska hedningarna."
Biskop Osmund är utgiven av Skara Stiftshistoriska sällskap.

Tankar kring en 50 - årsdag

När årsringar räknas på träd som har fallit

är tydligt att ännu vid femti var trädet friskt

och stod stadigt på marken fyllt av frisk grönska

Så är det med människans år som snabbt går förbi

men ändå ger mera vishet, insikt och  ökad tro.

Se bara på mannen här, en man i de bästa år !

Han är rak och stilig. Hans gång 'är snabb som gasellen

Hans blick som en örns när han spanar djärvt efter byte

Om nu det yttre av denne man vi gärna vill kalla Arek

som vid femtio fyllda speglar båd allvar och humor.

Hur är det med själen, det hemliga rum, som ej synes

vågar vi närma oss det innersta av hans personlighet där?

I sin ungdom kallades han att bli Herrens förtrogne

Att följa Honom i glädje och sorg, i vind och i regn,

till världens yttersta rand eller närmaste kust som fanns.

Han valdes att föra flockar av ostyriga får

 till den  fålla där förlåtelsens frid kan råda

Han kom till oss och bar med sig ett dyrbart arv

 från landet, där kristna fått kämpa för rätten att tro

med heliga förebilder som stärkte hans själ under kampen

mot likgiltighet och tristess, föraktet och kylan

som folket i Norden kan visa mot missionärer.

Hans uppdrag som präst  är "att vara ett eko, ja bärare av ett enda Ord."

så sade en gång den gamle påven emeritus Benediktus:

" Ordet, det  är Guds Ord, som blev människa för vår frälsning."

Han är som ett träd planterat vid vattenbäckar,

vars löv aldrig vissnar, som bär frukt i rätt tid

och allt vad han gör det lyckas väl!

Jag är inte säker på att detta är hela hyllningsdikten,delar har försvunnit i cyberrymden, men eftersom det bara är tillfällighetsdikt och utan större litterärt värde, så gör det ingenting.

En gång i min ungdom blev jag ombedd att på Östgöta Nation hålla hyllningstalt till mannen på 1 maj. Jag skrev ihop en hyllning och gick sedan till den litteräre Åke Janzon, som bodde i samma hus,och läste den för honom.(Åke var under många år Svenska Dagbladets lyrikrescensent.)
Han lyssnade,suckade och sa sen till mig: "Läs som om det vore Shakespear - men visa den inte för någon!
Därmed sagt att det var en usel tillfällighetsdikt, som bara kunde  uppskattas genom ett lysande sätt att framföra den. Jag följde hans råd.

Och så var festen slut!

Sabina

På bilden ser man p. Arek t.v. med vännerna Ninni och Rolf Redman,nyblivna katoliker

Januari- händelser

När Mi sa: I dag får du börja ta bort juldukarna, förstod jag att julen var slut. Jag ville inte alls ta bort dukarna. Jag ville behålla allt det juliga, den lite glesa granen med sina röda glänsande bollar och de tre ljusen som vi försiktigt tände ibland för att njuta av de skimrande glansen som förvandlade hela rummet. Jag vill inte ta bort krubban där skaror av kameler ännu inte fått plats och herdarna trängs i ena hörnet på väg bort. Jag vill inte ta bort de broderade gobelängerna i matsalen eller den röda stjärnan över krubban.
En sista kväll vill jag slänga in stora vedträn i kakelugnen och njuta av sprakandet och värmen och minnas att just så började vår jul: Klockan var sju på julaftonsmorgonen.Rullvagnen framme, de röda kopparna redo,faten med fruktkakorna och pepparkakorna upplagda.Bibel 2000 med märke vid Lukas evangelium på bordet. Under julgranen några paket.En kort stund var allt stilla. Sedan läste G med sin mörka vackra stämma Julens evangelium . Så har det alltid varit hos oss. Jag har också förstått att det är så i nästan alla familjer. Kanske inte så tidigt på morgonen - men den heliga julberättelsen läses av husfadern i väldigt många familjer i vårt land.

Sagohuset

Vi har haft ganska många gäster. En av dem skrev i gästboken: " Tack för en magisk kväll".Och visst vilar det en viss magi över hela vårt julhus - eller som Johannes sa när han kom in från en snöig promenad: "Så fantastiskt det är att komma in och se allt detta vackra, röda - det är som ett riktigt sagohus."
Jag önskar jag hade ägt en kamera som kunde fota allt - ljusstakar, bonader, vise män, broderade dukar, upplysta kyrkor, röda ljus. Allt lite gammalt och slitet ,minnen från prästgården i Helsingfors, från prästgården i Nyköping och från våra 54 jular i detta gamla hus.
Man blir nostalgisk.

Greger var som vanligt vår julgäst. G stannade för att se den nye påvens julnattsmässa i Rom, medan Mi och jag åkte iväg till Sankt Franciskus underbara midnattsmässa i en kyrka fylld av många hundra levande ljus och så många mänskor den kunde fylla.

Johannes kom

Denna jul kommer vi alltid att minnas  Johannes besök. Han kom den 4 januari från Bangladesh och stannade två veckor. Det blev många Alfabetspel, brasor, samtal, promenader med Faxe, härliga måltider och livliga debatter. Under dessa veckor hann jag knappt se min dator.Den var upptagen av "viktiga ting" Johannes skrev en bok om "Den sannare gudsbilden" och en artikel om kristendom och islam och kanske något mer. Han var mycket upptagen och tog som självklart att datorn var hans.
I februari lär vi få läsa vad han åstadkommit på min dator!

Den 16 januari hade Föreningen för Mymensing ordnat en träff på Kristinagården i Jönköping med Johannes, som lovat tala över ämnet"Vad kan vi lära oss av Bangladesh?" Den stora salen fylldes av vänner, intresserade, inbjudna ,okända ,alla med landshövding Minoo Akhtarzand i spetsen.
Ju mer Johannes talade desto mer undrade jag vad vi skulle kunna lära oss av Bangladesh med dess snåriga koruppta politik, dess enorma fattigdom, dess folkrikedom etc... Mot slutet kom- tack vare frågan om hur det är att leva som kristen med muslimer - en antydan: Vi kan lära oss att leva genom att tjäna.Och han berättade hur gemensamma bönestunder och läsningar ur vars och ens heliga skrifter;Bibeln, Koranen med flera, gav n andlig enhet åt de unga bengaler, hinduer, muslimer, buddhister, som gemensamt arbetar för fred på olika sätt. Ett arbete för freds och konfliktlösning som genomförs i de skolor som Föreningen stödjer med hjälp av dockteater, skådespel  och samtal.

I en intervju i Jönköpingposten hade Johannes bland annat sagt:"Att leva i skärningspunkten mellan olika kulturer och religioner är en utmaning för Taizébröderna...Vi försöker inte omvända folk utan har respekt för att den lokala kyrkan redan finns på plats.Samtidigt lever vi på jordens bakgård och vet vad som ligger bakom rikedomen i västvärlden.Priset för råkapitalism och miljöförstöring får länder som Bangladesh betala..."

Broder Frank

När Johannes kom blev det en extra liten julkappsutdelning. Vackra kort och fina trycksaker som bröderna skickat till oss. Broder Guillume hade textat Franciskusbönen på ett stort A4 ark- så vackert. Jag ska rama in den och sätta upp det på väggen här i skrivstugan

Av Broder Frank fick jag en illustrerad folder om l'Archkommuniteten. Jag läste den med tårar , det var berättelser om dem som är mentalt handikappade och har fått en familj i l'Arche. Men några dagar senare flödade mera tårar, när vi fick höra att broder Frank på resan till Taizé hade fått en hjärtattack på flyget och avlidit på ett sjukhus i Konstantinopel, där planet mellanlandade. Han var den förste som kom till Bangladesh 1974. Han startade skolorna. Han gav sit liv under 40 års tjänande av de fattiga, som han älskade och som älskade honom.

I kväll har begravningen varit i Taizé och nu vilar han med broder Roger och andra bröder i Taizés vigda jord

På bilden ses broder Frank med en av sina små skyddslingar i Mymensingh. I bakgrunden t.h.syns broder Johannes Sandgren.

Från Bröderna i Mymensingh som skrev och berättade om broder Franks död fick vi denna bön, som Broder Roger skrivit:

                       Genom Dig, barmhärtige Jesus Kristus, kan vi förenas

                        med dem som gått före oss och som är så nära oss.

                       De skådar redan det som är Osynligt. I deras efterföljd

                      förbereder Du oss att välkomna en glimt av Ditt ljus, 

                     och genom hjärtats tillit gör Du det möjligt att förmedla 

                     en låga av hopp till dem, som finns omkring oss.

                                                          

När Johannes rest tidigt en vintermorgon för att via buss och tåg och flyg återvända till sitt kloster, sitt andra hem, i Taizé, var det kanske just början på att julen var slut.

Nu gäller det att ta bort dukarna, bära krubban upp på vinden, rulla ihop bonaderna, släcka alla ljus och se fram mot våren.

Sabina