Nattåg till Lissabon

Innan boken återlämnas till Gränna bibliotek vill jag skriva några rader om den.
Jag lånade den, därför att min goda vän i Helsingborg skrev att hon läst den för tredje gången.
Nu förstår jag henne, för när jag hade läst slut ville jag genast börja om igen.

Vad får en att gripas av en bok? 
Det kan vara språket. Det kan vara handlingen.
Det kan vara personteckningen.

Den man som tar nattåget till Lissabon gör det helt oförutsebart.
Han är den kände begåvade språkläraren i latin,grekiska och andra språk.Han lever efter ett klart mönster, samma tid varje dag.
Alla vet vad de har att vänta sig av honom- från rektorn till eleverna.
Han är omtyckt,respekterad. Man kan lita på honom.

Men den dag han kom in i klassrummet med en kvinna bakom sig, båda dyblöta efter ett skyfall ,anvisade en stol för kvinnan, som efter en halv lektion reste sig upp och gick ut, hände något mystiskt. Kvinnan vände sig mot katedern, la fingret på läpparna,. log och försvann.
Mundus som han kallades, fortsatte lektionen oberörd.

På kvällen tog han tåget till Lissabon.
Med i packningen hade han en nyköpt bok från en portugisisk bokhandel. Kvinnan hade talat ett språk han inte kunde - av alla språk: portugisiska.

Författare var Amadeo de Prado ,en känd läkare i Lissabon, hans tankar, utgivna på ett okänt förlag.

Gregorius,språklektorn, började översätta boken på tåget.

Det visade sig att boken öppnade Lissabons värld för den schweiziske språkforskaren. 
Häri låg spänningen. Ingen deckare. Utan en vandring i en människas liv, en vandring från det okända till det kända, från människor i gamla hus, från läkarens liv till Portugals historia.

Med saknad lämnar jag boken ifrån mig. Jag minns den irländske apotekaren O'Kelly, den strama Adriana,  älskad syster  som samlat anteckningarna till boken. den gåtfulla Estefania Espinhoa och den ständigt rökande motståndskämpen Joao Eca

Visst vill jag möta dem igen. Men allra mest vill jag läsa om de kursiverade utdragen från Amadeo de Prado.  Här är ett:

"As Sombras Da Alma. Själens skuggor.

De historier som de andra berättar om en, och de historier man berättar om sig själv, vilka kommer sanningen närmast? Är det så säkert att det är de egna? Är man en auktoritet för sig själv? Men det är inte riktigt den frågan som sysselsätter mig. Den egentliga frågan är: Finns det i fråga om sådana historier över huvud taget en skillnad mellan sant och falskt?"

Varsågod kära läsare, fortsätt att reflektera!

Sabina