Midsommar

Magdalena öppnade fönstret. Ljum luft strömmade in. En liten bofink hälsade mig ivrigt och spirean sträckte upp sina blomsterkvastar mot träden.
Hoppas det inte regnar så de faller, tänkte jag. 
Tyvärr kunde jag i morse konstatera att nattens regn hade fällt den vackra busken, vars yviga grenar låg regntunga och våta mot gräsmattan.
Skall lite sol kunna få dem att resa sig igen?

Klockargården lockade. Vi åkte dit och blandade oss i vimlet.
Vi köpte lotter utan vinst, lyssnade till dragspelet,hälsade på gamla bekanta, kände oss som lokalfolk, en skön känsla!

Kaffe och jättegoda bullar och kakor, vänligt småprat med okänd gubbe,medan en kvinna presenterade sig på det förrädiska sättet: Jamen du känner väl igen mig? Jag är kusin med..
Ja, nu ser jag, var mitt ivriga svar. Du har samma drag...
Hon nickade: Ja, vi liknar varandra...
Men fortfarande kan jag inte minnas vad hon heter.

Denna sköna samvaro utanför den gamla sjuttonhundratalsbyggnaden där midsommartången reste sig över oss med gröna blad och blomsterkransar avslutades i den medeltida kyrkan mitt emot.

Det är en tradition som musikdirektören och kompositören Robertson i Huskvarna inledde 1987: konsert med cello och violin som avslutning på midsommarfirandet i Ölmstad.

Hans begåvade son, Andreas Robertson, cellist i Göteborgs Symfoniorkester, gav oss ett klassiskt program av hög klass med goda instruktioner om 1600-talsmusikern Händel och 1700talets lekfulle Bocherini samt svenske kompositören Erland von Koch
och till sist en modern engelsman Frank Bridge.

Kyrkoherden bidrog med skön recitation av Psaltarens lovsång till Skapelsen,Ps 104, och vi fick sjunga om den vänliga grönskan, en psalm som dock påminner om att "allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, blott Herrens ord förbliver."

Det är alltid märkligt att sitta i Ölmstads kyrka. Jag ser dopfunten i koret och tänker att Johannes döptes på midsommardagen. Jag ser på krucifixet, som en gång inspirerade mig till Passionsspelet.
Ser på Mariatavlan av Margareta Engström och minns när Tommy Hägg invigde den och att både konstnärinnan och Sven Stolpe med fru Karin var med den gången, 15 augusti 1979 i kyrkan.

Kyrkvärden Karin Hessler sitter i första bänken men bakom henne ser jag Göte Lagerwall som försvann i Vättern en kylig marsdag. 

Han var  många år kyrkvärd, som hälsade oss välkomna och gick med kollekthåven längs kyrkbänkarna.

Bänkarna framför och bakom mig befolkas av bortgångna: Göran Lagerwall, Ingrid Jardefors, Hanna Lindqvist, Greta Örnskog- de sitter där osynliga på samma platser i samma gamla kyrka..

Kvällen var inte slut.
Hemma väntade Sven och det blev Alfapetspel mellan Sven och Magdalena

Sabina