Nu har de skildrat det helvete som krig är.
Titeln är ironisk: Unga hjältar, men skildringen skänker ingen glans åt de ungdomar som vi möter.
Jag såg det första avsnittet och det räckte för mig. Där var både den falska glädjen över Grossdeutchland och indoktrineringen av judeföraktet. Som utplånade det mänskliga och ledde till ett iskallt förräderi.
Man ställer sig genast frågan: Hur skulle jag ha gjort? Vad kan bevara min känsla för livets värdighet.Vad kan ge mig mod att trotsa ?
Sedan var det skyttegravens fasa och de sårades vrål på fältsjukhuset.
När nästa avsnitt kom sa jag nej. I stället letade jag efter en bok jag köpte strax efter kriget, en bok av Heinrich Böll. Jag hade ett minne av att den fängslats mig.
Det var hans debut.
Nu har jag läst slut den, sedan den följt mig från dag till dag.
Egentligen ingen handling, bara ett skeende och en mängd tankar.
En ung soldat,24 år gammal, på ett tåg mot östfronten.
Han har fått en gruvlig intuition att han snart skall dö, ja att han kommer att dö i en viss stad, sedan tåget passerat den polska gränsen.
Den enda klara tanke han har är att han måste be, måste hinna be ordentligt innan han dör. Han går igenom Trosbekännelsen och andra böner han lärt som barn. Han tänker på sin församlingspräst och hoppas att han läser en mässa för honom på morgonen den dag han skall dö. Han tänker på judarna i Lemberg, judarna i Cernowitz och ber för dem.Han tänker på en kvinna i Amiens som gav honom ett leende och han ber för henne.
På tåget lär han känna några andra soldater som också är på väg och i Lemberg , där tåget gör ett långt uppehåll blir han bjuden på en präktig måltid av en i gruppen, som tydligen känner väl till Lemberg.
Han kommer efter måltiden med kamraterna till ett slitet hus. Men där utspelas en märklig historia, därför att det enda han önskar är musik.
Andreas hade en dröm: han ville bli pianist. Och när han kommer till huset som han förstår är en bordell begär han inget annat än musik.
Det blir ett stillsamt möte mellan två musiksjälar. Oliva som studerat på Warszawas Musikkonservatorium och den trötte soldaten som ville bli pianist.
Jag satt ute på bänken medan kvällen blev allt kyligare,kunde inte släppa boken. Andreas kunde inte gråta.Han hade sett andra fälla tårar men han fick aldrig fram en enda tår och nu bad han denna natt om den befriande gråten.
Det blev den polska pianistens vemodsfulla spel på klaveret som
fick tårarna att strömma.
Och när klockan var sex och församlingsprästen steg inför altaret
..........
Sabina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar