Videkvistar och hasselhängen

"Intet är som väntanstider
vårflodsveckor,knoppningstider.
Ingen maj en dager sprider
som den klarnande april..."

I dag är det 1 april och dessa rader är inget aprilskämt, för dagern är precis så klar och frisk och ren som aldrig en majmorgon kan vara. Karlfeldts versrader springer osökt fram när jag lyfter blicken och ser hasselhängen som guldmynt vaja i morgonsolen och när jag hasar ner för sluttningen för att bryta några videkvistar för Palmsöndagsprocessionen och närgånget betraktar de luddiga små knopparna som ännu sover:

Sov du lilla videung, än så är det vinter
Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter
Än så är det långt till vår
innan rönn i blomning står
sov du lilla vide, än så är det vinter..

Vem ser inte Elsa Beskows illustration framför sig av den lilla videungen insvept i sitt gråa hölje!
Eller är det en svensk kultur som inte är förrunnad våra nysvenskar att associera till ? Varken Karlfeldts rader eller visan om videungen?

Kanske finns det i deras hemländer andra strofer som dyker upp i minnet vid den första vårpromenaden? Även om just den svenska eller skandinaviska våren är alldeles unik!

Så var det inte i Los Angeles, där fanns ingen ljuv övergång från vinter till sommar. Men i Schweiz minns jag fält av narcisser i på bergssluttningarna ovanför Montreux, i Tyskland minns jag de blommande körsbärsträden i Ruhr och i Frankrike ett rosa akacieträd i blom utanför Orléans.

Morgonens läsning ägnar jag åt påvens resa i Afrika. Också på flygresan hem väntade skaran av journalister. Och påven hälsade dem vänligt som om han aldrig sett vad de åstadkom av negativ publicitet efter den förra intervjun." Jag ser att ni fortfarande arbetar. sa han Mitt arbete är närmast slut. men ert börjar igen. Tack för er flit"

Entusiastiskt berättade han sedan om de första intrycken av mötet med Afrika.
Vad som fäst sig i mitt minne är först och främst den överväldigande värme, ett Afrika i glädje och feststämning. Det verkade som om de i min person som påve upplevde att vi är alla Guds barn, Guds familj. Denna familj existerar verkligen och vi är alla, med våra begränsningar, delar av den, och Gud är med oss.Det var påvens närvaro som så att säga hjälpte till att skapa denna känsla, hjälpte till att skapa denna atmosfär av glädje.

Det andra som gjorde ett starkt intryck på mig var den anda av inre samling i liturgin, den starka känslan för det heliga. De drog inte uppmärksamheten till sig själva. där fanns det heligas närvaro, av Gud själv.Det var också deras sätt att röra sig , de var hela tiden vördnadsfulla och medvetna om den gudomliga närvaron."
Ytterligare två starka upplevelser hade stannat i påve Benedikts minne som han delade med journalisterna på väg hem til Rom.

Besöket på sjukhuset Cardinal Leger Centre visade hur staten och kyrkliga rörelser samarbeta- de för de sjuka och lidande. "Jag tror att människan blir mer mänsklig genom att bringa hjälp åt dem som lider, ja världen blir mera mänsklig." var påvens kommentar.

Till slut berättade påven om mötet med de afrikanska biskoparna, präster, ordensfolk och andra aktiva i kyrkan. Det var vid vesper på Sankt Josefsdag och denna kväll fick han lyssna till Afrikas röster från Sydafrika till Angola. Alla bekymmer,svårigheter men också förhoppningar som de upplever i sina stift och församlingar. För påven var denna kväll viktig som förberedelse för den synod för Afrika som skall hållas i höst i Rom.

Med vårhälsningar från ett nästan snöfritt Rosenlund i Ölmstad
Sabina