Minnesdag 2 april 2005

I dag minns världen den oförglömlige påven Johannes Paulus "den store". Hur vi på TV följde hans sista timmar, hur all världens ledare från olika nationer,religioner och vanliga männskor i miljoner kom för att hedra honom vid hans begravning i Rom, där kardinal Josef Ratzinger rörd och ödmjuk talade om vännen och påven Karol Wojtola inför den enkla kistan med bibeln som enda smycke. Bladen som fladdrade i vinden.

Då skrev jag den 6 april följande rader i Jp, som jag nu återger här:

Han gav lidandet ett ansikte

Med djup gripenhet har världen fått följa Johannes Paulus långa lidandesväg till slutet. Ett lidande han valde att inte dölja för att därigenom lyfta fram lidandets djupa mening som offer. Han gav lidandet ett ansikte och upprättade alla sjuka och handikappade i världens ögon.Men hur väl minns man inte den resliga gestalt som i oktoer 1978 steg ut på balkongen i Rom och hälsade människorna med orden "Var inte rädda!"

Påven dog vid vesper före Barmhärtighetens söndag, som han instiftade vid den saliga Faustina Kowalskas helgonförklaring påsken 2000. Därmed har ett av de mest omvälvande och rika pontifikat avslutats. Johannes Paulus var den som öppnade katolska kyrkans hjärta vitt för hela mänskligheten. Mot bakgrunden av att ha genomlevat två diktaturer förstod han kraften av den kristna tron och betydelsen av dess judiska rötter. I Abrahams fotspår kom han till Sinai och förklarade: "De tio budorden skrevs på sten men innan dess har de skrivits i människohjärtat som den unversella lagen giltig i varje tid och på varje plats. I dag som alltid är de mänsklighetens enda framtid."

Johannes Paulus var ständigt framåtblickande och tog många djärva steg. Vem minns inte bilderna av påven och Dalai Lama i Assisi vid det första fredsbönmötet, då även afrikanska woodooledare var inbjudna. Hur gripande var det inte att se honom vid Davidsmuren i Jerusalem sticka en bönelapp som de andra vid muren eller hans djärva steg att i Atén möta det ortodoxa episkopatet och genom sin bön om förlåtelse för katolikernas plundring av Konstantinopel på 1200- talet få deras hjärtan att smälta. Han var också den förste påven som besökte den judiska synagogan i Rom. Han kallade judarna för "våra äldre bröder". Från sin ungdom hade han djupa vänskapsförhållanden med judarna i Wadowice, vars synagoga han brukade besöka.

I sin ungdom hade påven varit en framträdande skådespelare i studentteatern i Krakow. Denna begåvning blev en stor tillgång i hans världsvida resor till olika kulturer och folk. Hans liv blev ett lysande skådespel för Gud. Som nybliven påve inbjöd han vänner, unga och gamla, från Krakow att delta i hans första Mässa i Rom."Låt oss mötas på det "Vita Berget", skrev han. Det är Jasna Gora där Madonnan av Czestochowa tronar. Påven var djupt fästad vid Guds Moder.Hans valspråk var:"Totus Tuus.Helt Din."

Inte bara vi katoliker sörjer honom utan också många människor utanför kyrkan. Den polske diktaren Czeslaw Milosz uttryckte det i sitt Ode till påvens 80-årsdag:

"Här kommer vi till dig:människor svaga i tron, för att du skall stärka oss med ditt livs exempel och befria oss från vår ängslan och oro."

Han var judarnas vän, han sträckte ut en försonande hand till de ortodoxa och lutherska kyrkorna och lyssnade till muslimer och ickekristna när han mötte dem. Han blev för oss alla en styrka och ett hopp och ingav modet åt människor att leva i en tung och svår tid."

Sabina