Våren hade just börjat anas,snön smälte dag för dag,vi såg isblocken sjunka i trädgården,hoppet återvände.Då började det snöa igen.
Och i Japan vällde tio meter höga vågor in över byar och städer och släpade med sig ut i havet människor och hus.Den frukttansvärda tsunamin och jordbävningen fyllde oss med fasa och medlidande.Varför är vi så skonade? Är vi tacksamma nog?
Medan snön föll mjukt och lätt -som om det varit julafton- och täckte över sörjan i trädgården försonade vi oss med den förändrade väderleken. Det var ju trots allt vackert.
Tills morgonens tidningar publicerade bilder av snövädret i Japan! Där satt människor i ruinerna efter jordbävningen och floden och det snöade på dem.
Glädjen över vår lilla svenska julaftonssnö försvann. På kvällen kunde jag inte sova ,fastän jag låg under ett rosa täcke och en vacker filt. Jag tänkte på dem som frös under Japans svarta himmel. Mina nattliga böner försökte ge dem värme, medan snön föll här hemma och där borta.
Jag tog fram en bok med ett vackert japanskt skrivtecken på omslaget."Det är en kalligrafi utförd av en högstadieelev vid dominikansystrarns skola i Miyakonojo. Tecknet som på japanka läses kami är ett av de ord som kyrkan i Japan använder för Gud i kristen mening."
Boken heter "Från solens uppgång..." och är en samling brev skrivna från Japan av dominikansyster Katrin Åmell. Genom att läsa den har jag kommit lite närmare det japanska folket.Jag uttalar för mig främmande namn, jag letar efter de platser sr Katrin skriver om på tidningarnas kartor av drabbade städer. Jag lever mig in i hennes besök i buddhistiska kloster och hennes övningar i zazen, sesshin och shikantaza.Bara genom att uttala dessa främmande ord tycker jag mig komma närmare det lidande folket i Japan där det snöar.
Sabina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar