Hemkomsten

Det blev sent och natten var mörk.En lykta lyste vid garaget och i dess sken satt en gyllene figur,en dröm från fjärran, en egyptisk liten kattgud, som hamnat på vår trädgårdsstolpe.
Vi hälsade avmätt på varandra och jag vände blicken ut mot himlen.Den stjärnbeströdda himlen, en himmel där Karlavagnen redan lutade mot söder och Orion halkade efter,medan Björnen och Cassiopeja,avtecknades sig tydligt i vimlet av okända himlakroppar. Jag andades djupt,mindes mina vintriga vandringar ut under den mörka himlen vid min fars hand, medan han beskrev vad jag såg däruppe ovanför den snötäckta barndomsstaden, Nyköping.Och jag mindes mina tonårs möten med Edith Södergrans dikter,vibrerande av stjärnljus och månskensglitter:

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter
min trädgård är full av skärvor.

Sabina