En diktare

Snö under marshimlens samlande ljus
över ditt liv vilar dess stoft med försvinnandets smak.
Redan för dig är vårarnas sorl förbi.
Du lyssnar, som om ett ord
hade utgått ur döden, ur vidderna
och ej av snö berörts.

Bo Carpeln, den finländske diktare, som skrev dessa rader, är död. Han debuterade som 20- åring 1946 och under de kommande åren blev han något av en centralgestalt i den finlandssvenska litteraturen.Han översatte finsk lyrik, skrev en doktorsavhandling om Gunnar Björling,han skrev romaner och dröjde gärna vid antika poeter som Horatius och Vergilius. Men det jag mest älskar i hans diktning är naturbilderna.Det finns ett vemod som färgar Carpelans upplevelser. I dikten Tyst träd ur samlingen Den svala dagen(Bonniers) kommer den fråga som mången diktare ständigt måste upprepa:"skall jag leva i denna dikt/eller läsas av ingen"

Skall en okänd hand höja kontinenterna
och sången genomborra fågeln,
tidvattnet överge stränderna
eller skölja dem med ett ljus som består?
Och jag som formar den skugga
som min själ kastar över tingen,
skall jag leva i denna dikt
eller läsas av ingen?
Det är vid midnattstid,
träden stå tysta.

Tack, Bo Carpelan, du har tusentals läsare, ditt minne är evigt!

Sabina