Ljuset över Nässjö

Och det var ljus och det var sol och det var Ulla Olin i hemstaden Nässjö, där Smålands Författarsällskap återigen samlades för ett årsmöte. Var Ulla där? Vi såg henne inte-hennes hårrufs,hennes lätt ironiska och forskande blick bakom glasögonen-
men hon kom till oss med orden.Ord som förmedlades av Elisabet Norin på just det lite torra och enkla sätt som var Ullas -vi bara saknade den finländska tonen!
Tack Elisabet!.Här är vad jag samlade ihop på lördagskvällen efter den soliga fyrtionionde årsmötesdagen i Nässjö:

"Oförklarligt lysande" var Ulla Olins sista diktsamling. Om henne kan man säga att hon själv var ”oförklarligt lysande” ,en späd lärarinna från Finland, karg och svårpratad men med ordens rikedom flödande inom henne. När hon nu blev postumt hyllad vid Smålands Författarsällskaps fyrtinionde årsmöte skedde det under lysande sol i Nässjö, den stad som blev hennes under många år. Och självklart var det Författarsällskapet som hon varit med och grundat, som ordnat evenemanget.
De första diktsamlingarna kom ut på Söderströms förlag i Finland. Då hade Ulla ännu inte funnit sin egen stil, det finns spår av den äldre svenska lyriken i dem, sade Elisabet,som gav en samlad bild av Ulla Olins säregna diktning. I dikten Förklaring ur Havsfärd, Ullas första på Bonniers, möter man den mycket unga diktarinnan i en sorts trosbekännelse ,menade Elisabet.:
”Jag tror på fjärilsvingar
Att de slår ut om våren
Jag tror på sädens andedräkt
Att det som växer blir bröd
Jag tror på träd och moln
deras höstliga visdom
Innerst tror jag på ensamheten
den bittra och heliga
den som vänder sig bort
Med alla gränsers förtvivlan tror jag på kärlek
förintelsen till ett helt
Jag tror på det enda möjliga
försvinna i ett blått hav
och vara oåtkomlig men verklig bland serafer.”

Elisabet plockade bland dikterna och vi njöt av de vardagliga orden som blivit poesi:
”En skopa full med rentvättad
Potatis på fönsterbrädan
Ingenting annat än ljus
nypotatis i naturlig storlek
Och där bakom havet
dovt metallfärgat

En natt vaknar jag
Tänder lampan och ser
att havet inte är något hav
Bakom skopan bara en vägg:
Två breda bilade stockar
överlämnade åt tiden

Det är mot dem skopan lyser

Ulla hade kommit över havet, studerat i Lund, mött sin Nils.Gustaf, flyttat till Sörängen i Nässjö där både hon och Nils Gustaf blev lärare, han så småningom rektor. Och barn föddes; först Margaretas så Torkel och sist Dan-Ingvar. Det avspeglas i dikten Medan ett barn blir till: ”Ovetande/Tyst och stilla/som de ovetande/Tyst och stilla/ sover fostret/i sin buk/ som också är min” ( 1959)
1986 kom genombrottet .Det var dansken Poul Borum som uppmärksammade den unika finlandssvenskans dikter. Efter de första samlingarna på Söderströms förlag i Helsingfors förblev Ulla Bonnier trogen hela livet – eller kanske tvärtom.

Elisabet hade flera kontakter med Ulla och när hon en gång frågade hur en dikt blir till fick hon ett intressant svar på tre A4 blad! .Först diktens innehåll på prosa. Sen en lång dikt som slutligen grovsaneras till det färdiga ordknappa originalet. Spännande att få veta. Borde inte Elisabet fullfölja frågan och doktorera på Ulla? En gång letade hon i Ullas dikter efter vilka djur som förekom och fann att det var kråkor, kajor, harar, råttor, möss. Frågade :Varför just dessa djur? Fick svaret: ”Jo, det var ju bara de som fanns där.”
Efter Nils.-Gustafs död kom boken Eftervärme, som blivit något av ett folkligt genombrott. .
I dikterna samtalar Ulla med maken, minns vardagliga händelser, vad de gjorde tillsammans
”Minns du hur vi badade tillsammans/nerklämda i ett och samma badkar?/Vattnet steg och löddret flöt ut på golvet/Men så hade jag också kommit till dig/hela vägen från Finland,/vi var nog/ inte ens förlovade då/när vi råkade hitta ett badkar i Växjö”
Det finns en obönhörlighet i hennes diktning, konstaterade Elisabet Norin. Och plockar fram några tänkvärda rader från en av de första samlingarna: där hon talar till oss läsare:
Jag som är du
Jag skriver om mitt liv
som också är ditt
Just nu när du läser
är det mera ditt än mitt
Du tar åt dig vad du behöver
och märker vad du tycker
är värt att märka

Jag har tillvuxit i ålder och osäkerhet

Elisabet Norin tecknade så medan solen lyste över det nya biblioteket i Nässjö,skickligt och ingående den finlandssvenska diktarinnans livscykel,
En välkommen repetition för många som följt Ullas diktning genom åren. De var många bland åhörarna på det nya biblioteket i Nässjö Kulturhus.
Avslutningsvis riktade hon en utmaning till politiker och kulturbärare i Nässjö ”Det borde finnas en gata eller åtminstone en bänk till minne av Ulla Olin i denna stad, ”

Sabina