Blixtrande leenden

De kom från Vadstena, en god vän ochh hennes kompis. Vi drack kaffe och jag hade just kommit från tandläkaren, vilket inledde vårt samtal.Knappt hade jag sagt var jag hade varit förrän hon med sammanbiten min sa:
"Jag hatar tandläkare"
Det var lite chockerande att höra. Hennes utseende talade inte om hat. Hon såg mild och god ut. Men hon hade med eftertryck sagt att hon "hatade".
Eftersom jag har en mycket trevlig tandläkare tyckte jag det var otrevligt att höra detta utslungade och omotiverade hat från min väns goda vän.
Vad menade hon ? Jag försökte kontra genom att säga, ja det är ju alltid lite skrämmande att gå till tandläkaren men ordet hat hängde kvar i luften, så vi avslutade det hela och gav oss in på trevligare ämnen,minnen från tidigare möten o.s.v.

När de gått började jag minnas. Alla dessa tandläkare! Med glädje minns jag på femtitalet och några decennier framåt mina regelbundna besök i det vackra hörnhuset på Skolgatan hos tandläkare Koch, en god konversatör och dessutom OD sångare. Fortfarande ser jag spontant upp mot fönstren där hans mottagning var.
Mina visdomständer förlorade jag i Los Angeles. Det var spännande och föranledde mig en förnyad läsning av Vishetens bok. Jag tror inte visdomen sitter i tänderna.

Nyss talade jag med Yampa, en av mina tibetanska vänner. Jag frågade om hon fortfarande hade bra tänder. Yampa var en av de 37 tibetanska flickor som IM inbjöd att få utbildning i Sverige efter sin flykt från Tibet. Vi frapperades då över hur starka och vackra tänder alla tibetaner hade. Deras leenden var verkligen gnistrande! Men mötet med en annan kost i Indien innebar försämring. Några stannade kvar efter sin utbildning i Sverige. I Jönköping har vi två familjer som båda är engagerade i sjukvården.De har fortfarande friska tänder.
-Men jag tog bort mina visdomständer för några år sedan, berättade Yampa, "För säkerhets skull."
I dag finns en tandklinik skänkt från Jönköping genom IM till Tibetanerna i Dehra Dun,norra Indien.
Det var Dawa som tog initiativet. Han valde nämligen att bli utbildad till tandläkare när han genom IM kom till Sverige. Och när jag tänker på Dawa, som nu är i London med sin hustru Chodon minns jag den gången när jag kom hem från ett IM möte med förfärlig tandvärk. Klockan var nio på kvällen och vad skulle jag göra? Jag ringde Dawa.
Han skyndade sig genast från sin dåvarande tandklinik och hem i Bankeryd till stationen där jag mötte honom och han körde mig till kliniken. Han lagade min tand,hans hustru gav mig tibetanskt te. Dawa skjutsde hem mig och skickade med några värktabletter. Dagen därpå ringde han för att höra hur jag mådde. Se, det var en underbar tjänst i sann medmänsklighet!

Sist jag hade tandvärk var för några år sedan i Polen. Jag befann mig i det franciskanska klostret Niepokalanow och blev omhändertagen av klostrets tandläkare,en franciskanbroder.
-Vad kostar det, frågade jag ängsligt med tanke på mina få slotys,då han med ett strålande leende svarade:
"Ett Ave Maria, tack!
Den skulden var lätt att betala!

Jag hatar inte tandläkare, tvärtom är jag tacksam över den fina och omtänksamma vård vi får.Men jag ska nog vara mest tacksam för mina goda tänder som är ett arv från min morfar, som liksom min mor, uppnådde hög ålder utan att drabbas av några större hål eller tandluckor.

Sabina