måndag 15 juni 2009

Ogräs ska ryckas upp med roten

Vi har en trädgård. I trädgården växer maskrosor,nässlor och kärs. Den är allra värst och har spritt sig oförtrutet år efter år. Särskilt på en liten kulle ovanför vår murade jordkällare Vi kallar källaren för Kaba och suckar över kärsen.

I år är kullen täckt av fjunlätt grönt gräs.Hur kommer det sig ? Jo, husets dotter tog sig an kärsen .Hon grävde upp varenda kärs med roten.Sen kom den inte tillbaka.



Jag tror att vår regering behöver lära sig denna typ av ogräsbekämpning. Dra upp med roten.

I morse hörde jag i radio att regeringen lagt fram ett förslag om ett bra sätt att hejda de många tonårsaborterna ( flest i Europa) . Dela ut "dagenefterpiller" till flickor i 15 års åldern och öka spridandet av kondomer för pojkarna. Skolsköterskorna skulle uppmanas att upplysa de unga flickorna om dessa möjligheter i stället för abort som alternativ ,om nu "olyckan" vore ett faktum. Ett barn är alltså "en olycka"

Det var då jag tänkte på ogräset. Inte hejdar vi maskrosen genom att klippa av stjälken. Den blommar och förökar sig bara ännu mer.

Inte hejdar man tonårsaborter genom att erbjuda dagenefterpiller. Det blir bara fler aborter.

Varför inte gå till roten och rycka upp det onda, d.v.s göra en kampanj för kyskhet, som en ung vän till mig sa. Roten till de många aborterna är ju sexhysterien,den ständiga påminnelsen om sex och samlag som strömmar fram överallt: i annonser, filmer, sånger. Hur ska de unga stå emot?. Allt handlar ju om sex och har man inte sex som tonåring så är man ute,gammaldags,förlegad, borta, tror dom.

Min vän sa till mig: Vi skulle behöva en våg av kärlek - äkta kärlek- över landet. Kärlek som kan vänta.

Kanske måste man också låta skolsköterskorna tala om vad en abort är. Att det är fråga om att ta livet av en levande varelse. Men det får dom inte säga. Jag ska ge ett exempel:En mamma hade fått reda på att hennes 16 åriga flicka väntade barn. Flickan hade fått rådet av skolsköterskan att göra abort. Mamman ville inte förlora sitt barnbarn och bad att flickan skulle få göra ett fosterprov. Men det stötte på många hinder. Efter intensiv kamp och goda kontakter lyckades hon få tillåtelsen. När 16-åringen förstod vad hon bar på avböjde hon aborten och blev några månader senare en mycket ung men också mycket lycklig mamma till en flicka.

Historien är sann och visar hur väldigt litet utrymme det finns i vårt land för att respektera det ofödda livet.



Kan det ha att göra med att stockholmarna nu får veta att "Gud nog inte finns."?

Om Gud inte finns kan det göra detsamma hur man lever och hur man dör. Eller hur?.

Det är ganska vidrigt att slunga ut ett sådant påstående i ansiktet på det myller av stressade,sökande,olyckliga människor som rusar fram på Stockholms gator.Jag var där i förra veckan och upplevde det så.

Tröst ger det inte. Stöd får inte de sökande. För många måste det vara som att kastas ner i en brunn av förtvivlan: Gud finns nog inte.



Nu läser jag i Stig Lindholms bok Omprövning, som han skrev när han blivit svårt sjuk och verkligen behövde tröst:

Herre,
jag har svårt för att tro dem som säger:
"Gud är död, världen är stum och ödslig
och livet ett gyckelspel."
Därför viger jag den gryende dagen åt Dig
och den mörka natten, då den kommer.
Jag söker godhetens tecken,
Din skapande närvaro
i sveklösa ögon och mjuka händer,
i de små tingen runt omkring mig.
Lyssna, Herre,
både när jag sjunger i tacksamhet
och ropar i ångest.
Svara mig,
ty jag hungrar efter Dig.



Tänk att få sätta upp denna morgon och aftonbön på annonstavlorna i den gudlösa staden Stockholm.

GUD FINNS VISST!

SABINA

3 kommentarer:

O.P sa...

Jag besökte Sthlm förra helgen och tog också del av "humanisternas" vulgoreklam i tunnelbanan - man blir ju minst sagt betryckt! Den förträfflige Roger Arnfjell har dock svarat med denna blogg: http://www.gudfinnsnog.nu/
Förhoppningsvis väcker denna provokation de kristnas frimodighet!

"Gud är dig närmare än din halspulsåder"

"Vi skulle behöva en våg av kärlek - äkta kärlek- över landet. Kärlek som kan vänta." Amen!

Staffan sa...

Om man varje dag ser TV, kanske en timme eller mer, kan man då förbli kristen i längden?

En pastor gick nyligen på sin blogg till angrepp mot Lewi Pethrus och andra gamla pingstledare för deras otäcka åsikter. Bl.a. menade de ju att man inte borde se TV! (Och det var ju ändå den gamla troskyldiga TV, med Hylands hörna och sådant...)

Men hade inte Pethrus rätt? Jag som aldrig ser TV tycker mig nu märka, när jag ser DVD, att man blir som hypnotiserad av bilden. Man kan inte (i varje fall inte med TV) stoppa och fundera och tänka efter, som man gör när man läser något. Man är tvungen att följa med i det som TV säger, för att inte helt tappa tråden. Man tar till sig, och accepterar.

Så idag är de allra flesta svenskar fast övertygade om att det där med Gud bara är prat. Jovisst önskar man lite: "Man skulle ju gärna vilja att det fanns något mer..." Men samtidigt "vet" man att vetenskapen bevisat att Gud inte finns.

Och i det läget kan nog de kristna visa hur mycket "kärlek" som helst mot människor; det resulterar ändå inte i en hållbar tro på Gud. Möjligen en tro på "gemenskapen".

Idag behövs det underverk för att en svensk på allvar ska börja tro på Gud. Och därefter beskydd från Gud -- mot tvivelaktiga kristna, inte minst.

Och för den enskilde kristna gäller det nog framförallt att be. Ofta och regelbundet och uthålligt. Och kanske oftast -- ensam!

Anonym sa...

Till Staffan: Tack för ett träffsäkert inlägg! Själv slängde jag ut dumburken för två år sedan och sedan dess har jag succesivt mått mkt bättre och känner mig friskare mentalt och lättare orkar stå emot den gräsliga tidsandan. Men visst hade man lite abstinens i början, men då (och nu) kunde jag se en god film på min dator. Jag kan t ex rekomendera filmen Bella som du kan se en trailer för här: http://www.youtube.com/watch?v=mJ9AkTrbxgk

Mvh/ Andreas Danielsson