En doft av himmel

Innan vi lämnar jultiden detta år vill jag skriva ner en av de många vackra psalmer som hör till Kyrkans tidegärd. Det är ju så många helgdagar, man hinner knappast andas förrän en ny skall firas.Kristi födelses fest är omgiven av idel fester eller som det står i denna psalm av Anders Pilz "En doft av himmel fyllde världen, ett leende av tusen änglar...."
Jag letade efter de där tusen änglarna på Google, men det var en konstig samling änglar som kom upp och därför fick jag gå till Katobs.se som presenterar ett bildspel av konstverk som skildrar den helige julen genom århundraden. Där fanns dessa bibliska änglar, som fyllde rymden med sin sång den natt då Kristus föddes i Betlehem:

En stjärna lyste över jorden.
Vid midnattstimmen föddes Ordet
bland skuggorna i dödens dal
Guds Son av evighet, Marias barn.

En doft av himmel fyllde världen,
ett leende av tusen änglar.
Ett glädjebud i dödens hus;
i mörkret lyser ljuset av Guds ljus

Kom, låt oss skynda genom natten
och se det ord
som Herren sagt oss.
Han bor hos oss i detta nu,
Marias son och evighetens Gud.

Ja, vi har skyndat genom natten. Vi har fått möta det nyfödda Kristusbarnet.
Nu står en ny tid, ett nytt år, för dörren.
Låt oss skynda det till mötes fyllda av hopp och förväntan.
Det skall bli ett Trons År enligt en proklamation från påve Benedikt XVI i Rom.

Sabina

I Betlehem

Det är tidig morgon , "natten ruvar ännu över jorden och mörker  genomtränger kropp och själ" -
då var tiden inne för Maria att föda "och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget."( Luk 2:6,7)

Vi sitter framför brasan, de små ljusen är tända i granen,mörk skog omger oss, och julevangeliets urgamla text kommer oss till mötes med sin märkligt konkreta berättelse om den händelse som i tusen år förebådats och äntligen tog plats för tvåtusen år sedan. Ännu levande, nära.'

Minst femtio jular har denna morgon varit likadan! Brasan,kaffet, julkakorna, läsningen ur Lukas evangeliet, Stillhet,tystnad, väntan. Under julgranen ligger inte så många julklappar, men roliga i hast skrivna rimmade verser. bryter stillheten. Och pappret kastas i brasan, som sprakar till.
 Då kommer första signalen; telefon från Mymensingh i Bangladesh! . Ett långt samtal med sonen i fjärran land. Andre sonen är närmare, han är i skogen, varifrån han hämtat vår gran. Så känns familjen nära med oss tre här hemma och de två andra i telefonen. Det är das att ägna sig åt julmusik innan vi framemot eftermiddagen tar emot vår julgäst och fram mot midnatt beger oss till Sankt Franciskus för den högtidliga Midnattsmässan!

Dagen är kommen Kärlek triumferar

Kom låt oss skynda till Betlehem

Hälsad av änglar, Krist är född till jorden

Kom låt oss tillbedja, ja kom låt oss tillbedja

vår Herre Krist! ( Psalm 122)

Lyss till änglasångens ord:

Gud är kommen till vår jord

Nyfött barn vår konung är

Frid åt människor han bär

Folk, stäm in i himlens kör

med en sång som aldrig dör

Han som fötts i Betlehem

är vår Frälsare och vän

Lyss till änglasångens ord

Gud är kommen till vår jord.(Psalm 123)

Frid i dag och alla dagar

önskar

Sabina 

Julpost

Varje dag vid lunchtid väntar vi ivrigt på posten. Tidningar, paket, brev, julkort, räkningar, påminnelser,överraskningar.
Världen väller in. Därute flyger fåglarna från gren till gren, de pickar ivrigt på gröna fröbollar,de hälsar oss med glada pip.
Och vi lutar oss över våra brevhögar, skär försiktigt upp kuverten, sparar på frimärkena,lägger dem i högar( skicka frimärken till IM så blir de använda för behövande tack vare en flitig man i Nora!)
Jag får lust att dela med mig av dagens skörd, därför att varje brev eller julkort för med sig minnen, öppnar fönster mot förgångna år

 Brevet från Elisabethsystrarnas Altesheim i Reinbek kommer med hälsningar från systrarna Gabriela och Klara. De fanns under många år på Brahegatan 7 B i Stockholm. Där lärde jag känna dem och Elisabethsystrarnas historia, som började i Neisse(Nysa) för över hundra år sedan. Det blev en bok av de många samtalen. Sankt Jakobs klockor, som berättar om de tre pionjärerna för denna unga systraorden, nu med arbete i Ryssland,Brasilien, Polen och Tyskland. Till Sverige kom Elisabethsystrarna 1866 och de stod nära vår katolska drottning Josephina och betydde mycket för henne och de få katoliker som då bodde i Stockholm. bland annat tog de då hand om italienska barn till invandrararbetare, som var katoliker!

En hälsning från Mount of Olives i Jerusalem får mitt hjärta att klappa, för Jerusalem sjunger vi var dag om i Laudes, och syster Ksenia lärde jag känna på en pilgrimsresa till Estland. Då var hon syster i ett ortodoxt kloster i Australien, sedan blev hon priorinna i klostret på Himmelsfärdsberget. Där fick jag besöka henne och sitta i den blommande trädgården och se ned på den heliga staden Jerusalem. en oförglömlig upplevelse. Och alltsedan dess kommer varje jul och påsk en hälsning med blommor från det heliga landet från min ortodoxa vän syster,moder Ksenia. av de myrrhabärnde mariornas orden.

Ett lite bulligt kuvert från Stockholm gör mig nyfiken. Se, det är min fantasifulla "lillasyster" Ingrid, som åstadkommit en förtjusande  förpackning med en egen liten juldikt till "Stora Ingrid från lilla Ingrid". Vi är sommargrannar och det är naturligtvis speciellt både för den lilla och den stora att ha samma namn. Så det har blivit vänskap och brevväxling mellan Ölmstad och Stockholm!

Från Franciskanerna i Jonsered kommer ett grönt julbrev med både predikan och rapport om de katolska katterna, som nu misstänks för att ha glufsat i sig en vingbruten duva. Dessa brev läser jag med stort nöje och så får jag inte glömma att skicka en päng till deras arbete för hemlösa .
Ett långt vackert brev kommer från Inglill och för mig tillbaka till prästgården i Nyköping .Hennes make var en ung adjunkt hos min far på fyrtitalet. De blev båda medlemmar i Societas Sanctae Birgittae och jag lärde känna Ingalill på sommarens SSSB- möten i Vadstena..Dit kom hon strålande glad  varje sommar och gör så än. Men i dag är hon rullstolsbunden och värkbruten men med samma glada utstrålning. Hela hennes brev som hon skickar till släkt och vänner brusar av glädje och fröjd trots hennes sjuka kropp och begränsade liv. Ack att förvandla sitt lidande så som Ingalill gör, så att det lyser som en sol en vinterdag för var och en som kommer henne nära!

Jag tar kort och brevbunten med mig ut i hallen. Några får fästas på ett rött sidenband som hänger på dörrposten, andra läggas i en handgjord brevtomte som jag fått en jul men minns inte vem som gjort den.
Om ett år kanske de vackraste görs om till nya kort, som jag skickar ut i världen.

Det är dags för "den svarta säcken" i min skrivstuga, för annars känns det inte som dan före dan..
Jag ska försöka slänga så mycket jag kan -men svårt är det, när jag älskar att spara för jag tänker:"kanske kan jag använda den bilden, den tidningen, den artikeln någon gång..."
Är det fler som tänker så, månntro?

God Jul!
Sabina

Arkivet under jorden

Min morfars bror hette Ernst Liljedahl. Han var en begåvad man,satt i riksdagen, översatte Goethe, skrev romantiska dikter debatterade i tidningar och skrev   många hundratals brev., närmare bestämt 508. Denna upplysning fick jag av Mattias von Wachenfeldt, när vi samtalade  inför Ernst Liljedahls imponerande porträttskulptur i Linköpings nya biblioteket, som likt en Fågel Fenix uppstått ur askan ,som förstörde det gamla anrika biblioteket . för mer än tio år sedan.

Vi stod bredvid en trolley som var fullstad med brevpärmar som jag nu skulle överlämna till det Liljedahlska släktarkivet.
- Det är tjugo års historia där, sa jag och pekade på dussintalet pärmar,kuvert och påsar,  i vilka jag samlat breven den sista veckan från alla hörn, hyllor och arkiv i min skrivstuga.
Det var viktigt att skriva efternamnen på mina vänner som fyllt mina brevpärmar. Därför började jag bläddra tillbaka till början av 1980-talet. Och försjönk i minnnen, upplevelser, resor, möten.

Vem skrev till mig från Warszawa 1982? Var befann jag mig när jag fick det där brevet från Paris? Plötsligt insåg jag när jag släpat fram den ena pärmen efter den andra att jag befann mig i min egen historia. Åttitalet, ja det var Polen hela tiden. Främmande frimärken, annorlunda skrivstilar,tunt brevpapper. Det var den tiden då polska studenter kom till Ömstad och plockade jordgubbar på sommaren. Vi bjöd hem dem på pizza och brasa när det regnade. Jag spelade en skiva med påven Johannes Paulus sånger från Tatrabergen och de häpnade över att i ett svenskt hem få höra dessa toner. Sedan skrev de brev från Krakow och Lodz och Warszawa till mig.

Nittiotalet var det Estland som fyllde breven. Estland som blivit fritt och inbjöd spelet Visa mig vägen till Piritas förnäma klosterruin från 1400-talet. Kontakterna blev intensiva med det nyvaknade fria Estland, breven många.
Men där är många brev från Rom och Assisi också.  Vi  fortssatte med vårt Birgittaspel  till Rom på inbjudan av Madre Tekla, birgittasystrarnas generalabbedissa och framförde  spelet i Rom   där  den heliga Birgitta  själv verkade och levde i mer än tjugo år.. Vi fick tilloch med sjunga för Den salige Johannes Paulus II! Och för honom sjöng vi på polska, eftersom spelet framförts i Gdansk i polsk översättning.

Jag lämnar ifrån mig mina dokument utan saknad. Jag vet att det kommer nya brev varje dag. Och kanske är dessa pärmar historiska, eftersom datorn och eposten i stort sett ersatt brevskrivandet. Därför blir  jag  så glad när jag  än i dag  får ett vackert handskrivet brev  i ett kuvert som postats i en gul brevlåda någonstans långt borta eller i närheten.

Och jag tackar min morfars bror Ernst Liljedahl för hans initiativ att skapa detta släktarkiv.. Mattias von Wachenfeldt som har hand om arkivet under jorden talade om min morfarsmor,Jenny Wallman, som om han känt henne, och om morfars andra bröder, som alla lämnat spår i arkivet.
Jag ska nu gå upp till mitt rum och leta efter den diktbok jag har av Ernst Liljedahl och avsluta kvällens blogg med en dikt av honom. Dock får den komma som ett PS för det regnar ute och det är lång väg till mitt rum.
Godafton Sköna Värld!

Sabina

Ernst Liljedahl översatte Goethe och för att lära känna diktaren reste han till dennes hemstad Weimar( som  också jag en gång som skolflicka  fick besöka). Sina intryck har han skildrat på vers i boken Weimarresan. Boken fanns i min poesiihörna.Den inköptes 1924 av min mor, Margit Ydén!
Boken har han tillägnat "Goethe-Weimarkretsen " i Västervik och i den långa inledningssången skriver han bl.a."Er ägnar jag min långa pilgrimssaga...I kära vänner, samlade kring Goethe/ som Weimars kvinnor förr i trofast lag.."
Ernst  Liljedahl bodde på  Sommenäs gård vid Sommen och tecknar sin lantliga  hembygd som kontrast mot staden Weimar.:
"Vid Sommens stränder Malexanderfjärden
har skjutit in mot Sommenäs en flik.
Där slutar för mitt hjärta alltid världen
i skuggan av en gård, på minnen rik.
Men Weimar! Du som nu var dag mig gläder
och länge lockat som en ljuv musik,
väv dina trådar i min andes kläder
och följ mig, när till hemmets dörr jag åter träder."

Fröjda dig,Guds Moder

Den 8 december är som en port in till julen. En hemlighetsfull port, som sakta öppnar sig mot vita vidder,en uppgående sol, en glädje utan like.
I Kyrkan sjunger vi:"Fröjda dig ,Guds Moder,
ty genom dig går glädjen upp över världen"

Det är den unga jungfrun i Nasaret, som öppnar porten. Från sin tillblivelse utkorad till fullkomlig renhet, ännu aningslös inför det stora som förberetts i himlarnas himmel, finns hon på jorden, en vanlig ung kvinna i sina föräldrars hus.
Ja, man kan fantisera mycket kring Händelsen, hur det gick till, man kan lyssna till den knapphändiga konkreta skildringen i Lukas första kapitel,men man kan aldrig komma ifrån att det var här som porten öppnades, för ljuset, för glädjen.I tidebönen denna dag läser vi.
"Dra oss med dig, du allrarenaste Jungfru.
Ljuv är doften av dina salvor.
Med hast vill vi följa dig!"

Det leder tankarna till den vackraste boken i bibeln, Höga Visan, Sångernas Sång, där dialogen förs mellan Bruden och Brudgummen - och det kan vara Maria och Krstus, det kan vara själen och Gud - men det handlar om kärlek och efterföljelse.

Och ute är naturen högtidsklädd i den första snön - så vackert, så rent, så riktigt!

Det var den 25 mars

Bebådelsen

O detta ljus
och månens skära
som stilla över
 jorden står
när ängeln med
sin mun skall bära
ett bud: "Maria
barnet föda får"

Och månens skära
stiger
och fågelsången
viger
åt själen sitt
mysterium
när Gud i mänskovärlden
genom dig Maria
får ett rum.

Sabina
( som äntligen efter en månad av datakrångel äntligen fått tillgång till bloggen tack vare goda grannen och skickliga dataexperten Elaine.)

Gudomligt ljus

Gudomligt ljus

Det är tid för en lång resa
en färd till ett annat land.
Ett land som finns i vårt inre,
osynligt och utan band
Där är ljuset ett sätt att leva,
ett smycke är mörkret där
och det största berget man har att bestiga
är att lämna sin egen värld.
Det är tid för en lång resa
för ett möte med Han som är.
Bo Setterlind
Dikter 1948-1984,
Bonniers
Vi var några vänner som företog denna "resa".Från Lund, Malmö,Jönköping,Göteborg till Vrigstad. Där ligger den gamla prästgården, som 1946 öppnades för överlevande från Auschwitz och allt sedan dess varit en välkomnande famn för människor på väg.

Vi hade planerat vår "inre resa" nästan ett år, sedan vi oktoberdagarna i fjol hade fått uppleva skönheten i att samlas kring dikt och tankar.Nu var det Allhelgonahelg och vi hade bett Margaret Melin ange tonen för våra dagar. Samtidigt bar vi också med oss dikter,citat och erfarenheter som skulle komma att berika samvaron.

Tomas Tranströmer skriver i Den halvfärdiga himlen:
"Var människa
en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla"

När jag läste det förstod jag att detta är vad som händer när vi möts. Vi öppnar våra dörrar för varandra, så där litet på glänt - och med ens skapas omkring oss rymd och vi finner att här är rum för alla!
Detta blev vår erfarenhet av dagarna på Vrigstad. Hälsning till morgonrodnaden

På Vrigstads kyrkogård vilar många av de överlevande, som efter fångenskapen i Auschwitz fick ett nytt liv i värmen som strålade mot dem genom IM hemmet. Därför har det blivit tradition att inleda Allhelgonahelgen med en vandring och ljuständning bland gravarna kring Vrigstads vackra kyrka.

Döden är inte livets motsats,förklarade Margareta. Genom döden växer och utvecklas livet.Död är förvandling - en genomgång. Genom något som varit och mot något som ännu inte är.

Många av oss tänker i förväg på vår död, inte av fruktan utan rent praktiskt. Hur skulle vi vilja att vår begravning utformades, vad skall stå i annonsen, hur kan jag hjälpa efterlevande med mina tankar? Det finns faktiskt formulär som man kan fylla i och lämna efter sig!
Det berättas att Verner von Heidenstam hade önskat följande inskrift på sin gravsten, men att man hittade det först långt efter hans död och när stenen fått en annan text:

"Mig förunnades det ofattbara
att som människa få leva
några år på jorden.
Gläd dig du som än ser solen"

"Vad är då en människa, var Margaretas rubrik för ett föredrag. Hennes egen primära livsfråga och en av vår tids stora andliga frågor. Människan är skapad att leva i kärlek och sprida den. Det är det enda vi har att göra på denna jord. Allting annat är ingenting. Avslutningsvis sjöng vi ett av Margaretas kärnord som handlar om Gud inom oss:

Gudomliga ljus i mitt hjärta,
gudomliga ljus i mitt hjärta,
genomlys min tanke, min känsla,
min handling.
Gudomliga ljus i mitt hjärta.

Så förflöt dagarna mellan tankeutbyte, promenader i det milda novembervädret,goda måltider, musik vid flygeln och vänskapliga samtal mellan gamla och nya vänner.

Vi delgav varandra andra sentenser för att bära med oss tillbaka till vardagen:

"Varje möte med en annan människa är ett heligt möte."

"Ögonblicket är det enda du äger.
Göm det- som man gömmer en kastanj i sin ficka."

Att få hälsa tidiga morgnar med Margaretas vackra strofer var också något vi kunde bära med oss hem:

"När natten ännu ruvar över jorden
och mörker genomtränger kropp och själ
vill jag stå upp och tillbe dig i tystnad
och tacksam se hur ljuset återvänder.

Välsignad vare du som väcker fågelsång
i mörka träd och karga mänskohjärtan.
Välsignad vare du som väcker världen
och kommer den till mötes med din nåd.

Din Ande sänder du med gryningsljuset
och så förnyas jordens ansikte. Din Ande andas jag med varje andetag
och evigheten genomlyser nuet."

Hundra vita duvor

Ville skriva om mycket men hinner inte
Vart tar tiden vägen?
Flyr som höstlöven...
Barn till varje pris? Tummen ner för själva begreppet "till varje pris" Blandade känslor inför ett avsnitt i tv serien om detta ämne.
Barn är en gåva från Gud. Vi har inte rätt att kräva barn till varje pris.

Tummen upp för Fredsmötet i Assisi.
Hundra vita duvor flög ut över staden från den helige Franciskus kloster inför påven Benedikts slutord:
Aldrig mer våld .Aldrig mer krig. Aldrig mer terrorism.
I Guds namn må varje religion ge jorden rättvisa, fred, förlåtelse , liv, kärlek.
Ingen fred utan rättvisa. Ingen rättvisa utan förlåtelse

.Och ungdomar kom med 300 tända ljus till delegaterna som av påven uppmanades att ge varandra en fridshälsning!
Undrar om dom kramades som vi gör i den neokatekumenala Vandringen?

Tummen ner för den som mördade fader Fausto Tentorico i Kidapawan,Mindano, Filippinerna.
Han var en sann missionär , levde som de fattiga infödda, åt enkelt och sov på en bastmatta. Kämpade för deras rättigheter mot gruvbolaget som ockuperat de inföddas mark.
Morgonen den 12 oktober då påven deklarerade ett TRONS ÅR 2012, var fader Fausto efter att ha firat mässan på väg till biskopen i Kidapawan för att lyssna till påvens budskap och träffa sina prästkolleger.
Då dök mördaren upp, sköt honom i huvudet och försvann på en motorcykel.

Martyrernas blod...

skrivet på apostlarna Simon seloten och Judas thaddaois dag
i Ölmstad
Sabina

Frihet

Idag gav tidningen äntligen en god nyhet. Barnläkaren på Karolinska blev friad från anklagelsen att ha begått ett mord på det dödssjuka barnet. Tre års kamp är slut. Jag känner djup tacksamhet för att rättvisan fungerat. För mig var det hela tiden otänkbart att en seriös och duktig läkare skulle göra något så fasansfullt som att döda ett litet barn, även om det hade gällt att förkorta lidandet.Läkarens uppgift är ju att "rädda liv".
Hur kan då läkare medverka till abort, det är också oförklarligt. Måste betyda att en del av läkarens samvete blivit avstängt eller "avsakraliserat" som den salige Henry Newman redan påstod för hundra år sedan.(se nedan vad han skrivit om samvetet!)
Nu är läkaren fri men de tre åren, varav många i häkte, har nog satt spår och jag hoppas hon får hjälp och stöd att återfå både inre och yttre krafter. Jag skulle vilja skriva till henne, men hur och vart? Nu får jag i alla fall börja med att be för henne.

En annan frihet proklamerades i går i nyheterna. Jag kände ingen glädje när nyheten av Kadaffis död presenterades med bilder av jublande soldater och närgångna beskrivningar av hur han dödats. Det är gott att en diktator störtats men det känns ändå obehagligt. Inom mig hör jag Marias lovsång med de profetiska orden: "Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa.."(Luk.2:46) Vem som nu skall leda Libyen till en verklig demokratisk frihet är ännu okänt och var är den "ringe" som skall bli upphöjd?

Skrivet en oktobermorgon med mild luft och fallande löv.

Sabina

Stjärnbilder

Det var den sjätte oktober 2011.
En viskning hördes i en ljus våning i Stockholm: "Tomas. Det har hänt!"
Några minuter senare stormade fotografer, journalister och förlagsfolk med blixtar och blommor in i den ljusa våningen hos Tomas och Monika Tranströmer - hos årets nobelprisvinnare i litteratur.
"Älskad" stod det på Svenska Dagbladets första sida med den dubbeltydliga syftningen på den bild som pressfotografen lyckats ta av en leende diktare med armen kring en lycklig hustrus hals.Där var kärleken personifierad.
Men att Tomas Tranströmer är älskad långt utanför familjens gränser, att han är en älskad världspoet bekräftades senare i Babels sändning då denne "diktarbroder" gratulerades av vänner och översättare från alla fem kontinenter.
Det var två tidigare nobelprisvinnande poeter som särskilt förordat Tomas Tranströmers pris: Czeslaw Milosz och Wyzslawa Szymborska men också Seamus Healy för att inte nämna de många som under de senaste tjugo åren lyft fram hans märkliga poesi värdigt ett nobelpris.

"Han finner djupet i enkelheten"

"Tranströmer visar storheten i det vardagliga"

Se här två förklaringar till den spridning som Tranströmers poesi fått. Vi är alla vardagsmänniskor. Att förstå och älska poesi är helt enkelt att något i dikten säger det jag själv har tänkt, känt, kanske anat.
Tranströmer blottlägger den vanliga nmänniskans innersta drömmar och tankar!
Som i "Romanska bågar", en dikt som också tröstat och stärkt oändligt många människor

Romanska bågar
Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret. och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatim
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.


Samtidigt tror jag att just denna kväll var det många som gick ut för att se om himlen var klar och om de kunde se- och höra- "Stjärnbilderna stampa i sina spiltor"

Här är hela dikten som kom att bli något av ett ledmotiv i kvällens Babel. Dikten är en av de första i debutsamlingen "17 dikter" , som enligt en litteraturprofessor var "en enastående sensationell debut" 1954!

Storm

"Plötligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm.Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden."

Sabina

Sankt Mikael

Sol över dagen. Den helige Mikaels svärd blixtrar i ljuset.Han som skall förvara oss mot ondskans alla andemakter står fast rotad i vår tro. Medeltida konstnärer framställde honom på muralmålningar för att de som trädde in under valven skulle känna hans beskydd. Och bönen som påven Leo XIII formulerade under ett ögonblick av inre vision fanns med som avslutning på den katolska mässan före Andra Vatikankonciliet. Obegripligt att den togs bort - men i våra bönböcker finns bönen kvar:
Amen.

Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden,
var vårt värn emot djävulens snaror och ondska.
”Må Gud betvinga honom,” därom ber vi ödmjukt, men du,
de himmelska härskarornas furste, kasta med Guds kraft
ned till helvetet, Satan och de andra onda andarna som
irrar omkring på jorden för att fördärva själarna.
Amen.
Hur väl behövs den inte i dag! Att den helige Mikael var med påve Benedikt när han kom till det i förväg fientliga Tyskland står klart. Knappt hade han kommit och uttalat sina första ord i Berlin förrän hans ödmjuka och distinkta retorik och försvar av Kyrkans Herre erövrade hans hemland.
I Tageszeitung var kommentaren en imponerad sammanfattning av den tyske påvens framträdande på hemmaplan:

"I hans mun växte kyrkan åter till sin forna storhet som för den positivistiska, relativistiska och i stort sett gudlösa världen utgör en utmaning, en utmaning av allra största slag..."
Katobs.se


Men Ärkeängeln Mikael är inte ensam denna dag, han har fått sällskap av ytterligare två mäktiga budbärare från himlen: Rafael med läkedomens gåva, som man kan läsa om i Tobits bok och Gabriel , som fick den unika uppgiften att profetera om Frälsarens födelse till den unga
jungfrun i Nasaret.
Många diktare har beskrivit detta. En av dem är Bo Setterlind:

Det var vid middagstid, i Nasaret
Allting stod stilla. Solen stekte hett.
.....
Var icke rädd, Maria. Sänd av Gud
förkunnar jag för dig ett glädjebud.
....
Vid dessa ord Maria salig stod,
hon kände Herrens vilja i sitt blod.

Hon kunde ej förstå, hur det gick till
men sade ändå:Ske mig som du vill.

Det var vid middagstid, i Nasaret
(Maria i svensk litteratur
antologi av Gunnar Lokrantz
Liber Förlag)

Solen står ännu högt. Änglarnas sköna dag är ljus och varm.
Det är Brittsommar!

Sabina

Bergens tystnad

I dag vill jag skriva om den helige Chrysostomos,biskop, patriark och kyrkolärare. Namnet betyder "Guldmunnen", eftersom hans predikningar var så fantastiska - men också hans liv var fantastiskt.
Peter Halldorf har i sin bok "21 Kyrkofäder" tecknat en färstark och levande bild av den unge Johannes i Antiochia, som artonårig flydde upp till eremiterna i de omgivande bergen. Han lämnade den rika staden,studier, umgänge för att leva ett asketiskt liv.
Där lades grunden för den styrka och vishet som skulle bli hans karaktär och leda honom från att ha varit en retorikens mästare i Antiochia, till präst, biskop och slutligen patriark i Konstantinopel.

"Långsamt kan man hålla bergens tystnad inom sig, även när man går i stadens brus,"skriver Olivier Clement i en kommentar till ett av många citat från Chrysostomos predikningar, i sin bok "Källor".
Och när man nu läser vad denne man skriver om sin erfarenhet däruppe i Silipiosberget vid slutet av 300-talet, så är det ju ettt ord för vår tids människor, för mig:

"Det är mycket i världen som förmörkar synen och förvirrar hörseln och smaken.Det är därför som man måste fly från allt larm och söka en tillflykt i öknen, där ron är fullkomlig, sinnesfriden total och inget oväsen hörs, där ögonen enbart är fästa vid Herren och öronen enbart lyssnar till Guds ord. Det är öronens fröjd att höra Andens musik, vars makt över själen är så stor att den som en gång hört den föredrar den framför mat och dryck och vila. Varken ljudet av denna världens ting eller folkmassans larm kan skingra hans uppmärksamhet..de som stigit till bergens toppar hör därför inte vad som pågår i städerna annat än som ett svagt och obehagligt ljud, ungefär som getingars surr."

Men Johannes öde beseglades när han av folket blev vald till Patriark i Konstantinopel och började rensa upp i det moraliska kaos som rådde inte bara bland folket utan också bland präster och biskoper.
Som sin bibliske föregångare Johannes Döparen vågade han kritisera en drottning, som rasande jagade bort honom från staden till en ensam död i en avlägsen by.

Min öken är ett litet kloster på Skåneslätten. . Jag har nyss varit där och bär med mig något av den stillhet som alltid råder inom dess murar fastän vinden blåser över slätten.

Sabina

Urensning

.Bokhyllan sväller. Böckerna trängs, läggs ovanpå varandra, faller på golvet, det är dags för utrensning.
En hylla lyckades jag rensa. Resultatet blev två påsar, en med säljbara böcker och en med böcker som kan ges bort till goda vänner. Bekymret är bara när det ska ske, transporterna är jobbiga, tiden räcker inte till. Ändå gläds jag vid tanken att kunna skänka vackra ord - mest poesi - till vänner som kanske inte har så hårt trängda bokhyllor som jag utan kan få plats för diktarna både i hjärtat och i rummet.
Nu gällde det lyrikhyllorna och då blir det inte så lätt.

Alla böcker har jag köpt av kärlek eller fått av kärlek. Jag är överraskad över att se så många dedikationer. När träffade jag honom ? Var möttes vi ? Hur kom det sig att den boken hamnade här med ett bleknat minne av en glad fest eller ett stilla möte?
Recensionerna ramlar ut, vikta, skrynkliga, lästa och understrukna. Jag fastnar i ett samtal med KG Wall om hans möten med Karl Vennberg och betraktar fundersamt en bild av Karl V med hatten på sned och högra ögonbrynet lyft tillsammns med namnlösa vänner i en artikel från 1989 i Lyrikvännen, som jag sparat. Ingen av Vennbergs böcker får lämna bokhyllan. Ingen av Gunnar Ekelöfs böcker heller.
Han var vår studenttids stora upplevelse och som ett rytmiskt eko hör jag fortfarande hur vi citerade "Om hösten, när alla grindar står öppna mot meningslösa hagar.. eller dikten Kosmisk sömngångare med omkvädet "det är sent på jorden".när vi möttes på väg mot Östgöta Nation eller Ofvandahls konditori i Upsala.

Min känsla för natur och romantik lyser igenom de här böckerna, de flesta tunna och tummade, väl lästa och förstrukna.
Urban Andersson hörde länge till favoriterna. När han skriver:
"Huset sover
Snart är natten här

Jag har hittat en väg
Den leder in i mig själv
genom allt
alla minnen
alla drömmar
alla vita sidor
alla dagarna med dig

Om jag någon gång kommer ut
har jag ett helt liv med mig"

Precis så är det när man sitter med en halvmeter hög diktböcker i famnen osäker om vad man ska behålla, vad man vill läsa och vad som håller för evigt.

Greta Bergholmen bodde i Huskvarna. Hon gav ut en diktsamling som hette Farväl sommar, jag gjorde ett reportage om henne i Smålands Allehanda och besökte henne i ett av husen på Grännavägen. Hon var melankolisk,tystlåten och ganska stilla, jag tänker ofta på henne när jag far förbi med 101:an. Minns henne med värme:
"Regntunga dimmor
döljer Vättern idag.
Inte en fågels flykt
stör den ljudlösa stillheten.
Det känns så gott att gå
i detta lena väder.
Den höga poppeln nere vid stranden
skymtar genom diset,
den lilla grå stugan vid piren,
vandrarna på vägen - allt är klätt i en ullig grå kappa,
ljuvlig att gömma sig i
efter dagar
av naken brännande sol."
ur Farväl Sommar,1955

Kanske satt hon ofta vid fönstret och såg ut mot Vättern, hon skriver mycket om vindar och stjärnor, morgonrodnad och "kvällsbrand över vattnet".

Det finns tröst i vackra ord. Bara öppna en sida, vilken som helst, och långsamt läsa den dikt som möter ögat :
"Vid stranden är vattnet som bläck.
Däruppe susar ett fågelsträck
på väg från mörker
och köld och skräck.

Jag följer det med min längtans syn,
ty något trycker mig här i dyn
och något ropar:
mot skyn, mot skyn..."
Bo Bergman, Väntan, 1957

Det är ju diktens gåva, att förlösa människans inre längtan och drömmar, att frigöra det stängda outtalade.

Tack alla diktare som varit, som är och som kommer.
Ni trängs i mina hyllor, ni gömmer mina tankar, minnen och drömmar.
Utan er skulle livet inte vara så ljust!

Sabina

Åren i Rosenlund

I dag är det den 31 augusti. Vår bröllopsdag. För 53 - femtiotre - år sedan!
Kan någon fatta det? År flyger förbi som moln, som fjärilar, som bin. Ömsom ljus och ömsom mörker - alla dessa år i Rosenlund!
Det var en dag som började med regnvåt asfalt i Nyköping. Men när klockorna ringde till gudstjänst i Sankt Nikolai mäktiga kyrka bröt solen fram. Jag hade ingen lång väg till kyrkan. Kunde hoppat över stenmuren mellan prästgården och Nikolai, fast det gjorde jag inte, min långa slöja , handbroderad av mammas tärnor 1921, hindrade mig.Att jag vigdes på en söndag var väl lite ovanligt. Men jag tyckte att de som eventuellt bara kom för att se ett lite ovanligt brudfölje när prästens dotter skulle gifta sig, borde också få en god predikan på köpet. Jag älskade min pappas predikningar och tyckte om att gå i kyrkan och sitta nedanför predikstolen.
Som jag anat var kyrkan också fylld av både vänner, bekanta och obekanta.
Två präster stod vid altaret. Det skulle bli ett rejält heligt och äkta förbund. Pappa Sven och Gunnars far, prästen Ernst Sandgren från Stenbrohult.
Och kören sjöng den sång jag bett om: Händels Halleluja. Kantorn, Åke Kullnes, känd för många vackra kompositioner, dirigerade och kören sjöng med hjärtat. De hade ju varit julottegäster varje år i prästgården, så de kände både prästen och hans dotter.
Sen blev det mottagning i prästgårdsträdgården. Den lyste i all sin sensommarprakt, för pappa var en av stadens bästa trädgårdsmästare.
När solen dalade och lyste röd över Södermanland drog vi på bröllopsresa till Dalarna. I packningen ingick det viktigaste av allt för oss båda: skrivmaskiner. Maken knackade hela dagarna i dalaskogen på sin debutroman,Förklaringsberget, som något år senare skulle belönas med BLM:s pris för bästa debutantmanus.Själv skrev jag väl dikter eller kåserier, allt möjligt som nu knappast är värt att bevara.

Den 6 september lyste samma kvällssol över Småland och vi anlände till Rosenlund med en mager packning - för två veckor senare skulle vi få en tredjedel av prästgårdens möblemang, då pappa pensionerats och flyttat från den stora prästgården i Nyköping.
En överrskning väntade oss vid stugan: rikligt med löv prydde verandan och där stod kyrkoherden, kantorn,körmedlemmar, en gammal kyrkvärd från Gunnars barndom liksom Tant Hanna, som tjänat i Ölmstads prästgård när hans far var präst i Ölmstad på 30-talet.
Och i den omöblerade stugan stod ett långbord lånat från församlingshemmet dukat för brudparet och alla välkomnande gäster!

Då fanns bara den stugan och ett hundhus. I dag finns två skrivstugor, en ateljé intill hundhuset och Sankta Claras kapell samt ett garage. Allt målat i rött och med svarta knutar.

Gud har gett oss 53 år på detta paradisiska ställe.
Man kan bara utbrista med kung David:

Lova Herren, min själ,
hela mitt jag vill prisa hans heliga namn!
Lova Herren, min själ,
minns allt det goda han gör:
han förlåter alla mina synder
och botar alla mina sjukdomar,
han räddar mig från graven
och kröner mig med nåd
och barmhärtighet,
han fyller mitt liv med allt gott,
och jag blir ung på nytt som en örn.Ps.103:1-5


Sabina

Drömmen om Långasjö

År 1887 föddes Elisabeth Bergstrand Poulsen i Långasjö.
Hur kommer det sig att mitt inre vibrerar när jag hör detta namn? Jag ser framför mig unga kvinnor klädda i svart med sidenglänsande vita sjalar, jag ser barnansikten med stora ögon , ansikten skimrande av ljus. Och jag hör röster... Och böckerna! Det var där i min barndoms prästgård som jag "mötte" henne, hörde pappa läsa om Stolta Hanna och Rosanna, om "kor och oxar i Långasjö, om visthusbodar med vitskurade smörkärnor och baljor doftande av enris." Det var hans barndom från prästgården i Målilla som fick liv i hennes böcker och han delade den med oss. I de svartklädda kvinnorna som skäktade lin eller kärnade smör såg han sin mor Selma Kocken, prästdottern i Bredestad. Mig kallade han Littan - La, det var namnet på Hanna en gumma som alltid gick omkring och småsjöng- och pappa tyckte väl det passade mej! Ett namn på en av de många människor i Långasjö, som Elisabeth Bergstrand Poulsen skildrat.

Och nu var jag på väg till Långasjö! Åh, om jag hade kunnat berätta för pappa om min resa. Om den krokiga vägen med vägskyltar till Korpamoen och Ljuder, skyltar fick som hjärtat att åka upp i halsgropen - jag tyckte väl jag såg Karl-Oskar och Kristina med knyten på vägen... Nej - nu öppnar sig landskapet, nu ser jag Långasjö och jag hör Elisabeth berätta:

" I min barndom var Långasjö ett fridfullt och fjärran land, och det var befolkat med stillfärdiga och tystlåtna människor. Där växte så stora och skuggande träd som det inte växer någon annanstans...."skrev Elisabeth Bergstrand Poulsen i sin första bok "Värendskvinnor i bilder och ord", utgiven på Norstedt& Söners Förlag 1926.Konsthistorikern Carl G Laurin hade sett Elisabeths målningar av Värendskvinnor och uppmanat henne att "sätta ord till bilderna". Det var då minnena från det älskade Långasjö började välla fram inom henne och blev till de 18 böcker hon skulle komma att skriva.

I denna bok finns den vackra bilden av Bruden om vilken hon skriver:
"Mitt allra första skönhetsintryck här i livet var "Bruden".
Jag var väl inte mer än fem eller sex år , och jag hade sett henne överallt, så länge jag kunde minnas tillbaka. Jag hade sett henne arbeta på åker och äng om sommarn och om vintern hjälpa till inomhus med vävning och brygd och bak. Hon var just inte särskilt märkvärdig och hon hette Anna som alla andra...
...på förstutrappan stod Anna klädd till brud. Det klack till i mitt lilla femåriga hjärta, ty det var det skönaste jag sett.
Det var inte så mycket sol den morgonen, men det var fuktigt och varmt och lite dimmigt efter regn, som fallit under natten. En blommande äpplegren hängde över hennes huvud och löjtnantshjärtan växte vid hennes fötter, och det var glans och höghet över henne, där hon stod i sin svarta brudklädning och den vita silkessjaletten med de tunga fransarna, och nu efteråt tycker jag att alla brudar jag minns från min barndom, hade hennes klara och ljuva anlete."

Och där står kyrkan, ett vitt tempel från 1789 med ett högt torn och mitt emot ser man den rödmålade sockenstugan, tidigare skola och kantorsbostad. Här föddes Elisabeth och här finns på andra våningen en "Bergstrandsal" med ett utkast till en stor gobeläng samt i Kammaren flera av hennes tavlor.
Vi går in i kyrkan. Den är hög och ljus, det finns många av dessa öppna ljusa tempel i Småland, byggda för att rymma väckelsens folk. Stora glasfönster som släppte in ljuset från himlen. Vi har en sådan kyrka i Skärstad. Där byttes altarkorset med svepeduken ut mot ett konstverk av prästens son, konstnären och författaren Bo Beskow
I Långasjö blev den gamla altartavlan utbytt mot en dröm!
Jag har nog aldrig sett en så mäktig altartavla. Mot allt det vita i kyrkan framstår den som en gyllenmörk kontrast, en brummande orgelton mot höga violiner. En vision av vägen till himmelrik, målad av flickan från Långasjö. Hon har många hundra söndagar suttit i kyrkan och lyssnat både på orgel, psalmsång och predikan. Inom henne formades under dessa år en dröm av rembrandtbrunt med inslag av ljus. En dröm av hur en julnatt skulle kunna gestaltas på en altartavla i detta tempel..

Och nu står jag framför den!

En symfoni i mörk glänsande koppar och solvitt. Närmast altaret en kör av barn som sjunger julsånger. Flickorna till vänster och pojkarna till höger. Andakt och hänförelse i deras ansikten. Sången stiger upp mot tavlans centrum: Guds Moder med barnet Jesus omsvepta av himmelskt ljus och en väldig änglakör. Hela tavlan sjunger!
Från barnens unga röster till de himmelska tonerna, som strömmar fram från änglakören, musik som i glödande färger vuxit fram under tjugo år i konstnärinnans ateljé, i hennes hjärta.

Långasjös präst under många år, prosten Jan Redin, skriver i en meditation kring altartavlan, bland annat om änglarna: ”Konstnärinnan har målat änglarna med rödbruna kläder. De kommer framrusande genom rymden. Två av dem ser man i hela deras gestalt, en från höger, en från vänster. Bakom sig har de rymdens mörker. Framför sig har de ljuset , som strålar ut från Guds Son. De är försedda med väldiga fågelvingar, vilka är tillräckligt stora för att göra intryck av att vara bärkraftiga.... ”

"De himmelska härar med högan röst
Begynte med ängelen sjunga
De lovade Gud med glädje och tröst
Med helig odödelig tunga.” Sv.Ps.60.v.3

Nu har jag tagit fram alla hennes böcker som jag fick ärva från prästgården och läser dem - fascinerad, gripen och upprymd!

Sabina

PS
Res till Långasjö! Idag finns ett nybildat Elisabeth Bergstrand - Poulsen Sällskap (http://elisabethbergstrandpoulsen.se) och en underbar film om henne, som kan köpas:"På hökens Vingar " en DVD av Sylvia Edvinson, producent, Melsene Laux, manus och idé samt Biels Elley, kamera och klippning.DS

Från filosofi till tro

Martyrdag.En av Europas skyddhelgon,filosofen,karmelitnunnan,judinnan Sankta Teresa Benedikta av Korset - Edith Stein - dödad i Auschwitz.
Hon hämtades av Gestapo i augusti 1942 från karmelitklostret i Echt Holland ,tog sin syster Rosas hand och sade:"Kom, så går vi för vårt folk."
Hon föddes i ett judiskt hem i Breslau, där hon tog studenten och gick sedan vidare till filosofistudier vid universitetet. Högt begåvad blev hon assistnt till den kände fenomologiprofessorn Husserl i Freiburg.
I sina anteckningar skriver hon en dag:

"Att ha en särskild kallelse är inte någon spciell utmärkelse, som ges åt några få utvalda, vilkas namn bevarats åt världshistorien. Varje människosjäl är skapad av Gud, var och en får i honom den prägel, som skiljer henne från alla andra. Och i hennes personliga särart har en kallelse till ett handlande, som passar till hennes person, skrivits in i förväg."

Ediths kallelse var offret.
Hennes livsväg finns beskriven i en bok utgiven i Karmels serie om helgon: "Edith Stein biogrfi - texter" av (nuvarande biskopen) Anders Arborelius,Karmeliterna Norraby 1299,26022 Tågarp.

Mina tankar har varit hos henne denna dag.

Sabina

Under medeltida valv

" Gå med detta brev till Johan Pettersson.Invid klostret skall det byggas en kyrka i Vadstena. Och den skall göras av slät gärning, ödmjuk och stark."
Orden är den heliga Birgittas.
Hon står där -ödmjuk och stark - under de medeltida valven i den kyrka, som fanns upptecknad på den rulle som skickades från Rom till Vadstena byggmästare i Sverige.

Birgitta - återskapad, förverkligad,lysande framställd av en skådespelerska -står framför oss och allas huvuden böjs bakåt vid orden"av slät gärning, ödmjuk och stark". Vi ser upp mot de sköna valvenoch upplever seklerna rinna förbi - från det ögonblick på 1300-talet då beskrivningen av kyrkan "invid klostret" överlämnades - till denna skymmande augustikväll då vi får helgonets livshistoria gestaltad. Ingen scen kunde vara bättre lämpad än stengolvet framför Rosenkransaltaret, som pryder de massiva stenväggarna i Blåkyrkan.

Spelet heter "Visa mig vägen" och har blivit en vacker tradition som tack vare Ingegerd Lindarängs outtröttliga arbete kunnat framföras under några års sommarkvällar i Birgittas egen kyrka.
Men spelet som med friska sånger,skickliga clowner och enskilda vackra scener återberättar den heliga Birgittas märkliga liv har också varit på turné, bland annat på flera ställen i broderlandet Norge.I sin första version framfördes spelet under tio års tid på de medeltida platserna -kykor ovh kyrkoruiner - vid Sankta Birgittas kloster i Nådendal,Finland, Maribo,Danmark,Piirita, Estland,Gdansk, Polen samt Rom.

Vi som denna afton satt tätt tillsammans i detta vackra hörn av Blåkyrkan fängslades av de glimtar spelet gav av Sveriges största kvinna genom tiderna.Det var stort att få avsluta med ett litet tänt ljus i handen. En låga som fick uttrycka hjärtats upplevelse och tack för en skickligt gestaltad föreställning.
Tänk att få slippa applådera och i stället tända åminnelseljus!

Tack Ingegerd Lindaräng och alla medverkande

Sabina

Själens trädgårdsmästare

Vem är det som liknar den Helige Ande vid en duva?
"Den Helige Ande ruvar över goda önskningar i en ren själ som duvan ruvar över sina ungar"
Vem är det som säger att när du får goda tankar är det "den Helige Ande som besöker oss"

Det är den helige kyrkoherden i Ars, Jean-Marie Vianney! Det är hans himmelska födelsedag i dag,4 augusti.

Vad säger han om evigheten?

"Varje dag börjar evigheten igen."
"Vi går som en vind..det går fort! Allt rusar iväg."
" Det verkar inte som om vi rör oss, och ändå går vi med stora steg mot evigheten i full fart."
"Man måste arbeta i världen. Man måste strida. Man kommer att ha tid att vila sig i evigheten."

Om bön:
"Den själ som äger den Helige Ande finner sötma i att be.
Det gör att hon alltid finner att tiden är för kort och att hon aldrig förlorar kontakten med Guds heliga närvaro. Hennes hjärta inför vår gode Frälsare i det heliga sakramentet är som en druva i vinpressen."

Ja, han var bondson. Han hade vaktat får och skördat vin.I allt hade han sett Guds härlighet. Men när Gud kallade honom att bli präst var stötestenarna många,.Svårt att lära sig latin, svårt att bli inkallad, svårt att bli desertör. Men till slut var han präst och biskopen skickade honom till en försummad församling,där kärleken hade kallnat. Detta var på 1800talet, när kyrkorna varit stängda och Napoleons krig rasade.
I den lilla byn Ars hade folk slutat gå i Mässan. Så fick de en präst som kunde prata sådd och skörd med bönderna, som såg till att barnen lärde sig läsa, som fastade, bad och grät för sina församlingsbor. Till slut fyllde de kyrkan. Och ryktet spreds. "Han ser rakt igenom dej," sa folk,Han är god och mild, du behöver inte vara rädd för att bikta.Kom som du är.."
En jägare följde med sin vän till Ars och väntade på honom utanför kyrkan. Kyrkoherden kom förbi och såg på hans jakthund. "Om din själ vore lika vacker som din hund," sa han Och jägarn förstod vad Vianney menade.

Den helige Jean Marie hade bett om Guds nåd för att omvända människorna i den församling han blivit anförtrodd som präst. Men han sa också:
"det behövs ett utgjutande av den Helige Ande för att denna skörd av nåd skall bära frukt.Det är som ett sädeskorn; du kastar det i jorden.Bra! Men det behövs sol och regn för att det skall bära ax."

Läs mer i boken "Jag ska visa dig vägen till himmelen" Ord och tankar av Jean Marie Vianney,den helige kyrkoherden i Ars.(Catholica förlag)

Sabina

Till Guds större ära

"Få människor anar vad Gud kan göra av dem, om de överlämnar sig själva i Hans händer och låter sig formas av Hans nåd."
Detta hoppfulla yttrande kommer från dagens helgon: Sankt Ignatius av Loyola.
Han hade rik erfarenhet bakom orden. Att läsa om hans omvändelse från fåfäng hovman och stridsivrig officer till den man som blev en Herrens ödmjuke tjänare är en inspirerande resa som leder till självkännedom.
Jag tänker på honom i dag och läser om hans liv.
Först fäster jag mig vid något han upplevde som konvalescent efter att ha blivit sårad i benet i en strid: "När jag läser riddarromaner tycker jag det är spännande men efteråt känner jag mig uttråkad. Om jag däremot läser helgonberättelser,blir jag upptänd och vill efterlikna dem, bli som en Franciskus eller Benedikt. "
Han förstod att Gud kallade honom och började söka sig till heliga platser
Han kallar sin självbiografi för "En pilgrims berätelse" Och så är det ju för varje människa. Vägen till Gudserfarenhet är en pilgrimsväg. Och Ignatius hade många möten med Gud, Jesus och Jungfru Maria.
Dem ville han förmedla till andra människor.
Så blev han en brinnande förkunnare och människofiskare.
I Paris samlades studenter kring honom. Där började "Jesu sällskap" som skulle bli reformationens mäktigaste motståndare och försvarare av den katolska tron .

Som barn läste jag Fänrik Ståls sägner. Där uppträdde jesuiterna under trettioåriga kriget med en dolk dold i sina krucifix. Hu, så rädd man var för jesuiter.
I dag vet jag bättre.
Jesuiterna som i hemlighet kom till vårt land, både på 15,16 och 1700-talet. hör i dag till Sveriges intellektuella elit. De har bidragit till den respekt och kunskap många protestanter fått för katolska kyrkan och tron.De leder Sveriges äldsta katolska församling,sankta Eugenia i Stockholm vid Kungsträdgården, och har nyligen grundat Newmaninstituteti Uppsala som har erkänts univeritetsstatus.
Och bakom allt detta stod Ignatius av Loyola,i vårt lilla land och den av honom grundade jesuitorden Jesu Sällskap, som genomförde mäktiga missionsinsatser i Indien.Kina och Japan . Ignatius livsmotto blev Ad maiorem gloriam Dei.-till Guds större ära. Inget motto har väl fått ett rikare genomslag än detta!

Sabina

Mörkret över Utöya

I dag är det "Olsak",Sankt Olavs dag, en festdag för hela norska folket. Men ljuset över festen har slocknat.Yxan på Sankt Olovs statyerna med vilken han blev ihjälhuggen när han fösvarade sitt land har fallit över Norge. Skotten från Utöya, en fredlig ö vid Oslofjorden,ekar i mitt huvud. Röster, bilder,rop och gråt blandas i mitt huvud,ja i tusen människors, man blir inte kvitt det hemska som hände för en vecka sedan.
Jag tänker på Emma Martinovic, fylkeledaren, som modigt simmade i det kalla vattnet, som tog sin väninna på ryggen när hon inte orkade simma, som uppmuntrade den lille gutten som kom simmande bredvid henne och berättade, att hans pappa var död. Jag hör hennes rop till dem som följde henne i vågorna: "Pust, håll hodet over vannet,pust.." Hon ingjöt kraft och liv mitt i dödens vatten och jag tackar henne för att hon velat skriva ner sina upplevelser medan de ännu var skakande nära.(Se Expressen 26 juli Emma Martinovics blogg)

Det var ond bråd död, en död ingen vill utsättas för , en död som vi ber Gud att rädda oss från. Det var en "djävul" som drabbade de norska ungdomarna med denna onda död på den fredliga ön vid Oslofjorden. En man i vars sinne det onda tagit säte och dominerat, så att ondskan till slut måste ut och agera.Det sägs ofta att det inte finns någon djävul, att Satan inte existerar. Men från Satan eller Lögnens Furste kommer det onda. Kommer den onda, bråda döden, som så oväntat slog till denna regniga julidag i Norge.

Vad gör man mot det onda? Man bevarar det goda inom sig. Man skyddar sitt samvete,man utvecklar känslan för rättvisa,medkänsla, godhet.Det är vad som nu händer i ungdomarnas hjärtan i Utöya, ja överallt i Norden , där man intensivt levt med i både sorgen över dem som miste livet och glädjen över dem som fick leva.Blommorna och ljusen som tecken på kärlek.Kramar och tårar, som värmer och tröstar. Orden som statsminster Jens Stoltenberg citerade: "När så mycket hat kan finnas hos en enda människa,Tänk så mycket kärlek som kan finnas hos många."

När jag tänker på dem som så oväntat miste livet vill jag be med den bön som Broder Alois sände till Norge från Taizé:

> In the church in Taizé, we entrusted all the victims to God, and I
> said this prayer:
>
> Christ Jesus, we entrust to you the victims of the attacks in Norway.
> In the face of the suffering of the innocent, we are at a loss. We
> turn to you and ask you from the depths of our heart: welcome those
> who died into your Kingdom, be close to their families and support
> those who attempt to comfort them in their grief.”

Ja, Herre, välkomna dem i ditt rike!

Sabina

Karmels berg

Lördagen den 16 juli begav sig tre bilar med pilgrimer på väg till skånska Glumslöv.Det var Vår Fru av berget Karmels dag och vi färdades 'liksom i anden' tillsammans med profeten Elia till det lilla Karmels berg som grundats i vårt södra landskap för mer än femtio år sedan för att sprida en 'doft av bön'över vårt land.
Det är en lång och märklig historia bakom denna dag,den 16 juli. Och allting började så tidigt som 38 år efter Jesu födelse i Palestina. Efter Pingstdagens stora kraftutgjutning över apostlarna dröjde det inte länge förrän förföljelserna startade. Då flydde några av dem som blivit kristna till profeten Elias berg. Här började de ett stillsamt liv som eremiter i bön och särskilt ville de vara nära Guds Moder Maria, som de ärade med ett litet kapell.Ty redan profeten Elia hade bett och profeterat om den rena Jungfrun som skulle föda Messias!
Från denna bedjande cell uppstod den kommunitet som skulle bli karmelitorden.Under 1100-talet kom prästen Bertold med korsriddare till det heliga landet och upptäckte ruiner av ermiternas kapell.Återigen fylldes platsen av eremiter och år 1209 fick de en klosterregel av Jerusalems patiark som godkändes av påven Honorius III. Härifrån fördes Karmelitorden ut i världen och nya kloster bildades i Syrien, på Cypern, i Frankrike och slutligen i England.
Här blev broder Simon Stock år 1245 vid det första generalkapitlet vald till prior och från honom kommer dagens firande. Guds Moder valde nämligen att den 16 juli 1263 uppenbara sig, iförd karmeliternas dräkt och omgiven av en sky av änglar, för honom med en gåva, skapularet, ett tecken på frälsningen och förbundet med Gud, som nu bärs av alla dem som lever i enlighet med karmels spiritualitet. Ett skapular består av två små tygbitar med Jesu och Marias bilder på, sammanhållna av ett band, som kan hängas runt halsen under kläderna.Det har berättats att den Salige Johannes Paulus alltid bar ett skapular under sin dräkt. Han stod i sitt andliga liv mycket nära Karmel.
Pater Adalbert Engelhart OSB skriver i sin Helgonkalender: "Festen spänner fån profeternas längtan till vår egen tid.Molnet som Elia skådade från Karmels topp ger än i dag det livgivande regn som är Guds nåd för en värld som blivit torr och steril."
Och vi som rest till Glumslöv och fick trängas i det lilla kapellet kände alldeles tydligt detta nådens regn över oss i gemenskap med systrarna bakom gallret och broder Jonas OCD från karmelitbrödernas kloster på andra sidan kullarna i Glumslövs backar.Han som vågade predika om Jungfru Marias underfulla havandeskap och vad det kan lära unga havande mammor i vår tid!

Sabina

Fjärilar och humlor

För mer än hundra år sedan cyklade en ung engelsk dam omkring i Berkshire. Hon hade klara ögon och tycktes upptäcka det mesta: en nässelfjäril här, en humla ( bombus terristris) där, aurorafjärilar och kålfjärilar, var och en med fina mönster i olika färger. Hon målade och antecknade:"Häckarna är ett virrvarr av vilda blommor.Vildrosorna är praktfulla, arten är i full blomning.På många ställen är häckarna prydda med kransar av tamusranka och kaprifol. De blekrosa björnbärsblommorna och de stora vita massorna av fläderblom möter ögat överallt.."

Edith Holdens "Naturdagbok av en engelsk dam år 1906" upptäcktes 1976 på en vind och gavs ut i faksimile och blev en världssuccé.Den svenska upplagan har Trevi gett ut i samarbete med Gull Brunius, som översatt, Sven Collberg som tolkat de engelska dikterna och Eva Billow som utformat kalligrafin efter orginalets sekelskiftesskrift. En sagolikt vacker bok att läsa året om !

Och just i dag vimlar vår lilla trädgård av fjärilar. En flög omkring i rummet medan jag läste Laudes och släpptes ut. En annan dansade kring vårt lunchbord flör att sedan flyga ut genom det öppnade fönstret.

Jag plockade nya blommor till Mariaskåpet och upptäckte en liten babyhumla på en hundloka.Jag försökte skaka loss den men den klamrade sig fast och sög ivrigt honung ur de späda vita blommorna. Först när jag bar ut blomman och lät den lilla humlan falla ner på ett rosenblad lämnade hon sitt fäste och hundlokan fick återvända till Jungfru Marias skåp.

Edith Holden inleder sin Naturdagbok med en dikt av Byron:

"Att sitta på en sten, i drömmeri
om flod och hed, om skogen mörk som sot,
där ingen lyder mänskan men är fri-
där aldrig förr en dödlig satt sin fot;
att klättra stiglöst bergets topp emot
med vilda flockar långt från fållors fred;
att stå vid fallets skum, vid brantens hot:
det är ej ensamhet. Det är att med
naturen tala, i dess rikedom se ned."

övers. Sven Collberg

Vi har bänkar för drömmar: en vid björken nära brevlådan, så man kan hämta alla brev så fort som möjligt. En vid gullregnsträdet i kapellparken nära Sankta Claras kapell,
och en vid Skrivstugan för lämpliga pauser och eftertankar
Hur välsignade är vi inte!

Sabina

Lustgården i Gränna

Jag vill låna ord från Höga Visan, där brudgummen besjunger sin brud som en "tillsluten lustgård" vilket traditionellt har tolkats som en beskrivning av den "obfläckade alltid rena Jungfrun Maria"

Men jag har i dag besökt en annan lustgård, ett Grönt Rum ,som vuxit fram i ett hörn av Gränna,inte långt från Vätterstranden,en oas med rabatter och bänkar och stigar ,där man stillsamt skall vandra medan vinden tar tag i ens scarf och susar i den nyplanterade blodlönnen.

"Såsom en park av granatträd skjuter du upp
med de ädlaste fukter,
med cyperblommor och nardusplantor,
med nardus och saffran och kanel
och rökelseträd av alla de slag.
Ja, en källa i lustgården är du
med friskt vatten
och ett rinnande flöde ifån Libanon.

Vakna upp du nordanvind
och kom, du sunnanvind;
blås genom min lustgård,
låt dess vällukt strömma ut...
Höga Visan 4:12-16

En blomsterdekorerad välkomstbåge hälsade vid entrén till denna oas av försommarväxter, som smakfullt planterats i runda, avlånga och stenkantade rabatter. Stilla pianomusik ackompagnerade stegen på grusgångarna och de smala jordstigarna, som slingrade fram i blomsterhavet.Körsång, stråkmusik, tunna regdroppar mellan solstrålarna. Allt var perfekt för den som söker en meningsfull hörna av det kaotiska turistgränna.
Och bakom all denna spirande grönska kände man Skaparens kärleksfulla hand och regnet som sparsamt droppade ner var ingenting annat än Guds välsignelse över trädgårdsvännernas stora och hängivna arbete under många år, som denna eftermiddag kröntes med invigningstal av stadsträdgårdsmästaren och en beundrande publik av människor från bygden.
Hit skall jag ofta återkomma. Här kan en och annan dikt kanske födas,medan jag sitter på någon v bänkarna och låter allting inom mig vila.

Sabina

Samtal i regnet

På min morgonpromenad såg jag smultron lysa i det regnvåta gräset.Jag plockade med mig blåklockor och käringtand,drypande våt hundloka,medan jag vandrade den stilla vägen fram.I mitt huvud surrade samtalet från i går.

Vi var bjudna på grillfest. Wow! Inte sedan jag var på grillfest hos en countryfilmstjärna i Hollywood har jag upplevt denna rökiga tillställning.Men regnet störtade över oss. Vi spanade mot himlen men såg inga tecken till ljusning. Det blev en innefest vid dukat bord.Genom fönstret såg vi trädgården med bänkar och buskar ,träd och blommor. Där skulle vi varit i glödande sol. Allt var nu som en tät dimma av häftigt regn och grillens rökslingor.
Inne vid bordet och senare kring de djupa kaffekopparna och jordgubbstårtan ringlade samtalet otvunget,intensivt och härligt.Kan det bli annat om sällskapet består av en missionsflygare i Amazonas, en präst ifrån öst,lärare vid olika skolor, en flygresenär från Argentina,en biodlare och en jurist?
-Ja, när vulkanutbrottet kom fick vi tejpa alla fönster och binda för munnen när vi gick ut....
"Har du aldrig varit med om någon olycka eller något tillbud?
-Jo, en gång, när oljan läckte ut. Det var faktiskt bara sekunder mellan liv och död. Det är Guds nåd att vi sitter här i dag. Rök vällde in i flygplanet, jag vände ögonblickligen. När vi landade var planet dränkt i olja. Hade jag väntat några sekunder och vi hade nödlandat i Amazonas, kanske planet hade börjat brinna. Det var Guds nåd...
-När kommer du fram?
Det var hennes avskedsfest.Hon berättade om sin snara resa: Från Jönköping till Köpenhamn, från Köpenhamn till Paris, från Paris till Argentina..
Jag flög med henne (i tankarna!)- åh- de långa avstånden på flygplatsen i Paris- när var jag där sist? Jo, det var vid resan till Jerusalem!- Det var då jag mötte tolvåriga Therése som satt och skrev i ett block. Hon skulle bli författarinna. Vi pratade länge. Efter resan brevväxlade vi.Om Sverige. En dag kom beskedet: Jag får komma till Sverige, om min äldre syster kommer med! Några år senar landade systrarna i Stockholm. Det blev en "fransk sommar". I dag studerar hon vid Sorbonne!
Samtalet fortsatte och växlade område:
"Att vara lärare är tufft.. Man vågar inte säga mot. Man borde kunna få säga till eleverna... sa en lärare.Men jag pensioneras nästa år, så jag kan nog säga till ."
"Åh, att skriva omdömen. Alla lördagkvällar, söndagkvällar.." suckade en kollega.

Mellan replikerna som flög fram och tillbaka, ibland lågmälda dialoger,ibland ett virrvarr av ord -betraktade jag två tavlor som väckt starka minnen:Göta Foglers solrosor. Jag mindes våra möten, intensiva samtal, hennes iver, skratt och tårar. En gång hyrde hon ett litet torp i Ölmstad. Jag cyklade dit.När jag kom i dörren, ropade hon: Stanna, Sabina, Jag vill måla dej. NU.Precis där du står." Hon målade. Hon sålde tavlan. Var finns jag nu?
Bredvid på väggen hängde Barbro Brånes bild av en risig lagård med en gammal ko och en mjölkhink. Mörka varma färger. Också henne minns jag från möten på Bråneryds herrgård där hon bodde i de stora rummen där hennes mäktiga dukar trängdes med motiven från slitna lador,gamla vagnshjul( den finns på Ryhov) och dunkla blommor.
På en annan vägg står sonen Mikael Brånes täta rad av ljusa björkar.Vilka kontraster! Vilka begåvningar!
Mot kvällen mildrades regnet
I dag steg Broder Sol upp över våra våta trädgårdar.Spireans mäktiga blomfanor låg utsträckta på gräsmattan. Kan de resa sig igen?
Jag gick min långa promenad och fann smultronen som jag plockade till Magdalena. Blåklockorna gav jag till min Mariastaty här i Pax et Bonum,skrivstugan.

Sabina

Land du välsignade

Vi behöver bli påminda om det ibland. Om hur välsignade vi är
Hur välsignat vårt land,Sverige, är bland alla världens många länder. Oförtjänt välsignat.
En dag som denna, 6 juni, Nationaldagen, Svenska Flaggans dag, är det inte svårt att mitt ibland glimmande hundloka,lysande smörblommor,vajande björkar och doftande kaprifol känna sig välsignad av Honom som skapat allt.

Det var fint av kungen,Carl XVI Gustav, att låta denna välkända sång bli ledord i högtidstalet på Skansen. Efter alla fula skvallerrubriker om kungen och hans förflutna kändes det skönt att se hela familjen;kungen med drottning Silvia, kronprinspater Victoria och prins Daniel, prinsessan Madeleine och prins Philip klädda i folkdräkter genensamt komma till Skansen i hästlandåer och under trumpetfanfarer.
Man kände sammanhållning och en stark pliktkänsla inför traditionen att hedra Svenska Flaggans dag med sin närvaro.

I år skulle Jussi Björling, vår underbare svenske världstenor, fyllt 100 år. Man kan höra hans vibrerande stämma på You Tube i Land du välsignade.
Läs nu orden, som verkar vara skrivna just för honom:

Land du välsignade, tag min sång
gjut din ande i orden
Giv att den ljuder fullkomnad en gång
sången om landet i Norden.
Sången om sjumila skogar och sjö,
slätter som skördar bära,
midnattssol och midvintersnö
Sverige till ära, Sverige.

Land du välsignade, tag mitt verk
dig min strävan jag viger
signa min tanke och armen stärk
främst bland de främsta jag stiger.
Att när min bana jag ändat har
sjunkit till skuggornas rike
sist må man minnas att svensk jag var
Sverige till heder, Sverige.

Ja, det är Jussis sång, det är Carl Milles sång, det är Astrid Lindgrens sång, det är Heidenstams sång...

Men min sång viger jag åt en annan Konung, ett annat Rike
Och jag skriver inte Sverige till ära och heder utan: Soli Deo Gloria,
när mitt verk är ändat. Inte heller "sjunker jag ner i skuggornas rike" utan längtar efter att få föras in i ljusets rike- en gång - till slut.

Sabina

Barndomsdrömmens verklighet

I dag firar Kyrkan den saliga Moder Elisabeth Hesselblad, som återförde den heliga Birgittas systrar till Sverige. Ett sällsamt livsöde, en gåva till vårt land, en föregångare till öppenheten mellan katolska kyrkan och de evangeliska kristna i Sverige.

Jag minns när jag första gången kom till det gamla Djursholmsklostret och i anden mötte Moder Elisabeth och började ana hennes historia, så fylld av intensiv bön, kamp och vision.Så började jag söka efter henne för att skriva ett kapitel i min kvinnobok för Kvinnoåret 1975. Boktiteln hämtade jag från kapitlet om Moder Elisabeth:"Ett lysande stoftkorn".

Det var genom Moder Elisabeth jag till slut förstod att också jag var kallad att bli med i den katolska kyrkans familj. Det skedde på ett underbart sätt i Via delle Isole i Rom.

Nu har jag skrivit några scener ur hennes liv som jag kallar "Lyssna dotter", vilket också är titeln på den bok med hennes tankar och ord som jag fick publicera året efter saligförklaringen på Sankt Eriks bokförlag.

Denna "helgonberättelse" började med en dröm:

"Jag vaknade mitt i natten
omgiven av ett sällsamt ljus
och liksom en mystisk hägring
såg jag ett underbart hus:
Ett torg med springbrunnens vatten
Månen sken på huset den natten!
I byggnaden stod ett fönster på glänt
innanför såg jag att ljuset var tänt
Nu öppnades fönstret och där stod jag!
I ett nu försvann synen - det blev dag."

Den 4 juni kan man läsa i Lyssna dotter:
"Den gode Guden har med stor kärlek bönhört
många av mina, Hans barns, böner."

Ja, hennes liv blev en lång rad av bönhörelser,en salighets väg genom dimma och mörker.
Nu kan vi räkna med hennes moderliga hjälp och förbön från himlen.

Sabina

13 maj: Duvorna i Fatima, Attentatet i Rom

I dag flyger duvorna i Fatima!
Det berättas att en gång hände det under den traditionella vandringen med Fatimastatyn mellan Bomberai och Lissabon i Portugal, att tre duvor kretsade kring statyn hela vägen.
En stor skara människor följde med och jublade åt den vackra synen.. När duvorna satte sig på sockeln till statyn slängde man blommor över dem men duvorna satt kvar. Ännu när statyn bars in i Lissabons katedral fanns duvorna med !
Detta är inget ovanligt fenomen när det gäller Maria. Den 5 maj var årsdagen av uppenbarelsen i Zeitun utanför Kairo. Där var det alltid en flock duvor som annonserade Jungfru Marias ankomst till den koptiska kyrkan på vars tak hon visade sig nattetid i en lysande aura.

I Fatima den 13 maj 1916 inleddes den serie möten med Maria, som skulle få stor betydelse för världen, kanske den viktigaste av alla uppenbarelser.
Tidigt denna morgon begav sig de tre kusinerna Lucia, Francisco och Jacinta upp till betesplatsen Loca de Cabeco någon kilometer bortom byn Fatima. De var lika uppsluppna som fåren och lammen omkring dem. Lucia har berättat att de sjöng och dansade alldeles ensamma i den steniga trakten, där deras lilla hjord letade efter gräs. Plötsligt började det regna, barnen sökte skydd under några stora stenblock och började leka med småstenar, när de med ens upplevde något märkligt.
Ner från himlen kom en lysande , lång och vacker ung man som ställde sig framför dem.
”Jag är Fredens Ängel”, sa han och barnen tyckte inte det var konstigt att Portugals skyddshelgon, Fredens Ängel kom till dem.
De såg fascinerade på den strålande gestalten, när han böjde sig ner med pannan mot jorden:
”Så här ska ni be”, sa han och dikterade orden i en bön de aldrig skulle glömma:
”Min Gud, jag tror på dig, jag tillber dig , jag hoppas och jag älskar dig.
Jag ber om förlåtelse för alla som inte tror, inte tillber inte hoppas och inte älskar dig.”
Ni ska be den med pannan mot marken och be den tre gånger ofta, fortsatte Ängeln.
Jesu och Marias Hjärtan lyssnar på era böner.”

”När den ljusa gestalten försvunnit bland skyarna satt barnen kvar i grottan under klippan, fast solen lyste. Det var som om de blivit omslutna av någonting mystiskt – en tystnad som var så ljuv och underbar att de inte kunde säga ett ord, inte röra sig. De var som bedövade. Fåglar sjöng, lammen bräkte, blommorna doftade, vinden smög in under klippan och smekte deras kinder. Men de satt kvar.” (ur ”Undret i Fatima.” Sankt Eriks Bokförlag, 1997)

Den 13 maj minns vi också något annat. Det var skottet mot påven Johannes Paulus II. Ett skott med en kula som kunde ha dödat honom men som mirakulöst fann vägen förbi de livsviktiga organen i hans kropp .
”Det var Maria som hejdade kulan,” försäkrade påven och lät hämta Fatimastatyn från Portugal till Sankt Petersplatsen för att tacka henne som räddade honom. Och den kula som fanns kvar sitter nu i Madonnans krona i Fatima!

Den salige påven Johannes Paulus var en stor poet.
Två år före sin död gav han ut en sista diktsamling:”Romersk Triptyk Meditationer.”
Den var skriven inför Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet och är illustrerad
med detaljer från Michelangelos skisser. En vacker bok.

Den förste som såg

”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är
till”, säger aposteln Paulus i sitt tal till
atenarna på areopagen.

Vem är Han?

Han är lik den ogripbara rymden som
omfattar allt –

han är Skaparen
som omfattar allt och kallar allt att vara från
Intet,

inte bara begynnelsen
utan i evigheters evighet.

Allting består, allt är i beständig rörelse.

”I begynnelsen fanns Ordet och
allt blev till genom det”
Begynnelsens mysterium föds med Ordet,
Kommer sig ur Ordet.

Ordet – det är det eviga seendet som tar sig
evigt uttryck.

Den som skapade, Han såg – såg ”att det
var gott”.
Han såg men det var på ett annat sätt än vi
ser.

Han – den förste som såg –
Han såg, och fann i allt ett avtryck av sitt
Väsen,
av sin fullhet –

Han såg och Omnia nuda et aperta sunt
ante oculos Eius” (allt avslöjades och blev
tydligt inför Hans ögon)

Avslöjades och blev klart –
blev äkta, sant och gott.
Gud såg men det var på ett annat sätt
än vi.
Eviga syn, eviga uttryck;

”I begynnelsen var Ordet, och allt blev till
genom det.”

Blommande sköna dalar

Jag såg en magnolia i blom när jag körde genom Gränna. Då mindes jag det magiska ögonblick när Britta och Folke visade mig den blommande magnolian i Lund.Det var som att bli presenterad för en kunglig höghet som välkomnade oss i sin fulla skönhet.
Nu fylldes jag av ljuva blomsterminnen: tåget som drog genom det ruinerade Tyskland åren efter andra världskriget.Det var vår och mitt i ruinerna reste sig blommande vita körsbärsträd - livets seger över död och förintelse!
Snart var vi i Schweiz och från Montreux stånkade den lilla funiculairen upp mot alpängar, vita av narcisser. Doftande som den finaste parfymbutik. I den lilla butiken i Caux kunde man köpa avlånga askar och bädda in narcisserna i bomull,skriva adress och skicka iväg till familjen hemma i Sverige!
Och här i Ölmstad bjuder maj på gullvivor i tusental,medan vi väntar på både körsbär,äppel och päronblom att slå ut.Vitsipporna håller än! Tack vare kylan kan jag fortsätta att smycka madonnorna med friska blommor.Ja, jag har flera och alla ska vara blomstersmyckade för maj månad är Marias månad.Detta ser man över hela Europa, där Mariaskåpen vid vägkanterna prytts med extra mycket blommor.Så var det naturligtvis förr på den katolska tiden i Sverige.

"Du drottning över Nordens land
vi hälsar dig,Maria
Välsigna med din milda hand
ditt folk som förr, Maria.
Då Norden korat Jesus Krist
Din Son, till drott, Maria
Du Nordens drottning blev förvisst
till evig tid, Maria".
Ansgar Meyer

En gudomlig söndag

Det var en söndag då "Gudomlig nåd" skulle strömma ner från himlen. Och söndagen fick ett nytt namn. Från att ha varit Andra söndagen efter påsk kallas den sedan 11 år "Den Gudomliga Barmhärtighetens söndag." Ett underbart namn.
Och just denna söndag valde påve Benedikt för att saligförklara den förre påven Johannes Paulus II i Rom!
Det var nämligen han som den 5 maj jubelåret 2000 gav söndagen dess nya namn. Det var från hans hemland Polen som uppenbarelsen om den gudomliga barmhärtighetens flöde av nåd hade kommit. Man kan läsa om det i den heliga Faustina Kowalskas dagbok.Hon var en ung nunna, som hade en stor kärlek till Jesus, en mystiker som levde ett stilla undangömt liv. En dag fick hon i en vision se hur strömmar av blod och vatten flödade från Kristi sida. Hon har beskrivit synen och den av en konstnär målade bilden har blivit spridd över hela jorden.
Samtidigt inspirerade Jesus henne till en bön som också den har blivit spridd bland tusen och åter tusentals troende. "Evige Fader, vi offrar Dig Din högt älskade Sons, vår Herre Jesu Kristi dyrbara kropp,själ och Gudom som gottgörelse för våra och hela världens synder."
Och som eko upprepas:För ditt smärtfyllda lidandes skull förbarma dig över oss och över världen."
Under fastans korsvägsandakter i Sankt Franciskus bad vi denna bön.

Det blev en dubbel högtid denna söndag! Se på bilden. Där är tavlan med bilden av Kristus i den heliga Faustinas vision. Där är den saligförklarade Johannes Paulus som med en glimt i ögatser på vår multinationella församling, där hans landsmän och kvinnor från Polen utgör en mycket stark grupp.
Blomsterprakten var överdådig, liljorna från påsken hade slagit ut och doften blandades med ljuvlig rökelse.

Han var en medial påve,en man med stark utstrålning och gränslös energi. Från det ögonblick då han trädde ut på balkongen inför de tusenden som väntade på Sankt Petersplatsen och förklarade: "Jag kommer från ett land långt borta", fick han en plats i folkets hjärtan.
Sedan erövrade han det ena landet efter det andra.Hans budskap var tydligt: "Var inte rädda.Stå upp för sanning och rätt. Tro på Kristus. Han är sanningen". Och murar föll, försoning skapades, de unga flockades kring honom.Jubelåret firade han med en resa i Abrahams och Moses fotspår. På Sinai berg talade han om de tio budorden, som först skrivits in i människornas hjärtan och sedan på sten av Moses. Han kom till Jerusalem och stoppade in en bön i Davids mur,han kom till Aten och bad de ortodoxa biskoparna om förlåtelse för katolikernas skövling av Konstantinopel vid korståget på 1200-talet!
När han kom till Norden formulerade han denna bön till Maria Nordens drottning :
Maria
Du de kristnas hjälp,
Du vet hur innerligt folken i Norden
ropar till dig i stunder av glädje, sorg och oro:
Fiskare ropar till dig, du Havets stjärna!
Vägfarande ber om Din förbön, du Vår Fru av Vägen!
Föräldrar ber dig att beskydda och leda deras barn,
du Det goda rådets Moder!
Soldaterna från Nordens länder, som tjänstgör i FN:s
fredsbevarande styrkor anropar dig,
du Fredens drottning!

Heliga Maria,se på varje hem med Din
kärleksfulla blick.
Utverka för familjerna den glädje och endräkt
som uppfyllde hemmet i Nasaet!
Förena föräldrarna i trofast kärlek och
välsigna alla barn.
Hjälp de unga att med storsinthet och trofasthet
svara på Kristi kallelse.
Lär var och en inse värdet av förlåtelse
och broderlig kärlek.

Barmhärtighetens Moder, trösta de gamla
och de sjuka.
Hjälp de skadade och handikappade.
Bistå dem som drabbats av cancer, aids
eller andra obotliga sjukdomar.
Ge hopp och nytt mod till alla som är rädda,
nedstämda, övergivna och ovälkomna.
Rör vid allas deras hjärtan som förlorat tron.
Kalla dem tillbaka hem!
Säg att Fadern älskar dem och väntar på dem
med öppna armar.
Säg dem att Kyrkan behöver dem!

Vår Fru av Norden, styrk biskoparna, prästerna
och ordensfolket i dessa länder.
Må de uppfyllas av iver och medkänsla
och må de alltid vara sanna vittnen för Guds rike.
Se med kärlek på alla våra kristna bröder och systrar.
Läk splittringens sår. Hjälp oss, så att vi en dag
får glädjas över enheten.

Guds Moder, du är människosläktets krona!
Bred ut Din kärleks mantel över oss,
så att vi med Dig som förebild i allt kan säga:
"Må det ske med mig som du har sagt"
- Ske Guds vilja.Amen

Johannes Paulus II
Reykjavik 4 juni 1989

Ja, det är en lång bön,men jag kunde inte låta bli att ta med den, därför att den innehåller all den realism,människokunskap, värme och vision som Johannes Paulus ägde.

Sabina.

Frågor om döden och livet

På Långfredagen ställde påven Benedikt XVI upp i TV för att svara på frågor, som skickats till honom från hela världen. En minst sagt djärv satsning av den italienska TV-kanalen Rai. Det är första gången i historien som en påve svarar på troendes frågor i TV.
Bland de tusentals frågor som den katolske programledaren Rosario Carelli fått till redaktionen valdes sju frågor ut som påven var villig att besvara.

När jag läst referatet rördes jag till tårar. Jag tänkte: Påven är verkligen en far för många, ja hans omsorg och värme är stor och gripande. Med vilken respekt och ömhet möter han inte dessa troendes frågor.
Jag vet inte vad som grep mig mest. Där var den lilla japanska flickan, som var rädd till och med i sitt eget hem och som "inte fick gå ut i parken".Hon frågade: Varför måste jag vara så rädd.Kan påven som talar med Gud förklara det."

Där var den förtvivlade modern som vakade vid sin medvetslöse sons bädd sen flera år och som frågade:"Har min sons själ lämnat sin kropp, eftersom han inte längre är vid medvetande?"Påvens trosvissa svar var: Visst är själen fortfarande kvar i kroppen ...jag är också säker på att denna dolda själ i djupet känner din kärlek.."
Eller där var de irakiska studenterna som frågade efter vägar till försoning.

Den katolska kyrkan är världsomfattande. Den är stor, men när jag blev upptagen i kyrkan sade fader Maximilian Mizzi: "Välkommen till den katolska kyrkans familj"

Detta tänkte jag på när jag läste frågorna som kom från olika hörn av den världsvida katolska kyrkan. De ställdes av barn i Guds familj.

Läs nu hela programmet på Vatikanradions sajt. Jag hittade det genom katobs.se, som har en länk vidare.

Glad Påsktid!
Sabina

Juda lejon vaknar

Väktare håll er vakna!
Juda lejon hålls fången
Vem kan sova i denna natt?

De tre heliga påskdagarna har börjat. Vi sveps in i ett kosmiskt skeende genom de urgamla texterna som år efter år läses under Skärtorsdagen, Långfredagen och den långa påskvakan. Kan något vara vackrare och mera högtidligt? Genom psaltarpsalmerna som interfolieras mellan varje text förenas vi med det judiska folket, för vilket vi ber i den vackra bönen på Långfedagen:
"Låt oss be för judarna, det folk som Herren Gud först talade till:att de växer till i kärlek till hans namn och trohet mot förbundet."

Detta förbund får vi minnas under den långa påskvakan då vi lyssnar till Gamla Testamenets heliga texter med början av Skapelsen i Första Moseboken och sedan Guds väg för Israels folk genom Abrahams offer, befrielsen från Egypten, vandringen genom öknen och Guds profeters varningar och reningar och löften till det folk som skulle ge oss Frälsaren.

Så tänds påskelden utanför kyrkan. Vi står under stjärnhimlen i den mörka natten och ser Kristi ljus upplysa världen.
"O, du saliga natt,
då jord och himmel möts,
då Gud och människa förenas!

Må denna låga lysa med oförminskad glans
och förjaga nattens mörker.

Må den klara Morgonstjärnan få skåda dess låga,
den morgonstjärna som aldrig går ned,
din Son, Jesus Kristus,
han som har återvänt från döden till livet
och som upplyser världen med sitt milda sken...

Vi badar i det ljus som plötsligt upplyser den mörka kyrkan och överglänser våra små påskljus som vi håller i darrande händer. Så är det att bländas av det otroliga: en död som blir levande på nytt! Så som vi alla en gång skall bli levande sedan vi dött här på jorden. Vill Gud.

Sabina

Fiolen i lådan

Det är födelsedags igen. En födelsedag på jorden med hyllningar från hela världen!
Tomas Tranströmer har fyllt 80 år. Han som har skrivit följande smärtsamma rader:

"Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.

Dikten finns i samlingen Sorgegondolen som kom ut efter den stroke som drabbat ordkonstnären.Fiolen sjunger fortfarande, tonerna bärs fram ur den svarta lådan. Det är en djupt gripande beskrivning av den kamp som måste ha utkämpats av den som nästan berövats det viktigaste av allt, ,skrivandet, och ändå återerövrat det på nytt. En hjältedikt.

Nu har den åttioårige , evigt unge, diktaren hyllats på många sätt. Så många läsare har i ord och bild uttryckt sina upplevelser av honom.Han har med sina enkla,expressiva dikter träffat en ton som väcker genklang hos nästan alla som lyhört läser honom. Kanske är det just vad som kännetecknar ett diktargeni. Igenkännande men samtidigt en upptäckt.

I TVs födelsedagprogram öppnades rutan för hälsningar utifrån världen, där diktarkollegor och översättare fick sända personliga hälsningar. Det var verkligen fantastiskt att höra den koreanske diktaren Ko Un tacka "min poetbroder för den välsignelse du skänkt världen med dina diktsamlingar."
Den engelske diktaren Robert Bly kallade Tranströmer "en av vår tids stora poesibegåvningar och från Polen fick man höra Adam Zagajewski önska sin diktarbroder "många russin ", ty "metaforer är som russin i kakan".
Poeten Robertson liknade Tranströmer vid en "svävande havsörn som plötsligt dyker ned för att fånga en bild"
Från Österrike kom Peter Warhaus själv till Babels TV soffa och berättade hur han som ung student fått se en bok av Tomas och länge trodde att tranströmer var ett svenskt ord för ett speciellt sätt att skriva.Han har sedan översatt Tranströmer och fängslats av "det eviga gnolandet" eller vad Tranströmer kallar "språk utan ord"

Jag vill sluta med en dikt .Men vilken? Jag bläddrar och ryser av hänförelse, igenkännandet och hemligheten finns där i varje dikt:

Postludium

Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.

Svarta vykort
II
Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan.Det besöket
glöms och livet fortsätter.Men kostymen
sys i det tysta.

Sabina

Födelsedag i himlen

I dag skulle Britta ha fyllt 100 år. Hennes pappa blev 103 år. Men Britta Holmström hade slitit ut sitt hjärta. Det hade klappat för så många. Hon kallades en gång "Hela Europas mor", därför att det omkring henne fanns en värme som omslöt var och en som kom henne nära. Hon förstod vår tids vånda. Den hade hon tagit emot när hon den morgonen 1 oktober 1938 öppnade sitt hjärta för det ljus och den röst som skulle bli vägledande under hela hennes liv.Hon förstod att krig och förödelse stod för dörren. Hon förstod också att hjälpande händer behövdes - händer som sträcktes ut mot alla, oberoende av ras,religion eller politik. Det lidande som skulle komma tog hon in i sitt hjärta.
"Skapande vänskapsförhållanden och möten i den universella kärlekens namn
är vad vi behöver i dag och i framtiden."
Genom IM, det som först fick kallelsenamnet Inomeuropeisk Mission och sedan Individuell Människohjälp, kunde denna tanke genomföras i de många oaser som IM skapade, hemliknande,varma nästen för rädslans och flyktens människor över hela Europa.
Jag har så många goda minnen av detta varma hjärta. Hennes öppna hem på Grönegatan, hennes spontana generositet och iver att snabbt ställa upp och göra gott för människor.
I dag har mina tankar gått till det osynliga där hon får skåda Kärleken , som hon hela livet levde av och som kunde stråla genom henne.

En kort sammanfattning här av detta liv:
.
Den 8 april 1911 föddes Britta Holmström,Ringius, i Sävsjö.
Hon var bara 27 år när hon 1938 fick kallelsen till den medmänskliga hjälp som först fick namnet Praghjälpen, där den första insatsen gjordes, sedan Inomeuropeisk Mission och slutligen Individuell Människohjälp.Hjälpen skulle ges "från människa till människa oberoende av religiös eller politisk tillhörighet.
Redan då på 1940-talet såg hon "den pågående urholkningen av människovärdet som bara kan mötas av sin motsats:visionen av och insikten i den enskildes enorma betydelse."
Med en stark och ideell styrelse, där Elin Wägner, Emilia Fogelklou, biskop Bohlin ,Harry Blomberg och andra stödde arbetet blev hon den inspirerande ledaren för IM. Medarbetare sändes ut till Polen, Tyskland, Frankrike och så småningom till Jerusalem,Jordanien och Indien, varifrån unga tibetanska flyktingar inbjöds till Sverige.
I dag fortsätter IM den idé som bar Britta Holmström:"IM:s svar till den utslagna människan är närkontakt.Livets vävskapas i närkontakt från människa till människa"
Det nya IM finns i dag i Rumänien, Serbien, Libanon, El Salvador samt på många platser i Sverige.
Britta Holmström nominerades två gånger till Nobels Fredspris,korades till medicine hedesdoktor vid Lunds universitet,tilldelades Serafimermedaljen, enda kvinna som fått den samt den katolska Benemerentimedaljen av påven Paulus VI "för utomordentliga insatser för mänskligheten"
Graven i Brunnby där hon och hennes trofaste make Folke,vilar har i dag smyckats av kärlekens blomster. Där fanns äldste sonen Stefan, tidigare generalsekreterare för IM, samt vänner och medarbetare.

Må hon vila i frid
Må det eviga ljuset lysa för henne.

Sabina

Barn som föds och dör i världen

"Det finns ett barn,
ett nyfött barn -
ett rosenrött, nyfött barn

Och barnet kvider -
det gör alla barn.
Och modren för barnet till sitt bröst,
då tystnar det.
Så gör alla människobarn."
Elmer Diktonius

Moder Teresa hade inga egna barn. Men hon var alla ofödda barns mor.Hela sitt liv kämpade hon för de oföddas liv.När jag nyss läste om aborterade barn som överlever och om den lilla flicka som barnmorskan fann kvidande bland blodiga lakan på ett sjukhus i Danmark tänkte jag på Moder Teresa.Flickan hade nyss aborterats men överlevt. Barnmorskan tog henne i famn,gav henne ett namn,vyssjade henne omsvept av en filt.Flickan tystnade till slut.Hon blev tyst för att hon dog.
Det är så förfärligt att det faktiskt händer att barn som aborterats överlever - och dör.
Samtidigt läser jag att en ung kvinna,35 år, fött en pojke utan man.Det vill säga, mannens sperma hade hon köpt av en okänd donator,"blond och blåögd".Nu var hon lycklig och hela hennes familj hälsade henne som nybliven mamma. Själv hade hon cyniskt resonerat att om det finns möjlighet att på detta sätt skaffa sig barn- så varför inte? Men den lille gossen ska växa upp och en dag skall han fråga: Vem är min pappa? Då hjälper det nog inte att han har haft "manliga förebilder" under barndomen. Varje barn har rätt att ha en far och en mor.
Jag läser också om ett barnlöst par som fått en liten kinesisk pojke från ett barnhem i Kina. Han hade ett handikapp och det var bra att han kunde bli opererad i Sverige och få ett gott hem.
Bra?
Men i Sverige försvinner 40.000 små ofödda pojkar och flickor, somliga med handikapp,de får aldrig leva.Varför adopteras aldrig svenska barn? Borde inte svenska adoptioner göras lättare?
Under nuvarande förhållanden anser jag det är en skam att föda barn utan man. Sabina

En diktare

Snö under marshimlens samlande ljus
över ditt liv vilar dess stoft med försvinnandets smak.
Redan för dig är vårarnas sorl förbi.
Du lyssnar, som om ett ord
hade utgått ur döden, ur vidderna
och ej av snö berörts.

Bo Carpeln, den finländske diktare, som skrev dessa rader, är död. Han debuterade som 20- åring 1946 och under de kommande åren blev han något av en centralgestalt i den finlandssvenska litteraturen.Han översatte finsk lyrik, skrev en doktorsavhandling om Gunnar Björling,han skrev romaner och dröjde gärna vid antika poeter som Horatius och Vergilius. Men det jag mest älskar i hans diktning är naturbilderna.Det finns ett vemod som färgar Carpelans upplevelser. I dikten Tyst träd ur samlingen Den svala dagen(Bonniers) kommer den fråga som mången diktare ständigt måste upprepa:"skall jag leva i denna dikt/eller läsas av ingen"

Skall en okänd hand höja kontinenterna
och sången genomborra fågeln,
tidvattnet överge stränderna
eller skölja dem med ett ljus som består?
Och jag som formar den skugga
som min själ kastar över tingen,
skall jag leva i denna dikt
eller läsas av ingen?
Det är vid midnattstid,
träden stå tysta.

Tack, Bo Carpelan, du har tusentals läsare, ditt minne är evigt!

Sabina

När det snöar

Våren hade just börjat anas,snön smälte dag för dag,vi såg isblocken sjunka i trädgården,hoppet återvände.Då började det snöa igen.
Och i Japan vällde tio meter höga vågor in över byar och städer och släpade med sig ut i havet människor och hus.Den frukttansvärda tsunamin och jordbävningen fyllde oss med fasa och medlidande.Varför är vi så skonade? Är vi tacksamma nog?
Medan snön föll mjukt och lätt -som om det varit julafton- och täckte över sörjan i trädgården försonade vi oss med den förändrade väderleken. Det var ju trots allt vackert.
Tills morgonens tidningar publicerade bilder av snövädret i Japan! Där satt människor i ruinerna efter jordbävningen och floden och det snöade på dem.
Glädjen över vår lilla svenska julaftonssnö försvann. På kvällen kunde jag inte sova ,fastän jag låg under ett rosa täcke och en vacker filt. Jag tänkte på dem som frös under Japans svarta himmel. Mina nattliga böner försökte ge dem värme, medan snön föll här hemma och där borta.
Jag tog fram en bok med ett vackert japanskt skrivtecken på omslaget."Det är en kalligrafi utförd av en högstadieelev vid dominikansystrarns skola i Miyakonojo. Tecknet som på japanka läses kami är ett av de ord som kyrkan i Japan använder för Gud i kristen mening."
Boken heter "Från solens uppgång..." och är en samling brev skrivna från Japan av dominikansyster Katrin Åmell. Genom att läsa den har jag kommit lite närmare det japanska folket.Jag uttalar för mig främmande namn, jag letar efter de platser sr Katrin skriver om på tidningarnas kartor av drabbade städer. Jag lever mig in i hennes besök i buddhistiska kloster och hennes övningar i zazen, sesshin och shikantaza.Bara genom att uttala dessa främmande ord tycker jag mig komma närmare det lidande folket i Japan där det snöar.

Sabina