Julkrubba på Stan

Det ska alltid vara snö och kallt. Precis som det står i Hjalmar Gullbergs dikt:

Rödaktigt lyktsken glänser
på frusen trottoar.Långt bortom tidens gränser
ett ögonblick jag var.
Jag hörde bortom tunga
grå fält och vattendrag
en herdeskara sjunga:
  Ett barn är fött idag!

Jag hejdar mig och tänker:
står jag i hörnet kvar?
Rödaktigt lyktsken blänker
på frusen trottoar.
Mitt öra blåsten piskar
med kalla gisselslag.
Men djupt i mig det viskar:
  Ett barn är fött idag!

För vilken gång i ordningen har jag nu varit där och frusit vid denna jätteklubba, som öppnar sig mellan två  banker på Hoppets Torg i Jönköping.
 Som alltid kommer barnen fram. En omtänksam mamma håller sin  gosse i handen. Jag viskar till honom: "Du får klappa lammet och hälsa på Jesus!" Och visst gör han det!
 Skaran som samlats där och stampar fötterna mot den knaggliga frusna snön sjunger för gossen:

"Ett litet barn av Davids hus, 
ska göra vinternatten ljus. 
Ett barn ska hjälpa oss att tro,
här mitt ibland oss bo."

Så vänder sig prästen om mot krubban, gör korstecknet och välsignar den....

" Må det flöda från himmelen härovan.Må jorden öppna sig och må dess frukt bli frälsning"

Sabina

Wilfrid Stinissens nya liv

"Himlens lycksalighet  består först och främst i att vi får skåda Gud.
Men att skåda Gud betyder inte att betrakta honom utifrån.Gud är inte utanför oss. I himlen kommer vi inte att se honom på avstånd. Redan nu är vi i Gud och Gud i oss. I himlen ser vi honom klart. Då får vi erfara hur vårt väsen varje ögonblick framspringer ur Guds oändliga vara, hur vi ögonblick för ögonblick skapas av honom."

Den 30 november läste jag detta i Wilfrid Stinissens bok "Guds dag i dag".Jag hade just fått höra att fader Wilfrid OCD,karmelitmunken och författaren i Helige Andes kloster i Norraby,Tågarp, hade lämnat livet på jorden.

Det var så märkvärdigt att finna just detta citat.bland alla årets dagar på den dag då han själv har gått till detta Möte. Jag hade redan   är jag hörde om hans bortgång( eller r.s. hemgång) tänkt: Nu får han möta Gud. Jag hade tänkt på  mötet med  Jungfru Maria, Guds Moder, som han så vackert beskrivit i den första katolska bok som publicerats i Sverige  om Maria (Maria i Bibeln och i vårt liv) Alla mina tankar och känslor var fyllda av den frid och väldoft som hör det himmelska till. Som om jag fick göra sällskap en bit på den vägen.

Och jag mindes de många gånger jag fått träffa fader Wilfrid i Norraby, sitta mitt emot honom i det lilla samtalsrummet med ett tänt ljus och hans vänliga nästan förväntansfulla ansikte mitt emot mig.
Han var så uppmuntrande, så lyssnande, så glad.
En gång efter bikten utbrast han med ett lågt skratt. Nu är du som en ängel!
Och jag kände mig rentvättad,upplyft och överraskat glad.

Han svarade alltid på mina brev. Korta handskrivna vackra kort från Karmel med en kommentar till vad jag skrivit. Det blev varje gång som ett fortsatt samtal:

"Ja, vi är alla(understruket) på många olika sätt förlorade och återvunna barn, ständigt på nytt. Det räcker att leva med en larmande själ så att Gud inte kan göra sig förstådd - för att vara lite förlorad.
Bara vi är ödmjuka och erkänner att vi är förlorade och litar på vår barmhärtige Fader, så blir vi alltid (understruket) återfunna.

Också jag älskar Newmans "Led milda ljus" Den är så ödmjuk och tillitsfull.
Tack för din förbön! Du vet att du också är i min. 
Alltid din tillgivne 
fr Wilfrid ocd"

Så har jag nu en förebedjare i himlen!

Sabina

Resor och drömmar

Dagens post upplevs nästan alltid som en höjdpunkt. Även om det är mitt på dagen. In vacklar G eller M med armarna fulla av tidningar, brev och paket. 

I torsdags fick jag två vackra vykort som förde mina tankar långt bort från lunchbordet i Pax et Bonum.

"Kära Ingrid, Vilken underbar stad,  skrev Marianne från Budapest,"och att få göra Mozarts Requiem i Mattiaskyrkan..."

Jag ser på kortet och går återigen över bron, jag strävar upp mot den mäktiga kyrkan högst upp på berget, jag är bara en av mer än 70 000 ungdomar som går samma väg till nyårsmässan i gnistrande sol och vinterkyla.
Där var jag på ett av Taizés euroipeiska nyårsmöten, jag hade fått träffa Johannes som kommit från Bangladesh men tyvärr var mycket sjuk-jag hade mött broder Darek bland alla tusentals munkar i en kö där vi stod oc h åt frusna äpplen, jag hade fått träffa en belgisk präst,en estnisk musiker,och andra intressanta unga vuxna från hela världen.
Undra på att mitt hjärta klappade när jag fick denna hälsning från Marianne!

Ännu ett budapestminne: Det händer att G tar fram en pipa,lyfter den och säger: Den här har jag fått av dej. Det är en av mina bästa pipor.
Och jag svarar: Det var en nunna som visade mig vägen till tobaksaffären.Och jag minns hur smala gator det var och hur svårt att hitta.

Den gången var det kardinalen och ärkebiskopen Mindszenty som fått mig att åka till Budapest. Här mötte den modige ärkebiskopen som idogt försvarat den katolska kyrkan mot nazister och kommunister, sitt dystra öde på den amerikanska ambassaden  november 1956 dit han tog sin tillflykt i det kaos som uppstod när de ryska tanksen invaderade staden.
Därifrån for jag till Mariazell där Mindszenty  vilar i en vacker grav i den vintriga vallfartsorten.

Det andra kortet kom från Paris. Det var skrivet till "livskonstnärerna Magdalena och Ingrid Ydén Sandgren...
och visade de ljusgenomstrålade glasfönstermosaikerna i La Sainte Chapelle utanför Paris.
Det är här man brukar starta en pilgrimsvandring med studenter
på vårarna i Fankrike. Och i denna fantastiska kyrka, ett himmelskt mästerverk, har också Jeanne d'Arc böjt knä tårdränkt efter reträtten från Paris och medveten om att slutet närmade sig för henne.
Inom några veckor skulle hon bli tillfångatagen i Compiegne...

Sabina

PS. En annan Europaresa som väcker minnen  är  när jag får vykort från Prag. Också där vandrade jag över en bro och strävade uppför en backe. På backens krön ligger Karmeliternas kyrka och dit gick jag för att hälsa på det berömda "Jesusbarnet av Prag". När priorn fick höra att jag kom från Sverige, sa han: Ni har ju en biskop som är karmelit. Han måste få ett Jesusbarn. Kan jag skicka det med er?"
Min redan packade ryggsäck fick nu bära den ljuva bördan av den vackra Jesusbarnet från Prag, en gång skänkt av en portugisisk prinsessa och föremål för många böner världen runt. Jag var stolt att få överlämna det till biskop Anders OCD i Stockholm.

Också i Sankt Franciskus har vi ett Jesusbarn ,men det blev stulet och först något år senare skänkte några fromma damer ett nytt Jesusbarn sedan de själva varit på pilgrimsfärd till Prag.

Sabina

Alla Helgons dag

"Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför..." tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer "

Uppenbarelsens mäktiga text som är dagens, har alltid tjusat mig. Gustav Dorés berömda illustration flimrar förbi min ögon när jag läser denna beskrivning i sjunde kapitlet på Bibelns sista bok.

Det är många jag ser i den där skaran och för varje år blir de fler.Helgonen var nog de första som introducerade mig till den katolska kyrkan.
Naturligtvis började det med de klassiska helgon som nästan varje svensk känner till än i dag: Den heliga Birgitta och den helige Franciskus. Men i går fick jag till min häpnad höra att min bordsgranne aldrig hört talas om Franciskus. Vilket naturligtvis gav mig chansen att snabbrepetera helgonets liv, århundrade och stad. Jo, Assisi hade han hört talas om...
Min andre bordsgranne hade varit i Assisi men ändå inte mött dess berömde son. Han lovade mig att nästa gång han reste dit skulle han...

Jag började min dag i sällskap med broder Francesco. För länge sedan fick jag en gammal bok av en god vän som hittat den på en basar. Vackert inbunden i gammaldags brunmurriga pärmar handlade den om Den helige Franciscus.
Det unika med boken är att den skrev på 1800-talet av en protestantisk fransman,Paul Sabatier. Han skickade sitt manus till Vatikanen som välsignade det men strax därefter satte upp boken på index av förbjudna böcker!
År 1895 översattes den till svenska och blev den första boken om Franciskus i Sverige. Det är den boken jag har och den boken jag inledde Allahelgondagen med att läsa.

Sjunde kapitlet i Uppenbaelseboken börjar med en undergångsvision av  jorden och havet. Skrevs  på 90-talet efter Kristus  men känns otäckt aktuellt.
Då inskrider en ängel och vill rädda "Guds tjänare" genom att märka dem med ett sigill på deras pannor.
Jag undrar vilka som räknas till Guds tjänare. Det är väl inte bara präster eller diakoner. Kanske kateketer. Då har jag en chans att få ett sigill på min panna.

Jag ser så många i den där skaran av skilda länder och folk.Och den ökar ständigt.
De tre ortodoxa unga männen som för bara några veckor sedan halshöggs inför jublande islamister i Syrien De små flickorna som 
träffades av granatsplitter vid shopcentret i Nairobi. De arma flyktingarna som törstade ihjäl i öknen eller de som sjönk i Medelhavet utanför Lampedusa. 

De vitklädda som  jag ser där har namn: Maximillian Kolbe, Fader Damien, Anna Schäffer, Lilla Therése av Jesusbarnet, Charles de Foucauld, Mary Mac Killop, Jerzy Popieluszko, Leopold Mandic, Elisabeth Seton 
Så många unga flickor: Jeanne d'Arc, Bernadette Soubirous, Chiara Luce Badano, Gemma Galgani-

Åh, jag har läst deras livshistorier, gråtit över deras lidanden, fröjdats över deras inre styrka, utmanats av deras sätt att möta och genomleva outhärdliga plågor

Strålande Helgon - lys upp våra liv - inte bara denna dag utan varje dag!

Sabina

Livet och döden

"När en blomma bryts av
i sin vackraste blom
då blir marken så trist
och så fruktansvärt tom.
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en äng eller undangömd skreva
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och fortsätta
växa och dofta och leva..."

Denna dikt av Atle Burman är en mycket mänsklig beskrivning av det eviga livet. Att vi tror, som det står i Credo, på ett evigt liv.
Jag läste versen på minnesbladet i Ölmstads kyrka. Det var så märkligt tyst, fastän kyrkan var fullsatt. Allas blickar var riktade mot den ljusa kistan, omgiven av kransar, rosor, kärleksfulla inskriptioner på långa sidenband.
Vi var där för att sluta en tät ring av kärlek och vänskap runt de sörjande föräldrarna, som mist en älskad dotter, syskon som förlorat en syster,en ung man , som upplevt en framtidsdröm gå förlorad.

Man behöver omskrivningen av en blomsteräng och en gömd skreva där det brutna kan fortsätta att leva.
Man behöver bilder, inte bara i ord, utan bilder som tagits med kameror på ängar där gräset ännu växer grönt eller vid sjöar som inte krusats av vindstråk, bilder vid hisnande norska fjordar och berg, bilder från fjärran stränder.
Där hon, som fortsätter att leva- fastän död - en gång strålade mot kameran, log kärleksfullt mot  den  som lyfte den förtrollade tingesten mot henne i detta landskap för att fånga in henne.För evigt.

Vi säger: Må hon vila i frid. Må det eviga ljuset lysa för henne , men kameran fortsätter att berätta om ett liv i rörelse, ett liv på resa mot nya upptäckter, ett liv i kärlek.

Kan orden hela? Kan den skövlade ängen med den nertrampade blomman bli grön igen? Kan livet återvända?

Nej, 
Du låter människan bli mull igen ...

Människorna sveper du bort,
de är som morgonsömnen.
De förgås som gräset.
Fast det frodas om morgonen 
är det förgängligt:
mot kvällen vissnar det och torkar bort:
det blomstrar upp och frodas om morgonen
men om aftonen torkar det bort och förvissnar"
Ps 90:5,6

Vi behöver dessa bilder för att minnas att hon har levat. 
Vi behöver dessa bilder för att tro att det dyrbara livet som släcktes så brutalt som när man trampar sönder en  blåklocka i gräset, ändå reser sig upp och fortsätter livet
- någon annanstans. 

Om detta vi ingenting. Det finns böcker som säger att "himlen finns på riktigt"
Och vi tror på det. Vi tror på änglar, Guds väsen och budbärare. Vi tror - 
men vi vet inte.

Därför söker vi nya begrepp, nya metaforer.

 Inför det slutliga avskedet, den obegripliga döden, kommer alla ord och bilder till korta. 
Kanske är det  så som Ylva Eggehorn  skriver  i psalmen "Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken.."(Sv.Ps 256)
"Han har stämt möte med dig i kväll."

Ty du är redan känd. Du har vilat i Guds hand innan du blev född.
(Jfr Jesaja 49:1)

"Det som blir sått svagt, uppstår fullt av kraft.Finns det en kropp med fysiskt liv, finns det en kropp med ande..(1.Kor.15:43,44)


 Stina!  There is another world! Something you have never known.........Du kanske anade det när du en gång skrev:"Jag behöver rum att tänka, tid för att hitta mig själv. Jag vill reflektera och analysera det som händer i livet och inte bara låta det rusa förbi...

Tiden är din - i evighet....

Sabina

Godhetens strålkrans

På väg till Leksand för att ta ett sista farväl av min yngste kusin Berndt läste jag påve Franciskus brev till Eugenio  Scalfari, den"icketroende" chefredaktören för den italienska tidningen La Repubblica.
Scalfari hade läst den nyutkomna encyclikan Lumen Fidei och i en ledare skrivit några personliga frågor till påve Franciskus samtidigt som han klargjorde att han varken var sökare eller troende men mer nyfiken på den kristna trons fundament.Kort sagt: vad är egentligen tron!
Till sin överraskning får han ett svar, långt och personligt. Franciskus öppnar en dialog med honom i full respekt för hans position som icketroende.
Jag fäste mig vid hur han besvarar frågan om Gud kan förlåta den som inte tror på Jesus eller ens söker efter en tro. Påven svarar att Guds barmhärtighet är utan gräns och för den som inte har en tro gäller det att lyssna till sitt samvete  och utifrån det välja det som är gott eller ont. Samvetet är Guds röst som talar till vårt inre.
 Det är en tanke som ofta kommer fram i påvens tal eller predikningar. Att människan kan handla gott ,vara god, kommer från godhetens källa, Jesus Kristus som "gick omkring och gjorde gott".
En annan fråga som Scalfari ställde i sin ledare var om det eviga livet och där får han ett övertygande svar. Människan upphör inte att existera, skrev påven,  för  på ett sätt som vi inte förstår hör hon samman med hela skapelsen. I bibeln står det att  "det ska bli en ny jord och en ny himmel" och till slut skall Gud bli allt i alla."

Dessa tankar stämde med de tankar jag hade inför att bevista en borgerlig begravning och gav mig ett vidare perspektiv på den icketroende människan som väljer att ta farväl av livet med dikter och sånger utan den gudsnärvaro som en kristen begravning erbjuder.

Vid en borgerlig begravning är det den döde som står i centrum. 
Vid den kristna begravningen står den uppståndne Kristus i fokus.
Vid den borgerliga begravningen  ersätts de kristna riterna av en mångfald dikter och sånger, vilka sammantaget skapar ett porträtt av den bortgångne. 

Så var det i Leksand. Min ljuslockige lille  kusin från barndomsårens sommarparadis Ekenäs framträdde nu som den människa han blivit. Han hade varit barnläkare.Under åren hade han haft många viktiga poster som barnläkare och gjort stora insatser. Kring den ljusa kistan klädd i mjuka gröna kvistar från familjens trädgård slöt en tät ring av maka, barn och barnbarn upp. För att inte tala m de många från Leksand som ville tacka sin gode barn och skolläkare, som höll ut till sista månaden av sitt åttioåriga liv. Och där var många barn 

Återigen kom jag att tänka på den nye påven som öppnat dialog med den kände icketroende publicisten, en av många som fått möta påvens öppenhet för dem som inte delar kyrkans tro.
Han har sett till hjärtats innersta. Han har upptäckt spåren av den barmhärtighet som Guds hjärta är fyllt av och vill skänka varje människa på jorden.

Jag förstod att Berndts vuxna liv genomströmmats av en genuin godhet. Att han som läkare och människa mött de sjuka med så mycket godhet och barmhärtighet att de för alltid kommer att minnas honom.

Gud hade gett honom detta hjärta som han generöst delat med sig  till dem han mötte, till alla dem som behövde en läkare.
Därför fanns Violeta Parras dikt "Jag vill tacka livet" med på minnesbladet: 
"Jag vill tacka livet som gett mig så mycket..
"det gav mig ett hjärta som i grunden darrar, när jag ser på frukten av det hjärnan skapar, och det goda så långt borta från det onda,
när jag ser in i dina klara ögon.."

Ortsbor och grannar talade om Berndts goda ögon, hans vänliga röst när han mötte dem   på vägen ,hans omtanke om  hur det stod till med dem. 

Och flera generationer barn betygade att nog hade han läst Tomtebobarnen av Elsa Beskow för dem när de var små.Och spelmannens fiol berättade om Brommapojken som kom till Dalarna och lät sig fångas av dess speciella kultur så ömsint uttryckt i Rune Lindströms visa i Midsommartid:
"Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
som högt över tallen står..."

Den finländske diktaren Arvid Mörne gav Berndt ett avskedsord att citera när han  så oförhappandes togs bort en oktoberdag då han gick ut för att plocka några släpärter åt sin  käre storebror i Skåne. "De är så fina, sa han till hustru Britta, jag ska skicka några till honom.."

"Ej någon okänd himmel
kan ge mig vad jorden gav
hon skänker mig livets fullhet
hon skänker mig sist en grav:

Ett hem i den mull jag älskat
en vrå till vilostund -
min själ är släkt med gräset
med sol över gröna blad."

Jag finner till slut att brevet till Eugenio Scalpari innehåller ganska mycket som jag tror att Berndt skulle kunna ta till sig och fundera över.
Jag citerar:

"The sonship of Jesus, as presented by the Christian faith, is not revealed so as to emphasize an insurmountable separation between
Jesus and everyone else; rather it is revealed to tell us that in him, we are all called to be children in the one Father and so brothers and sisters to one another. The uniqueness of Jesus has to do with communication, not exclusion."

Begravningen ägde rum den 4 oktober, den helige Franciskus dag, Han som kallade jorden för Moder jord och elden för broder Eld och vattnet för syster Vatten.Han var bror och syster med hela skapelsen.
Berndt , du var också hans broder och med dina goda ögon såg du  på dem du mötte som syskon på denna jord.

"Är det vår i himmelriket?
Står det hästhovar i diket?
Hör jag själaringning över byn?

Liksom Mats Ersson i Ett spel om en väg som till himla bär kan du nu säga:
Jag är hemma!

Sabina

Resa med en bok om hösten

Återigen har min vän Siv lockat ut mig på en litterär vallfärd. Den senast resan gick till Lissabon med boken "Nattåg till Lissabon".Det blev ett oförglömligt möte med en författare, en släkt och en stad som boken erbjöd mig.

Nu skrev hon i ett brev att jag borde läsa Edmund de Waals prisbelönta bok "Haren med bärnstensögon".(Bonniers). Det visade sig att den egendomliga titeln syftade på en liten japansk figur, ett keramiskt konstverk kallat netsuke.
Att författaren är en välkänd keramiker förklarar i någon mån valet av både titel och bokens märkliga innehåll.

Författaren får ärva en samling av netsuker efter sin farmors morbror. Där börjar resan på 1870 -talet i Paris, när han söker efter de små figurernas historia i  den judiska släkten Ephrussi.

Eftersom netsukerna hamnat i en förmögen judisk familj med ursprung i Odessa blir det en omtumlande och dramatisk släkthistoria som rullas upp över mer än 300 sidor.

Kända personligheter snuddar vid de små elfenbensfigurerna. Kanske har någon av impressionisterna fått röra vid dem. Familjens stora konstsamling bestod mest av franska impressionister, Degas, Renoir, Pissrro, Matisse. Kanske har Marcel Proust som umgicks i familjen Ephrussis salonger hållit någon liten netsuke i sin hand? 

Efter en skildring av lyxen och charmen i det sena 1800 - talets Paris förändras scenen Det unga paret Emmy och Viktor flyttar till Wien med ett skåp fyllt av netsuker. De bor i  ett " Ephrussi- palats"på Ringstrasse, som snart blir centrum i ännu ett lyxigt judiskt liv i valsernas Wien.

Men Hitlers Anschluss närmar sig  Österrike och hjärtat nästan stannar i mitt bröst när jag läser nazisternas hänsynslösa plundring av det vackra hemmet vid Ringstrasse.

Var hamnar skåpet med de många netsukerna? Degas och Renoir reserveras för Hitlers privata konstsamlingar. Inkunablerna,de läderinbundna böckerna i biblioteket skingras men de små dyrbara figurerna  av elfenben och trä plockas i hemlighet ner i tjänstekvinnan Annas förklädesfickor och göms undan nazisternas rovgiriga fingrar i hennes madrass. Så räddas de för att på något sällsamt vis många år efter krigets slut hamna i London, dit en av döttrarna från Paris flytt.  Från Tunbridge i England förs de  slutligen tillbaka till urhemmet Japan med författarens gammelmorbror Igge, som etablerat sig som affärsman i Tokyo.

Tokyo bombades sönder av amerikanarna. Det är en hjärtskärande skildring av efterkrigsjapan författaren bjuder på. Men Igge som lärt sig japanska  som student  blir snart delaktig i  den japanska kulturen. Här passar de små figurerna, haren med bärnstensögon, tigern eller fjärilen på ett näckrosblad,alla utskurna av skickliga konstnärer i avlägsna byar. Netsukerna har kommit hem och får också sina släkthistorier berättade.

Vilken fascinerande bok!
Jag förstår att jag fick stå i kö innan jag kunde låna den.
Och genast vill jag börja läsa om den igen.
Finns den månne på AdLibris?

Sabina

Madonnan på innergården

I dag har det regnat - blomblad...Jag plockade dem på kyrkans innergård.Kramade dem i min hand medan jag tänkt på den roll som Jungfrun Maria spelat i historien, i människors liv, i kyrkors och församlingars liv, i mitt liv.

Nu står Hon här, prydd med krona, omsluten av ett blått skärp,med bara fötter på en skrovlig klippgrund, Vår Fru av Lourdes!
Hon har haft ganska många år på vinden i Sankt Franciskus kyrka.
Innan dess var hon en tröstande tillflykt i en villa, som blev ett kapell och där de första mässorna firades i Jönköping.
Hon bars stolt kvarteret runt i majprocessioner år efter år.
Också på Torpa.
Hon är alltså historia.

Men hon är också den unga Jungfrun i Nasaret som fick besök av en ängel och som sade sitt av mänskligheten eftertraktade Ja.

Hon är också den som fyrahundra år senare efter många lärda teologers djupa tankar och diskussioner fick det ärofulla namnet: Theotokos - Guds Moder. Det var år 431 i Efesos.

Maria, Vår Fru, Guds Moder, har i århundraden sökt sina barn, talat till oss,varnat och älskat oss. Om det har jag skrivit i boken "Ett underbart möte". Om det har jag fått berätta många gånger i kyrkor och församlingar.

Hon finns i många tavlor, bilder och skulpturer. En av dem heter Salus Populi,Roms beskyddarinna. Henne besökte den nyvalde biskopen av Rom, påve Franciskus, dagen efter det han blivit vald.
Han återkom i all hemlighet - till överraskning för de troende som var där stilla bedjande- dagen före avresan till Ungdomsmötet i Rio.
Också då bad han om hennes förböner.
Så levande och stark är hon i människors liv. 
Och när den stora faste och böndagen för två veckor sedan inleddes såg man Madonnabilden från Maria Maggiore bäras av påvens soldater fram till podiet på Sankt Petersplatsen i Romför att vara närvarande under den långa bönevakan.

Blombladen i min hand kommer att vissna. Men berättelserna om Guds Moder kommer aldrig att ta slut. 

Över hela jorden hör man som ett stilla sus: 
Var hälsad Maria, full av nåd.Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt Jesus
Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund.
Amen

Sabina

Fasta och bön

Idag har hela världen - eller ganska många av oss troende och människor av god vilja- försökt följa påve Franciskus påbud om att "Fasta och be för fred i Syrien"

Samtidigt har påven skickat ett brev till  Rysslands premiärminister Putin och deltagarna i G 20 konferensen i Moskva med vädjan om att inte göra ett militärt anfall mot Syrien. Våld föder bara våld. Och Putin som hela tiden varit mot det var nöjd med påvens brev, vilket inte Obama var. Han ville visa Amerikas styrka i världen. Måtte nu våra böner bidra till att hejda hans anfallsplaner. Kongressen i USA är också emot det.

Hur fastar man? Ingen smörgås med honung på morgonen, bara den lilla skålen med varm café au lait. 
Ingen stor frukost med fil och müsli.Bara lite varm gröt och mjölk.

Ingen lunch, bara två glas juice. G blev besviken när han kom in för lunch:
Du skulle ju fasta, sa han. Varför har du dukat för två?
Jag ville göra dej sällskap, sa jag. Sallad kan jag ju äta, 

Men tidigt i morse var jag i alla fall i Mässan och stannade sedan några timmar för extra böner.
Mina tankar har hela tiden- inte bara i dag- varit fyllda av bilder från flyktingläger,rykande ruiner, gråtande föräldrar, döende barn.
Det är dem jag har bett för; bett Guds Mor Maria att komma med tröst och skydd, hon som är Fredens Drottning.

Tänk, vilken makt detta påveämbete besitter! Inte sedan 1517 då slaget vd Lepanto mellan turkarna och de kristna stod, har från påven utgått ett liknande påbud. Den gången bad påven om alla kristnas rosenkransböner för att hejda den turkiska flottan  som hotade invadera Europa. Och de kristna vann. 
Denna gång handlar det också om krig men vi ber inte för några vapen utan för att en dialog, en öppenhet för att förhandlingar ska kunna åstadkommas och vapnen tystna.

Det som väckte vreden i världen var rapporten om kemiska vapen som dödat många både barn och vuxna genom att angripa andningsorganen. 
Just kemiska vapen som är förbjudna gav Obama chansen att kräva tillåtelse för en militär attack på Syrien.Tack och lov att han inte ensam kan bestämma utan måste ha Kongressen med sig.

I kväll är det bönevaka på Sankt Petersplatsen med påve Franciskus.
I Stockholm är det bönevaka med biskop Anders
Och i hundratals städer i många länder fortsätter människor att fasta och be:
Heliga Maia, Fredens Drottning, bed för fred i Syrien

Sabina

Pussy Riot

Nadeshda, Maria, Yekaterina - ni är mina vänner!

Ni är Irina Ratusjinskajas systrar. .Hon skrev poesi och fängslades för ord som flugit ut från Kiev och stött mot de makthavandes murar.
Då svarade hon från  kvinnofängelset i Moldavien:

 Vi har ännu inte tjänat ut våra straff
Vår anda har inte blivit prövad
Och när fåglarna lyfter till flykt 
skäms vi inte för våra sånger.
Vi går genom denna dåraktiga stad
i tidens fula kläder
och våra små sorger
kvittrar på tunna torra tassar.
Harmlösa vittnen!
Vi är inte värda ett skott i ryggen
Obedda går vi ut under tystnad
Släcker ljuset bakom oss

Ni gjorde orätt när ni vanhelgade det heliga koret i Frälsarens katedral. Men- jag förstår - ni vill inte se staten förenad med Kyrkan. Putin med Bibeln tillsammans med Patriarken. Därför valde ni denna heliga plats.

Det var modigt.Och ni bad om förlåtelse för att ni har sårat någon, sårat dem som tänt sina ljus i andakt inför Guds Moder, som ni också åkallade.

Nu är ni fruktade, "Vi var ju bara  tre flickor som en halv minut framförde en ohövlig sång på en helig plats men vi blev arresterade och ställda inför rätta..." säger ni litet ironiskt.

Makten fruktade er utmaning. Alltså segrade ni trots att ni förgrep er på det heliga.
Jag tänker på Guds Moder, så innerligt vördad av det ryska folket. Jag tänker på den heliga ikonen Gudsmoder av Kazan, som en gång bars av Kyrkans präster mot den svenska hären  för att  skydda sitt folk.
Var  detta vad ni önskade med sången HELIGA MARIA: TA BORT PUTIN ?

Ni har missförstått Guds Mor. Hon är barmhärtig. Hon vill försona, läka, beskydda. Hon vill gå andra vägar än dem som ni med era stickade luvor och klumpiga danser försöker visa. Kanske skall ni i fängelset möta den milda ,goda,försonande Maria.Kanske skall upprorets Pussy Riot förvandlas till Pussy Revelation, Pussy New World eller Pussy Maria!

Påve Franciskus har en vision för kvinnans roll i Kyrkan.
Lyssna till honom. Han har något nytt att säga feministerna. Sluta kämpa mot. Börja gå med!

Kära Nadeshda, Maria, Yekaterina, ert mod behövs! 

Vi som lever i ett demokratiskt land förstår att det krävdes mod att sjunga ut era protester.Ni visste ju vad som hände Anna Politkovskaja ....

Låt Irinas Ratusjinskajas ord från fängelset bli en ledstjärna för er:

"Jag har inga andra värden än att inte ljuga och att tåla allt. Det är inte lidandet som bryter ner människan. Det är rädslan för lidandet.
Att ta andras smärta närmare sig än sin egen  är nog det enda sättet att förbli människa"

Jag ber för er!

Sabina

Mörk historia

Idag kommer man ihåg den olycksaliga Molotov-Ribbentrop pakten, då två skurkar delade på Europas länder.Halva Europa gick till Ryssland. 

För Estland, Lettland och Litauen följde år av terror,deportationer och förtryck.
För Öst Tyskland,Ukraina, Tjeckoslovakien blev den kommunistiska dominansen en katastrofal förlust av både personlig och officiell frihet.

Under några år reste jag runt i Europa och samlade vittnesmål och berättelser om dessa mörka decennier. Det var "Martyrernas tid"

En av dem som diktat om den var Anna Achmatova, som skrev:

Av Anna Achmatova

Under Jezjov-regimens värsta år stod jag sjutton månader i fängelseköer i Leningrad.

En gång hände det att någon i kön ”kände igen” mig .Då vaknade kvinnan som stod bakom mig  upp ur den  dvala vi alla befann oss i – hon hade förstås aldrig hört mitt namn – och hennes blå läppar pressade fram en viskning (där talade vi alla viskande): - Och detta, kan ni beskriva detta?

Jag sade: - Det kan jag.

Då gled något som liknade ett leende över det som en gång varit hennes ansikte.

 April 1947

Leningrad

Idag skrev Birgitta Ohlsson i GP en debattartikel och uppmanade Sverige att inte glömma offren för kommunismens brott mot mänskligheten.

Jag läste många böcker. Det finns mycket dokumenterat men hur många läser just dessa böcker?

Att vårt grannland Estland utsattes för så mycket lidande förblev tyst. Men allt blev levande för mig när jag första gången kom till Estland.

Jag reste över "Frihetens hav" med en båt som var tung av återvändande ester, som en gång flytt i små rankiga båtar från Estland till Sverige.

Nu väntade deras släkt och vänner efter alla tysta år på kajen med landets nationalblomma blåklinten i händerna. Gripande möten.

Estland var fritt.-Vi var på väg till Marianmaa ! På medeltiden kallades Estland Marias land och många från Sverige vallfärdade dit,bland annat från Vadstena kloster för att grunda ett birgittakloster i Pirita.Klosterkyrkan är det första man ser när båten nalkas Tallinn. Den stora kyrkfasaden är genomborrad av ryska kulor!. Det var midsommar 1989 och landet var fyllt av frihetens glädje. Återigen kunde körerna samlas i sina vackra folkdräkter och sjunga de förbjudna älskade sångerna.

Bakom dem låg svåra minnen:

Sovjets ockupation av Estland som inleddes sommaren 1940 var väl förberedd. Redan på 1930- talet fanns listor av personer som skulle likvideras. Avsikten var att snabbt utplåna landets kulturella, humanitära och politiska elit och på så sätt sprida skräck i en omfattning som hindrade något motstånd att uppstå.

I skriften ”RÖD TERROR Den sovjetiska ockupationsmaktens  förtryck av Estland av Mart Laar, ”(,Grenader),  åskådliggör porträtt och fotografier de första månadernas terror  av Estlands president Konstantin Päts och överbefälhavare general Johan Laidoner, vilka med sina familjer redan i juli 1940. deporterades. Båda dog efter mer än ett decennium av umbäranden och sjukdom fjärran från Estland.

Mördandet fortsatte. Under första ockupationsåret arresterades 8000 personer, varav 1.950 avrättades i Estland. Porträtten av några höga estniska militärer talar om intelligens, säkerhet och makt. Detta var målet för kommunisterna: att utplåna intelligensen, krossa säkerheten, förinta makten. Alltfler ester mötte döden vid sommarstugeområdet utanför Pirita eller på borggården vid Kuressaare slott.

Den 14 juni firas numera som en minnes och sorgedag i Estland. Då inleddes nämligen deportationen till Sibirien av tiotusentals människor enligt listor som gjorts upp i förväg.

Mart Laar skriver ” kvinnor och dödssjuka gamlingar i fullpackade godsvagnar avsedda för djurtransporter Verkställandet av deportationen eller tvångsevakueringen som var den officiella benämningen, inleddes natten mellan  fredag den 13 och lördag den 14 juni. Intet ont anande familjer som lagt sig på kvällen väcktes, varefter en förordning lästes upp för dem i vilken de förklarades arresterade eller dömda till förvisning från hemlandet utan rättslig prövning..

Deporterarna uppvisade osedvanlig grymhet och pressade även in gravida kvinnor och dödssjuka gamlingar i fullpackade godsvagnar avsedda för djurtransporter.”

Kan vi föreställa oss skräcken, paniken, fasan som så många helt oskyldiga familjer upplevde denna natt? De gick okända och sorgliga öden till mötes. Många dog redan under färden. Andra dog i fånglägren. Inte många överlevde.

Ett vittnesbörd finns bevarat; en dagbok skriven av en tioårig pojke, Rein Vaares. Han tecknade och skrev dag för dag hur det var att sitta inklämd i den skakiga illaluktande godsvagnen,. Hans far var skolmästare och dog i fånglägret Isaroskino  av svält. Den begåvade pojkens vidare öde är tragiskt. Efter några år fick han och systern återvända till Estland och bodde hos släktingar. Han gick i skola men arresterades igen och skickades till Sibirien.

Då blev han knäckt och dog bitter och alkoholiserad 1984. I dag utgör dock hans dagbok från deportationen ett viktigt dokument, som blivit utgivet i Estland efter befrielsen

V i får inte glömma. Det kan hända igen.

Sabina

Hela världen i Färdtjänsten

Det var vinter och jag hade bråttom. Det är aldrig bra att skynda, skynda när man ska parkera bilen. Jag trampade på gasen och körde rakt in i staketet.  Jag skulle ju bromsat ...Sen satt bilen fast,ville varken fram eller bak,  busen rullade in och jag sprang, lämnade min lilla Polo, hoppade på bussen, messade till Mi om eländet och försjönk i medhavd bok.

Att denna händelse skulle markera en ny epok i mitt liv anade jag inte.
Det var inte som när jag voltade på E4. Jag steg ur den oppochnervända bilen och trodde att bara man vänder den rätt kan jag fortsätta med den.

Så blev det inte - men jag fortsatte att köra bil i alla fall, fast vännerna sa: "Kör du fortfarande bil?"

Varför skulle jag inte? Mitt körkort varade till 2015. Och jag är född 1924. Vägverket litade på mig.

Efteråt har jag förstått att det fanns en gudomlig ledning i händelsen. Eftersom jag styvnackat fortsatte att köra bil,fastän många ansåg att jag inte borde, så ordnades allt på bästa sätt - from Heaven. En mild tillrättavisning, en viskning i mitt inre, att nu måste jag ju acceptera min ålder - well I am not so young any more...

Med denna långa inledning vill jag börja berätta om det nya äventyr som väntade: FÄRDTJÄNSTEN!

Nu tog Mi tag i det hela. Och efter diverse papper, utfrågningar, besök av kontrollanter, broschyrer med mera stod den första färdtjänstbilen utanför grinden.

En rad livsöden har kantat min färdtjänstväg. Från serben vars  morfar blev skjuten av en kroat till ryssen som kunnigt diskuterade Dostojevskij med mig under en färd genom Stockholms kilometerlånga tunnlar.

Ibland blir jag hämtad vid Sankt Franciskus katolska kyrka. Första gången den röda bilen körde fram var den dag då påve Benedikt hade annonserat sin avgång och det första chauffören frågade, när han öppnade bildörren: "Nå, vad säger du? Vad tyckte du om påven?"
Jag blev häpen och glad och  jag berättade att jag beundrade honom och att  jag läst och översatt  många texter av påve Benedikt, XVI, medan chauffören rattade åt Ölmstad till.

Sen var det han från Serbien. Jag trodde han var kroat(de liknar ju ofta varann) så jag frågade om han varit på nån kroatisk Mässa men fick ett sammanbitet Nej, han gillade inte kroater för hans morfar hade blivit skjuten av en kroat.
Mina minnen från Kroatien manade mig till varsamhet och vi fortsatte i tystnad.

En annan gång när jag skulle betala hamnade en liten Mariamedaljong bland småslantarna och han lämnade kvickt tillbaka den.
"Nej, sa jag, du får den. Det är en Mariamedaljong.  Den ska skydda dig. Jungfru Maria. Känner du henne?"
Chauffören teg en stund och sa sen långsamt med ett svagt leende: Santa Maria, ja...
Sedan  var det nästan som om Maria  hade satt sig i baksätet och åkt hela vägen hem till Ölmstad.

Jag brukar ibland fråga:Varifrån kommer du - ursprungligen...
Den här gången svarade  en chaufför, att han kom från Iran, och jag fick veta att Sverige var ett bra land men att han nog saknade sitt  hemland, för "ens fosterland är ju som en mor, och det är alltid svårt att överge sin egen mor.."

Jag bad honom säga  nånting  på sitt språk och han läste då upp någonting  på persiska, halvsjungande, det var mycket vackert 
"Det var en dikt?
"Ja, sa han, det var Omar -al-Chaijam. Han var inte bara diktare. Han var filosof, astronom och matematiker också...
Urgammal orientalisk kultur rasade in i den lilla Stockholmstaxin medan rött och grönt växlade. Det var som en dröm.

Den här chauffören kom säkert långtifrån, tänkte jag men tvekade innan jag frågade: Är du mongol?
Han skrattade: Jag är tatar. Min morfar var partisan i Tjeckien i flera år under kriget. Mormor väntade på honom men han kom tillbaka.
Oj, sa jag, är du tatar!
Jag kunde inte låta bli att berätta för honom att det finns litet ryskt blod i vår släkt efter en rysk soldat som var fånge i Kalmar under Karl XII:s krig och gifte sig med en svensk flicka.
Sen blev det litteratur förstås. Resan gick från Ekerö till Täby, så vi hann med både Dostojevskij och Anna Achmatova.
Hela tiden tyckte jag att dånet från tatarernas hästhjordar ljöd omkring bilen och att dammet från hovarna revs upp framför oss. 

Hela världen sitter i Färdtjänstens bilar!

Sabina

Resa med innehåll

"Det är tid för en resa
en resa till ett annat land.."
så börjar Bo Setterlind en dikt, som jag fäste mig vid. Den resa han åsyftar är den sista resan, den som går över "mörka vatten", en resa alla skall göra en gång i livet.
För min del tror jag inte på de mörka vattnen, jag föreställer mig ljus som flödar över det okända vattnet...

Men nu har jag i alla fall gjort en helt vanlig jordisk resa. Med Buss 4 You, med Stockholms Färdtjänst och med Swebuss. Inte så många dagar men desto mer fyllda av intressanta kontakter, ovanliga möten och en innehållsrik reträtt om "Maria della Strada, Jungfru Maria av Vägen". En målning i jesuiternas moderkyrka i Rom, mycket älskad av Sankt Ignatius av Loyola. 
Med pater Klaus Dietz,SJ, själv jesuit, fick jag på Marielund i Ekerö, vandra med Maria under pater Klaus ledning  tillsammans med ett 20-tal medvandrare och med den vackra målningen framför våra ögon.

 Jungfru Maria  hade många vägar att gå i sitt liv och dessa fick vi lära känna genom berättelserna i Lukas,Matteus och Johannes evangelier. Det gav oss nya aspekter på Guds Moders levnad.

Vilka vägar har vi gått?

Den helige Ignatius mötte sin Maria i Monserrat, en berömd vallfartsort i Spanien. Han kom dit efter en lång konvalesens i sitt hem på slottet Loyola efter att ha blivit skadad i en strid mot fransmännen.
Under sjukdomstiden läste han de enda böcker som fanns- böcker om helgon. Långsamt började de influera hans liv. I stället för långtråkighet fylldes hans tankar av helgonens märkliga och underbara öden.
 En förvandling började ske hos den unge krigaren. 
Därför begav han sig ut på  en ny livsväg .Han sökte något att leva för som var bättre än att strida med svärdet i handen.

Han fann det hos Maria, när han kom till den berömda vallfartsorten Montserrat. Här böjde han knä inför den mäktiga Svarta madonnan och började  utveckla den spiritualitet som skulle fullkomnas  inom honom när han kom till nästa etapp: Manresa.

I dag är Ignatius och jesuiterna mest kända för de Andliga Övningarna. Det var i Manresa de blev till. Som ett rannsakande av hans livs mål och innehåll, ett ärligt sökande efter en grund att stå på, en tro att hålla sig till.

Vilka vägar gick Ignatius sedan?
Vilka vägar har vi gått?

Med dessa frågor utvecklades våra meditationstimmar med pater Klaus till ett inre sökande av vägar tillsammans med Maria della Strada som vägledare.

Sabina

Livet och döden

" Furan har fallit", skrev dotter Gunlög om sin far, Gunnar Fur.
När vi samlades kring denna fura blev det som en ståtlig skog, en skön örtagård, en doft från himlen. 

Jag tänkte på en diktares ord. "Döden är bara överlöparen som visar oss vägen". Vi är alla kallade att vandra livets väg. Somliga av oss kan genom våra liv visa vägen för andra. Och när vi är borta finns vägmärkena kvar. Då har Döden varit "överlöparen som visat  oss vägen"

Så blir det ofta vid en begravning. Det är en märklig samling människor som kommer till en gemenskap omkring en bortgången. Alla har en relation till honom. Somliga från barndomen. Andra från vuxenlivet, åter andra från kortare möten.
Men han har gjort intryck på dem alla, tillräckligt intryck för att få oss att vilja var med om detta sista farväl.

Nu samlades vi kring en fallen fura och omkring växte skogens träd.
En bild trädde fram, bilden av en människa som inte bara varit god. 
En människa som tagit sin uppgift att vara människa på djupaste allvar. Han hade hämtat kraft från den Allsmäktige. Lagt sitt liv i Hans händer och tryggt gått ut i människornas vimmel.
Där hade han lyssnat och  gjort som Dag Hammarskjöld:
Vägen
du skall följa den
Lyckan
du skall glömma den
Kalken
du skall tömma den
Smärtan 
du skall dölja den
Svaret
du skall lära det
Slutet
du skall bära det.

Vittnesmålen blev många. Saknaden var stor. Församlingens råd 
prisade hans trofasthet. Bönegruppen hans känslighet. Sjukkamraten i sängen bredvid hans närhet.Främlingen hans öppenhet. Dottern hans stränghet och hans kärlek, hans humor och skojfriskhet. Stockholmaren hans blomsterglädje och villighet att  rensa ogräs.
Ja, vad allt kan en människas liv inte innehålla! Men all denna aktivitet- telefonsamtalen, mötena, stilla stunderna, kom från den djupa källan:
"Här en källa rinner. Säll den henne finner. Hon är djup och klar, Dold men uppenbar" 

Eller kanske från den där stilla stunden som hans hustru Ulla så fyndigt beskrivit i dikten:

In the early,early morning
When my senses are free
Free from the noise around me
The stillness can be
Filled with an inspiration
From spirit within
I listen and take my notes
Before the day begins

In the early,early morning
Some flashes of light
Suddenly are around me
And hope is in sight
Thoughts I never expected
Come fresh to my mind
I try to catch the glimpses
Of the vision that I find

In the early,early morning
Before any noise
What a wondrous gift it can be
Discerning that voice
Sometimes it is consoling
Gives great comfort to me
In the early ,early morning
When my senses are free.


Sabina

BIRGITTAFEST

Den 23 juli är ett datum med särskild glans. Då vill jag alltid dra till Vadstena. En gång gjorde jag det till fots som pilgrim från Jönköping .I går kom jag med Saab och landade bland glassätande turister och förväntansfulla katoliker.
Vi var där för att fira den heliga Birgitta, "en härold med sanningens röst", en av kvinnorna som valts till Europas skyddshelgon. Vi firar hennes "himmelska födelsedag", d.v.s. den dag då hon efter sjuttio intensiva år av kamp och bot och förkunnelse äntligen andades ut sin sista suck, vilande på en träskiva( för att dö på trä som Kristus) i sitt  hus vid Piazza Farnese  i Rom den 23 juli 1373.
Vi firar alltså döden. Vi fruktar den inte. Vi hälsar den välkommen som den helige Franciskus när han ropade:Välkommen Syster Död,  liggande på marken vid Porciuncula i Italien, den 3 oktober 1246.

Så  här sjöng vi; när vi vandrade in under de sköna valven i Blåkyrkan, den kyrka vars utformning Birgitta själv varit med om att planera från Rom:


Det kommer en skara från Svenskarnas land
till graven i Vadstena kyrka.
Birgitta, ditt minne skall giva oss kraft
att kämpa oss fram genom tidernas natt
till Kristus vår himmelske brudgum.

Nu finns det två Birgittakyrkor i Vadstena. Den ena som invigdes 1492, ett år efter Birgittas kanonisering i Rom. Den andra invigd i vid 600-årsjubiléet 1973, en dag jag minns, eftersom Skrinet med Birgittas och andra helgons reliker bars genom gatorna i den lilla staden och folk föll faktiskt på knä när det passerade! Precis som i katolska länder.

Men  igår  var det en vanlig festdag med mycket folk, präster och nunnor, svenkskyrkliga och SSBare och vi gick i varandras kyrkor och var en enda kristenhet.

Det är tack vare Societas Sanctae Birgitae som denna dag har blivit en så stor festdag. Denna rörelse som en gång initierades av ärkebiskopen Nathan Söderblom,Mary och Eric von Rosen med flera på 1920-talet har sitt årliga generalkapitel 19-15 juli varje år i Vadstena. De dominerade stadsbilden förut med sina grå"ordensdräkter", som nu nästan helt försvunnit.Men de skapade en tradition och - precis som Livets Ord- blev de från att ha varit misstänkta, förtalade har de blivit uppskattade och godkända. Deras medlemmar utgör i dag en liten levande cell i den alltmer sekulariserade Svenska kyrkan.

Ett intressant inslag varje år är det traditionella högtidstalet i Blåkyrkan vid Sext av någon Birgittaforskare. I år var docent Sara  Risberg inbjuden att tala om "Vadstenamunken Peder Månssons tid i Rom"

Det blev ett roligt föredrag som utgick från de brev Peder Månsson skrivit hem till klostret i Vadstena - på latin, översatta av latindocenten Sara.
Peder Månsson skickades i början på 1500-talet av Vadstena kloster till Rom för att reda upp förhållanden kring Birgittahuset vid Piazza Farnese.
Det blev mint sagt krångligt och för att få ordning på eländet slutade det med en rättegång, vilket försäkrade Birgittas hus( en gåva av en rik dam till Birgitta) till klostret för all framtid. I dag kan vi bo där, det är både Moderkloster för den svenska grenen av Frälsarens orden och ett stort gästhus.
Peder Månsson var dessutom författare, en av medeltidens mest produktiva svenska författare, berättare SSB:s Confessor Bo Brander.

När vi kom hem fick jag ett historiskt guldkorn ur Åke Ohlmarks Svenska historia. Han citerar där den siste katolske nuntien i Sverige,Antonio Possevino, som besökte Vadstena kloster inför hotet av reformationen.Han kallade det:"denna blomstrande och tillslutna örtagård i kätteriets vildmark."

Ja, sannerligen är det fortfarande en blomstrande örtagård om än inte så tillsluten- men dock fortfarande i "kätteriets vildmark"

 Den extatiska Birgitta i Blåkyrkan var smyckad med rosor i går

Sabina 

Sommarkväll

För tio år sen joggade jag här.
För fem år sen saktade jag farten
I kväll har jag gått med stavar. Mi lockade mig med Faxe. Katterna kom vandrande efter oss. Det blev skön kväll.

En jobbig dag.
Vid lunch fick jag för mig att baka English cross buns!
Och jag gjorde det.
Men det var längesedan. Mycket jobbigare än jag mindes. Kanske var jag yngre då.
Nu tog det mig fram till middagen klockan sex.

Så den där korta stavpromenaden var välbehövlig. Svalkande, Ansträngande. Uppmuntrande.

Mi har plockat blommor i dag och arrangerat vackra buketter för köksbordet och mitt andaktsbord.

Om jag kunde instagramma skulle mina läsare(är det fler än 4?) få se. Jag  kan bara beskriva skönheten i silvervasen: en rund skär 
ros,blåklockor,timjan,hundloka,smörblomma,dallergräs etc..

Jag skyndar mig nu upp till mitt andaktsrum och läser Vesper.
Även om kvällen är tidig och himlen är ljus.

Det är ju sommar.

Sabina
.

Sommarnöjen

Att sitta i solen och låtsas bli solbränd. Det är strax efter två och solen lyser starkt över rabatter med Akvileja, stormhatt och Tagetes. Pionernas doft är ännu stark. De lutar sig mot grinden och fröjdar de förbipasserande.
 Vid den nyrensade grusgången lyser en vit rosenbuske med stora kronor och i pappas runda rabatt trängs många röda rosor trots att vi försummat rensningen.
Detta är sommar!

Att ta stavarna och en sax i fickan och gå längs vägen mot ängen där lupinerna blånar i det höga gräset är lycka! Jag klipper en stor bukett,tar med en Jungfru Marie kyrkogångsljus från vägkanten och samlar dem i en gamla tennvasen på bänken framför huset.Det är sommar!

I går fick vi reda på att ett par sommartorpare hade gett vår väg ett nytt namn.
De hade fått reda på att i vårt hus bodde en gosse som hette Johannes.
Vägen heter nu:Johannesvägen.

I går var det en liten marknad vid Klockargården. 

Hembygdsföreningen hade ordnat och inbjudit lokala hantverkare att ställa upp.
Vi räknas också som lokala hantverkare, fast vårt hantverk kommer långtifrån: i Mymensingh, Bangladesh  broderar och syr kvinnor som är fattiga och ofta handikappade. Deras väskor och dukar är så himmelskt vackra.

Nästa gång vi ställer ut är den 5 oktober. på "Mymensinghdagen"

Att komma till Klockargården betyder alltid glada möten med byarnas folk och sommartorpare. 

"Att byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möten
borde vara så"
skrev Hjalmar Gullberg i en minnesgod dikt, senast citerad av Josef Rydén i en krönika i Jönköpings Posten.

Sommarläsningen varierar: Nyss har jag avslutat Karin Hartmans fina biografi över diktaren Majken Johansson. En av hennes dikter fastnade i mitt huvud, så jag måste dela den med mig:

Det är sommarkjol
i min själ.

Det är sommarsol
i min själ

 Jesus fann mig
Hans kärlek vann mig

vintern svunnit - det är sommar
i min själ


Sabina

Födelsedag

Det var en morgon för ganska längesen. G fyllde 30 år. Jag gav honom en  nyckel till ett gammalt hus, som skulle bli hans skrivstuga. Vi gick över gräset. Värkarna hade börjat.
Jag böjde mig ner och plockade en utslagen prästkrage.
Gossen som senare på dagen föddes fick heta "prästkragsblomma"

Nu är han man och kör traktor. Han messade till mig i går: "Sitter i traktorn och läser "Allt om Historia" den är bra. Ute blåser och regnar det."

"Ni är rätt lika, sa Mi, ni tar varje tillfälle i akt att läsa"

G fick en vacker födelsedagsfrukost .Doften av Rosa rugosa fyllde hela köket. finaste silverbestick och tårtan som jag lyckades vispa ihop i går kväll var supergod. Det var mammas älskade franska chokladtårta med mycket grädde och garnerad av svenska jordgubbar.
Vi har ätit av den hela dagen

Det regnade på eftermiddagen och Faxe utstod regnet tåligt fast pälsen blev våt.

Nu har vi ätit vacker födelsedagsmiddag och sjungit Ja må han leva- till nästa år...
I kväll visar Mi en film om den finländska konstnärinnan Helene 
Schjerfbeck.

Födelsedagen inleds alltid med denna psalm:

"Morgon mellan fjällen
klara bäck och flod,
sorlande mot hällen,
sjunga: Gud är god,
Gud är god.

Dagen ser jag bräckas,
fram går ljusets flod.
Fåglarna som väckas,
svara: Gud är god.
Gud är god."

Sabina

Midsommar

Magdalena öppnade fönstret. Ljum luft strömmade in. En liten bofink hälsade mig ivrigt och spirean sträckte upp sina blomsterkvastar mot träden.
Hoppas det inte regnar så de faller, tänkte jag. 
Tyvärr kunde jag i morse konstatera att nattens regn hade fällt den vackra busken, vars yviga grenar låg regntunga och våta mot gräsmattan.
Skall lite sol kunna få dem att resa sig igen?

Klockargården lockade. Vi åkte dit och blandade oss i vimlet.
Vi köpte lotter utan vinst, lyssnade till dragspelet,hälsade på gamla bekanta, kände oss som lokalfolk, en skön känsla!

Kaffe och jättegoda bullar och kakor, vänligt småprat med okänd gubbe,medan en kvinna presenterade sig på det förrädiska sättet: Jamen du känner väl igen mig? Jag är kusin med..
Ja, nu ser jag, var mitt ivriga svar. Du har samma drag...
Hon nickade: Ja, vi liknar varandra...
Men fortfarande kan jag inte minnas vad hon heter.

Denna sköna samvaro utanför den gamla sjuttonhundratalsbyggnaden där midsommartången reste sig över oss med gröna blad och blomsterkransar avslutades i den medeltida kyrkan mitt emot.

Det är en tradition som musikdirektören och kompositören Robertson i Huskvarna inledde 1987: konsert med cello och violin som avslutning på midsommarfirandet i Ölmstad.

Hans begåvade son, Andreas Robertson, cellist i Göteborgs Symfoniorkester, gav oss ett klassiskt program av hög klass med goda instruktioner om 1600-talsmusikern Händel och 1700talets lekfulle Bocherini samt svenske kompositören Erland von Koch
och till sist en modern engelsman Frank Bridge.

Kyrkoherden bidrog med skön recitation av Psaltarens lovsång till Skapelsen,Ps 104, och vi fick sjunga om den vänliga grönskan, en psalm som dock påminner om att "allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, blott Herrens ord förbliver."

Det är alltid märkligt att sitta i Ölmstads kyrka. Jag ser dopfunten i koret och tänker att Johannes döptes på midsommardagen. Jag ser på krucifixet, som en gång inspirerade mig till Passionsspelet.
Ser på Mariatavlan av Margareta Engström och minns när Tommy Hägg invigde den och att både konstnärinnan och Sven Stolpe med fru Karin var med den gången, 15 augusti 1979 i kyrkan.

Kyrkvärden Karin Hessler sitter i första bänken men bakom henne ser jag Göte Lagerwall som försvann i Vättern en kylig marsdag. 

Han var  många år kyrkvärd, som hälsade oss välkomna och gick med kollekthåven längs kyrkbänkarna.

Bänkarna framför och bakom mig befolkas av bortgångna: Göran Lagerwall, Ingrid Jardefors, Hanna Lindqvist, Greta Örnskog- de sitter där osynliga på samma platser i samma gamla kyrka..

Kvällen var inte slut.
Hemma väntade Sven och det blev Alfapetspel mellan Sven och Magdalena

Sabina