Kvinna och judinna

"Edith ville gärna undervisa vid något universitet. Två ting var emot henne. Hon var kvinna och judinna" Citatet hämtar jag från biskop Anders Arborelius OCD biografi om Edith Stein ,( Karmeliterna, Norraby, 1983)
I dag har hon fått en unik position som en av fyra kvinnliga skyddshelgon för Europa.. Hennes livsöde är betydelsefullt för Europa; hon är både kristen och judinna, både lärd och mystiker, kännare av Tomas av Aquino och Johannes av Korset, Kyrkans två stora filosofer och mystiker.

"Den som inte lyckas nå fram till sig själv finner inte heller Gud eller det eviga livet.
Eller rättare sagt: den som inte finner Gud finner inte heller sig själv och det eviga livets källa, som väntar på honom i hans eget innersta.

Edith föddes i Breslau, nuvarande Wroclaw, i en from judisk affärsfamilj. Moderns allvar och tro präglade familjen men Edith var från början en sökare, om ständigt ifrågasatte allt och detta frågande ledde till slut att hon bekände sig som ateist. Filosofistudierna ledde henne till den tidens store filosof Edmund Husserl.Hon blev en av studenterna i hans nära krets och avancerade.

Vad Edith skrivit om kallelsen är intressant: "Att ha en särskild kallelse är inte någon speciell utmärkelse, som ges åt några få utvalda, vilkas namn bevarats åt världshistorien. Varje människosjäl är skapad av Gud, var och en får i Honom den prägel, som skiljer henne från andra. Och i hennes personliga särart har en kallelse till ett handlande, som passar till hennes person, skrivits in i förväg."

För Edith hade Gud berett en märklig väg från förnekelse till martyrium.

Oförglömliga är hennes ord , då hon hämtades av Gestapo i Karmelitklostrt  Echt,Holland.
Hon tog sin syster Rosas hand och sa tydligt: Kom, så går vi för vårt folk."
I det ögonblicket identifierade hon sig med det judiska folket. Hon var inte längre professor,författare, karmelitnunna, Hon var det hon fötts till: judinna.

Behöver man säga mer om henne denna dag då hela Kyrkan firar henne med tacksamhet och vördnad.
Martyriet var hennes särskilda kallelse.
Troligen var det den 9 augusti då hon fick gå in i Döden iAuschwitz. Kanske med ett skrämt litet barn i famnen. Kanske med armen om en förtvivlad mor. Några minns hur ömt hon tog hand om både mödrar och barn under väntetiden i Amtsfort.

"Det finns ett tillstånd av vila i Gud...Om jag överlämnar mig åt det, uppfylls jag efter hand av nytt liv...skrev Edith,Teresa Benedicta av Korset - och vid dödens port, hade hon funnit denna vila i Gud, som gav nytt liv-
Sabina

Rosornas sommar

Blommornas drottning står brud i vår trädgård. Jag möter henne varje morgon och böjer mig över hennes doftande brudklädsel.Hon är skön, denna brud, skönare än rosen i Jeriko. >Den har jag aldrig sett, men de som sett den bibliska rosen försäkrar mig att det var inget särskilt med den. I den heliga Birgittas hymn till Maria blev den ändå något jämförbart. För inte ens Rosen i Jeriko kunde jämföras med den heliga Jungfruns skönhet. Och då var det en skönhet av inre slag, en dygdernas skönhet...och vem av oss äger ens en enda dygd värd att kallas skön ?

Det har blivit lite tunt med bloggandet i sommar. I stället har jag följt en annan blogg på nätet. En blogg som fått mig att fundera.
Carolas blogg.
När jag började följa henne höll jag själv på att läsa boken om henne, "Främling" och hade ett nyväckt intresse för denna märkliga person, bortom hennes musik, som jag verkligen tycker om. Två gånger har jag på Elmia upplevt hennes "Jul i Betlehem" och blivit djupt gripen. Vad skulle jag nu få veta genom att läsa vad hon själv skriver?.
Hon ursäktar sig med att det är första gången hon bloggar. Det är alltså ingen spökskrivare.
Och jag har blivit väldigt förvånad. Lite skamset söker jag mig till hennes Twitter varje morgon, sedan jag själv levererat min lilla tanketwitter. Och häpet har jag fått blicka in i en barnsligt lycklig nybliven "mamma," som leker med sitt barn och lever ett enkelt sommarliv med vänner och gäster och resor och berättar a l l t. Öppet, enkelt, chosefritt!
Charmerande och mycket överraskande!
Inte ett ord om musik. Ingen liten trall. Bara "älskade Zoe", ,lilla sötnosen, etc..

Carola Häggqvist har alltså adopterat en liten flicka från Sydafrika och det är Zoe med sitt krulliga hår, sitt glada leende och sina barnsliga poser och söta klänningar.

När jag nu omkring en månad har följt Carolas blogg förstår jag varför jag inte har några efterföljare som läser mina bloggar. Carola har fler än 1000!
Hon öppnar dörren till sitt hem - i sommar är det husvagnen. Hon bjuder in oss i poolen och vid myskvällen med tända ljus och god mat. Hon berättar om vad hon och Zoe och alla hennes vänner för.

Det gör inte jag.
Jag bara berättar om helgon eller politik eller böcker . Kanske jag borde skriva om oss, om Rosenlund, om våra måltider, om katterna och hunden?
Kanske?
Skulle fler vilja läsa vad jag skriver då?
Jag ska byta namn.
"Rosen i Rosenlund"

Svunnen skönhet

Det var en gång en brud. Om denna brud har jag skrivit många gånger. .
"Vad du är skön, min älskade
vad du är skön!"
viskar brudgummen
och bruden svarar:
"Jag är ett ringa blomster i Saron,
en lilja i dalen....
 Den vackraste visan om kärleken har skrivits i Bibeln, där dessa rader hämtats.

Men den brud jag tänker på har förlorat sin skönhet. Jag har mött henne varje morgon på väg till skrivstugan.
Min vita Madame Charpentier, översållad av vita doftande rosor.
Blommor formade som runda barnkinder. Doftande som en parfymeriibutik i Paris!

En dag märkte jag en förändring.. Det lysande vita hade grånat, blivit skrynkligt.Rosorna var på väg att förlora sin fräschör. Åldern hade kommit i fatt dem.
De följande dagarna gick det snabbt. Jag knipsade bort de skrynkliga fula och nervissnade skönheterna men nästa dag var där ännu fler och en dag måste jag erkänna: detta är naturens gång.
Också jag var en gång den fräscha bruden med slät hy och runda kinder,doftande av sol och vind och ungdom.
I dag är jag som den vissnade rosen. Skrynklig!

Men också en vissnad ros kan ha en viss skönhet. Jag brukar ta med mig hem från den neokatekumenala Mässan  där altaret  alltid smyckats med rosor, en eller två rosor. Några dagar står de upprätt i en vas,sedan faller de och jag lägggr dem för att torka på ett fat.. Nu återfår de en viss skönhet.Ju äldre de blir, desto vackrare. Kan det vara så med ålderns rosor? Kommer jag att få en annan sorts skönhet en dag?

Brigitte Bardot var en gång ung och sprudlande vacker. Så åldrades hon, blev aktiv politiker,lämnade sitt skönhetsliv bakom sig. En dag flög hennes ord ut över v ärlden:
"Jag älskar mina rynkor. De berättar om mitt liv."

Ingrid Bergman var på fyrtiotalet den rena orörda skönheten. Men också hon åldrades. I stället för älskarinna fick hon spela mamma. Och allra sist Golda Meyer, den åldrade premiärministern i Israel. Då visade hon sanningen i sitt ansikte. Och hon var vacker som en torkad ros.

För någon tid sedan visades en dokumentär om Marlene Dietrich i TV. Jag kom in sent och råkade se några bilder på den gamla stjärnan. Kände inte igen henne. All glamour var borta. Bara sorg stod skrivet i hennes ansikte, som blivit likt en av Madame Charpentiers skrumpnade rosor i min trädgård.

Så är det. Skönheten förgår. Om inte Sarons lilja också äger en själ blir hon bara en vissnad blomma att kastas bort.
Men när jag minns min mamma så skimrade hennes ansikte ljuvligt ännu i 85 års åldern.
Det kanske är så att ju äldre man blir desto genomskinligare blir huden och det inre livet - om man har ett sådant- skiner igenom- inte som ungdomens glittrande skönhet, inte som ålderns skrynkliga spegel - utan kanske som en glimt av evigheten, som vi bär inom oss.

Se på detta porträtt av diktarinnan Nelly Sachs..Hon fick Nobelpriset i litteratur, sedan hon på ett oförglömligt sätt tolkat smärtan av det judiska folkets Shoa. I hennes anletsdrag står ångestens smärta skrivna, oändligt sköra i sin skönhet.

Sabina
Må jag kunna åldras med en glimt av evigheten bevarad...

Augusti sommar

För en vecka sedan skrev jag en juli-blogg om rosor.
Den har försvunnit. Det är som i en deckare när de söker efter en fil och letar lösenord. klick klick. Och plötsligt - naturligtvis- lyckas de hitta det gömda lösenordet och allting uppdagas.
Så ej här i denna gömställenas föhräxade värld.
Nu förlitar jag mig återigen på Eileen som ska komma tillbaka till sommar-Sverige den 9 augusti för att hitta mina paniska rop på hjälp på sin arbetsdator.
Kanske kommer hon på min födelsedag?
Då lämnar jag alla gästerna i trädgården omsvärmade av bin och honung för att  med förnyat hopp leda henne in i förtrollningen på mitt skrivbord.

Jag litar på henne.
Påminner om en vikig bön som Jesus överlämnade år 1930 i Polen till en lyhörd nunna,den heliga Faustina Kowalska.
Han visade sig i en märklig syn för hennes inre ögon - där stod Han, Mästaren- med utsräckta armar och strålar från hjärtat - det Heliga Hjärtat - och hon hörde viskningen:
Jag litar på dig, Jesus
eller på det språk han talade med henne: Ufam Tobie,Jeszu

Sen dess har millioner människor sett denna bild av Jesus och upprepat de tillitsfulla orden: Jag litar på dig Jesus.

Hoppsan, nu glider jag in i min religiösa v ärld igen. Jag hade ju bestämt mig för att vara mera personlig, berätta mer om livet i Rosenlund, om vilan på bänken vid lavendelblomstren och den soldyrkande Faxe -
men hur jag än gör dyker Gud alltid upp  igen
Han är ju Skapelsens Herre.
Jag tänker på Honom när jag ser det fina mönstret i blommornas blad, när jag känner doften från rosor och violer

Hur skön när skapelsen i varje åder
 sig förråder
hur skön då måste själva källan vara-
den evigt klara!

Jag har b örjat läsa Carolas blogg på Twitter
Detta är vad min försvunna blogg handlade om.
Hon har tusen efterföljare. Jag har fyra.
Så jag tänkte. Om man bara gör som hon, är personlig, barnslig, förtjust, exponerar sig dag och natt i en husbil med nyadopterade afrikanska lilla Zoe - kanske jag får tio efterföljare?

Men det är nog inte så det går till.
Jag måste vara mig själv. Sabina
 det är jag