Himmel och jord

Det är Marie Bebådelsedag

Vit sol
mot gråblå skyar

Fjolårslöv prasslande
i sval vind

Halvt uppbrutna isar
med stråk av blanka vatten

Porsens nålfina ristningar
mot gråvit strandis

Och Jungfrun
Den Heliga Jungfrun
närvarande
i ljus
- bud om liv
 som skall födas

Trots detta ljus som finns i mitt hjärta i dag - genomströmmas världen av tung sorg.
Ett flygplan med glad studenter och förväntansfulla väntande på flygplatsen i Dusseldorf möttes
av det fasansfulla budet om ett störtat plan i Alperna. Med alla deras kära.

Jag vet att mina tårar och mina böner delas av tusentals människor.

Det är länge sedan jag skrev här. Och under den tiden har världen förändrats. Våld och brott har stigit som svarta rökpelare mot himlen både i vårt land och i Syrien, Turkiet, Frankrike.
Det känns som om Djävulen har fattat tag i världen, skakar den, slungar den ut i en spiral av våld. Som om Han, Satan, den Onde, inte tycks få nog.

En motbild blir bilder på nätet där hundratals barn rusar fram till den vänlige påven Franciskus
och slår sig ned på marken framför honom, ivriga, förtroendefulla.
Och från Rom berättas om de hundratals paraplyer som påven skickade ut till de hemlösa när regnet öste ner.
eLLER OM BAD OCH DUSCH OCH FRISÖR SOM ORDNADES FÖR DE HEMLÖSA, SOM HADE BERÄTTAT FÖR EN VAKT VID VATIKANEN ATT DET GÅR BRA ATT VARA HEMLÖS MEN SVÅRT ATT HÅLLA SIG REN!

Senaste nytt är att de hemlösa(hur många? 150?) ska få äta middag md Il Papa och samtidigt få rena kläder.

Wow. Det är inget slut på hans barmhärtighet.

A Holy Year of Mercy har proklamerats. Och att det är barmhärtighet vi måste lära oss, säger påven med alla sina spontana initiativ.

Jag har gått förbi många tiggare. En man utanför biblioteket fick ingen tjuga men en bild av den helige Josef. Han tackade med handen på hjärtat. Sen köpte jag en smörgås åt honom i en påse. Den smakade nog bättre än helgonbilden.

Ett klipp från Svenska Dagbladet ligger framför mig: London hedrar Gandhis minne. Det skall stoppas in i min bok om Gandhi. "Han vandrade med Gandhi", som kom ut för två år sedan.

Just nu börjar en Andlig dag i Sankt Franciskus församling. Tyvärr kan man inte vara med om allt andligt. Men jag skall försöka vara med "i anden".

Sabina

Identifikation

Varje dag läser jag tidningen. Vem gör inte det. Särskilt de små notiserna. De är snabbt överstökade men försvinner inte lika snabbt ur minnet.De stannar kvar och gror,gnider som ett litet sandkorn i en sko.

Jag läser om kvinnan som shoppade. Hon la sin väka i kundvagnen. När hon vände sig om för att betala var väskan försvunnen.
Eller jag läser om kvinnan på restaurangen. Hon hängde väskan på sin stol. Kanske hon dansade eller gick för att beställa mat.När hon kom tillbaka var väskan försvunnen.

Och jag ryser. Aldrig att jag skulle lämna min väska hängande på en stol medan jag hämtar mat. Eller ? Kanske har jag gjort det.Flera gånger.
Ingen har tagit min väska ännu - ännu.

Jag minns hur en birgittasyster i Rom vid Piazza Farnese alltid granskade mig innan ja gick ut i stadens vimmel. Hon varnade: Bär inte väskan synligt. Håll dig nära väggen. ta tag i väskan...etc. Ändå blev jag bestulen. Av en motorcyklist som kom som ett jehu i den trånga gränden,bromsade lätt,sträckte ut handen och vips var väskan borta!

Tidningsnotiserna om alla tanter som förlorat sina väskor skrämmer mig.
Ändå är jag ingen väsktant. Jag har pengarna i fickan. Eller i en större väska. Men aldrig i en "tantväska" som är så begärlig för Jönköpings smarta tjuvar.

Om jag skulle låta bli att fastna för de där små notiserna om dagens väskstöld? Det tycks som om de är särskilt lockande. Som om jag absolut måste läsa dem för att kunna säga till mig själv: Aldrig att jag skulle bära en väska på det sättet. Aldrig att jag...

Erfarenheten visar att det är just vad som händer. Aningslöst har jag gått i storstäderna och låtit mig bestjälas.
Men aldrig i Jönköping.
Notiserna handlade inte om mig. Den dagen var jag inte i stan. Ingen kunde stjäla min väska - om jag hade haft någon - medan jag gick mellan stugorna i Rosenlund, Ölmstad

Knock,knock on wood...

Sabina

Och över jorden frid

" Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.

Giv mig en fest som gläder mest
den konung jag har bett till gäst
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
giv mig en änglavakt..."

Det är min älskade sagoberättare Zacharias Topelius som skrivit dessa insiktsfulla rader inför julen.
Jag minns den från mina barndomsjular i Helsingfors och jag kan höra min pappas vackra stämma sjunga den smäktande melodin som Finlands store mästare Sibelius skrivit.
I dag kan vi sjunga den i vår gemensamma psalmbok , nummer 645.

Det är sista julveckan och jag njuter av vår "julstuga", som vi förvandlat Rosenlund till under några veckor- det är ju så man gör i alla hem- eller åtminstone de flesta hem- dukar tas fram, kartongerna med ljusstakarna, glittret för granen och figurerna för krubban. Allt som varit med i decennier och blivit slitet men ändå är älskat.

Julen är dofter och sånger: "Granen står så grön och grann i stugan..trallallallalla
Hyacinten slår ut i fönstret och sänder doftvågor genom rummen.
Skinkan puttrar i största kitteln och julbordet dukas med ett smörgåsbords alla läckerheter.Den traditionella julgästen väntas komma när som helst.

Ändå går ett stråk av vemod genom hjärtat. Allt är inte som det brukade vara. Till och med till Gränna har de rumänska tiggarna hittat vägen. Och på tv har vi sett hur  flyktingskarorna från Irak och Syrien  samlats i stora läger i Jordanien och Libanon.
 Jag tänker på dem och minns mina möten med flyktingarna från  bland annat  Rumänien efter andra världskriget, som samlats i de österrikiska lägren, dit IM:s Britta Holmström skickade hjälparbetare och dit jag kom som journalist för att skriva om deras öden, den desperata flykten över en bevakad gräns där många  fastnade i taggtråden eller dödades av gränsvakter..
Så underligt, så tragiskt att allt går igen, freden kortvarig, ondskan slår till på nytt.

Topelius fortsätter:

"Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring,
en kväll i ljus med Herrens ord
och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord
och ljus av Herrens ord"

Det var så vi alltid börjat på julaftonsmorgon en kväll i ljus med mörker däromkring"
då orden om ett" påbud från kejsar Augustus " lästes med högtidlig stämma och  brasan spred ljus och värme från den hundraåriga gamla kakelugnen.

"Ett hem på fosterjord"
Orden får mig att tänka på de arma kristna som tvingades  fly från städerna i norra Irak där de hade  sina hem och minnen, ,kyrkor och kloster,nu  jagade av Isis grymma styrkor.
Hur ska vi kunna tacka för att vi har ett hem på fosterjord.?

Jag står mitt i salen där granen blivit prydd med små röda ljus,långa remsor glitter,röda bollar och vita änglar och tänker på den jul de förlorat, de som nu trängs i skolor och kyrkor som hemlösa flyktingar

"Till hög, till låg,till rik,till arm
kom helga julefrid
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Du ende, som ej skiftar om,
min Herre och min Konung,kom
Till hög,, till låg, till rik, till arm
kom glad och hjärtevarm."

Sabina