Ve dig, värld

"Ve dig värld med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken den kommer."
Jag har tänkt på detta bibelord de senaste veckan, då EU angripit ett medlemsland för ett lagförslag som en viss lobbygrupp inte gillar. Ett mycket klokt förslag, men som naturligtvis har upprört den världsvida homosexlobbyn, som nästlat sig in i de innersta kretsarna av EU.
Litauiska parlamentet har nämligen föreslagit att man bör förbjuda all "undervisning eller information" om homosexualitet och andra avvikande företeelser för ungdomar under 18 år.
Varför ? Därför att unga människor är sårbara och känsliga för intryck och påverkan i dessa år. I Sverige har sedan många år denna typ av information varit tillåten och uppmuntrad. Det skule behövas en undersökning av hur och var unga homosexuella upptäckt sin läggning. Det är sannolikt inte otroligt om det skett under intryck av mötet med andra homosexuella . En ung människa dras oftast till någon av samma kön. Jag hade många bästa vänner bland flickor i min klass,detsamma för pojkar.
Om man då möter en lesbisk eller homosexuell som talar om sin relation kan tanken uppstå: kanske är jag också lesbisk eftersom jag älskar Karin. n förädisk tanke som kan bita sig fast och utvecklas till en "falsk " läggning.
Medvetandet om hur viktigt det är att ge unga människor höga ideal och klara normer har troligen lett det katolska Litauen att fatta beslutet om det föreslagna förbudet, som nu upprör så många.
Det är faktiskt inte fråga om diskriminering av människor utan varning för en livsstil.
"Den som förleder en av dessa små ,som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. "
Dessa stränga ord av Kristus följde sedan han tagit fram ett litet barn,lagt armen om det och talat om för sina lärjungar( och de andra som lyssnade) att sådan skulle man vara; barnslig, oskuldsfull,eftertänksam, tillgiven,full av förtroende, gärna glad och med "spring i benen".
Att se barnen på gatorna, som glatt hoppar bredvid sina föräldrar ovetande om farorna i livet, gör det extra svårt att läsa om den ökande barnporren på nätet som datorerna rymmer och som tydligen alltmer fångar in människor i sitt hemska grepp. Eller att läsa om barnsexhandeln som beskrivs med exempel i senaste numret av PMU:s tidning. Den florerar inte bara i Nepal,Indien och Thailand utan också i Europa.

Många goda krafter arbetar på att rädda och hjälpa, men att "förförelserna måste komma.."
Må det goda livet fortsätta att beredas kraft att fortsätta som nu med den stundande kampanjen för Världens Barn.Nära tjugo organisationer deltar och får dela inkomsterna från insamlingen. Alla har de viktiga projekt och många av dem har just siktat in sig på ett hejda förförelsens verk i världen.

Sabina

Livet är heligt

Häromveckan visades en film i två avsnitt på TV om kommissarie Barclay och hans team . Det handlade om att reda upp en kidnappningshistoria. Två pojkar hade samma dag men på olika platser blivit kidnappade.Sedvanliga rutiner igångsattes. Men plötsligt tog sökandet en underlig vändning. På TV dök bilder av de försvunna pojkarna upp. De låg nedbäddade mellan vita lakan till synes sovande. Över bilden stod med röda bokstäver:SACRED.
Vad betydde det? Ordet kom från en annan värld, som inte var deras av våld och kriminalitet.Uppslagsboken gav svaret: HELIG.
Därmed var deckarens budskap tydligt. Livet är heligt. Kidnapparna hade tagit pojkarna från mammor som tidigare gjort abort. De resonerade så: Varför skall dessa pojkar få leva när deras syskon inte fick leva?
En tidsmarginal gavs: Visa en film om hur abort går till på alla kanaler före kl 18.Annars måste pojkarna dö.
En absurd historia med ett grymt budskap.
I Storbritannien görs 200.000 aborter varje år. I Sverige 35000 aborter. Kampen mot aborter pågår över hela världen. I Amerika sköts en ProLife demonstrant till döds.Det var fel, sa till och med Obama. Tidigare hade en abortläkare blivit ett offer. Också det var fel. Vad som måste ske är en förändring av värderingar. Alltfler måste inse att LIVET ÄR HELIGT.

Tyvärr smygs nu ett nytt budskap in i kampen.Jag läste det i går i en notis om motioner till riksdagen.Socialdemokraten Carina Hägg har motionerat om att "Abort är en mänsklig rättighet" och hoppas att Reinfeldt skall ta med detta budskap till EU.
Det blir ingen nyhet där. Starka grupper pläderar sen en tid tillbaka både i FN,EU och Förena Staterna om att till Deklarationen om Mänskliga rättigheter lägga ännu en rättighet: "ABORT ÄR EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET".

Hur kan det vara en mänsklig rättighet att döda? Vi vet ju att abort innebär att ett levande foster dödas - ofta på ett mycket grymt sätt.Sjukvården har nu börjat inse att det är fråga om död. Fostren får begravas. Är inte det aockså absurt?

Bara ändrade värderingar, en djup känsla av vördnad för livet, av livets helighet kan förändra situationen.Abort får aldrig bli en rättighet,abort är alltid ett sorgligt beslut som måste tas till när det är fara för livet. I sällsynta fall kan modern välja att själv dö för att det väntade barnet skall få leva. Så hände för ett tjugotal år sedan i Italien,när läkaren Gianna Molla dog för att låta sitt barn, en flicka födas. Gianna Molla hade tidigare tre barn.
För henne var det omutbar sanning att Livet är heligt

Sabina
PS
Läs den gripande berättelsen om Gianna Molla i boken på wwww catholica.se
DS

Ett stormigt hav

I går anbefallde bloggaren Teja och Bengts blogg bön och fasta för biskop Anders trefaldiga jubileum i år. Han har nämligen bett om våra förböner i stället för att jubilera. Just nu är det en allvarlig tid för kristenheten i Sverige.
I morse valde jag att be en rosenkrans för vår katolske biskop. Det är Marie Smärtors dag och tisdag så det passar bra med den smärtorika rosenkransen.

Då såg jag i min inre syn ett stormande hav. Där var Kyrkans skepp. Det krängde och vågorna svallade höga omkring skeppet. Men det höll stadigt kursen. Samtidigt såg jag ett annat fartyg som hade fallit på sned och verkade skadat, det drogs ideligen ner av de vitkantade böljorna. Jag våndades vid synen. Det var Svenska kyrkans skepp. Jag undrade om inte Kyrkans stora stadiga skepp skulle kasta ut ett ankare, räddande båtar eller på något sätt komma det andra fartyget till hjälp i dess nöd.
Då såg jag flera smindre båtar komma farande över vattnet. Det var de mindre kyrkorna, baptister, missionsförbundare,pingstvänner, som styrde räddande småbåtar till det sjunkande fartyget.
Där fanns också de som på den kantrande båtan hävde ut räddningsjollar och försökte få med sig så många som möjligt i dem. Det var Oasrörelsen,Kyrklig samling, Enhetens vänner och många fler.
Kommer det att hjälpa ? Kommer bönerna för biskop Anders att tända den flamma inom honom så att han än en gång höjer sin röst och vädjar för svenska kyrkan att hålla sig till Bibelns ord och kyrkans lära?

Jag mindes när jag blev upptagen i den katolska kyrkan så tackade jag svenska kyrkan , som varit min "styvmor" under halva mitt liv.Hos henne var jag döpt och konfirmerad, hos henne hade jag kunnat utveckla min tro och tjäna Gud. I den katolska kyrkan hade jag funnit min rätta mor, urkyrkan, trons goda moder.
Men om ett barn finner sin mor,har hon dock kvar en kärlek till den mor som fostrat henne. Jag har kvar denna kärlek till svenska kyrkan och sörjer därför över den väg hon nu börjat gå med det märkliga förslaget till en ny äktenskapslag, som inom en vecka skall läggas fram för kyrkomötet. Sex biskopar i läronämnden har protesterat.Alla politiska partier med sina representanter i kyrkomötet utom kristdemokraterna har bejakat förlaget. Hoppet finns att tillräckligt många känner sig fria att rösta för "rätta kandidater".
Vad skall hända om fartyget som jag såg i min inre syn sjunker ?

Marie Smärtors dag

Sabina

O, Crux Ave, Spes Unica

En rubrik i Världen i dag fängslade mig: "Wejryds kovändning i äktenskapsfrågan" stod det. Hjärtat hoppade till i mig. Var det möjligt ? Har han ändrat sig. Då är kyrkan räddad. Jag grep tag i tidningen och läste förlaringen på rubriken. Ack nej. Det var bara tvärtom.
Kovändningen betydde att för två år sedan hade kyrkostyrelsen förklarat att ordet äktenskap ska reserveras för man och kvinna. Nu säger ärkebiskop Anders Wejryd att samkönade äktenskap är" gott för kärleken"
I dagens val är det bara Kristdemokratiska partiet som står för den bibliska äktenskapssynen.Om du ska rösta som ev läser det här, se då till att det blir en kristdemokrat, ja du kan faktiskt kryssa för tre kandidater. Kanske du då kan hejda svenska kyrkans svåra fall.Om samkönade par i fortsättningen ska ingå äktenskap , vilket strider mot kyrkans lära,så uppstår en brytning mellan Svenska kyrkan och de stora världskyrkorna, en ortodoxa och katolska samt den anglikanska kyrkan, som redan har i ett(ännu obesvarat) brev vädjat till ärkebiskop Wejryd att inte ta detta steg. I en tid då det ekumeniska samarbetet mellan kristna kyrkor kommit så långt är det dubbelt tragiskt att svenska kyrkan avlägsnr sig därifrån.
Jag fick i morse en kommentar kring detta från min son Johannes i Bangladesh. Han skriver:
"Jag är så ledsen och bekymrad rad över misshandeln som SvK genomgår - för egna händer, kan man nog säga. Det är statskyrkogiftet som driver kyrkan in i enorma konvulsioner. Kvinnliga präster, homosexualitet, allt går an bara kyrkan får behålla illusionen om att sitta vid maktens bord och vara Sveriges Själ.
Men denna illusion är en demon, kanske just av det slag som inte kan drivas ut annat än genom bön och fasta. Vad SvK skulle behöva just nu är motstånd, förföljelse, och eftersom det inte kommer utifrån måste det komma inifrån, dvs en flykt ut i öknen, utanför staden (samhället).
SvK skulle behöva bli fattig, föraktad av staten och alla som tänker i tidens anda, utstött från makteliten... Då skulle förnyelsen snabbt börja och Sveriges kristenhet skulle få nytt liv.
I stället klänger hon sig fast vid sina illusioner och är redo att vräka allt överbord bara för att slippa utmaningen att ta upp sitt kors. Jag vet inte när fallet skall upphöra, men det tycks vara en bit kvar.
Vad som inte upphör att förvåna mig är den stora likgiltighet som tycks råda bland intellektuella och andra inför vad som sker i SvK, den svaga mobiliseringen (inte minst från katolskt håll) när huvudrepresentanten för svensk kristendom och arvtagaren till den allmänneliga kristna arvet i vårt land förbereder sig att överge den kristna människosynen och slå in på en väg som leder bort från allt vad den västerländska civilisationen hittills har byggt på. Är det ingen som ser hur stor frågan är?
Läs på nätet vad den ryska kyrkan sade när välsignelseakten genomdrevs i SvK. Ryssarna har sina problem, men när det gäller lärofrågor har de klara perspektiv. Vad som är anmärkningsvärt är också (för en svensk läsare) den totala avsaknaden av ankdammsatmosfären. De talar om stora saker - civilisationer, tusenåriga perspektiv, gemensamma strävanden som sträcker sig över alla gränser och epoker. Svenskarna saknar denna vidd och det är ett av våra problem."

O,Crux Ave,Spes Unica.Detta ville Strindberg ha på sin gravsten. O,Kors,Hell dig,Enda Hopp.Strindberg skriver i "Tal till den Svenska Nationen" under rubriken religion, bland annat följande:
"Sedan 1896 kallar jag mig kristen...Mantalsskriven protestant är jag och förblir, men jag är nog icke bekännelsetrogen och icke läsare heller snarast Swedenborgare. Jag begagnar min bibelkristendom till invärtes privatbruk för att tämja min något förvildade natur,förvildad av den veterinärfilosofi och djurlära(Darwinism) i vilken jag som student uppfostrades;
och att jag praktiserar så gott jsg kan de kristna lärorna, däröver böra människorna icke beklaga sig, jag försäkrar det.Ty endast religion, eller hoppet om ett bättre, insikten om livets innersta mening såsom prövotid, skola, kanske tukthus, är det omöjligt att draga livets börda med lagom resignation.... o.s.v.
(Frams förlag, tryckt i Jönköping 1910.)
Denne store diktare kunde i sina lysande dramer - Mäster Olof, Påsk och Ett Drömspel gestalta den erfarenhet som vid slutet av hans liv uttrycktes i gravstenens kärnfulla inskription. Korset, vårt enda hopp,Kyrkans hopp.

Skrivet den 14 september Det Heliga Korsets Upphöjelses dag

Sabina

Kom var mitt ljus

Den femte september firar Moder Teresas systrar i hela världen "Mother's inspiration day". Men också den 10 september firar man, eftersom det var den dag då hon var på väg till en reträtt i norra Indien och Jesus började tala till henne: "Kom, var mitt ljus" ljöd rösten i hennes inre. Kom bär mig till de fattigas hålor, de känner mig inte och vill inte ha mig.. Jag vill ha indiska nunnor.."Det var en omvälvande upplevelse och det tog tid innan Moder Teresa, som då var rektor för en klosterskola i Kalkutta förstod vad rösten, Jesus, begärde av henne.
Hon gav upp allt. Det blev "en kallelse innanför en kallelse", ty hon älskade sitt liv som nunna och lärare i Indien. Nu lämnade hon den vackra skolan och trädde ut i slummen, fattigdomen och myllret av människor.

Mitt hjärta är dessa dagar hos Moder Teresas systrar och jag tänker på de gånger jag fått träffa dem i olika delar av världen. I Londons East end,i New Delhi, Nepal och Bangladesh och många gånger i Växjö, där de har ett litet kapell inrymt under takåsarna ovanför Sankt Mikaels förskola samt i Stockholm, där de bor fyra trappor upp i en trång våning, som ändå tycks räcka för alla dem som söker värme,mat och tröst.
Det första man möter i Barmhärtighetssystrarnas hus är bilden av den Korsfäste och orden:"JAG TÖRSTAR". Dessa ord av den döende Kristus blev för Moder Teresa ett uttryck för Hans oerhörda längtan efter själar. Jesus hade med sina inre tilltal gett henne en glödande iver att uppfylla hans törst. Med hast skulle hon under mer än femtio år genomkorsa kontinenter och väcka mänskors hjärtan för de fattiga.

Det finns en vacker bild av påven Johannes Paulus, som böjer sig ödmjukt ner till den lilla kutryggiga Moder Teresa. De för ett innerligt samtal, och påven skulle senare säga om henne:"Jag har ett livligt minne av hennes lilla gestalt, böjd av ett liv i tjänst för de fattigaste av de fattiga men alltid fylld av en outtömlig inre energi: Kristi kärleks energi.En kärlekens missionär , det är vad Moder Teresa var till namnet och i verkligheten."
Vad gör kärlekens missionärer i välfärdsländer som England, Amerika och Sverige? Här möter de ensamhet,törst efter kärlek och andlig fattigdom men också hemlöshet. De behövas också som tecken på våra gator med sina enkla bomullssaris i blått och vitt!

I dag den 8 september firas Jungfru Marias födelse och då vill jag sluta med några vackra och tänkvärda ord som påven Benedikt sade vid ett besök i Mariahelgedomen Altötting om Maria:.

Vad kommer in i vårt hem när vi öppnar dörrarna för Maria vår tillvaro? Vi finner Kristi tjänande i livet. Det enda namn som Maria har i evangelierna är ”tjänarinna”.. Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt.”(Luk 1.38)
Vilken kvinna vågar i dag kalla sig tjänarinna? Det talas så mycket om självförverkligande och självbestämmande. Och så blir världen allt kallare av kärlekslöshet så att en ny istid hotar att bryta in.
När vi söker Gud ,söker vi vanligtvis himlen. Johannes som gått i Marias skola visar oss, att Jesu hemort i vår värld är att finna under människornas fötter. Man kan gå på honom, man kan trampa på honom.

Moder Teresa av Kalkutta hade på ett fullkomligt sätt lärt detta av Maria, då hon böjde sig ner över människorna i Kalkutta, över de oönskade barnen och de döende mänskorna. Hon älskade tills det gjorde ont.

Jag önskar mig en sådan mariansk kyrka, som söker Gud och finner honom under människornas fötter och där det inte längre är anstötligt att som katolsk kvinna kalla sig ”Herrens tjänarinna” eller som katolsk man som ”Guds tjänare”, ja där det till och med är en utmärkelse att vara Herrens tjänarinna eller Herrens tjänare. Sådana marianska grupper och gemenskaper är viktiga inspirationskällor som verkar långt utöver landet och visar människorna vägen till Kristi Moder.

Herrens tjänarinna öppnar våra ögon för att världens Herre bor under våra fötter. Bara den som kan böja sig ner möter Kristus den levande Gudens son. Han är inte bara den som tvättar fötterna, han är också själva tvättmedlet genom att han har tvättat oss rena från skuld genom sitt blod. Jag vågar säga att den stora tvätterskan i denna värld är Herrens tjänarinna därför att hon hjälper oss att få rena hjärtan.
När vi återigen släpper in Maria i vår tillvaro då förändras vår Kyrkas ansikte och genom den världens ansikte. Hon blir en tjänande kyrka, en kyrka som kan böja sig och just till människornas fötter. Om vi en gång- vilket Gud bevare oss för – inte kan fira eukaristin . kommer Maria i Johannes evangelium att visa oss att vi alltid kommer att finna ett par smutsiga fötter. Och då vi tvättar dem firar vi också Herrens närvaro mitt ibland oss.

Marie Födelses dag
Sabina

Broderligt utsträckta händer

Den 1 september 1939 var en klar höstdag med frisk vind,lätt gulnande björkar och klarblå himmel. Det doftade äpplen i trädgården. Jag minns den dagen. Som nybliven gymnasist var jag fylld av framtidsdrömmar, energi och livsglädje. Jag hade tillbringat halva sommaren i Tyskland hos en professorsfamilj i Thüringen och kommit hem fylld av beundran för Hitler och allt"gott han gjort för Tyskland". Så sa mina jämnåriga tyska vänner. Och hur kunde jag ana något annat? Vad visste de egentligen,omgivna av intensiv propaganda i Hitlerjugend?
Jag hade mött hårt motstånd från familjen. Alla försökte övertyga mig om motsatsen till vad jag hört och sett. Min morbror,min morfar, pappa,mina bröder. Alla var ursinniga över att jag inte begripit, inte genomskådat. Men hur kan en fjortonåring se klart?
De förstörde mina trevliga minnen tyckte jag.
Just denna kväll med höstljuset i övre hallen i prästgården satt vi samlade hela familjen när pappa satte på radion och kvällsnyheterna meddelade krigsutbrottet.
Kanske var han den ende i familjen som verkligen förstod vad som skulle hända? Han hade varit officer under första världskriget och mindes utryckningen,stämningen, något han ofta återberättat för oss barn.
Det blev skymning och vi satt tysta, skakade. Sverige var ju ett så litet land, så isolerat, vi barn var så naiva, levde i en ganska enkel värld jämfört med det nutida mångkulturella Sverige och hela det förfärande världskriget och efterkrigstiden bakom oss. I dag ser vi en värld med ständiga krig uppblossande omkring oss utanför våra gränser.
Ändå minns jag dessa timmar som ödestunga, den 1 september 1939.

Rapport visade en kort glimt från Westerplatte i Gdansk, där det tyska anfallet kom.Allting hade ju egentligen börjat den 23 augusti, då Stalin hade initierat den s.k. Ribbentrop-Molotov pakten, som beslutat att Tyskland och Ryssland inte skulle angripa varandra men också att de skulle dela på bytet efter kriget, vilket ju skedde.
Vilken hemsk lögnaktig tillställning.
Även om Polens premiärminister tolkade sitt folks(och sina egna) känslor mot Ryssland tyckte jag det var olämpligt att kasta hat och bitterhet över minnesdagen. Då framträdde Putin betydligt ödmjukare när han helt kort erkände:Ja, detta har vårt land gjort."
Men jag mindes en viktigare händelse. Det var när Polens ärkebiskop kardinal Stefan Wyszinski under Andra Vatikankonciliet( 1962-65) skrev ett brev till de tyska biskoparna och inbjöd dem att delta i tusenårshögtiden av Polens kristnande 1966 i Jasna Gora..De hade ju i Rom suttit sida vid sida under konciliet. Så här stod det i brevet bl.a:

"I denna allmänt kristna och samtidigt mycket humanitära anda sträcker vi ut våra händer mot Er från det snart avslutade konciliets bänkar, ger Er vår förlåtlse och ber om förlåtelse...och först om Ni-de tyska biskoparna och konciliets fäder...broderligt fattar våra utsträckta händer kan vi med lugnt samvete fira vårt millenium på ett helt kristet sätt."

Kanske var det denna försonande gest som inspirerade Berlins borgmästare Willy Brandt att några månader senare företa sin försoningsresa till Polen och vid platsen där ghettoten gång funnits be det polska folket om förlåtelse.

Elva år efter millenniefesten kom Wyszinski till Tyskland och förrättade en mässa i det forna koncentrationslägret Dachau där tusentals polska präster hade lidit martyrdöden.

Dessa möten av försoning får inte glömmas. Man hade önskat att mer av försoning hade fått prägla minnefirandet, hur smärtsamt det än är att komma ihåg den mänskliga och kulturella förödelse som inleddes just detta datum, Första september för 70 år sedan.


Sabina