Omvändelser

Vad är det som händer i Sverige? För ett år sedan åt jag en fullmatad frukost i Allianskyrkan i Ölmstad och lyssnade hänförd och häpen tillsammans med ett hundratal andra till den kände journalisten Göran Skytte. Vad talade han om? Jo, om sig själv och alla sina böcker och alla sina reportage och framgångar. Spännande nog. Men viktigast av allt. Han håvade fram en Bibel och berättade - nog så starkt- om sin omvändelse.Gud hade gripit tag i honom i en kyrka en kväll i Lund. Efter åratal av mörker, missbruk, förtvivlan,såg han för första gången ljuset.Han blev kristen Och nu var han på väg!

Ett år senare befinner jag mig i Landsjökyrkans nya vackra församlingssal på frukost med lika många intresserade som kommit för att lyssna(ja, äta frukost också - en riktig hotelldito- förstås) till en annan journalist, tidigare Svenska Dagbladet, nu tidningen Dagens Elisabeth Sandlund, som också kunde berätta om sitt liv, sina reportage, sina framgångar men framförallt om sin omvändelse.Gud hade gripit tag i henne vid nattvardsbordet i en liten träkyrka , dit hon kommit enbart för att lojalt och kärleksfullt följa med på sin utvcklingsstörda dotters konfirmation. Hon kom till Herrens bord som en icketroende. Och lämnade den som troende, fylld av förvissningen att Gud finns. Gud som hon i åratal förnekat.

Två journalister, två kändisar. Två gudsupplevelser. Nästa blir väl Jan Guillou! Kan det hända Skytte, kan det hända Elisabeth Sandlund- varför inte också Jan Guillou...

Sen skriver de böcker om sina omvändeler. De har mycket att berätta. Livet förändras ju när Kristus kommer in. Och böckerna blir bestsellers. Sveriges folk är ett längtans folk. Så många på ytan icketroende, som inom sig bär längtan efter ljuset. De griper tag i dessa böcker för att läsa, lära sig och kanske hitta detsamma som Skytte och Sandlund.

Nu väntar vi bara på Guillou!

Sabina
en söndagskväll i januari.

Martyrtider

Den 19 januari firar kyrkan Finlands apostel,biskop Henrik. Han hade kommit från England för att hjälpa svenskarna att lägga av med hedniska vanor och bli bättre kristna. Det var nog inte så lätt. Han bodde i Uppsala och blev god vän med kung Erik som bodde nära. De två for på ett korståg till Finland, där Erik predikade med svärdet men biskop Henrik med Korset. Åbo stift grundades och den dubbla expeditionen över havet var ganska lyckad. Att det fanns motstånd mot den nya läran var ju klart och värst var det när biskop Henrik krävde kyrklig botgöring för den som begått dödssynden att mörda. Vid en skidtur på sjön Kjulo hann den arge mördaren ifatt biskopen och slog ihjäl honom. Så tog han biskopens skinnklädda hatt och skröt vid hemkomstn att han dödt en björn. Men när han tog av sig biskopens hatt följde svålen med och mördaren fick ett värre straff än om han underkastat sig kyrkans botgöring.
När jag var barn och bodde i Helsingfors hade jag aldrig hört talas om denne apostel som kristnade Finland. Det kändes vemodigt att tänka på hur många år jag gick där på gatorna i Helsinki och hur jag besökte Åbo domkyrka, där martyren legat begravd - utan att känna hans historia, utan att kunna tacka för hans mod att komma till det avlägsna Finland långt borta från sitt hemland.I dag finns Sankt Henriks katolska kyrka mitt i Helsingfors. I Åbo finns "Birgittalaisissaret", sankta Birgittas systrar av den svenska grenen, liksom också i Nådendal, där det redan på 1400talet byggdes ett birgittinskt kloster. Henriks martyrium har gett god frukt.

Dagen därpå var det dags för ännu en martyr, den helige Sebastian.Han hör till de första århundradenas många martyrer och hans historia kunde bli en riktig roman. Född i Milano av en fransk far,utbildad till soldat i den romerske kejsarens armé,blev han så småningom kapten för ett bågskyttekompani i det kejserliga gardet. Men han var kristen! Och det var förföljelsetider. Skickligt räddade han kristna från döden, tills han själv blev avslöjad. Den förtörnade kejsaren valde då ett grymt straff:kapten Sebastian skulle skjutas ihjäl av sina egna bågskyttar. Historien berättas lakoniskt. Ingenting om känslor, vare sig hos Sebastian eller hans soldater,av vilka säkert mer än en beundrat sin kapten för hans skicklighet och mod.
Kanske sköt de avsiktligt illa, för han överlevde ,togs om hand av en kvinna,och kunde efter någon tid skrämma livet ur kejsaren som trodde han såg ett spöke när kapten Sebastian återigen stod framför honom ,Nu anklagade han kejsaren för de många morden på kristna som han varit vittne till. Rasande befallde Diocletianus att man skulle prygla den unge kaptenen till döds.Detta hände år 288.
På den plats där han bgravdes byggdes ett kapell. Det ligger strax utanför Rom längs Via Appia och där kan man- liksom i så många kyrkor världen över- se bilden av den unge soldaten genomborrad av pilar.

I dag är det Sankta Agnes dag!Hon var bara en flicka när hon blev martyr och historien har berättats på ett rörande sätt i många predikningar genom århundraden.
I dag är en trettonåring redan på gränsen till ett vuxenliv, men den 12- eller 13-åriga Agnes var nog barnsligare än dagens tonåringar. Uppvuxen i en kristen familj i Rom hade hon redan bestämt sig för Kristus. Han var hennes brudgum.För Hans skull hade hon lovat leva i kyskhet.När en yngling från Roms societet friade till henne och fick nej var katastrofen ett faktum. Som prefektens son kunde han anklaga henne inför domstolen för att vara kristen, vilket genast betydde en dödsdom. Domaren vädjade emellertid till flickan, bevekt av hennes ungdom, hon hade en möjlighet att undslippa dödsdomen om hon bara offrade till den jungfruliga gudinnan Vesta. Men hur skulle hon kunna offra till en hednisk gudinna, hon som lovat Kristus sin kärlek? För Agnes fanns inget val. Hennes nej väckte denna gång domarens vrede: Då skickar vi dej till en bordell, skrek han och flickan togs om hand av vakter. Men Kristus beskyddade henne. Hennes oskuld lyste i ögonen på kunderna och en man grep tag i hennes klänning. Han föll död ner som om han fått en elektrisk stöt.
Domaren krävde nu halshuggning och bödeln kom med sitt svärd. Kan man föreställa sig denna scen? En späd liten flicka i vit tunika,långt ljust hår och klara blå ögon står stilla och avvaktande, kanske med knäppta händer, ja knske med slutna ögon, för i detta ögonblick har säkert hennes tankar och böner varit hos den älskade, hos Kristus. Och bödeln tvekar. Då lyfter hon sina händer och ber högt: "Nu kommer jag till Dig som jag älskat och som jag varje dag har sökt och begärt" Flickan lägger sedan sitt huvud på en stock, redo,tyst och stilla. Men bödeln missar. När han fullgjort domarens befallning går han hem och gråter.Detta hände 304 e.Kr.

Också i dag förföljs kristna. Över hela världen dör människor , inte av pilar eller svärd utan av bomber och granater, gevär och knivar Präster, munkar, nunnor, kristet lekfolk i Latinamerika,i Asien och Mellanöstern. Vi behöver bara rikta blickarna mot Irak där de kristna dag efter dag blir offer för muslimers hat.De dödas för att de är kristna.
Att de dessutom skickas tillbaka från Sverige av en okunnig och kylig immigrationsmyndighet är förskräckligt. Ingenting tycks hejda den byråkratin, som bara kräver bevis, när varje dags nyheter är bevis nog.
Vi måste fortsätta att protestera tills de vaknar tillbesinning.

Sabina

Högmod och ödmjukhet

Författarstrid har utbrutit i Sverige.
Björn Ranelid har förkunnat att han är den främste författaren i Sverige. Ingen har haft större mediagenombrott än han. Sen sin debut har han framträtt mer än 3000 gånger i skolor, på universitet,på gator torg och på bibliotek. Sin märkliga karriär skall han nu kröna genom att dansa med stjärnor i TV.
Han manar Svenska Akademin att träda ut ur sin unkna kammare och dess ständige sekreterare att börja dansa.
Ständige sekreteren Peter Englund kommenterar: "Jag tänker inte dansa. Men ju mer som håller Ranelid borta från att skriva, desto bättre."
Detta svar gjorde Ranelid rasande : "Englund är en enkel själ. Jag vet inte vad han skrivit.Något om krig.Men han ska få igen för detta förnedrande svar. Jag skall hämnas ."

Till detta har jag bara några kommentarer från den heliga Skrift:
Vishetens bok:
Var ödmjukare, ju högre du stiger.3:17
För den styvsinte går det illa till slut. 3:26
Den kloke begrundar visdomsordet.Att kunna lyssna är den vises glädje.3:29
Ordspråksboken:
Tyck inte att du själv är vis, ty visheten är mer värd än silver.3 kapitlet

I stället vänder jag mig till en ung adlig fransk flicka, som för 100 år sedan föddes i ett palats, där Björn Ranelid säkert gärna hade velat bo,men som försakade allt;sin familj, sina rikedomar, sin titel, för att tjäna och hjälpa fattiga och sjuka i efterkrigsfrankrike.
Hennes namn är Marie de Mandat-Grancey, mn hon valde att bli syster Marie. Dock är hon i dag känd över hela världen( det är inte Björn Ranelid) då hon kommit att bli den som efter arkeologiska fynd i Efesus, kunde renovera och bygga upp Jungfru Marias och aposteln Johannes hus i , Efesus.
Hon valde att vara ett intet, en tjänares tjänarinna - men kommer en dag att "bli upphöjd till altaren".Hennes helgonprocess inleds den 21 januari i år!

Var ödmjukare ju högre du stiger!

Sabina

Ut över land och hav

Sveriges Radio P1 önskar sina lyssnare ett Gott nytt År genom att låta Sveriges Domkyrkoklockor ljuda över land och hav i nyårskvällen. Det har dom gjort i snart hundra år.
Själv har jag lyssnat till dessa klockor sen jag var barn. Radioapparaterna var enkla då. Inte många stationer, mest Stockholm-Motala.Jag minns en nyårskväll när radions mäktiga klockor blandades med Olaus Petrikyrkans nygjutna klock klang i Helsingfors. Jag var då ett barn i prästgården intill på Tölögatan 6 i den vintriga finska huvudstaden.
Lyssnandet blev så småningom för mig en resa. Nyss talade jag med en god vän om denna nyårsnattens upplevelse. Hon svarade då: När jag hör Västerås domkyrkas klockor blir jag alltid rörd. Jag har ju gått i den kyrkan många gånger."
Jag ville då svara henne hur många domkyrkoklockor som ropat till mig genom åren men samtalet fortsatte in på ett annat ämne.
.När jag som ung studentska var hemma efter första terminen vid Uppsala universitet och hörde Uppsala Domkyrkas mäktigt dova klang sjöd mitt hjärta av heta minnen från den gångna hösten. Jag brukade gå till Domkyrkan varje söndag och spana efter min vän ärkebiskop Eidem, som satt i en speciell liten bänk med sin hustru Elisabeth Eidem. Var de inte där satte jag mig på deras bänk ändå, de var som mina morföräldrar, jag hade känt dem alltsedan tiden i Helsingfors, då ärkebiskop Eidem många gånger landade hos oss på väg till Baltikum.
Nästan varje domkyrka har något att berätta,klockorna som ringer bär med sig erinringar från människor och möten. Luleå domkyrka berättar om biskop Bengt Jonzon, som gärna skidade på visitationer till samerna, en gudfruktig man, vars död i en kyrkbänk i Arvika under pågående gudstjänst måste kallas värdig en god prästman.
Strängnäs vackra medeltidskyrka med sina tre altarskåp och klockor som ringer ut över Mälaren, minner mig om stadens skald, Bo Setterlind, vars dikter om Herrens Moder Maria hör till den svenska poesins pärlor.
När jag lyssnar till klockorna i Nordens äldsta romanska katedral, Lunds Domkyrka, ser jag framför mig Britta och Folke Holmström. Hon som grundade Individuell Människohjälp och hela livet fick stöd av maken, som lämnade sin forskning för att stå vid hennes sida. Vi gick tillsammans en decemberkväll och lyssnade på Bachs Juloratorium i denna sköna katedral.

Så förflyter minuterna på årets sista dag vid brasan och radion för att avslutas med Tegnérs Det Eviga och de hoppfulla raderna: "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort/ Det dör som en stormvind i öknen bort" Efter tolvslaget( som jag automatiskt räknar på fingarna) räcker vi varandra händerna med ett glatt Gott Nytt År.
Jag säger detsamma till dem som har läst årets första blogg:

Gott Nytt År
med Frid i hjärtat och Fred på jorden
önskar
Sabina