Vad annat kan man skriva om idag än den stora glädjen på Slottet? Det är inte den profeterade glädjen i Jesaja: "Ett barn är oss fött, en son är oss given" utan det är den folkliga glädjen över att en prinsessa sett världens ljus i kungariket Sverige. Ett flickebarn som kanske en dag skall bli drottning.
Då blir det "girlpower" i Europa, sa Svensk Damtidning i TVs morgonsoffa och spånade glada tider och stora upplagor för sin" kungliga" tidning. Grannlandet Norge har ju en blivande drottning i Ingrid Astrid, som bär två drottningnamn. I Danmark regerar ännu drottning Margarethe, en enastående begåvad och populär drottning.
Men åter till Victorias och Daniels lycka.
Kanonskott ekade och Te Deum firades och ur Victorias egen bönbok citerade tidningen Dagen följande bön med en stillsam uppmaning till mamma och pappa på Haga: Glöm inte aftonbönen!
"Käre Himmelske Fader!
Av hela vår själ tackar vi dig för att du givit oss en så underbar gåva.
Vi är för ringa för all den nåd och all den trofasthet som du bevisat oss.
Herre, vi skulle vilja ge vårt barn den bästa vård och den bästa fostran. Men vi vet ,att vi själva har många brister och fel. Tag oss därför, föräldrar och barn, i din fostran och ge oss en allt starkare kärlek till dig och till varandra. Hjälp oss att tillsammans gå dina vägar med glädje och frimodighet.
Jesus du som sagt:"Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig" - vi förstår ibland, att vi verkligen möter dig i vårt barn. Tack, Jesus, för att vi får se det så!.
Amen
Med dessa rader får också jag gatulera de lyckliga föräldrarna och önska dem en god tid i lugn och ro medan kronprinsessan Victoria ammar prinsessan Estelle, Silvia, Eva, Mary, hertiginna av Östergötland..
Sabina
fredag 24 februari 2012
tisdag 21 februari 2012
Vingar som duvan
"Om jag ändå hade duvans vingar
Då flög jag bort för att finna ett bo.
Långt bort skulle jag fly
och slå mig ner i ödemarken.
Snabbt skulle jag söka ett skydd
mot vinande vind och storm..."
Ps. 55:7-10
Psalmisten uttrycker eremitens längtan efter en hydda i ödemarken där han kan vara ensam med Gud. Men också i alla människors hjärtan finns denna längtan efter avskiildhet, ensamhet, tystnad.
Nu börjar fastan i morgon med Askonsdagen och sinnet ställer in sig på ett nytt sätt att leva. Det blir knappast ett liv som eremit i någon öken men kanske några dagar i ett kloster. men det vardagliga livet kommer att präglas av fastetidens allvar.
I går läste jag om en verklig eremit, den helige Charbel av Libanon, vars märkliga liv ger tröst åt många som lider i detta land. Han var en ung pojke som vallade sin farbrors får i bergen.Hans tankar gick till Gud i den storslagna ensamheten och där mötte han en gammal munk som berättade för honom om eremitens liv.Gossen talade om sitt hjärtas längtan och munken såg något i hans ansikte som grep honom. Han tog hans ansikte mellan sina händer och sade till honom:"När Kristi frid har förankrat sig i dig, skall du också ge friden till andra och du skall lindra deras livsångest och deras tvivel."
Vilken underbar profetia! Undra på att Yousef Mahlouf skyndade till närmsta kloster och bad om inträde. Hans mor blev förtvivlad,han var hennes ende son och skulle ta hand om henne när hon blev gammal. Men Youssef sa att han ville bli munk. Då blev hon lugn , gav honom en klapp på kinden och sa: "Må Guds vilja ske. Men om du inte blir en bra munk, kom tillbaka till mej"
Youssef tog sig namnet Charbel efter ett forkristet helgon och skulle de kommande åren själv växa i helighet. Han blev präst, men var den ödmjukaste av alla i Annayas maronitkloster, arbetade hårt och gärna, tog hand om sjuka, firade mässan., allt med ett leende.
Efter tjugotre år bad han att få bli eremit och gick in i tystnaden - som duvan i ett bo i ödemarken. Många människor fann tröst och frid hos honom för han stängde inte sin dörr och när han dog stod det klart att det var en helig man som bott på berget i sin ensamhet.E n cancersjuk kvinna blev helad, en man med ett förlamat ben kunde åter böja knä, en flicka som förlorat talförmågan började tala - allt detta hände vid hans kista. Efter ett år lät den maronitiske patriarken öppna kistan och man fann den helige Charbels kropp fullkomligt oförstörd. En vätska av blod och vatten sipprade från kroppen och av den blev åter många helade. I dag vilar den helige eremiten i en glaskista i klosterkyrkan i Annaya, 1600 meter över havet i Libanon
Låt oss vara som duvor !
Sabina
Då flög jag bort för att finna ett bo.
Långt bort skulle jag fly
och slå mig ner i ödemarken.
Snabbt skulle jag söka ett skydd
mot vinande vind och storm..."
Ps. 55:7-10
Psalmisten uttrycker eremitens längtan efter en hydda i ödemarken där han kan vara ensam med Gud. Men också i alla människors hjärtan finns denna längtan efter avskiildhet, ensamhet, tystnad.
Nu börjar fastan i morgon med Askonsdagen och sinnet ställer in sig på ett nytt sätt att leva. Det blir knappast ett liv som eremit i någon öken men kanske några dagar i ett kloster. men det vardagliga livet kommer att präglas av fastetidens allvar.
I går läste jag om en verklig eremit, den helige Charbel av Libanon, vars märkliga liv ger tröst åt många som lider i detta land. Han var en ung pojke som vallade sin farbrors får i bergen.Hans tankar gick till Gud i den storslagna ensamheten och där mötte han en gammal munk som berättade för honom om eremitens liv.Gossen talade om sitt hjärtas längtan och munken såg något i hans ansikte som grep honom. Han tog hans ansikte mellan sina händer och sade till honom:"När Kristi frid har förankrat sig i dig, skall du också ge friden till andra och du skall lindra deras livsångest och deras tvivel."
Vilken underbar profetia! Undra på att Yousef Mahlouf skyndade till närmsta kloster och bad om inträde. Hans mor blev förtvivlad,han var hennes ende son och skulle ta hand om henne när hon blev gammal. Men Youssef sa att han ville bli munk. Då blev hon lugn , gav honom en klapp på kinden och sa: "Må Guds vilja ske. Men om du inte blir en bra munk, kom tillbaka till mej"
Youssef tog sig namnet Charbel efter ett forkristet helgon och skulle de kommande åren själv växa i helighet. Han blev präst, men var den ödmjukaste av alla i Annayas maronitkloster, arbetade hårt och gärna, tog hand om sjuka, firade mässan., allt med ett leende.
Efter tjugotre år bad han att få bli eremit och gick in i tystnaden - som duvan i ett bo i ödemarken. Många människor fann tröst och frid hos honom för han stängde inte sin dörr och när han dog stod det klart att det var en helig man som bott på berget i sin ensamhet.E n cancersjuk kvinna blev helad, en man med ett förlamat ben kunde åter böja knä, en flicka som förlorat talförmågan började tala - allt detta hände vid hans kista. Efter ett år lät den maronitiske patriarken öppna kistan och man fann den helige Charbels kropp fullkomligt oförstörd. En vätska av blod och vatten sipprade från kroppen och av den blev åter många helade. I dag vilar den helige eremiten i en glaskista i klosterkyrkan i Annaya, 1600 meter över havet i Libanon
Låt oss vara som duvor !
Sabina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
