En dag att minnas

Förintelsen har fått ett namn: Raoul Wallenberg. I år firas första gången Raoul Wallenbergdagen den27 augusti. Nu på söndag har vi minnesdagen för Förintelsens offer och den dagen förknippar vi speciellt med Wallenberg.

Det finns ett annat namn som väntar på sin dag: Folke Bernadotte. Som vice ordf. för Svenska  Röda Korset tog han i krigets slutskedet djärvt kontakt med SS chefen  Himmler, ansvarig för koncentrationslägren. Han  begärde att få hämta skandinaviska fångar från Auschwitz, Ravensbrück och andra läger. Med de ”Vita Bussarna” lyckades han rädda 15000 fångar. Kanske Oscar Schindler också  förtjänar en dag för att minnas att det aldrig är för sent att låta samvetet tala? Den framgångsrike industrimannen räddade fler än tusen judiska fångar genom att ge dem arbete i sin fabrik.

Raoul Wallenberg som förra året skulle ha fyllt 100 år, var diplomaten som tvingades in i en hjälteroll på grund av sitt samvete. Han inte bara stämplade pass för brinnande livet utan körde omkring i Budapest, hejdade Gestapo, stoppade tåg, drog ut fångar, gav dem skydddspass och räddade tiotusentals ungerska och andra judar från förintelsen.

Omänsklighet tycks väcka mänsklighet. Inför uppenbara orättvisor  föds oanat mod och hjältar föds. Detta upptäckte Brian Palmer, amerikansk student som började notera vardagens hjältar i nyhetsmedia. I år kan vi varje dag läsa om 365 av  dem i Raoul Wallenbergkalendern som Forum för Levande Frihet gett ut inför år 2013.

Vita Bussarna kom i maj 1945 till Sverige med överlevande fångar från många koncentrationsläger, de flesta mycket sjuka. Flera led av dysenteri och tuberkulos och fördes till sjukhus. Ett läger upprättades för en grupp  katolska polacker på Visingsö. I Jönköping fanns ingen katolsk kyrka. En präst kallades från Norrköping. Det första fröet till den katolska församlingen i Jönköping såddes, när Jozepha Konarska, som överlevt Auschwitz, inbjöd prästen att fira mässa i sitt hem i Bankeryd i mars 1946. De katolska polackerna utgjorde då den första lilla församlingskärnan. Deras historier fick jag långt senare ta del av.

När Röda Korset hade avslutat sin räddningsaktion tog Folke Bernadotte genast kontakt med det då nystartade IM. Han bad ordföranden  Britta Holmström ordna ett hem för rehabilitering av de kvinnor som ville återvända till sina hemländer. IM förvärvade då en prästgård i Småland. Det blev Vrigstadhemmet, som öppnades i juli 1946.

När jag ett decennium senare var journalist på Smålands Allehanda blev Förintelsen levande för mig genom många reportagebesök på Vrigstadhemmet. Här fanns Irena Jaworowycz, bibliotekarien i Warszawa, aktiv i polska Caritas. Hon hjälpte fångar i Kawiakfängelset, men hamnade själv där och deporterades  sedan till Auschwitz. Hon var med i den hemska dödsmarschen mot Ravensbrück i februari. Hennes rum i Vrigstad var fyllt av böcker, hon delade med sig av kunskaper och mod.

Bland de många berättelser jag bär med mig från dessa år handlar en om både hat och försoning. Dessa kvinnor hade lidit svårt av nazisterna. En polsk grevinna som fått ett rehabarbete i skoverkstaden uttryckte ofta hatet med häftiga ord och hammarslag. När IM också öppnade hemmet för flyktingar från Berlin vägrade hon ta kontakt. ”Men en dag, berättade dåvarande föreståndaren Margit Rahm, ”frågade jag om hon ville göra ett par skor åt en liten tysk flicka. Hon hade ju själv förlorat sina barn i kriget. Men nej, det var omöjligt. Tills hon en dag kom med skorna: De ska flickan ha, sa hon Och ett leende lyste upp hennes bittra ansikte. Hennes inre kamp var slut. Hon var försonad.”

Det är så jag skulle önska att vi mindes denna  dag. Inte det omänskliga våldet utan den möjliga försoningen. Inte hatet men hjältemodet. Det som namnet Raoul Wallenberg står för.

Ett minne blott...

c.




Man får så många märkliga julhälsningar. Jag har förskonats från tomtar, Jag har fått min beskärda del av änglar, glitter och den heliga familjen! På Twitter delar bekanta och obekanta med sig av sina julfiranden. Den ene gör änglar i snön, den andra gymnastiserar, Instagram tas flitigt i bruk. Bibeln citeras ofta och retweetas för dem som missat dagens bibelord.

Roligare är det på mailen. Där flödar vidarebefordrade julhälsningar från andra länder. En video har spelat in ett varuhus där stressade kunder plötsligt hör en ensam sopran bryta fram i myllret av röster. Vad sjunger hon? Var är hon? Kameran glider från våning till våning. Människor lyssnar, börjar le, någon faller in i sången. Den kan vi ju: “O come all ye faithful oh come let’s adore him, Christ the lord! ” Det blir Julallsång i varuhuset någonstans i Amerika och jag tänker på Hoppets Torg i lördags, där vi också sjöng i den kyliga kvällen tillsammans gamla svenska julpsalmer som alla kunde. Hur kommer det sig att alla kan? Eller är det bara en äldre generation som kan? Den som haft förmånen att både i skola och i kyrka varje år få sjunga Nu tändas tusen juleljus och Stilla Natt?



I en norsk Julehilsen dyker upp en tomte upp och säger att ingenting är för sent, vare sig att ge en julklapp, skriva ett julkort eller dela med sig av sina gåvor. Ja, man behöver inte ge en gåva, det räcker med en hälsning! ”För du vet inte om nästa jul kommer…

.”Julen är som en ”dyp brunn och julepynt blir bare verdifull når den är blitt gammel. Hentet ned fra loftet vher eneste år litt falmet for vhert år som går men verd sin vekt i minnet.”



I boken ”Och de skyndade till Betlehem” berättar baronessan Johanna von Herzogenberg om sin barndoms jul i byn Trebitsch. Redan på Sankt Nikolaus dag började man ta fram krubban med alla figurer från vinden.

Också jag tog ner kartongen från vinden med alla figurer och den stora krubban med mossan sparad från förra året. Mössen har varit på besök, men kamelerna och fåren, lejonen och herdarna är oskadda.

. När jag sakta vecklade upp pappret kring den förste herden blev jag som ett barn i byn Trebitsch och börjar fundera över vad dom gjort under vintern däruppe på vinden. Jag placerar herden en bit utanför stallet. Fåren och lammen placerar jag mellan en panter och ett lejon för det står skrivet: ”Då skall vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar.” Jes 11.

Men var är Josef? Är det han som böjer knä? Nej, den har en herdeväska över axeln, Josef står rak ,honom ställer jag längst in i stallet. Maria känner man igen, den enda kvinnan i hela skaran av figurer, knäböjande framför krubban, som skall vara tom tills juldagsmorgon gryr då Jesus ska födas.

På en särskild bricka får De heliga tre Konungarna stå med sitt följe av slavar från Nubien som leder kameler fint skurna i Betlehem, De får inte komma fram förrän till Trettondagen med sina slitna gåvor av guld, rökelse och myrra. Men den 6 januari träder de fram livs levande i Jönköping på Hoppets Torg i glänsande dräkter från Spira fast utan kameler. Kaspar kommer från Nigeria som sig bör. Det blir ett kort och vackert skådespel, som redan blivit tradition i Jönköping.

Sedan stängs portarna till ”Krubba på Stan”, min krubba bärs upp på vinden med alla figurerna inpackade i gamla tidningspapper. Brasan släcks, vardagen kommer åter. Och Julen 2012 blir ännu ett vackert minne