Johannes Döparen

Idag är det den 24 juni.  Vår son Johannes döptes i Ölmstads kyrka denna dag  1963. Mamma hade tagit med sig vatten från Jordan som hon diskret hällde ut i Mäster Bestiarius dopfunt från elvahundratalet.Morfar Sven ,prosten från Nyköping, döpte gossen i Faderns och Sonens och den Helige Ande och han fick också namnet Erik. Inte efter den helige Erik, som jag knappt kände till på den tiden utan efter Morfars bror som också var präst. Kanske hoppades vi att han skulle bli präst.
 Han blev Taizébroder. Och när minnet av detta dop nämndes i Sankt Francuskus Mässa och han blev inkluderad i församlingens och prästernas böner satt han i luften i ett flygplan på väg till Bangladesh, där Taizébröderna har en liten kommunitet, som arbetar bland fattiga muslimer, hinduer och kristna, bland gatubarn och handikappade, bland unga och gamla och kristna av alla denominationer från katoliker till baptister. Ett rikt liv.

På bordet i salen låg en samling predikningar av Kaj Munk. Den innehöll texter från hela kyrkoåret och jag bläddrade fram till Johannes döparen och fängslades omedelbart av hans korthuggna ofta dräpande satser. Ja, visst känner man igen en diktare, när han predikar. Och jag mindes att det berättades från Vederslöv, att när Kaj Munk såg parkeringsplatsen utanför den lilla lantkyrkan där han var präst fyllas av flotta bilar fråKöpenhamn och förstod att de kommit för at titta på - inte höra - den berömde diktarprästen,så gick han upp i predikstolen, slog upp bibeln, läste dagens text och sade AMEN.Det blev ingen predikan den söndagen."Detta är Guds Ord," sa diktarprästen och gick ner från predikstolen

Om Johannes Döparen hade Kaj Munk en hel del salta ord. Predikan hölls år 1942, då Danmark var ockuperat av nazister och det kunde vara farligt att predika.
"Johannes var en oförsiktig man", började Kaj Munk.
Han trodde på Sanningen.
Kung Herodes levde i hor. Döparen gick  till honom och sa , att det skulle han sluta med.
Han riskerade sitt liv genom att göra det.Och än mer. Han riskerade att starta ett uppror eller framkalla motstånd. Ja, det kunde gå så illa att romarna blandade sig in i det hela.
Varför teg inte Johannes? Det hade varit mycket klokare och mera hänsynsfullt.
Ja, eller skulle det?
Johannes var fylld av en brinnande Tro. Tron på att Sanningen är till för att sägas.
Den här historien om Johannes Döparen tilldrog sig i ett land för länge sedan.. Men den utspelas också i Danmark 1942.Ty också i vårt land finns det en Herodes som vänslas med främmande gudar,Herodes hade naturligtvis hittat på många ursäkter för sitt lagbrott. Och så kommer denna buffel  från öknen med något så dumt som Sanningen och vill sätta pannan mot Muren och välta omkull hela den byggnad som Herodes med möda hade byggt upp.Det är värt att lägga märke till att Döparen inte börjar diskutera med denna listiga orm.Han nöjer sig med att förklara för honom: "Du har inte rätt att äga henne"
Johannes kom med Rättfärdighetens yxa..Herodes var bara en liten gren på Orättfärdighetens stora träd.Men stor eller liten. Domen hade fallit.Kvisten måste huggas av.
Herodes,  Herodes, är du en sån dum torsk, att du kan tro att du tjänar Livets goda makter genom detta onda spel - att du kan inbilla dig att det leder till någonting annat än en undergång i Helvetet för dig och för ditt folk?
Och nu, Ni mina Landsmän som kastats i statens fängelser för att ni kände er kallade att tala Sanningens röst, jag ber Gud att ni må vara starka och tro att ni  gjorde rätt när ni följde  er känsla. Men om någon av er blir osäker och tvivlande, så förlåter jag er på min Herres vägnar, så som Han förlät Johannes. Ni ska veta, att Han kommer att döma er efter att ni modigt trädde fram för Sanningen sak medan andra teg, och ni ska veta att ni har varit med om att skapa en handling ur vilken en sund framtid kan växa. Och här ifrån Kyrkan ska det sägas till er: Sanningens Herre har låtit sitt ansikte lysa över er, Han give er sin fred." Amen

Gestapo besökte ofta Vederslövs kyrka med den frispråkige Kaj Munk. Och en  kväll i januari  1944 fann man diktarprästen skjuten i ett dike.Det var på Trettondagen  och han hade haft föraningar.
Jag minns den kvällen när pappa kom in i köket,vit i ansiktet och med tung röst sa till oss:" Kaj Munk är död. Dom har skjutit honom. ."
Men hans ord lever än och utmaningen att stå för Sanningen har många andra följt i den historia som följt efter.Man behöver bara minnas en annan diktare: Solsjenitsyn, vars ord  i det försenade Nobeltalet blivit klassiska: "Ett ord av sanning kan rädda världen"

Sabina