Nu har jag två favoriter. Susan Boyle och Holly! Jag är en av 66000 fans som gång på gång vill återuppleva den roliga och överraskande talangtävlingen i England,Britain got talent, när den ensamstående 48 åriga skotska Susan steg fram och chockade den lite överlägsna och kritiska juryn med sin djupa, varma och vackra röst. Hittills har hon bara sjungit i den lilla skotska byn, för sin tioåriga katt Pebbles, för sin sjuka mamma och andra åldringar i byn. Nu stod hon på en scen, nu sjöng hon för England, ja för hela världen.
Och så några dagar snare kommer, det som kallades ett "dråpslag": "Hon kan besegra Susan." Vem var "hon"? Jo en liten späd flicka på tio, tolv vårar, som efter ett par fågellätta och graciösa danssteg brast ut i klingande sång. Också hon bejublad som Susan Boyle av en chockad jury.
Varför "besegra"? Nej låt oss glädjas åt bådas talanger, må de få vinna framgångar och priser och drömmar. Och vi som sitter här vid våra datorer och lyssnar - vi kan bara tacka för detta medium som delar med sig så generöst av vårens sånger!
Nu har björken slagit ut! Och vår unge trädgårdsmästare Jacob har förvandlat våra skräpiga rabatter genom att ömt plantera tagetes och primula, rättat på busbomssoldaterna, grävt fram fuktig maskkryllande jord ur komposten, räfsat bort löven kring spirean och fyllt oss med glädje när vi tar våra korta vandringar kring gräsmattornas blåa täcke av vårstjärnor, scilla och vitsippor.Ännu en orsak till tacksamhet i vårens tid.
Om några dagar ska jag stå framför elden vid Ölmstads kyrka och lysna till Vintern ra..
Sen ska jag på skakiga knän dra fram mina anteckningar ur fickan och med mikrofonen i handen försöka överrösta barnens glädjetjut kring brasan- tro det om jag lyckas.
Sabina
söndag 26 april 2009
onsdag 22 april 2009
Vårens gerillakrig mot Livet
"Ja,visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Javisst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.."
Dessa berömda rader av Karin Boye kommer lätt till sinnet när jag på min vandring ser hur det knoppas och spränger och försiktigt börjar lövas i skogen. Ändå innehåller diktraderna också en återhållen smärta, en sorg, som man kan uppleva jämsides med glädjen över naturens förändring. Livet blir aldrig till utan smärta. Ett barns födelse gör ont men desto större är glädjen efteråt. I maj när alla knoppar brustit och skogen står sommargrön och fräsch, då glömmer man den svåra tiden, då ingenting var färdigt, då allt var bara förberedelse, kamp och väntan.
Naturen lär oss. Hon är vår moder ,men vi följer inte hennes råd. I människovärlden finns tyvärr krafter som vill stänga livet ute. Jag läste i går ett mail från http://www.c-family.org/(Austin Ruse Catholic Family & Human Rights Institute), som har till uppgift att skydda det ofödda livet, att varna för motkrafterna (UN Population Fund,UNFPA) i FN, som för ett gerillakrig mot de delegater som tillhör livets förespråkare eller "pro-live" .De mångdubbelt flera "pro-abortion" vakar över att inga "pro-live" får vara med och rösta. Rösta för vad ? Rösta för det orimligaste av allt: att abort skall förklaras vara en m ä n s k l i g r ä t t i g h e t . "Om en moder glömmer sitt barn, står det i Bibeln, skall dock inte jag glömma det", försäkrar Skaparen. (Jes:49:15)
Nu behöver vi Skaparen av allt liv - löv som barn - vid vår sida för att hejda denna omänsklighet som likt en flod är på väg att översvämma FN.
Sabina
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Javisst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.."
Dessa berömda rader av Karin Boye kommer lätt till sinnet när jag på min vandring ser hur det knoppas och spränger och försiktigt börjar lövas i skogen. Ändå innehåller diktraderna också en återhållen smärta, en sorg, som man kan uppleva jämsides med glädjen över naturens förändring. Livet blir aldrig till utan smärta. Ett barns födelse gör ont men desto större är glädjen efteråt. I maj när alla knoppar brustit och skogen står sommargrön och fräsch, då glömmer man den svåra tiden, då ingenting var färdigt, då allt var bara förberedelse, kamp och väntan.
Naturen lär oss. Hon är vår moder ,men vi följer inte hennes råd. I människovärlden finns tyvärr krafter som vill stänga livet ute. Jag läste i går ett mail från http://www.c-family.org/(Austin Ruse Catholic Family & Human Rights Institute), som har till uppgift att skydda det ofödda livet, att varna för motkrafterna (UN Population Fund,UNFPA) i FN, som för ett gerillakrig mot de delegater som tillhör livets förespråkare eller "pro-live" .De mångdubbelt flera "pro-abortion" vakar över att inga "pro-live" får vara med och rösta. Rösta för vad ? Rösta för det orimligaste av allt: att abort skall förklaras vara en m ä n s k l i g r ä t t i g h e t . "Om en moder glömmer sitt barn, står det i Bibeln, skall dock inte jag glömma det", försäkrar Skaparen. (Jes:49:15)
Nu behöver vi Skaparen av allt liv - löv som barn - vid vår sida för att hejda denna omänsklighet som likt en flod är på väg att översvämma FN.
Sabina
lördag 18 april 2009
Godmorgon sol!
Gomorron,sol! Jag vill sjunga "glad såsom fågeln i morgonstunden,hälsar jag våren i friska natur.." med ord av den helige Franciskus:
Lovad vare du, min Herre
med hela din skapelse,
särskilt för broder Sol,
som skänker oss dagen och ljuset.
Vacker är han i sin väldiga glans.
Om dig, du Allrahögste bär han vittnesbörd.
Bofinken sjöng så intensivt på min morgonvandring, att jag måste stanna, böja huvudet djupt bakåt och leta bland björkens skira grenar efter den lille sångaren. Åh, jag tror jag ser något rosa skimrande i glansen av solens första strålar ifrån skogen. Kan det vara ett fjolårslöv eller..? Ah, fågel, fågel, du var inget löv, du lyfte dig på dina kvittrande vingar och avslöjade din sjungande identitet.
Efter denna hänförande upplevelse( det är inte ofta man får syn på fågeln som sjunger gömd i ett trassel av grenar) fördjupade jag mig i l'Osservatore Romano och blev genast bekymrad. Flera biskopar i Amerika, har varnat den nya Obamaregeringen för att sudda ut samvetsklausen i Hälsodepartementet, som ger läkare och sjuksköterskor rätten att neka till medverkan av abort ,eutanasi eller annat som strider mot deras samveten. Biskoparna vädjar till katolikerna i Amerika att göra sina röster hörda för att bevara denna viktiga klausul. Om vi slopar den, säger de, går vi från demokrati till diktatur.
Det finns andra skäl till oro.
I FN pågår förberedelser för samling kring befolknings och utvecklingsfrågor i världen. Och här arbetar starka krafter som pläderar mot livet, mot d.v.s de oföddas rätt att få leva. Krafter som försöker smyga in en paragraf om "abort som en mänsklig rättighet"
Hur kan man någonsin komma på tanken att det skall vara en "mänsklig rättighet" att döda ett barn? Att abort är något tragiskt och ibland tyvärr kan kännas ofrånkomligt är något helt annat. Då är det inte en "rättighet" utan en sorglig nödvändighet.
Men denna rättighet kopplas ihop med uttrycket "reproduktice health and human rights". gömt i denna luddiga formulering, som nyligen hejdades vid en konferens av delegationen från Iran, finns alltså abort som ett krav .
Ljusa nyheter är dock afrikanska uppmuntrande och tacksamma brev till påven för att han talade i klartext, för att han litade på ungdomarna och för att han kallade Afrika "Hoppets kontinent". Samtliga brev talar med upprördhet om de västliga mediernas oförstående kritik av påvens uttalanden.
Detta är positivt. Vi i väst kan bara huka oss och skämmas för att vi är så trångsynta och dumma, att vi inte ser storheten i Petri efterföljares visioner.
Sabina
Lovad vare du, min Herre
med hela din skapelse,
särskilt för broder Sol,
som skänker oss dagen och ljuset.
Vacker är han i sin väldiga glans.
Om dig, du Allrahögste bär han vittnesbörd.
Bofinken sjöng så intensivt på min morgonvandring, att jag måste stanna, böja huvudet djupt bakåt och leta bland björkens skira grenar efter den lille sångaren. Åh, jag tror jag ser något rosa skimrande i glansen av solens första strålar ifrån skogen. Kan det vara ett fjolårslöv eller..? Ah, fågel, fågel, du var inget löv, du lyfte dig på dina kvittrande vingar och avslöjade din sjungande identitet.
Efter denna hänförande upplevelse( det är inte ofta man får syn på fågeln som sjunger gömd i ett trassel av grenar) fördjupade jag mig i l'Osservatore Romano och blev genast bekymrad. Flera biskopar i Amerika, har varnat den nya Obamaregeringen för att sudda ut samvetsklausen i Hälsodepartementet, som ger läkare och sjuksköterskor rätten att neka till medverkan av abort ,eutanasi eller annat som strider mot deras samveten. Biskoparna vädjar till katolikerna i Amerika att göra sina röster hörda för att bevara denna viktiga klausul. Om vi slopar den, säger de, går vi från demokrati till diktatur.
Det finns andra skäl till oro.
I FN pågår förberedelser för samling kring befolknings och utvecklingsfrågor i världen. Och här arbetar starka krafter som pläderar mot livet, mot d.v.s de oföddas rätt att få leva. Krafter som försöker smyga in en paragraf om "abort som en mänsklig rättighet"
Hur kan man någonsin komma på tanken att det skall vara en "mänsklig rättighet" att döda ett barn? Att abort är något tragiskt och ibland tyvärr kan kännas ofrånkomligt är något helt annat. Då är det inte en "rättighet" utan en sorglig nödvändighet.
Men denna rättighet kopplas ihop med uttrycket "reproduktice health and human rights". gömt i denna luddiga formulering, som nyligen hejdades vid en konferens av delegationen från Iran, finns alltså abort som ett krav .
Ljusa nyheter är dock afrikanska uppmuntrande och tacksamma brev till påven för att han talade i klartext, för att han litade på ungdomarna och för att han kallade Afrika "Hoppets kontinent". Samtliga brev talar med upprördhet om de västliga mediernas oförstående kritik av påvens uttalanden.
Detta är positivt. Vi i väst kan bara huka oss och skämmas för att vi är så trångsynta och dumma, att vi inte ser storheten i Petri efterföljares visioner.
Sabina
fredag 17 april 2009
Post från när och fjärran
Medeltid och nutid. Brasiliens regnskogar och hemlösa barn i Ryssland. Emily och Charlotte Bronté - se där vad posten förde med sig till vår brevlåda i Rosenlund bland vitsippor och vårstjärnor!
Fredagens strömming kunde inte vänta, medan jag längtansfullt tittade på posthögen ovanför mikron De vackra frimärkena på kuvertet med Happy Easterkort från CHildAid, den brittiska hjälporganisationen som gör så mycket för barn i Ryssland,Ukraina och Moldavien,lyste med porträtt av systrarna Bronté och kejsar Hadrianus,vars mur sträcker sig genom hela England. En annan bild av en känd mur fick jag med posten i går. Det var från systrarna i Baskinta, Libanon, som förestår en skola, som IM stöder med fadderpengar. Varje helg skickar de kort till sponsorerna. Denna gång med en bild av Paulus mur i Damaskus. Jag frågar Magdalena som varit i Damaskus om hon kände till den. "Javisst, sa hon, det är muren där Paulus mötte Kristus och föll av hästen". En häftig känsla var det att hålla kortet i handen, betrakta de breda kvaderstenarna och tänka på den dramatiska händelsen som förändrade världshistorien!
I tidskriften Tempus läser jag ett skakande reportage om Brasiliens regnskogar och de kriminella nät som hugger ner de dyrbara träden, som skulle hjälpa jorden att andas. Ärligheten för en oviss och dyster kamp mot girigheten i det landet.
Jag får ett vackert brev med en påskbetraktelse från syster Justyna,föreståndare för Samfundet Elisabethsystrarna i Stockholm och tänker på att den påskhälsning jag skickade inte alls var så välformulerad eller prydligt utskriven. Jag citerade en strof från Bo Setterlinds Via Dolorosa, och jag hoppas att de inte såg så mycket på utskriften som tog till sig diktradernas djupa innehåll. Det diktverket är storartat och framsprunget ur ett hjärta som verkligen älskade Kristus och kunde gestalta Hans lidande på ett fullödigt konstnärligt sätt.
Någon hade skickat till mig en tidning som heter Israels Vän och den ska jag läsa på bussen, när jag nu åker till stan för att se ett spel om Ellen Key.
I trädgården strålar vårstjärnorna som blåa solar
Hälsar
Sabina
Fredagens strömming kunde inte vänta, medan jag längtansfullt tittade på posthögen ovanför mikron De vackra frimärkena på kuvertet med Happy Easterkort från CHildAid, den brittiska hjälporganisationen som gör så mycket för barn i Ryssland,Ukraina och Moldavien,lyste med porträtt av systrarna Bronté och kejsar Hadrianus,vars mur sträcker sig genom hela England. En annan bild av en känd mur fick jag med posten i går. Det var från systrarna i Baskinta, Libanon, som förestår en skola, som IM stöder med fadderpengar. Varje helg skickar de kort till sponsorerna. Denna gång med en bild av Paulus mur i Damaskus. Jag frågar Magdalena som varit i Damaskus om hon kände till den. "Javisst, sa hon, det är muren där Paulus mötte Kristus och föll av hästen". En häftig känsla var det att hålla kortet i handen, betrakta de breda kvaderstenarna och tänka på den dramatiska händelsen som förändrade världshistorien!
I tidskriften Tempus läser jag ett skakande reportage om Brasiliens regnskogar och de kriminella nät som hugger ner de dyrbara träden, som skulle hjälpa jorden att andas. Ärligheten för en oviss och dyster kamp mot girigheten i det landet.
Jag får ett vackert brev med en påskbetraktelse från syster Justyna,föreståndare för Samfundet Elisabethsystrarna i Stockholm och tänker på att den påskhälsning jag skickade inte alls var så välformulerad eller prydligt utskriven. Jag citerade en strof från Bo Setterlinds Via Dolorosa, och jag hoppas att de inte såg så mycket på utskriften som tog till sig diktradernas djupa innehåll. Det diktverket är storartat och framsprunget ur ett hjärta som verkligen älskade Kristus och kunde gestalta Hans lidande på ett fullödigt konstnärligt sätt.
Någon hade skickat till mig en tidning som heter Israels Vän och den ska jag läsa på bussen, när jag nu åker till stan för att se ett spel om Ellen Key.
I trädgården strålar vårstjärnorna som blåa solar
Hälsar
Sabina
söndag 12 april 2009
Från mörker till ljus
Hur gärna skulle jag inte vilja gå ut på gatorna och säga till dem jag möter: Kom med mej och upplev påskens drama. Du anar inte vad du missar där du går och njuter av solen och tänker på sommaren. Men det är inte lätt. Om jag hejdar någon tittar han eller hon ofelbart på klockan, nickar vänligt och säger: Oh, jag har så bråttom, jag ska just möta några vänner. Eller:Jag är hungrig och på väg till en middag. Eller Nej, tack jag är inte intresserad. Syntes det på mej vad jag ville säga,fastän jag inte sagt något?.
Jag ville ju bara ge dem något stort och mäktigt som de aldrig tidigare har upplevt.
De kanske bara har snuddat vid denna upplevelse. Men vad är då påsken om de inte ens sätter sin fot i en kyrka, lyssnar på ett radioprogram,öppnar en bibel? Vad är påsken?
Den är några dagars ledighet,lite sol vid Vätterstranden, en resa till torpet-
Och ändå är just denna vecka den viktigaste av alla som vill kalla sig kristna.
Skärtorsdagens ljuva möte vid den måltid som skulle bli Jesu sista med alla de tolv, då han böjde sig ner och tvättade deras fötter,d.v.s. utförde en slavs tjänst!
Nu gör vi det i kyrkan. Vi gör det för varandra, i den stora kyrkan ochh i den lilla gruppen och vi förstår med ens hur det var där i Den Övre Salen, när det skedde första gången. Det var början på kärleken.
Efteråt går man tyst under fullmånen och tänker.
Långfredag.Tystnad. Mörker trots sol. Man går med lärjungar som förtvivlar. Man knäböjer vid ett kors och kysser den dödes fötter. Det är en underlig dag.Man lever i två världar,nära och långt borta. Allt är väntan.
Påskaftonenens höjdpunkt blir elden som tänds utanför kyrkan. Över hela jorden tänds dessa påskeldar utanför katedraler,kyrkor och kapell.Jag minns en påskafton då elden kämpade mot snön.Denna afton stod vi lätt frusna kring en stark brasa, som trotsigt flammade och sprakade mot stjärnhimlen.
Påskljusets låga förde oss in i mörkret.Lumen Christi. Deo Gratias. Kristi Ljus.Gud vi tackar dig ekade i den tomma kyrkan, ekade genom seklerna, ett eko från Golgata,och Sion, som i tvåtusen år höjts av mänskliga röster.
Vi hade små tunna ljus i händerna och plötsligt stod vi där med tända ljuslågor medan skuggorna ännu ruvade mellan bänkarna. Då började vår vandring : Från Första Mosebokens underbara skapelseberättelse,med Abraham och Isak till Moria berg, med Moses genom öknen och till profeten Jesajas jubel över de källor som skall strömma fram i Israel.När vi äntligen fick sjunga Gloria bländades våra ögon och vi förstod att Ljuset hade segrat över mörkret.
Detta var vår upplevelse: att tro- som Abraham- även om jorden rämnar och mänskor dör under ruinerna, även om våldtäkter och mord inträffar varje dag - vi tror och ser att det finns ett ljus och att varje dag övervinner detta ljus det mörker som hotar mänskorna. Ett ljus som leder till frid,fred och försoning.
Allt detta ville jag dela med mig till dem som går därute och inte anar vad de går miste om, inte vet vad Påsken egentligen handlar om.
Jag ville berätta att det mörker de fruktar kan övervinnas av Ljuset från Kristi Uppståndelse.
Låt mig därför citera några ord av den heliga Therèse av Jesusbarnet, där hon, detta stora lilla helgon, uttrycker just det som jag nu försöker säga. Också hon har känt bävan inför det till synes omöjliga att förmedla en upplevelse, ett möte, som hjärtat är uppfyllt av. Francois Mauriac citerar Therèse i en artikel om Le jeudi saint:
Gud, inse att vi inte förstår oss själva, att vi inte vet vad vi vill, och att vi hela tiden vänder oss ifrån det som vi önskar.” ”O, vad det är svårt att få de hjärtan att förstå detta, som inte själva fått erfara Herrens ljuvhet.”
GLAD PÅSK
KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN
JA HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN
HALLELUJA
Sabina
Jag ville ju bara ge dem något stort och mäktigt som de aldrig tidigare har upplevt.
De kanske bara har snuddat vid denna upplevelse. Men vad är då påsken om de inte ens sätter sin fot i en kyrka, lyssnar på ett radioprogram,öppnar en bibel? Vad är påsken?
Den är några dagars ledighet,lite sol vid Vätterstranden, en resa till torpet-
Och ändå är just denna vecka den viktigaste av alla som vill kalla sig kristna.
Skärtorsdagens ljuva möte vid den måltid som skulle bli Jesu sista med alla de tolv, då han böjde sig ner och tvättade deras fötter,d.v.s. utförde en slavs tjänst!
Nu gör vi det i kyrkan. Vi gör det för varandra, i den stora kyrkan ochh i den lilla gruppen och vi förstår med ens hur det var där i Den Övre Salen, när det skedde första gången. Det var början på kärleken.
Efteråt går man tyst under fullmånen och tänker.
Långfredag.Tystnad. Mörker trots sol. Man går med lärjungar som förtvivlar. Man knäböjer vid ett kors och kysser den dödes fötter. Det är en underlig dag.Man lever i två världar,nära och långt borta. Allt är väntan.
Påskaftonenens höjdpunkt blir elden som tänds utanför kyrkan. Över hela jorden tänds dessa påskeldar utanför katedraler,kyrkor och kapell.Jag minns en påskafton då elden kämpade mot snön.Denna afton stod vi lätt frusna kring en stark brasa, som trotsigt flammade och sprakade mot stjärnhimlen.
Påskljusets låga förde oss in i mörkret.Lumen Christi. Deo Gratias. Kristi Ljus.Gud vi tackar dig ekade i den tomma kyrkan, ekade genom seklerna, ett eko från Golgata,och Sion, som i tvåtusen år höjts av mänskliga röster.
Vi hade små tunna ljus i händerna och plötsligt stod vi där med tända ljuslågor medan skuggorna ännu ruvade mellan bänkarna. Då började vår vandring : Från Första Mosebokens underbara skapelseberättelse,med Abraham och Isak till Moria berg, med Moses genom öknen och till profeten Jesajas jubel över de källor som skall strömma fram i Israel.När vi äntligen fick sjunga Gloria bländades våra ögon och vi förstod att Ljuset hade segrat över mörkret.
Detta var vår upplevelse: att tro- som Abraham- även om jorden rämnar och mänskor dör under ruinerna, även om våldtäkter och mord inträffar varje dag - vi tror och ser att det finns ett ljus och att varje dag övervinner detta ljus det mörker som hotar mänskorna. Ett ljus som leder till frid,fred och försoning.
Allt detta ville jag dela med mig till dem som går därute och inte anar vad de går miste om, inte vet vad Påsken egentligen handlar om.
Jag ville berätta att det mörker de fruktar kan övervinnas av Ljuset från Kristi Uppståndelse.
Låt mig därför citera några ord av den heliga Therèse av Jesusbarnet, där hon, detta stora lilla helgon, uttrycker just det som jag nu försöker säga. Också hon har känt bävan inför det till synes omöjliga att förmedla en upplevelse, ett möte, som hjärtat är uppfyllt av. Francois Mauriac citerar Therèse i en artikel om Le jeudi saint:
Gud, inse att vi inte förstår oss själva, att vi inte vet vad vi vill, och att vi hela tiden vänder oss ifrån det som vi önskar.” ”O, vad det är svårt att få de hjärtan att förstå detta, som inte själva fått erfara Herrens ljuvhet.”
GLAD PÅSK
KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN
JA HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN
HALLELUJA
Sabina
fredag 10 april 2009
Morgonens märkliga fåglalåt
Slog upp fönstret. Vad hör jag ? Blandat med trevande bofinksrop och lockande trastdrillar höjs märkliga ljusa rop,en annorlunda fåglalåt, en morgonlåt av mänsklig art. Jag lyssnar förtjust. Det måste vara barnen från huset mittemot, däruppe i backen lutat mot skogsranden,ett rödmålat hus från samma tid som vårt hus. Det betyder att vår och sommar nalkas.
När jag stiger ut med mina stavar hör jag ett förtjust rop: Ingrid,Ingrid. Och nerför trapporna flyger en blå och gulklädd liten "fågel" med lustig hatt över näsan.Just det! Min vinterflicka, som jag skrev en julsaga för. Nu måste det bli en påsksaga. Snart dyker gossarna Johan och Joel upp. De visar ekvilibristiska färdigheter i den enkla gungan farfar satt upp i ett träd. De flyger som astronauter genom den vårklara rymden.
Skärtorsdagseftermiddag knackar det på verandadörren och där står de,uppsminkade till katt och mus och en riktigt söt liten huckleförsedd häxa. Vi bryter en godispåse vars innehåll strös ut på bräderna. Barnen plockar ivrigt- men ack, musens handflata är tom. Blygt sträcker han ut den och jag fyller på.
Ett foto och vips är de borta med sina små korgar och förväntningar.
Nu ska påsksagan skrivas -men bara för dem!
Det är Långfredagsmorgon och Bachs Matteuspassion för tillbaka evangeliets drama till mina öron. Snart skall jag stå mitt i detta ödesdrama och lyssna till urgamla texter som varje år känns lika nya och skakande som första gången de skrevs på papyrus.
Nu lörjar jag längta till påsknattens mirakel!
Sabina
När jag stiger ut med mina stavar hör jag ett förtjust rop: Ingrid,Ingrid. Och nerför trapporna flyger en blå och gulklädd liten "fågel" med lustig hatt över näsan.Just det! Min vinterflicka, som jag skrev en julsaga för. Nu måste det bli en påsksaga. Snart dyker gossarna Johan och Joel upp. De visar ekvilibristiska färdigheter i den enkla gungan farfar satt upp i ett träd. De flyger som astronauter genom den vårklara rymden.
Skärtorsdagseftermiddag knackar det på verandadörren och där står de,uppsminkade till katt och mus och en riktigt söt liten huckleförsedd häxa. Vi bryter en godispåse vars innehåll strös ut på bräderna. Barnen plockar ivrigt- men ack, musens handflata är tom. Blygt sträcker han ut den och jag fyller på.
Ett foto och vips är de borta med sina små korgar och förväntningar.
Nu ska påsksagan skrivas -men bara för dem!
Det är Långfredagsmorgon och Bachs Matteuspassion för tillbaka evangeliets drama till mina öron. Snart skall jag stå mitt i detta ödesdrama och lyssna till urgamla texter som varje år känns lika nya och skakande som första gången de skrevs på papyrus.
Nu lörjar jag längta till påsknattens mirakel!
Sabina
måndag 6 april 2009
Dimmor i Stilla Veckan
Denna ljusa aprilmorgon med en kör av klara bofinksdrillar utanför fönstret upprörs jag av dagens kulurartikel i JP: Gunnar Hillerdal recenserar Jonas Gardells bok om Jesus och menar att den är "en gåva till svensk kristenhet i kris och sekularingseringstid". Hur kan han skriva så ? På vilket sätt menar Hillerdal att denna bok skulle kunna stärka svenska kyrkan "i kris".Det blir väl snarare så att om det som citeras verkligen är Gardells uppfattning av Jesus bara förstärker krisen. Kyrkans kris beror ju på att så många tvivlar på eller har övergett trosbekännelsens innehåll vilket utgör en av kristendomens grundstenar. Om jag har läst rätt inte bara i denna utan även andra recensioner, så förnekar Gardell inte bara jungfrufödelsen utan också Kristi uppståndelse från döden,som vi om en vecka skall fira i kristenheten. Vad blir det då kvar ?
Jag är inte heller säker på att jag vill läsa boken. Tvärtom när recensionerna, omdömen och citat började synas i media tog jag raskt fram påven Benedikts stora Jesusbok som kom för knappt ett år sedan. Jag kände att jag ville läsa om den, jag ville möta en stor teologs beskrivning av Jesus Kristus, grundligt ta till mig denna text,som jämsides med att läsa de angivna bibelcitaten skall ge mig en fördjupad kunskap om och kärlek till vår Herre.
En sak som har förvånat mig rörande Gardells bok är påståendet att han grundar sina uppfattningar på "grundliga vetenskapliga studier". Nu vet vi ju att många Jesusböcker har skrivits under nittonmhundratalet, vilket Ratzinger(påve Benedikt) noggrant redogör för i sitt förord till "Jesus från Nasaret" Han skriver om de böcker om Jesus som skrivits enligt den historisk- kritiska forskningen,att de "snarare är avbildningar av sina upphovsmän och de ideal de företräder än ett friläggande av den ursprungliga bilden av en ikon som blivit otydlig."
Det verkar stämma på intrycket av Gardells Jesusbok.I fortsättningen konstaterar påven att gemensamt för denna typ av Jesusframställning är att man inte vet så mycket om Jesus "och att tron på hans gudom först i efterhand har format hans bild. Detta intryck har under tiden trängt långt in i kristenhetens allmänna medvetande." Ja, är det inte just detta som är kyrkans kris? Tron på Jesus som Gud och Frälsare sviktar. och påven drar slutsatsen:
"Detta är en dramatisk situation för tron, eftersom den egentliga referenspunkten blir osäker.Den inre vänskapen med Jesus,på vilken dock allt ankommer,hotar att försvinna i tomma intet."
Enligt Gardells "vetenskapliga studier" skrevs evangelierna långt efter Jesu död och kan därför vara efterkonstruktioner, menar han . Har Gardell inte studerat skrifterna från Qumran som bekräftade och tidigarelade tidpunkten för evangelierna?
Jag skall inte fortsätta med lösa anklagelser eftersom jag inte studerat "Om Jesus" men jag vill till slut citera en passus från påvens Förord till Jesus från Nazareth, som gav mig en verklig "kick", eftersom den handlar om en av mina favrittexter i Nya Testamentet. Det är inte alltid man förstår vad man älskar och när jag läste påvens kommentar till Kristushymnen i Fil.2 6-8,blev verkligen mitt sinne upplyft.
Nu ska jag dela denna upplevelse med mina potentiella läsare:
"Redan omkring 20 år efter Jesu död finner vi i Filipperbrevets stora Kristus-hymn (Fil 2:6-8)
en fullt utvecklad kristologi, i vilken det om Jesus sägs att han var jämlik Gud, men att han avstod från allt, blev en människa, ödmjukade sig och var lydig ända till döden på korset, samt att han nu skall äras och tillbes i hela världsalltet, på det sätt som Gud hos profeten Jesaja (Jes 45:23) förkunnade vara det enda som anstod Jesus.
Den kritiska forskningen ställer med rätta frågan: Vad hände under de 20 åren efter Jesu korsfästelse? Hur kom man fram till denna kristologi? Det som anonyma församlingar, vars talesmän man försöker finna, åstadkom , förklarar i själva verket ingenting. Hur kunde obekanta kollektiva storheter vara så fyllda av skaparkraft? Hur kunde de äga en så stark övertygelsekraft och genomdriva sina åsikter? Är det inte också ur historisk synvinkel mycket mera logiskt att det stora sker i själva början och att Jesu gestalt i själva verket sprängde alla kategorier man dittills hade förfogat över och som alltså bara kunde förstås utifrån Guds hemlighet? Att tro att Jesus verkligen var Gud och människa och att han ville lära människorna detta genom att hölja det i liknelser och trots detta omisskännligt ge det till känna, det överskrider den historiska metodens möjligheter.
Omvänt, om man utifrån denna trosövertygelse läser texterna med hjälp av den historiska metoden och deras inre öppenhet för det som är större, då öppnar de sig och det visar en väg och en gestalt som är trovärdig. Då framträder ännu tydligare också den mångfacetterade kampen kring Jesu gestalt och den trots alla skillnader bestående samstämmigheten mellan dessa skrifter."
Med detta sätter jag punkt då dagen skrider och bofinken tystnar.
Sabina
Jag är inte heller säker på att jag vill läsa boken. Tvärtom när recensionerna, omdömen och citat började synas i media tog jag raskt fram påven Benedikts stora Jesusbok som kom för knappt ett år sedan. Jag kände att jag ville läsa om den, jag ville möta en stor teologs beskrivning av Jesus Kristus, grundligt ta till mig denna text,som jämsides med att läsa de angivna bibelcitaten skall ge mig en fördjupad kunskap om och kärlek till vår Herre.
En sak som har förvånat mig rörande Gardells bok är påståendet att han grundar sina uppfattningar på "grundliga vetenskapliga studier". Nu vet vi ju att många Jesusböcker har skrivits under nittonmhundratalet, vilket Ratzinger(påve Benedikt) noggrant redogör för i sitt förord till "Jesus från Nasaret" Han skriver om de böcker om Jesus som skrivits enligt den historisk- kritiska forskningen,att de "snarare är avbildningar av sina upphovsmän och de ideal de företräder än ett friläggande av den ursprungliga bilden av en ikon som blivit otydlig."
Det verkar stämma på intrycket av Gardells Jesusbok.I fortsättningen konstaterar påven att gemensamt för denna typ av Jesusframställning är att man inte vet så mycket om Jesus "och att tron på hans gudom först i efterhand har format hans bild. Detta intryck har under tiden trängt långt in i kristenhetens allmänna medvetande." Ja, är det inte just detta som är kyrkans kris? Tron på Jesus som Gud och Frälsare sviktar. och påven drar slutsatsen:
"Detta är en dramatisk situation för tron, eftersom den egentliga referenspunkten blir osäker.Den inre vänskapen med Jesus,på vilken dock allt ankommer,hotar att försvinna i tomma intet."
Enligt Gardells "vetenskapliga studier" skrevs evangelierna långt efter Jesu död och kan därför vara efterkonstruktioner, menar han . Har Gardell inte studerat skrifterna från Qumran som bekräftade och tidigarelade tidpunkten för evangelierna?
Jag skall inte fortsätta med lösa anklagelser eftersom jag inte studerat "Om Jesus" men jag vill till slut citera en passus från påvens Förord till Jesus från Nazareth, som gav mig en verklig "kick", eftersom den handlar om en av mina favrittexter i Nya Testamentet. Det är inte alltid man förstår vad man älskar och när jag läste påvens kommentar till Kristushymnen i Fil.2 6-8,blev verkligen mitt sinne upplyft.
Nu ska jag dela denna upplevelse med mina potentiella läsare:
"Redan omkring 20 år efter Jesu död finner vi i Filipperbrevets stora Kristus-hymn (Fil 2:6-8)
en fullt utvecklad kristologi, i vilken det om Jesus sägs att han var jämlik Gud, men att han avstod från allt, blev en människa, ödmjukade sig och var lydig ända till döden på korset, samt att han nu skall äras och tillbes i hela världsalltet, på det sätt som Gud hos profeten Jesaja (Jes 45:23) förkunnade vara det enda som anstod Jesus.
Den kritiska forskningen ställer med rätta frågan: Vad hände under de 20 åren efter Jesu korsfästelse? Hur kom man fram till denna kristologi? Det som anonyma församlingar, vars talesmän man försöker finna, åstadkom , förklarar i själva verket ingenting. Hur kunde obekanta kollektiva storheter vara så fyllda av skaparkraft? Hur kunde de äga en så stark övertygelsekraft och genomdriva sina åsikter? Är det inte också ur historisk synvinkel mycket mera logiskt att det stora sker i själva början och att Jesu gestalt i själva verket sprängde alla kategorier man dittills hade förfogat över och som alltså bara kunde förstås utifrån Guds hemlighet? Att tro att Jesus verkligen var Gud och människa och att han ville lära människorna detta genom att hölja det i liknelser och trots detta omisskännligt ge det till känna, det överskrider den historiska metodens möjligheter.
Omvänt, om man utifrån denna trosövertygelse läser texterna med hjälp av den historiska metoden och deras inre öppenhet för det som är större, då öppnar de sig och det visar en väg och en gestalt som är trovärdig. Då framträder ännu tydligare också den mångfacetterade kampen kring Jesu gestalt och den trots alla skillnader bestående samstämmigheten mellan dessa skrifter."
Med detta sätter jag punkt då dagen skrider och bofinken tystnar.
Sabina
torsdag 2 april 2009
Minnesdag 2 april 2005
I dag minns världen den oförglömlige påven Johannes Paulus "den store". Hur vi på TV följde hans sista timmar, hur all världens ledare från olika nationer,religioner och vanliga männskor i miljoner kom för att hedra honom vid hans begravning i Rom, där kardinal Josef Ratzinger rörd och ödmjuk talade om vännen och påven Karol Wojtola inför den enkla kistan med bibeln som enda smycke. Bladen som fladdrade i vinden.
Då skrev jag den 6 april följande rader i Jp, som jag nu återger här:
Sabina
Då skrev jag den 6 april följande rader i Jp, som jag nu återger här:
Han gav lidandet ett ansikte
Med djup gripenhet har världen fått följa Johannes Paulus långa lidandesväg till slutet. Ett lidande han valde att inte dölja för att därigenom lyfta fram lidandets djupa mening som offer. Han gav lidandet ett ansikte och upprättade alla sjuka och handikappade i världens ögon.Men hur väl minns man inte den resliga gestalt som i oktoer 1978 steg ut på balkongen i Rom och hälsade människorna med orden "Var inte rädda!"
Påven dog vid vesper före Barmhärtighetens söndag, som han instiftade vid den saliga Faustina Kowalskas helgonförklaring påsken 2000. Därmed har ett av de mest omvälvande och rika pontifikat avslutats. Johannes Paulus var den som öppnade katolska kyrkans hjärta vitt för hela mänskligheten. Mot bakgrunden av att ha genomlevat två diktaturer förstod han kraften av den kristna tron och betydelsen av dess judiska rötter. I Abrahams fotspår kom han till Sinai och förklarade: "De tio budorden skrevs på sten men innan dess har de skrivits i människohjärtat som den unversella lagen giltig i varje tid och på varje plats. I dag som alltid är de mänsklighetens enda framtid."
Johannes Paulus var ständigt framåtblickande och tog många djärva steg. Vem minns inte bilderna av påven och Dalai Lama i Assisi vid det första fredsbönmötet, då även afrikanska woodooledare var inbjudna. Hur gripande var det inte att se honom vid Davidsmuren i Jerusalem sticka en bönelapp som de andra vid muren eller hans djärva steg att i Atén möta det ortodoxa episkopatet och genom sin bön om förlåtelse för katolikernas plundring av Konstantinopel på 1200- talet få deras hjärtan att smälta. Han var också den förste påven som besökte den judiska synagogan i Rom. Han kallade judarna för "våra äldre bröder". Från sin ungdom hade han djupa vänskapsförhållanden med judarna i Wadowice, vars synagoga han brukade besöka.
I sin ungdom hade påven varit en framträdande skådespelare i studentteatern i Krakow. Denna begåvning blev en stor tillgång i hans världsvida resor till olika kulturer och folk. Hans liv blev ett lysande skådespel för Gud. Som nybliven påve inbjöd han vänner, unga och gamla, från Krakow att delta i hans första Mässa i Rom."Låt oss mötas på det "Vita Berget", skrev han. Det är Jasna Gora där Madonnan av Czestochowa tronar. Påven var djupt fästad vid Guds Moder.Hans valspråk var:"Totus Tuus.Helt Din."
Inte bara vi katoliker sörjer honom utan också många människor utanför kyrkan. Den polske diktaren Czeslaw Milosz uttryckte det i sitt Ode till påvens 80-årsdag:
"Här kommer vi till dig:människor svaga i tron, för att du skall stärka oss med ditt livs exempel och befria oss från vår ängslan och oro."
Han var judarnas vän, han sträckte ut en försonande hand till de ortodoxa och lutherska kyrkorna och lyssnade till muslimer och ickekristna när han mötte dem. Han blev för oss alla en styrka och ett hopp och ingav modet åt människor att leva i en tung och svår tid."
Sabina
onsdag 1 april 2009
Videkvistar och hasselhängen
"Intet är som väntanstider
vårflodsveckor,knoppningstider.
Ingen maj en dager sprider
som den klarnande april..."
I dag är det 1 april och dessa rader är inget aprilskämt, för dagern är precis så klar och frisk och ren som aldrig en majmorgon kan vara. Karlfeldts versrader springer osökt fram när jag lyfter blicken och ser hasselhängen som guldmynt vaja i morgonsolen och när jag hasar ner för sluttningen för att bryta några videkvistar för Palmsöndagsprocessionen och närgånget betraktar de luddiga små knopparna som ännu sover:
Sov du lilla videung, än så är det vinter
Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter
Än så är det långt till vår
innan rönn i blomning står
sov du lilla vide, än så är det vinter..
Vem ser inte Elsa Beskows illustration framför sig av den lilla videungen insvept i sitt gråa hölje!
Eller är det en svensk kultur som inte är förrunnad våra nysvenskar att associera till ? Varken Karlfeldts rader eller visan om videungen?
Kanske finns det i deras hemländer andra strofer som dyker upp i minnet vid den första vårpromenaden? Även om just den svenska eller skandinaviska våren är alldeles unik!
Så var det inte i Los Angeles, där fanns ingen ljuv övergång från vinter till sommar. Men i Schweiz minns jag fält av narcisser i på bergssluttningarna ovanför Montreux, i Tyskland minns jag de blommande körsbärsträden i Ruhr och i Frankrike ett rosa akacieträd i blom utanför Orléans.
Morgonens läsning ägnar jag åt påvens resa i Afrika. Också på flygresan hem väntade skaran av journalister. Och påven hälsade dem vänligt som om han aldrig sett vad de åstadkom av negativ publicitet efter den förra intervjun." Jag ser att ni fortfarande arbetar. sa han Mitt arbete är närmast slut. men ert börjar igen. Tack för er flit"
Entusiastiskt berättade han sedan om de första intrycken av mötet med Afrika.
Vad som fäst sig i mitt minne är först och främst den överväldigande värme, ett Afrika i glädje och feststämning. Det verkade som om de i min person som påve upplevde att vi är alla Guds barn, Guds familj. Denna familj existerar verkligen och vi är alla, med våra begränsningar, delar av den, och Gud är med oss.Det var påvens närvaro som så att säga hjälpte till att skapa denna känsla, hjälpte till att skapa denna atmosfär av glädje.
Det andra som gjorde ett starkt intryck på mig var den anda av inre samling i liturgin, den starka känslan för det heliga. De drog inte uppmärksamheten till sig själva. där fanns det heligas närvaro, av Gud själv.Det var också deras sätt att röra sig , de var hela tiden vördnadsfulla och medvetna om den gudomliga närvaron."
Ytterligare två starka upplevelser hade stannat i påve Benedikts minne som han delade med journalisterna på väg hem til Rom.
Besöket på sjukhuset Cardinal Leger Centre visade hur staten och kyrkliga rörelser samarbeta- de för de sjuka och lidande. "Jag tror att människan blir mer mänsklig genom att bringa hjälp åt dem som lider, ja världen blir mera mänsklig." var påvens kommentar.
Till slut berättade påven om mötet med de afrikanska biskoparna, präster, ordensfolk och andra aktiva i kyrkan. Det var vid vesper på Sankt Josefsdag och denna kväll fick han lyssna till Afrikas röster från Sydafrika till Angola. Alla bekymmer,svårigheter men också förhoppningar som de upplever i sina stift och församlingar. För påven var denna kväll viktig som förberedelse för den synod för Afrika som skall hållas i höst i Rom.
Med vårhälsningar från ett nästan snöfritt Rosenlund i Ölmstad
Sabina
vårflodsveckor,knoppningstider.
Ingen maj en dager sprider
som den klarnande april..."
I dag är det 1 april och dessa rader är inget aprilskämt, för dagern är precis så klar och frisk och ren som aldrig en majmorgon kan vara. Karlfeldts versrader springer osökt fram när jag lyfter blicken och ser hasselhängen som guldmynt vaja i morgonsolen och när jag hasar ner för sluttningen för att bryta några videkvistar för Palmsöndagsprocessionen och närgånget betraktar de luddiga små knopparna som ännu sover:
Sov du lilla videung, än så är det vinter
Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter
Än så är det långt till vår
innan rönn i blomning står
sov du lilla vide, än så är det vinter..
Vem ser inte Elsa Beskows illustration framför sig av den lilla videungen insvept i sitt gråa hölje!
Eller är det en svensk kultur som inte är förrunnad våra nysvenskar att associera till ? Varken Karlfeldts rader eller visan om videungen?
Kanske finns det i deras hemländer andra strofer som dyker upp i minnet vid den första vårpromenaden? Även om just den svenska eller skandinaviska våren är alldeles unik!
Så var det inte i Los Angeles, där fanns ingen ljuv övergång från vinter till sommar. Men i Schweiz minns jag fält av narcisser i på bergssluttningarna ovanför Montreux, i Tyskland minns jag de blommande körsbärsträden i Ruhr och i Frankrike ett rosa akacieträd i blom utanför Orléans.
Morgonens läsning ägnar jag åt påvens resa i Afrika. Också på flygresan hem väntade skaran av journalister. Och påven hälsade dem vänligt som om han aldrig sett vad de åstadkom av negativ publicitet efter den förra intervjun." Jag ser att ni fortfarande arbetar. sa han Mitt arbete är närmast slut. men ert börjar igen. Tack för er flit"
Entusiastiskt berättade han sedan om de första intrycken av mötet med Afrika.
Vad som fäst sig i mitt minne är först och främst den överväldigande värme, ett Afrika i glädje och feststämning. Det verkade som om de i min person som påve upplevde att vi är alla Guds barn, Guds familj. Denna familj existerar verkligen och vi är alla, med våra begränsningar, delar av den, och Gud är med oss.Det var påvens närvaro som så att säga hjälpte till att skapa denna känsla, hjälpte till att skapa denna atmosfär av glädje.
Det andra som gjorde ett starkt intryck på mig var den anda av inre samling i liturgin, den starka känslan för det heliga. De drog inte uppmärksamheten till sig själva. där fanns det heligas närvaro, av Gud själv.Det var också deras sätt att röra sig , de var hela tiden vördnadsfulla och medvetna om den gudomliga närvaron."
Ytterligare två starka upplevelser hade stannat i påve Benedikts minne som han delade med journalisterna på väg hem til Rom.
Besöket på sjukhuset Cardinal Leger Centre visade hur staten och kyrkliga rörelser samarbeta- de för de sjuka och lidande. "Jag tror att människan blir mer mänsklig genom att bringa hjälp åt dem som lider, ja världen blir mera mänsklig." var påvens kommentar.
Till slut berättade påven om mötet med de afrikanska biskoparna, präster, ordensfolk och andra aktiva i kyrkan. Det var vid vesper på Sankt Josefsdag och denna kväll fick han lyssna till Afrikas röster från Sydafrika till Angola. Alla bekymmer,svårigheter men också förhoppningar som de upplever i sina stift och församlingar. För påven var denna kväll viktig som förberedelse för den synod för Afrika som skall hållas i höst i Rom.
Med vårhälsningar från ett nästan snöfritt Rosenlund i Ölmstad
Sabina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
