"Skönt är det vi ser.
Skönare det vi förstår
Skönast det vi inte fattar"
Detta märkliga citat kommer från den danske vetenskapsmannen och biskopen,salige Niels Steensen.Han levde på 1600-talet och studerade anatomi, vilket ledde till flera upptäckter i människokroppen. År 1664 utnämndes han till professor i anatomi i Firenze och började samtidigt forska i geologi och paleontologi. Han kom från det protestantiska Norden till det katolska Italien. Det ledde till hans upptagning i den katolska kyrkan.
Från ärans höjder som vetenskapsman kom han att gå en korsväg som kristen och katolik.Steensen blev visserligen utnämnd till biskop i Hannover men bortjagad av intriger. Den en gång så berömde och hyllade dog utfattig och ensam i Schwerin, en liten nordtysk katolsk församling den 25 november 1686
På många sätt påminner hans livsbana om kardinalen John Henry Newton. Också för honom blev övergången från den Anglikanska kyrkan, där han varit en av de främste, till den katolska kyrkan en korsväg.Dessa två högt begåvade män var djupt ödmjuka. Det finns en tredje vetenskapsman i kyrkans historia, som jag tänker på: Teilhard de Chardin, den franske paleontologen( han forskade i 20 år bl.a i Kina) och mystikern Samtliga var gripna av Gudsmystieriet, av kosmos, Guds Skapelses väldighet. Inför den blev de själva intet.
När Niels Steensen inledde sin disputation vid Köpenhamns universitet handlade föreläsningen om Skapelsens storhet och människokroppens mysterium. Han hade bl.a. upptäckt kanalen mellan örat och munhålan, som efter denna upptäckt kallas "ductus stenonianus". Bland andra forskningsresultat var att hjärtat är en muskel och en pump, vilket chockerade det romantiska Europa. Intet under att han vid denna föreläsning kunde utbrista:
Skönt är det vi ser
Skönare det vi förstår
Skönast det vi inte fattar.
Tre påvar och skönheten
Nyligen samlades en grupp inbjudna konstnärer i Sixtinska kapellet till ett möte med påven Benedikt.I hans hälsningsord påminde han om att det är tio år sedan påven Johannes Paulus II skrev ett Brev till konstnärerna och att samme påve för tjugofem år sedan utropade Fra Angelico till konsnärernas skyddshelgon., en konstnär som visade upp en fullständig harmoni mellan konsten och tron.
Vidare berättade påve Benedikt att han inte var den förste att inbjuda konstnärer till Vatikanen. Paulus VI hade redan gjort det och då yttrat följande överraskandeord: "Vi behöver er, sade han. Påveämbetet behöver samarbetet med er!..Er uppgift, er konst är att samla in skatter från andens himmelska rike och kläda dem i ord, färger och former med ett ord göra vår förkunnelse och den andliga världen tillgänglig."
Stora män är ödmjuka.
Allt detta är så fjärran från den svenska vardagen med svininfluensan,grisrykten och julskyltningar.Snart är Kristus här, ett litet barn i en fattig krubba. Han som kom för att stå för sanningen. Men på jorden härskade då som nu lögnen och Lögnens Furste. Var det möjligen denne som stod bakom Djurrättsaktivisternas falska ryktesspridning om vanvårdade grisar? Det har nämligen visat sig vara ren och skär lögn.
Så julskinkan kan ätas i lugn och ro, om man inte väljer att fasta i Advent, vilket hör till den katolska seden.
GOD ADVENT
Sabina
fredag 27 november 2009
tisdag 24 november 2009
Förföljelse och tro
De vägrade trampa på korset. Det blev deras dödsdom.
I dag firar Kyrkan 117 vietnamesiska martyrer. Deras brott var att de vägrade trampa på korset. De hängdes, brändes, torterades och avrättades med svärd. De kom från Spanien och var präster .Många tillhörde Dominikanorden,flera var födda i Vietnam.
Än i dag förföljs de troende i Vietnam.
Vad får dem att vägra ? Därför att Korset som ligger framför dem är Kristus. De böjer sig hellre ner och kysser korset.Det är kärleken som får dem att gå i döden precis som vår herre gjort en gång.
Det är så imponerande. Och så blir plötligt Korset, denna djupt älskade symbol, föremål för en politisk strid eller en modegrej att ha om halsen glänsande i guld eller silver.
Vem tänker på Golgata?
----------------------------------------
Häromkvällen såg jag ett kort program i TV, som handlade om "Hemliga rum". Fyrtio meter under Humlegården döljer sig ett femvåningshus, där alla trycksaker förvaras sen sextonhundratalet. Allt som tryckts i Sverige - böcker, kataloger, tidskriftr, tidningar.
Fantastiskt.
Men anledningen att jag tittade på Hemliga Rum var förannonseringen om att vi skulle få se Nelly Sachs lägenhet.
Denna underbara diktarinna som fick Nobelpriset 1966 bodde i en enkel etta i Stockholm med "typiskt 40-talsmöblering" som speakern sa.
Han kunde ha läst en dikt i stället.
På väggen hängde en tavla med utsikten hon hade från sitt fönster på Söder. Kanske skrv hon denna dikt där:
Du sitter än vid fönstret
och det snöar ute-
ditt hår är vitt
och vit är handen där-
men i ditt tunna
ansiktes två speglar
en sommar dröjer kvar:
ett land med ängar över tiden höjda
en dryck för skuggor, nattens villebråd.
Men klagande jag sjunker mot din vithet in,
in mot din snö-
där livet långsamt viker undan
likt tystnaden som växer när en bön är slut-
O att få somna bort i denna snö,
med all sin plåga som världen har bränt in.
Medan ditt ansiktes kontur
borttonar redan i en havets natt
till död, till födelse.
ur Flykt och Förvandling
FIB:s Lyrikklubb
Urval av Erwin Leiser.
Inledning av Johannes Edfelt. 1961
Johannes Edfelt skrev en artikel i DN 1964, där han skildrade henne som en av Tysklands största författare och vilken ära det var för Sverige att det var hit hon räddades från nazisternas dödshot. Här utvecklade hon sin konst, som framförallt skildrar det judiska folkets lidanden genom tiderna.
Ja, det var värt att få se hennes enkla lägenhet och sedan ta fram hennes böcker från bokhyllan och fördjupa mig in denna språkets mästarinna, skickligt översatt av svenska lyriker som Gunnar Ekelöf, Johannes Edfelt, Mtts Rying och andra.
Läs henne!
Sabina
söndag 22 november 2009
På väg mot evigheten
Det är årets sista dag. Nåja, de som är kyrkliga vet att det inte är nyårsafton 2009 utan det liturgiska ,kyrkoårets, sista dag.
I svenska kyrkan kallas den Domssöndagen. Och jag har starka minnen av mullrande orgeltoner, dystra predikningar och Dies Irae stämningen .
I katolska kyrkan är det en jubeldag. Kristus Konungens dag. Och i Sankt Franciskus kyrka upptäckte jag en kungakrona på Tabernaklet. Men pater Raphael ville använda kronan för att förklara något om Kristi kunganamn för barnen , eftersom det var s.k. familjemässa i samband med den månatliga undervisningen. Han frågade: Vem brukar ha en krona på huvudet? GUD! ropade en entusistisk liten grabb i skaran.
Pater Raphael såg både förbryllad och road ut men avstod från att förklara Guds osynlighet, när han fick ett rätt svar från ett annat barn. Hans korta predikoillustration kom att också omfatta den andra kronan, som Jesus fick bära, törnekronan. Kanske barnen minns i sina drömmar hur glansen från den gyllene kronan på Tabernaklet mattas av och förändras till den smärtorika törnekronan? I så fall har de kanhända förstått Jesu totala liv och budskap.En och annan vuxen gjorde det säkert.
Det är ju så att predikningar för barn har lätt att bli begripna av vuxna.
Texterna sm vi läser under november och fram till Första Advent, pekar dock hela tiden mot evigheten.Redan i Allhelgonahelgen hade våra blickar riktats mot både död och evighet. Detta perspektiv kan ingen människa undgå. Tyvärr rusar livet snabbt förbi utan att de flesta ägnar just slutet en tanke.
Filmmakare gör det. Nu drabbas biograferna av en rad apokalyptiska filmer, som i förfärliga svep beskriver jordens undergång. Det tycks vara inne att förfäras så som man upplevde det på medeltiden, när pesten drog genom Europa.
I dag har vi svininfluensan som en pest. Den skapar oro och framtidsfuktan.I Stig Claessons miljonböcker om tidskriften Millenium och dess grundare Mikael Blomkvist och den märkliga hackern Lisbeth Salander skildras vidrigheter som hör underjorden till. Det är dagens apokalyps i finansvärlden, som nu går segrande över kontinenterna.
En man som läst den första delen var full av avsky. När han efteråt började läsa Harry Martinssons Vägen till Klockrike utbrast han: "Det var som att komma från helvetet till himmelriket."
Så är det med den äkta litteraturen. Den har smak av himmelrike.
Även om Hertha Müller,årets litteraturpristagare inte har vackra saker att berätta, utan snarast vemodigt sorgliga från sina år i Rumänien, är skönheten i hennes böcker himmelsk jämfört med Stig Claessons avskyvärda skildringar.
Om himmelriket kan "Prästårets präst", le Curé d'Ars, Jean-Marie Vaptiste Vianney, berätta:
" Varje dag börjar evigheten igen.
Vi går som en vind... Det går fort, allt rusar iväg.
För att komma till himlen krävs ett rent hjärta, förakt för världen och kärlek till Gud.
En dag kommer, när vi ska finna att vi överhuvudtaget inte gjort något för att komma till himlen,.
Man måste arbeta i världen. Man måste strida. Man kommer att ha tid att vila sig i evigheten"
Sabina
I svenska kyrkan kallas den Domssöndagen. Och jag har starka minnen av mullrande orgeltoner, dystra predikningar och Dies Irae stämningen .
I katolska kyrkan är det en jubeldag. Kristus Konungens dag. Och i Sankt Franciskus kyrka upptäckte jag en kungakrona på Tabernaklet. Men pater Raphael ville använda kronan för att förklara något om Kristi kunganamn för barnen , eftersom det var s.k. familjemässa i samband med den månatliga undervisningen. Han frågade: Vem brukar ha en krona på huvudet? GUD! ropade en entusistisk liten grabb i skaran.
Pater Raphael såg både förbryllad och road ut men avstod från att förklara Guds osynlighet, när han fick ett rätt svar från ett annat barn. Hans korta predikoillustration kom att också omfatta den andra kronan, som Jesus fick bära, törnekronan. Kanske barnen minns i sina drömmar hur glansen från den gyllene kronan på Tabernaklet mattas av och förändras till den smärtorika törnekronan? I så fall har de kanhända förstått Jesu totala liv och budskap.En och annan vuxen gjorde det säkert.
Det är ju så att predikningar för barn har lätt att bli begripna av vuxna.
Texterna sm vi läser under november och fram till Första Advent, pekar dock hela tiden mot evigheten.Redan i Allhelgonahelgen hade våra blickar riktats mot både död och evighet. Detta perspektiv kan ingen människa undgå. Tyvärr rusar livet snabbt förbi utan att de flesta ägnar just slutet en tanke.
Filmmakare gör det. Nu drabbas biograferna av en rad apokalyptiska filmer, som i förfärliga svep beskriver jordens undergång. Det tycks vara inne att förfäras så som man upplevde det på medeltiden, när pesten drog genom Europa.
I dag har vi svininfluensan som en pest. Den skapar oro och framtidsfuktan.I Stig Claessons miljonböcker om tidskriften Millenium och dess grundare Mikael Blomkvist och den märkliga hackern Lisbeth Salander skildras vidrigheter som hör underjorden till. Det är dagens apokalyps i finansvärlden, som nu går segrande över kontinenterna.
En man som läst den första delen var full av avsky. När han efteråt började läsa Harry Martinssons Vägen till Klockrike utbrast han: "Det var som att komma från helvetet till himmelriket."
Så är det med den äkta litteraturen. Den har smak av himmelrike.
Även om Hertha Müller,årets litteraturpristagare inte har vackra saker att berätta, utan snarast vemodigt sorgliga från sina år i Rumänien, är skönheten i hennes böcker himmelsk jämfört med Stig Claessons avskyvärda skildringar.
Om himmelriket kan "Prästårets präst", le Curé d'Ars, Jean-Marie Vaptiste Vianney, berätta:
" Varje dag börjar evigheten igen.
Vi går som en vind... Det går fort, allt rusar iväg.
För att komma till himlen krävs ett rent hjärta, förakt för världen och kärlek till Gud.
En dag kommer, när vi ska finna att vi överhuvudtaget inte gjort något för att komma till himlen,.
Man måste arbeta i världen. Man måste strida. Man kommer att ha tid att vila sig i evigheten"
Sabina
söndag 15 november 2009
Kvinnohistoria
I dag är det kvinnornas dag!De som fanns före oss och som visade en väg. Något för feministerna att fundera över. Jag har en känsla av att deras perspektiv är alltför kort. Det slutar vid Alva Myrdal, eventuellt Ellen Key. men det långa perspektiv, det som är laddat med vishet och kunskap och som kan höja blicken ovanför vardag och nutid, det som hör "evigheten till", detta perspektiv skulle behövas bland feministernas skara.
Därför låt mig presentera dagens helgon, de som skrivit "kvinnohistoria"!
Den heliga Margareta av Skottland
Den heliga Gertrud av Helfta.
Bli inte förskräckt om du hör att Margareta, en ungersk prinsessa föddes 1064. Hennes far var Englands kung landsförvisad av den danske kungen Knut. Hon föddes alltså som ett flyktingbarn, om än kungligt! Elva år gammal fick familjen återvända till England men det dröjde bara några år innan ett nytt krig med danskarna skingrade familjen . Margareta flydde till Skottland.Hon var då 20 år, mötte och förälskade sig i den skotske kungen Malcolm III.
Vad är då hennes historia?
Hon var bildad, läste latin flytande, kom med ett välförsett bibliotek till det vilda Skottland. Maken däremot var visserligen en skicklig kung men analfabet. Han brukade ödmjukt kyssa hustruns andaktsböcker som han själv inte kunde läsa. Ett vackert tecken på den goda relationen mellan makarna.
Drottning Margareta hade många talanger. Hon undanröjde kvardröjande hedniska bruk och såg till att folket fick
undervisning i kristendom. Hon skapade ett berömt kloster,Dunfermline, som blev ett andligt centrum.
Att hon samtidigt såg de fattigas behov var naturligtvis ett plus.
Men viktigast för hennes eftermäle blev,att hon födde åtta barn och fostrade dem till goda kristna!
Under många sekler vördades hon främst som den goda modern, "ett föredöme för alla mödrar".
Att vara en god mor är inget för de moderna kvinnor, som främst ser jämnställdhet som viktigast av allt.
Men för de kvinnor i Sverige som väljer att med stora försakelser, vara "goda mödrar" och stanna hemma de många småbarnsåren, är den heliga Margareta av Skottland ett stöd och en förebild!
Gertrud "den stora - det andliga livets profetissa "föddes tvåhundra år senare. Här möter vi ett annat öde, en säregen gestalt i den myllrande medeltida kvinnovärlden.
När historien om Gertrud berättas och man får veta att hon vid fem års ålder skickades till ett kvinnligt cistercienskloster,undrar man: Var barnen mognare förr? Fick de inte vara barn, när föräldrarna överlät uppfostran till nunnor i ett kloster?
Säkert fanns lek med i Gertrud liv. Jag tänker t.ex på Dalai Lama, som bara var fyra år, när han kom till det stora klostret i Lhasa. I filmen som skildrar denna tid i hans liv finns mycket lek omkring den unge "guden".
Men Gertrud var från början ett fromt barn och fann sig väl i klostermiljön. Och det vet vi också i dag- bland annat genom Hjalmar Sundéns forskning, att små barn kan få ta emot mycket märkliga andliga upplevelser.
I Klostret Helfta mötte hon dessutom två djupt andliga kvinnor, Gertrud av Hackeborn och hennes syster Mathilde.De inspirerade den lilla, så att hon mycket snart , ja så fort det var möjligt, valde att bli vigd till nunna i det som sedan femårsåldern varit hennes älskade hem.
Hennes bestämmelse var att ta emot ett särskilt kärleksbudskap från himlen, ett budskap, som genom seklerna spritts över hela den kristna världen:
Andakten till Jesu Heliga Hjärta.
Hon var bara tjugofem år när hon första gången hade den vision, som hon tolkade som ett möte med den djupa kärlek Kristus ville ge till mänskligheten. Hon tyckte sig se hur Jesus visade sitt hjärta för henne.
Otaliga är de bilder, av både konstnärer och andra mindre konstnärligt beghåvade, som försökt framställa denna vision.
Det är natuligtvis helt omöjligt. Det handlade ju mera om en upplevelse av mystisk kärlek och förening med Gud. Inte går det att tolka i en åskådlig bild. Ändå sprids dessa framställningar- och älskas säkert, av många.
I söndags när det var basar i Sankt Franciskus kom en ung kvinna från Kamerun, som varje söndag är i Mässan. Hon bar på en påse som hon kramade ivrigt. Så öppnade hon den: "Se, vad jag har fått. Äntligen, den bild jag längtade efter. Jag tillhör Jesu Hjärtasällskapet hemma i Kamerun," sa hon och stoppade lycklig ner sin tavla i påsen .
Ja, vad har Gertrud Den Stora att ge dagens kvinna? Kanske just detta: en öppenhet för den kärlek som Kristus vill ge , en kärlek som kan förvandla ett trött och svårt liv till ett liv genomstrålat av glädje och hopp. Just när det kan te sig som mörkast och svårast. Ty nog är det tungt och svårt för många kvinnor i dag.
Sabina
Hon var till skillnad från sin kunglige make, mycket bildad. läste latin, förde med sig ett välförsett bibliotek till det vilda Skottland. Som drottning engagerade hon sig på många plan i landet: hon såg till att hedniska kvarlevor utrotades och att folket fick undervisning i kristendomen, både barn och vuxna. Hon hade starkt socialt engagemang och värnade om de fattiga i landet. För stabilisering av den kristna tron grundade hon klostret Dunfermin
Vad blev då hennes eftermäle? Inte hennes tora lärdom och bildning.
nte hennes rejäla sociala insatser.
Nej att hon födde åtta barn och va en god mor för dem!
Under sekler vördades hon i Skottland som förebild för alla mödrar.
Tack drottning Margareta - detta är ett gott budskap för vår tid, när den goda modern, hon som stannar hemma när barnen är små, alltför pfta möts av förakt och utfrysning.
Drottning Margareta du behövs också som denna förebild.
Från äktenskapets horisont har jag en vacker detalj:Maken som inte kunde läsa eller skriva vördade sin hustru och brukade kyssa henns andaktsböcker, som han inte kunde läsa!
Enpaus för bilen ska till verkstaden i Isgårda och sen till besiktning. Jag återkommer.
Därför låt mig presentera dagens helgon, de som skrivit "kvinnohistoria"!
Den heliga Margareta av Skottland
Den heliga Gertrud av Helfta.
Bli inte förskräckt om du hör att Margareta, en ungersk prinsessa föddes 1064. Hennes far var Englands kung landsförvisad av den danske kungen Knut. Hon föddes alltså som ett flyktingbarn, om än kungligt! Elva år gammal fick familjen återvända till England men det dröjde bara några år innan ett nytt krig med danskarna skingrade familjen . Margareta flydde till Skottland.Hon var då 20 år, mötte och förälskade sig i den skotske kungen Malcolm III.
Vad är då hennes historia?
Hon var bildad, läste latin flytande, kom med ett välförsett bibliotek till det vilda Skottland. Maken däremot var visserligen en skicklig kung men analfabet. Han brukade ödmjukt kyssa hustruns andaktsböcker som han själv inte kunde läsa. Ett vackert tecken på den goda relationen mellan makarna.
Drottning Margareta hade många talanger. Hon undanröjde kvardröjande hedniska bruk och såg till att folket fick
undervisning i kristendom. Hon skapade ett berömt kloster,Dunfermline, som blev ett andligt centrum.
Att hon samtidigt såg de fattigas behov var naturligtvis ett plus.
Men viktigast för hennes eftermäle blev,att hon födde åtta barn och fostrade dem till goda kristna!
Under många sekler vördades hon främst som den goda modern, "ett föredöme för alla mödrar".
Att vara en god mor är inget för de moderna kvinnor, som främst ser jämnställdhet som viktigast av allt.
Men för de kvinnor i Sverige som väljer att med stora försakelser, vara "goda mödrar" och stanna hemma de många småbarnsåren, är den heliga Margareta av Skottland ett stöd och en förebild!
Gertrud "den stora - det andliga livets profetissa "föddes tvåhundra år senare. Här möter vi ett annat öde, en säregen gestalt i den myllrande medeltida kvinnovärlden.
När historien om Gertrud berättas och man får veta att hon vid fem års ålder skickades till ett kvinnligt cistercienskloster,undrar man: Var barnen mognare förr? Fick de inte vara barn, när föräldrarna överlät uppfostran till nunnor i ett kloster?
Säkert fanns lek med i Gertrud liv. Jag tänker t.ex på Dalai Lama, som bara var fyra år, när han kom till det stora klostret i Lhasa. I filmen som skildrar denna tid i hans liv finns mycket lek omkring den unge "guden".
Men Gertrud var från början ett fromt barn och fann sig väl i klostermiljön. Och det vet vi också i dag- bland annat genom Hjalmar Sundéns forskning, att små barn kan få ta emot mycket märkliga andliga upplevelser.
I Klostret Helfta mötte hon dessutom två djupt andliga kvinnor, Gertrud av Hackeborn och hennes syster Mathilde.De inspirerade den lilla, så att hon mycket snart , ja så fort det var möjligt, valde att bli vigd till nunna i det som sedan femårsåldern varit hennes älskade hem.
Hennes bestämmelse var att ta emot ett särskilt kärleksbudskap från himlen, ett budskap, som genom seklerna spritts över hela den kristna världen:
Andakten till Jesu Heliga Hjärta.
Hon var bara tjugofem år när hon första gången hade den vision, som hon tolkade som ett möte med den djupa kärlek Kristus ville ge till mänskligheten. Hon tyckte sig se hur Jesus visade sitt hjärta för henne.
Otaliga är de bilder, av både konstnärer och andra mindre konstnärligt beghåvade, som försökt framställa denna vision.
Det är natuligtvis helt omöjligt. Det handlade ju mera om en upplevelse av mystisk kärlek och förening med Gud. Inte går det att tolka i en åskådlig bild. Ändå sprids dessa framställningar- och älskas säkert, av många.
I söndags när det var basar i Sankt Franciskus kom en ung kvinna från Kamerun, som varje söndag är i Mässan. Hon bar på en påse som hon kramade ivrigt. Så öppnade hon den: "Se, vad jag har fått. Äntligen, den bild jag längtade efter. Jag tillhör Jesu Hjärtasällskapet hemma i Kamerun," sa hon och stoppade lycklig ner sin tavla i påsen .
Ja, vad har Gertrud Den Stora att ge dagens kvinna? Kanske just detta: en öppenhet för den kärlek som Kristus vill ge , en kärlek som kan förvandla ett trött och svårt liv till ett liv genomstrålat av glädje och hopp. Just när det kan te sig som mörkast och svårast. Ty nog är det tungt och svårt för många kvinnor i dag.
Sabina
Hon var till skillnad från sin kunglige make, mycket bildad. läste latin, förde med sig ett välförsett bibliotek till det vilda Skottland. Som drottning engagerade hon sig på många plan i landet: hon såg till att hedniska kvarlevor utrotades och att folket fick undervisning i kristendomen, både barn och vuxna. Hon hade starkt socialt engagemang och värnade om de fattiga i landet. För stabilisering av den kristna tron grundade hon klostret Dunfermin
Vad blev då hennes eftermäle? Inte hennes tora lärdom och bildning.
nte hennes rejäla sociala insatser.
Nej att hon födde åtta barn och va en god mor för dem!
Under sekler vördades hon i Skottland som förebild för alla mödrar.
Tack drottning Margareta - detta är ett gott budskap för vår tid, när den goda modern, hon som stannar hemma när barnen är små, alltför pfta möts av förakt och utfrysning.
Drottning Margareta du behövs också som denna förebild.
Från äktenskapets horisont har jag en vacker detalj:Maken som inte kunde läsa eller skriva vördade sin hustru och brukade kyssa henns andaktsböcker, som han inte kunde läsa!
Enpaus för bilen ska till verkstaden i Isgårda och sen till besiktning. Jag återkommer.
lördag 7 november 2009
Äpplena faller från det snart helt kala vinterträdet. Vi tar tacksamt emot dem och jag satte rekord i morse, när jag på en timme lyckades skala, skära, koka,sockra,hälla upp fyra stora burkar med läckert äpplemos.
Men allt som faller är inte lika tacksamt.
Krucifixen i Italiens skolor faller. Och vad menar EU som dessutom har en katolsk president. Att Reinfeldt inte bryr sig om detta galna direktiv, förstår jag. Han är helt likgiltig och ve honom på Domens dag . Än har han tid att besinna sig och låta Visheten tala ord in i hans hjärta. Men att trampa på ett lands djupaste identitet, som nu sker är inget gott betyg för EU.
Att låta professor Tännsjö tala till barnmorskorna , vilkas yrke är att ta fram livet, stå inför dem och tala om döden, är att falla i trendens farliga grop. Det är modernt att vara kontroversiell. Och vem är mer kontroversiell än Tännsjö. Alltå ska han få väcka en debatt, som redan är över ty vilken barnmorska vill inte värna om det barn som saknar en kromoson men som enligt så många vittnesmål bara skapar glädje omkring sig. En glädje som helt väger upp det extra besväret , som det förvisso kan vara med ett barn utan det där viktiga kromosomet.
Ett annat fall i trendens och politikens djupa grop är naturligtvis både kyrkomötets beslut om en ny s.k. äktenskapsordning och valet av den biskop som i morgon skall invigas, trots att hon inte lever enligt kyrkns bud. Hon är med andra ord inte en "rätt lärare". Sådana fall kan väcka sorg och redan nu anas många avfall från en kär kyrkogemenskap.
Vackert var dock biskop Anders försäkran om att katolska kyrkan i Sverige ska kunna fortsätta dialogen trots den klyfta som kyrkomötesbeslutet åstadkommit.
Och från Rom har famnen öppnats för att välkomna dem som i den splittrade anglikanske kyrkan nu ser en möjlighet att återvända till moderkyrkan.
Redan ryktas att flera biskopar vill lämna detta granna skepp, som en gång Henrik VIII sjösatte på femtonhundratalet.
Biskop Hind sa, att han hellre vill vara en enkel katolsk präst än biskop i den anglikanska kyrkan.
Den tredje Synoden för Afrika har avslutats med hoppfulla ord om att Afrika är på väg och Kyrkan i Afrika är på väg. Även om det är en turbulent tid har vi anledning att se ljus på framtiden.
Och när påven skriver till Armeniernas Patriark Karekin II för att lyckaönska till tioårsdagen av hans installation a
inleder han med en så vacker hälsning att jag vill avsluta denna lördagskvällsblogg med den och önska er kära läsare:
Grace to you and peace from God the Father
and our Lord Jesus Christ!
Sabina
Är det möjligen Drowns Syndrom som Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlundhs dotter har? Hon fröjdar dock läsarna i månget baksideskåseri.
Nästa olustiga fall är kyrkomötets beslut om könsneutrala äktenskap. Och i morgon faller ännu ett äpple tungt mot den svenska jorden, då Eva Brunne blir vigd till Stockholms biskop. Behöver jag säga mer? En kvinnlig biskop har vi förvisso haft. Men en kvinnlig biskop som lever i ett könsneutralt samboskap har vi inte haft.
Jag minns andra biskopar, som hedrat den svenska kyrkan med
Men allt som faller är inte lika tacksamt.
Krucifixen i Italiens skolor faller. Och vad menar EU som dessutom har en katolsk president. Att Reinfeldt inte bryr sig om detta galna direktiv, förstår jag. Han är helt likgiltig och ve honom på Domens dag . Än har han tid att besinna sig och låta Visheten tala ord in i hans hjärta. Men att trampa på ett lands djupaste identitet, som nu sker är inget gott betyg för EU.
Att låta professor Tännsjö tala till barnmorskorna , vilkas yrke är att ta fram livet, stå inför dem och tala om döden, är att falla i trendens farliga grop. Det är modernt att vara kontroversiell. Och vem är mer kontroversiell än Tännsjö. Alltå ska han få väcka en debatt, som redan är över ty vilken barnmorska vill inte värna om det barn som saknar en kromoson men som enligt så många vittnesmål bara skapar glädje omkring sig. En glädje som helt väger upp det extra besväret , som det förvisso kan vara med ett barn utan det där viktiga kromosomet.
Ett annat fall i trendens och politikens djupa grop är naturligtvis både kyrkomötets beslut om en ny s.k. äktenskapsordning och valet av den biskop som i morgon skall invigas, trots att hon inte lever enligt kyrkns bud. Hon är med andra ord inte en "rätt lärare". Sådana fall kan väcka sorg och redan nu anas många avfall från en kär kyrkogemenskap.
Vackert var dock biskop Anders försäkran om att katolska kyrkan i Sverige ska kunna fortsätta dialogen trots den klyfta som kyrkomötesbeslutet åstadkommit.
Och från Rom har famnen öppnats för att välkomna dem som i den splittrade anglikanske kyrkan nu ser en möjlighet att återvända till moderkyrkan.
Redan ryktas att flera biskopar vill lämna detta granna skepp, som en gång Henrik VIII sjösatte på femtonhundratalet.
Biskop Hind sa, att han hellre vill vara en enkel katolsk präst än biskop i den anglikanska kyrkan.
Den tredje Synoden för Afrika har avslutats med hoppfulla ord om att Afrika är på väg och Kyrkan i Afrika är på väg. Även om det är en turbulent tid har vi anledning att se ljus på framtiden.
Och när påven skriver till Armeniernas Patriark Karekin II för att lyckaönska till tioårsdagen av hans installation a
inleder han med en så vacker hälsning att jag vill avsluta denna lördagskvällsblogg med den och önska er kära läsare:
Grace to you and peace from God the Father
and our Lord Jesus Christ!
Sabina
Är det möjligen Drowns Syndrom som Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlundhs dotter har? Hon fröjdar dock läsarna i månget baksideskåseri.
Nästa olustiga fall är kyrkomötets beslut om könsneutrala äktenskap. Och i morgon faller ännu ett äpple tungt mot den svenska jorden, då Eva Brunne blir vigd till Stockholms biskop. Behöver jag säga mer? En kvinnlig biskop har vi förvisso haft. Men en kvinnlig biskop som lever i ett könsneutralt samboskap har vi inte haft.
Jag minns andra biskopar, som hedrat den svenska kyrkan med
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
