måndag 19 november 2012

Min bror och jag

Vi brevväxlade hela livet. Nu har jag fått hans sista brev.

27 SEPT.2012

"Min lilla finaste syster!
Nu äntligen börjar jag skriva på det brevpapper du så omtänksamt sänt mig!!
Det känns som en glipa av liv öppnats, när medvetandet om skrivandet ljusnade.

Det är fortfarande halvskymd morgon och eklöven utanför fönstren börjar gulna. Jag hinner inte med.
I taket snurrar fortfarande makligt den mobil Ulla gjort av teckningar från både Udden och Blidö.
Jag vet inte om rummet här på vårdhemmet är detsamma som när jag senast skrev till dig. Nu är det fyllt av mina egna målningar från vår sista våning på Trestegsgatan. Ulla och Sverker har fäst dem levande på väggarna runt mig:. Hans Hermansson, Lars Holmqvist o Bertil Almlöf lyfter vår tunga vakenvärld....

Nyss ringde Lalla sitt "Gomorron" från sitt rum en trappa ner. Verkligheten ljusnade....

En liten glimt av min verklighet blev det kanske?Ditt brevpapper lockade- ja, kanske lockar!

KRAMAR!
BERTIL"

Jag önskar jag kunde scanna in hans namnteckning och den lustiga handstilen, som han en gång lärde sig på Zilliakuska skolan i Helsingfors, en  spretig blandning av tryck och skrivbokstäver som var ganska lättläst..

Det har blivit många hundratals brev genom alla år, som  finns att läsa i Liljedahlska släktarkivet i Linköping.  där jag deponerat mina brevpärmar.. Men outplånade minnen av bror min susar och brusar i mitt inre, nu när jag sett honom livs levande för sista gången här på jorden.

Minns du Bertil hur vi låg skavfötters i en koj i båten Oihonna på väg till drömlandet Sverige från Finland, när vi var små? Kommer du ihåg när vi stod på däck,du i en brunrutig liten kappa med armen beskyddande över din alltför livliga lillasyster, som bara ville springa omkring och titta in överallt på den spännande båten?

Vi var på väg till Morfars Ekenäs. Där samlades vi ett dussintal kusiner i flera villor kring vår stiliga Morfar och Mormor som alltid gick med paraply mot solen. Vi lekte och du var som äldste kusinen främst i alla lekar, vare sig det var indianer som skrämde gamla tanter eller varningar mot Svarta gubben på dasset. En gång var du nära att drunkna. Jag stod på Undantagets veranda och gallskrek men Inga.Lill, vår barnsköterska,fick tag i dig sista gången ditt huvud dök upp ur vågorna.
Vi blev förälskade: du i Mojsan vår grannflicka, jag i Rune, som kom med en ros till min 13-åsdag ridande på en häst!
Många år senare sökte du upp Morfars trädgårdsmästare,Swedberg, så typiskt för ditt varma intresse för människor och historia.

Kommer du ihåg tvåvånmingssängen i barnkammaren på Tölögatan 6 i Helsingfors, där vi bodde i den nybyggda vackra prästgården intill Olaus Petrikyrkan? Du har naturligtvis glömt hur du retades med mig genom att hänga huvudet över kanten och låtsas kräkas  så att jag skyndade mig upp och kom med en potta för att hjälpa dej och du bara gapskrattade. Usch då, Bertil, inte får man göra så!

Mamma hade mött Oxfordrörelsen och ville lära oss barn att ha "stillastund"! Jag minns hur vi satt där med penna och anteckningsbok och stirrade på de fyra absoluten: ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. Jag fingrade på en sidenfrans på duken  som hängde ner från mammas runda bord. Bertil satt tyst. Plötsligt slängde han pennan och anteckningsboken i golvet, reste sig upp i sin tioåriga längd och ropade: "Jag kan inte höra Gud så länge INGRID sitter där". !
Det var slutet på våra gemensamma stilla stunder i mammas förmak!

Men jag var inte heller snäll. I gymnasiet  blev  du  kvarsittare och vi hamnade i samma latinklass. Det betydde att vi måste dela  böcker, vilket blev ett prov på ömsesidigt tålamod..En dag hade Bertil tagit latinboken och jag kom för sent  för att ha den. Då passade jag på att slita den ur hans hand just när läraren kom in i klassen. Bertil slog mig i huvudet med boken  och jag skrek,varpå läraren gav Bertil skulden för bråket som egentligen var mitt fel.

Vi tog inte studenten samma dag utan du och andra pojkar som skulle in i det militära fick ta studenten senare. .
Bertil blev inte flygare utan beslöt sig för att läsa till lärare i Uppsala. Det var faktiskt mamma som visat våra brev för en grafolog på besök i Nyköping, som upptäckt Bertils pedagogiska begåvning och rekommenderat läraryrket. Min bana som journalist och kulturskribent hade han också förutsett!

Jag hade redan etablerat mig i Uppsala på Östgöta Nation och tog raskt ledningen över min storebror! Vi hyrde en tvårummare på Johannesgatan 1 och tillbringade några härliga år tillsammans. På nationsdanserna upptäckte jag Bertils dansbegåvning. Vi dansade så mycket och ofta att folk som inte kände oss trodde vi var förlovade.
På gymnasiet i Nyköping hade vi startat en kristen skolförening och nu fortsatte vi med vårt kristna engagemang genom att bli söndagsskollärare i Vaksala, dit vi cyklade varje söndagsmorgon.
Som extra roligt tyckte vi det var att  också öppna en dansskola för några professorsfamiljers barn, bland annat blev Monica och Göran Palm våra elever.
Pappa Samuel Palm var direktor för r Samariterhemmet och när vi var panka och hungriga brukade vi ringa på hos familjen just vid middagstid och glatt förvånade bli inbjudna att dela familjemiddagen. Som om vi inte visste att de just då skulle äta middag!

Sen skildes våra vägar. Du blev socialist och jag fortsatte den kristna vägen som under många år genom MRA (nu Initiatives of Change) ledde mig först till Caux i Schweiz och sedan ut i andra länder. Vi försökte påverka varandra utan större framgång. Jo, en gång lyckades jag få dej att besöka Caux. Anledningen var att jag i en "stilla stund" fått klart för mig att jag varit alltför dominant och bestämmande under våra Uppsalaår och bad dej Bertil förlåta det. Ja, du blev ju förvånad över denna förändring hos din lillasyster, tog tåget och for till Caux för att se om den höll i verkligheten.. Det blev en kort sejour i Moralisk upprustnings fotspår, sen tog socialismen och den nya skolpedagogiken över.

Men breven fortsatte att strömma mellan dej, Bertil och mej! Från Amerika, från England,Schweiz, Tyskland etc. Och du svarade!

På Femtitalet bodde du i Nässjö med Lalla.Ni hade gift er en vinterdag i Vreta klosters kyrka och ni fick många barn. Jag jobbade i Jönköping på Smålands Allehanda och åkte med min lilla blåa Morris Minor varje weekend till Nässjö för att hälsa på.
Jag minns att jag hade synpunkter på er fria barnuppfostran-Jag tänkte att så skulle minsann inte jag fostra mina barn..Men jag hade inga, var inte gift och hade bestämt mig för att jag skulle bli"världens bästa ogifta faster Sabina".
Så blev det inte utan ni blev bjudna på både bröllop, dop och släktträffar till oss i Ölmstad.

På somrarna möttes vi på Udden,  först med P som "gammelfarfar", sedan då vi  vi ärvt  den tillsammans.   Jag kom dit med mina tre små, du med dina fem. Pa fick en så vacker död den 19 juni 1971.Och begravningsdagen 4 juli låg sjön stilla och spegelblank när vi rodde över för att fara till Målilla kyrka. På kyrkogården står den stora stenen med namn på några av Pas bröder. Att läsa dem och höra deras historier  ,sa Lalla en gång, var som att höra en isländsk drapa.Det var skimrande rimfrost när vi kom för att lägga ner Mas kista i samma jord 1985. Du brukade alltid plocka blommor från Udden på Pas födelsedag den 21 juni.Nu får dina söner lägga dit de första tussilagon på din födelsedag den 19 mars..

Jag blev så glad när Sverker skickade denna festliga bild av dej Bertil  när du styr ut på Uddensjön och vinkar till oss! Just sådan var du- på väg, uppmuntrande, frisk och glad..

Dina handskrivna brev fortsatte att komma alla åren, decennium efter decennium., trots telefon och mail. Som pressekreterare i IM fick jag återigen många utlandsresor och rapporterade inte bara till tidningar och hem utan också till dej, Bertil..

Det var alltid roligt att ringa dej. Din entusiasm var uppfriskande. Ja, till och med de senaste samtalen liksom breven fanns den där porlande friskheten kvar. Den som bar dej genom hela livet och som gjorde dej till en så god lärare.
För bara en månad sen träffade jag en kvinna i Stockholm som frågade mig: Har inte du en bror som heter Bertil?
Javisst, sa jag lite undrande.
Åh, sa hon och la handen på hjärtat. Han var min lärare. Han var så underbar.Jag glömmer honom aldrig"
Hon hette Viola och hade gått i skolan i Nässjö - för fyrtio år sedan!
Jag berättade det för Bertil. Kommer du ihåg?
Javisst, sa han och skrattade litet...
Vilket underbart budskap att få, just när man är på väg att sluta ..
.
Bertil gjorde det den 10 november ,omgiven av hustru och tre av sina fem barn

Må du vila i frid och må det evig ljuset lysa för dig,.
din lillasyster
Ingrid

Sabina