Frågor om döden och livet

På Långfredagen ställde påven Benedikt XVI upp i TV för att svara på frågor, som skickats till honom från hela världen. En minst sagt djärv satsning av den italienska TV-kanalen Rai. Det är första gången i historien som en påve svarar på troendes frågor i TV.
Bland de tusentals frågor som den katolske programledaren Rosario Carelli fått till redaktionen valdes sju frågor ut som påven var villig att besvara.

När jag läst referatet rördes jag till tårar. Jag tänkte: Påven är verkligen en far för många, ja hans omsorg och värme är stor och gripande. Med vilken respekt och ömhet möter han inte dessa troendes frågor.
Jag vet inte vad som grep mig mest. Där var den lilla japanska flickan, som var rädd till och med i sitt eget hem och som "inte fick gå ut i parken".Hon frågade: Varför måste jag vara så rädd.Kan påven som talar med Gud förklara det."

Där var den förtvivlade modern som vakade vid sin medvetslöse sons bädd sen flera år och som frågade:"Har min sons själ lämnat sin kropp, eftersom han inte längre är vid medvetande?"Påvens trosvissa svar var: Visst är själen fortfarande kvar i kroppen ...jag är också säker på att denna dolda själ i djupet känner din kärlek.."
Eller där var de irakiska studenterna som frågade efter vägar till försoning.

Den katolska kyrkan är världsomfattande. Den är stor, men när jag blev upptagen i kyrkan sade fader Maximilian Mizzi: "Välkommen till den katolska kyrkans familj"

Detta tänkte jag på när jag läste frågorna som kom från olika hörn av den världsvida katolska kyrkan. De ställdes av barn i Guds familj.

Läs nu hela programmet på Vatikanradions sajt. Jag hittade det genom katobs.se, som har en länk vidare.

Glad Påsktid!
Sabina

Juda lejon vaknar

Väktare håll er vakna!
Juda lejon hålls fången
Vem kan sova i denna natt?

De tre heliga påskdagarna har börjat. Vi sveps in i ett kosmiskt skeende genom de urgamla texterna som år efter år läses under Skärtorsdagen, Långfredagen och den långa påskvakan. Kan något vara vackrare och mera högtidligt? Genom psaltarpsalmerna som interfolieras mellan varje text förenas vi med det judiska folket, för vilket vi ber i den vackra bönen på Långfedagen:
"Låt oss be för judarna, det folk som Herren Gud först talade till:att de växer till i kärlek till hans namn och trohet mot förbundet."

Detta förbund får vi minnas under den långa påskvakan då vi lyssnar till Gamla Testamenets heliga texter med början av Skapelsen i Första Moseboken och sedan Guds väg för Israels folk genom Abrahams offer, befrielsen från Egypten, vandringen genom öknen och Guds profeters varningar och reningar och löften till det folk som skulle ge oss Frälsaren.

Så tänds påskelden utanför kyrkan. Vi står under stjärnhimlen i den mörka natten och ser Kristi ljus upplysa världen.
"O, du saliga natt,
då jord och himmel möts,
då Gud och människa förenas!

Må denna låga lysa med oförminskad glans
och förjaga nattens mörker.

Må den klara Morgonstjärnan få skåda dess låga,
den morgonstjärna som aldrig går ned,
din Son, Jesus Kristus,
han som har återvänt från döden till livet
och som upplyser världen med sitt milda sken...

Vi badar i det ljus som plötsligt upplyser den mörka kyrkan och överglänser våra små påskljus som vi håller i darrande händer. Så är det att bländas av det otroliga: en död som blir levande på nytt! Så som vi alla en gång skall bli levande sedan vi dött här på jorden. Vill Gud.

Sabina

Fiolen i lådan

Det är födelsedags igen. En födelsedag på jorden med hyllningar från hela världen!
Tomas Tranströmer har fyllt 80 år. Han som har skrivit följande smärtsamma rader:

"Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.

Dikten finns i samlingen Sorgegondolen som kom ut efter den stroke som drabbat ordkonstnären.Fiolen sjunger fortfarande, tonerna bärs fram ur den svarta lådan. Det är en djupt gripande beskrivning av den kamp som måste ha utkämpats av den som nästan berövats det viktigaste av allt, ,skrivandet, och ändå återerövrat det på nytt. En hjältedikt.

Nu har den åttioårige , evigt unge, diktaren hyllats på många sätt. Så många läsare har i ord och bild uttryckt sina upplevelser av honom.Han har med sina enkla,expressiva dikter träffat en ton som väcker genklang hos nästan alla som lyhört läser honom. Kanske är det just vad som kännetecknar ett diktargeni. Igenkännande men samtidigt en upptäckt.

I TVs födelsedagprogram öppnades rutan för hälsningar utifrån världen, där diktarkollegor och översättare fick sända personliga hälsningar. Det var verkligen fantastiskt att höra den koreanske diktaren Ko Un tacka "min poetbroder för den välsignelse du skänkt världen med dina diktsamlingar."
Den engelske diktaren Robert Bly kallade Tranströmer "en av vår tids stora poesibegåvningar och från Polen fick man höra Adam Zagajewski önska sin diktarbroder "många russin ", ty "metaforer är som russin i kakan".
Poeten Robertson liknade Tranströmer vid en "svävande havsörn som plötsligt dyker ned för att fånga en bild"
Från Österrike kom Peter Warhaus själv till Babels TV soffa och berättade hur han som ung student fått se en bok av Tomas och länge trodde att tranströmer var ett svenskt ord för ett speciellt sätt att skriva.Han har sedan översatt Tranströmer och fängslats av "det eviga gnolandet" eller vad Tranströmer kallar "språk utan ord"

Jag vill sluta med en dikt .Men vilken? Jag bläddrar och ryser av hänförelse, igenkännandet och hemligheten finns där i varje dikt:

Postludium

Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.

Svarta vykort
II
Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan.Det besöket
glöms och livet fortsätter.Men kostymen
sys i det tysta.

Sabina

Födelsedag i himlen

I dag skulle Britta ha fyllt 100 år. Hennes pappa blev 103 år. Men Britta Holmström hade slitit ut sitt hjärta. Det hade klappat för så många. Hon kallades en gång "Hela Europas mor", därför att det omkring henne fanns en värme som omslöt var och en som kom henne nära. Hon förstod vår tids vånda. Den hade hon tagit emot när hon den morgonen 1 oktober 1938 öppnade sitt hjärta för det ljus och den röst som skulle bli vägledande under hela hennes liv.Hon förstod att krig och förödelse stod för dörren. Hon förstod också att hjälpande händer behövdes - händer som sträcktes ut mot alla, oberoende av ras,religion eller politik. Det lidande som skulle komma tog hon in i sitt hjärta.
"Skapande vänskapsförhållanden och möten i den universella kärlekens namn
är vad vi behöver i dag och i framtiden."
Genom IM, det som först fick kallelsenamnet Inomeuropeisk Mission och sedan Individuell Människohjälp, kunde denna tanke genomföras i de många oaser som IM skapade, hemliknande,varma nästen för rädslans och flyktens människor över hela Europa.
Jag har så många goda minnen av detta varma hjärta. Hennes öppna hem på Grönegatan, hennes spontana generositet och iver att snabbt ställa upp och göra gott för människor.
I dag har mina tankar gått till det osynliga där hon får skåda Kärleken , som hon hela livet levde av och som kunde stråla genom henne.

En kort sammanfattning här av detta liv:
.
Den 8 april 1911 föddes Britta Holmström,Ringius, i Sävsjö.
Hon var bara 27 år när hon 1938 fick kallelsen till den medmänskliga hjälp som först fick namnet Praghjälpen, där den första insatsen gjordes, sedan Inomeuropeisk Mission och slutligen Individuell Människohjälp.Hjälpen skulle ges "från människa till människa oberoende av religiös eller politisk tillhörighet.
Redan då på 1940-talet såg hon "den pågående urholkningen av människovärdet som bara kan mötas av sin motsats:visionen av och insikten i den enskildes enorma betydelse."
Med en stark och ideell styrelse, där Elin Wägner, Emilia Fogelklou, biskop Bohlin ,Harry Blomberg och andra stödde arbetet blev hon den inspirerande ledaren för IM. Medarbetare sändes ut till Polen, Tyskland, Frankrike och så småningom till Jerusalem,Jordanien och Indien, varifrån unga tibetanska flyktingar inbjöds till Sverige.
I dag fortsätter IM den idé som bar Britta Holmström:"IM:s svar till den utslagna människan är närkontakt.Livets vävskapas i närkontakt från människa till människa"
Det nya IM finns i dag i Rumänien, Serbien, Libanon, El Salvador samt på många platser i Sverige.
Britta Holmström nominerades två gånger till Nobels Fredspris,korades till medicine hedesdoktor vid Lunds universitet,tilldelades Serafimermedaljen, enda kvinna som fått den samt den katolska Benemerentimedaljen av påven Paulus VI "för utomordentliga insatser för mänskligheten"
Graven i Brunnby där hon och hennes trofaste make Folke,vilar har i dag smyckats av kärlekens blomster. Där fanns äldste sonen Stefan, tidigare generalsekreterare för IM, samt vänner och medarbetare.

Må hon vila i frid
Må det eviga ljuset lysa för henne.

Sabina

Barn som föds och dör i världen

"Det finns ett barn,
ett nyfött barn -
ett rosenrött, nyfött barn

Och barnet kvider -
det gör alla barn.
Och modren för barnet till sitt bröst,
då tystnar det.
Så gör alla människobarn."
Elmer Diktonius

Moder Teresa hade inga egna barn. Men hon var alla ofödda barns mor.Hela sitt liv kämpade hon för de oföddas liv.När jag nyss läste om aborterade barn som överlever och om den lilla flicka som barnmorskan fann kvidande bland blodiga lakan på ett sjukhus i Danmark tänkte jag på Moder Teresa.Flickan hade nyss aborterats men överlevt. Barnmorskan tog henne i famn,gav henne ett namn,vyssjade henne omsvept av en filt.Flickan tystnade till slut.Hon blev tyst för att hon dog.
Det är så förfärligt att det faktiskt händer att barn som aborterats överlever - och dör.
Samtidigt läser jag att en ung kvinna,35 år, fött en pojke utan man.Det vill säga, mannens sperma hade hon köpt av en okänd donator,"blond och blåögd".Nu var hon lycklig och hela hennes familj hälsade henne som nybliven mamma. Själv hade hon cyniskt resonerat att om det finns möjlighet att på detta sätt skaffa sig barn- så varför inte? Men den lille gossen ska växa upp och en dag skall han fråga: Vem är min pappa? Då hjälper det nog inte att han har haft "manliga förebilder" under barndomen. Varje barn har rätt att ha en far och en mor.
Jag läser också om ett barnlöst par som fått en liten kinesisk pojke från ett barnhem i Kina. Han hade ett handikapp och det var bra att han kunde bli opererad i Sverige och få ett gott hem.
Bra?
Men i Sverige försvinner 40.000 små ofödda pojkar och flickor, somliga med handikapp,de får aldrig leva.Varför adopteras aldrig svenska barn? Borde inte svenska adoptioner göras lättare?
Under nuvarande förhållanden anser jag det är en skam att föda barn utan man. Sabina

En diktare

Snö under marshimlens samlande ljus
över ditt liv vilar dess stoft med försvinnandets smak.
Redan för dig är vårarnas sorl förbi.
Du lyssnar, som om ett ord
hade utgått ur döden, ur vidderna
och ej av snö berörts.

Bo Carpeln, den finländske diktare, som skrev dessa rader, är död. Han debuterade som 20- åring 1946 och under de kommande åren blev han något av en centralgestalt i den finlandssvenska litteraturen.Han översatte finsk lyrik, skrev en doktorsavhandling om Gunnar Björling,han skrev romaner och dröjde gärna vid antika poeter som Horatius och Vergilius. Men det jag mest älskar i hans diktning är naturbilderna.Det finns ett vemod som färgar Carpelans upplevelser. I dikten Tyst träd ur samlingen Den svala dagen(Bonniers) kommer den fråga som mången diktare ständigt måste upprepa:"skall jag leva i denna dikt/eller läsas av ingen"

Skall en okänd hand höja kontinenterna
och sången genomborra fågeln,
tidvattnet överge stränderna
eller skölja dem med ett ljus som består?
Och jag som formar den skugga
som min själ kastar över tingen,
skall jag leva i denna dikt
eller läsas av ingen?
Det är vid midnattstid,
träden stå tysta.

Tack, Bo Carpelan, du har tusentals läsare, ditt minne är evigt!

Sabina